« Veckans bubblare: champagne och havsvatten | Main | Dålig vetenskap »

09/30/2009

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Mattias Zetterstrand

Visst finns det sol på GMO-himlen
Av Mattias Zetterstrand, Bioteknikansvarig för Monsanto i Norden och Baltikum

Sten Stymne, Nils-Ove Bertholdsson och Håkan Fogelfors konstaterar inledningsvis att svensk media beslutat sig för att sluta skrämma upp allmänheten om genmodifierade växter. Jag hoppas verkligen att deras slutsats stämmer, men måste samtidigt med sorg konstatera att forskartrion i så fall övertagit stafettpinnen när det gäller att skrämmas!

”Mörka moln på GMO-himlen” heter svartmålningen där fokus riktas mot Monsanto som anklagas för att inte ta sitt moraliska ansvar, liksom det flaggas för resistensproblemen. Man går t o m så långt som till att lägga ansvaret för världens livsmedelsförsörjning på ett enskilt företag.

Sett i backspegeln skulle man alltid kunnat göra mer i vissa situationer. Det gäller Monsanto likaväl som SLU och alla andra verksamheter. Med facit i hand vet man bäst. Men med mina tio års insyn i Monsantos verksamhet känner jag definitivt inte igen mig i forskartrions beskrivning av ett företag som smitit undan sitt ansvar. Låt mig inledningsvis berätta om vår målsättning, som jag f ö är riktigt stolt över:

Monsantos produkter och forskning & utveckling ska inom 20 år leverera dubbla skördar mot idag. Samtidigt ska användningen av insatsmedel minskas med en tredjedel per producerad enhet (se länk: https://monsanto.se/main.asp?menuid=45). Vilka andra företag flaggar för sådana utfästelser? Enligt FAO måste världens jordbruksproduktion öka med 70 procent till 2050 för att maten ska räcka till alla. Vi tar ansvar och drar vårt strå till stacken bl.a. på detta vis.

Precis som forskartrion skriver så är resistensfrågan allvarlig och ska behandlas med största respekt. Det gör vi på Monsanto, och därför kan jag inte ansluta mig till den bild av uppgivenhet som präglar vissa avsnitt i blogginlägget ”Mörka moln”.

Inledningsvis kan det kanske vara på sin plats med att, för den eventuellt oinitierade bloggläsaren, förklara att detta med resistens inte är något specifikt för genmodifierade grödor. Identiska problem finns inom såväl konventionell som ekologisk odling. Så vad gör då Monsanto för att uppkomsten av resistenta ogräs inte ska hämma framtida livsmedelsförsörjning och negativt påverka miljöbelastningen? Låt mig ge några exempel:

I vår pipeline (https://monsanto.se/main.asp?menuid=53) finns grödor som innehåller nya bredspektratoleranser mot herbicider. Enkelt uttryckt innebär det att växtens tolerans mot olika ogräsmedel utökas, vilket i sin tur möjliggör minskad risk för uppkomst av resistens. Samtidigt arbetar andra företag med andra typer av herbicidtoleranser och utveckling av nya herbicider.

Parallellt har vi på Monsanto sedan många år bedrivit ett omfattande informationsarbete mot i första hand lantbruket, med råd om hur man agerar för att minska risken för resistensproblem, men också hur man agerar om problemet blir verklighet. Hur och när bekämpningsmedel ska användas och i vilka doser och kombinationer o.s.v. (se länk: https://www.weedresistancemanagement.com/).

Till syvende och sist handlar det förstås om en vettig och bra växtföljd, med olika grödor och olika bekämpningsmetoder. Kemiska och mekaniska. Mångåriga erfarenheter från det praktiska jordbruket visar att detta fungerar, och en rad forskningsrapporter från olika långtidsstudier talar samma språk. Det här är naturligtvis självklarheter som de flesta som arbetar med jordbruksfrågor känner väl till.

Helt klart ligger en stor del av ansvaret hos lantbrukaren ute på fältet. Som proffs vet han/hon vad som är rätt och vad som är fel. Samtidigt finns andra lockelser som tillfälligt kan få lantbrukaren att glömma allvaret i resistenshotet. För ofta är det avräkningspriset som styr vad lantbrukaren odlar på sina fält, alltså vad han eller hon kan tjäna i nettoinkomst per hektar. Ensidig växtföljd är ett riskbeteende.

Även om vi på Monsanto varje dag arbetar aktivt med dessa frågor, så kan aldrig en enskild aktör lösa problemet ensam. För med resistensfrågan, liksom med så många andra problem, krävs det samarbete mellan alla inblandade parter för att nå resultat. Jag talar då om växtförädlings- och utsädesföretag, lantbrukets rådgivare, politikerna, lantbrukarna och inte minst forskarvärlden. Vi har alla ett ansvar. Kanske i varierande grad, men det är mer en fråga av akademisk karaktär att avhandlas framför brasan i vinter, istället för att låta frågan skymma problematiken kring den framtida livsmedelsförsörjningen.

Forskartrion Stymne, Bertholdsson och Fogelfors ser ledsamt nog många mörka moln på sin GMO-himmel. Även om en glad solstråle tittar fram i beskrivningen när det gäller vad GM-växterna åstadkommit genom åren beträffande minskad användning av bekämpningsmedel, minskad jordbearbetning, minskat näringsläckage o s v. Alltså alla de mervärden som gynnar det uthålliga jordbruket, och som under fjorton år av kommersiell av grödor med nya GM-egenskaper sannolikt åstadkommit samlade miljö- och ekonomiska vinster av betydande mått.

Avslutningsvis ger Stymne, Bertholdsson och Fogelfors sin syn på patentlagstiftningen. Även jag skulle mycket gärna se mycket mer av s.k. samhällsnyttig offentligfinansierad forskning. Tyvärr pekar debatten gällande patentlagstiftningen alltför ofta lite slarvigt mot att också detta är Monsantos fel. Så även om det kan kännas pekpinneaktigt, så tar jag tillfället i akt att påpeka att Monsanto i denna fråga, liksom alla andra frågor, följer de regelverk som samhället satt upp.

Patentlagstiftningen är m a o ett uttryck för hur våra folkvalda politiker anser att patentlagstiftningen bör se ut och fungera. Om politikernas slutsatser kan man naturligtvis ha uppfattningar, men för oss som företag är det detta regelverk vi har att följa.

När det gäller regelsystemet för godkännande av GM-växter, så delar jag helt trions uppfattning att den missgynnar de små och medelstora företagen. Kostnaderna är idag stora för varje godkännande. Men också här är det de folkvalda politikerna som avgjort hur processen ska skötas. Lite av ironi i sammanhanget är det förstås att det är GMO-kritikernas ihärdiga lobbande för ännu mer omfattande kontroller som drivit upp kostnaderna, och därmed slagit ut de mindre och medelstora företagen. Detta kan bara beklagas.

Jag förstår trions intentioner när de skrev sin debattartikel – ”nu är det dags att diskutera reella problem som de genmodifierade växter vi har idag kan föra med sig”. Men utifrån mina erfarenheter av medias dramaturgi är jag rädd att trion istället gör debatten en björntjänst. Jag befarar att effekten istället blir en rubrik typ:

”Nu varnar även genteknikens förespråkare inom forskarvärlden i Sverige för GMO-grödornas negativa effekter”

Hoppas jag har fel.

Mattias Zetterstrand

Visst finns det sol på
GMO-himlen

Av Mattias Zetterstrand, Bioteknikansvarig för Monsanto i Norden och
Baltikum

Sten Stymne, Nils-Ove Bertholdsson och Håkan Fogelfors konstaterar inledningsvis att svensk media beslutat sig för att sluta skrämma upp allmänheten om genmodifierade växter. Jag hoppas verkligen att deras slutsats stämmer, men måste samtidigt med sorg konstatera att forskartrion i så fall övertagit stafettpinnen när det gäller att skrämmas!

”Mörka moln på GMO-himlen” heter svartmålningen där fokus riktas mot Monsanto som anklagas för att inte ta sitt moraliska ansvar, liksom det flaggas för resistensproblemen. Man går t o m så långt som till att lägga ansvaret för världens livsmedelsförsörjning på ett enskilt företag.

Sett i backspegeln skulle man alltid kunnat göra mer i vissa situationer. Det gäller Monsanto likaväl som SLU och alla andra verksamheter. Med facit i hand vet man bäst. Men med mina tio års insyn i Monsantos verksamhet känner jag definitivt inte igen mig i forskartrions beskrivning av ett företag som smitit undan sitt ansvar. Låt mig inledningsvis berätta om vår målsättning, som jag f ö är riktigt stolt över:

Monsantos produkter och forskning & utveckling ska inom 20 år leverera dubbla skördar mot idag. Samtidigt ska användningen av insatsmedel minskas med en tredjedel per producerad enhet (se länk: https://monsanto.se/main.asp?menuid=45). Vilka andra företag flaggar för sådana utfästelser? Enligt FAO måste världens jordbruksproduktion öka med 70 procent till 2050 för att maten ska räcka till alla. Vi tar ansvar och drar vårt strå till stacken bl.a. på detta vis.

Precis som forskartrion skriver så är resistensfrågan allvarlig och ska behandlas med största respekt. Det gör vi på Monsanto, och därför kan jag inte ansluta mig till den bild av uppgivenhet som präglar vissa avsnitt i blogginlägget ”Mörka moln”.

Inledningsvis kan det kanske vara på sin plats med att, för den eventuellt oinitierade bloggläsaren, förklara att detta med resistens inte är något specifikt för genmodifierade grödor. Identiska problem finns inom såväl konventionell som ekologisk odling. Så vad gör då Monsanto för att uppkomsten av resistenta ogräs inte ska hämma framtida livsmedelsförsörjning och negativt påverka miljöbelastningen? Låt mig ge några exempel:

I vår pipeline (https://monsanto.se/main.asp?menuid=53) finns grödor som innehåller nya bredspektratoleranser mot herbicider. Enkelt uttryckt innebär det att växtens tolerans mot olika ogräsmedel utökas, vilket i sin tur möjliggör minskad risk för uppkomst av resistens. Samtidigt arbetar andra företag med andra typer av herbicidtoleranser och utveckling av nya herbicider.

Parallellt har vi på Monsanto sedan många år bedrivit ett omfattande informationsarbete mot i första hand lantbruket, med råd om hur man agerar för att minska risken för resistensproblem, men också hur man agerar om problemet blir verklighet. Hur och när bekämpningsmedel ska användas och i vilka doser och kombinationer o.s.v. (se länk: https://www.weedresistancemanagement.com/ ).

Till syvende och sist handlar det förstås om en vettig och bra växtföljd, med olika grödor och olika bekämpningsmetoder. Kemiska och mekaniska. Mångåriga erfarenheter från det praktiska jordbruket visar att detta fungerar, och en rad forskningsrapporter från olika långtidsstudier talar samma språk. Det här är naturligtvis självklarheter som de flesta som arbetar med jordbruksfrågor känner väl till.

Helt klart ligger en stor del av ansvaret hos lantbrukaren ute på fältet. Som proffs vet han/hon vad som är rätt och vad som är fel. Samtidigt finns andra lockelser som tillfälligt kan få lantbrukaren att glömma allvaret i resistenshotet. För ofta är det avräkningspriset som styr vad lantbrukaren odlar på sina fält, alltså vad han eller hon kan tjäna i nettoinkomst per hektar. Ensidig växtföljd är ett riskbeteende.

Även om vi på Monsanto varje dag arbetar aktivt med dessa frågor, så kan aldrig en enskild aktör lösa problemet ensam. För med resistensfrågan, liksom med så många andra problem, krävs det samarbete mellan alla inblandade parter för att nå resultat. Jag talar då om växtförädlings- och utsädesföretag, lantbrukets rådgivare, politikerna, lantbrukarna och inte minst forskarvärlden. Vi har alla ett ansvar. Kanske i varierande grad, men det är mer en fråga av akademisk karaktär att avhandlas framför brasan i vinter, istället för att låta frågan skymma problematiken kring den framtida livsmedelsförsörjningen.

Forskartrion Stymne, Bertholdsson och Fogelfors ser ledsamt nog många mörka moln på sin GMO-himmel. Även om en glad solstråle tittar fram i beskrivningen när det gäller vad GM-växterna åstadkommit genom åren beträffande minskad användning av bekämpningsmedel, minskad jordbearbetning, minskat näringsläckage o s v. Alltså alla de mervärden som gynnar det uthålliga jordbruket, och som under fjorton år av kommersiell av grödor med nya GM-egenskaper sannolikt åstadkommit samlade miljö- och ekonomiska vinster av betydande mått.

Avslutningsvis ger Stymne, Bertholdsson och Fogelfors sin syn på patentlagstiftningen. Även jag skulle mycket gärna se mycket mer av s.k. samhällsnyttig offentligfinansierad forskning. Tyvärr pekar debatten gällande patentlagstiftningen alltför ofta lite slarvigt mot att också detta är Monsantos fel. Så även om det kan kännas pekpinneaktigt, så tar jag tillfället i akt att påpeka att Monsanto i denna fråga, liksom alla andra frågor, följer de regelverk som samhället satt upp.

Patentlagstiftningen är m a o ett uttryck för hur våra folkvalda politiker anser att patentlagstiftningen bör se ut och fungera. Om politikernas slutsatser kan man naturligtvis ha uppfattningar, men för oss som företag är det detta regelverk vi har att följa.

När det gäller regelsystemet för godkännande av GM-växter, så delar jag helt trions uppfattning att den missgynnar de små och medelstora företagen. Kostnaderna är idag stora för varje godkännande. Men också här är det de folkvalda politikerna som avgjort hur processen ska skötas. Lite av ironi i sammanhanget är det förstås att det är GMO-kritikernas ihärdiga lobbande för ännu mer omfattande kontroller som drivit upp kostnaderna, och därmed slagit ut de mindre och medelstora företagen. Detta kan bara beklagas.

Jag förstår trions intentioner när de skrev sin debattartikel – ”nu är det dags att diskutera reella problem som de genmodifierade växter vi har idag kan föra med sig”. Men utifrån mina erfarenheter av medias dramaturgi är jag rädd att trion istället gör debatten en björntjänst. Jag befarar att effekten istället blir en rubrik typ:

”Nu varnar även genteknikens förespråkare inom forskarvärlden i Sverige för GMO-grödornas negativa effekter”

Hoppas jag har fel.

Sten Stymne

När jag läser Monsanto representantens kommentar så undrar jag lite varför han låter så upprörd. Vi är ju ense i alla sakfrågor: Roundup ready grödorna har inneburit avsevärda miljövinster så här långt, herbicidtoleranta ogräs är ett växande problem och vi behöver mer av offentlig finansierad växtförädling. Jag välkomnar också att Monsanto nu aktivt arbetar med att motverka uppkomsten av herbicidresistenta ogräs genom nyutvecklade grödor och rådgivning om växtföljd och lämpliga bekämpningsmedel. Det hade varit ännu bättre om detta hade gjorts vid introduktionen av Roundup resistenta grödorna. Kanske Mattias har rätt i att vi inte kan förvänta oss att ett privat aktiebolag skall ta ett moraliskt ansvar för världens livsmedelsförsörjning. Det är ju, som han påpekar, inte Monsantos fel att de fått en nära nog monopolställning på kommersiella GMO. Det är ju framförallt en följd av patentlagstiftningen, det mycket dyra regelsystemet för marknadsgodkännande och nedrustningen av den offentligt finansierade växtförädlingen och dessa saker beslutas av våra politiker. Jag är dock säker på att Monsanto bedrivit aktiv lobbyverksamhet vad gäller patentskydd på växter och vad gäller reglersystemet, så är det ju som Mattias påpekar, till stor del en följd av NGOs (Greenpeace m.fl) agerande. Privata monopol är inte bra i något sammanhang och hotar all sund utveckling inom det område som behärskas av monopolet. Nog tycker jag att det låter det lite som Monsanto trots allt tar på sig huvudansvaret för världens livsmedelförsörjning när Mattias säger: ’Monsantos produkter och forskning & utveckling ska inom 20 år leverera dubbla skördar mot idag. Samtidigt ska användningen av insatsmedel minskas med en tredjedel per producerad enhet. Vilka andra företag flaggar för sådana utfästelser? Enligt FAO måste världens jordbruksproduktion öka med 70 procent till 2050 för att maten ska räcka till alla. Vi tar ansvar och drar vårt strå till stacken bl.a. på detta vis.’ Jag hade känt mig tryggare om Monsanto hade sagt: ”Växtbiotekniken skall inom 20 år leverera dubbla skördar mot idag. Samtidigt ska användningen av insatsmedel minskas med en tredjedel per producerad enhet och Monsanto kommer här att dra sitt strå till stacken”. Eller är Monsantos vision ett fortsatt monopol på GM grödor? Sist men inte minst: Användningen av en viss teknik måste kunna kritiseras och debatteras på ett nyanserat sätt. Att mot bättre vetande undanhålla allmänheten problem med vissa GMO grödor är verkligen att sopa banan för fundamentalistiska anti-GMO krafter.

Mattias Zetterstrand

Debatten om den gröna biotekniken tenderar ibland att fokusera hårdare på företaget Monsanto än på själva tekniken. Förklaringen är sannolikt att Monsanto är marknadsledande. Men att utifrån detta dra slutsatsen, som Sten Stymne gör i sitt inlägg, att Monsanto har monopol på GM-grödor är att gå ett steg för långt.

”Är Monsantos vision ett fortsatt monopol på GM-grödor” undrar Sten i inlägget, och mitt svar blir ett entydigt nej. Tvärtom så välkomnar vi en ökande konkurrens, för ”tävlingsmomentet” när det gäller att ta fram nya viktiga egenskaper sporrar naturligtvis. I dagsläget konkurrerar vi främst med företag som Du Pont/Pioneer, Syngenta, Dow, Bayer och BASF.
Att skaran är så pass begränsad beror förstås på att kostnaderna för utvecklingsarbetet är så stora att det krävs rejäla ekonomiska muskler för att kunna hänga med. Just den ekonomiska aspekten har i en del projekt lett till att Monsanto, istället för att konkurrera, samarbetar med konkurrenter. Ett sådant exempel är utvecklingen av torktolerant majs.

Sten Stymne har självfallet mitt fulla stöd när han skriver att ”privata monopol är inte bra i något sammanhang och hotar all sund utveckling inom det område som behärskas av monopolet”. Just därför är det en välgärning att vi har en såväl nationell som internationell ”konkurrenslagstiftning”, som har till uppgift att reglera detta område.

Sedan kan man ju alltid spekulera i varför just Monsanto är marknadsledande. Svaret torde vara detsamma som svaret på frågan varför just Sten nått sin (framgångsrika!) position inom den gröna biotekniken. Såväl Monsanto som Sten Stymne upptäckte helt enkelt potentialen i den gröna biotekniken tidigare än många andra…

Det florerar en lång rad grumliga myter om Monsanto. Att myterna fortlever beror på vad jag brukar kalla medias följa-John-journalistik
Den innebär att media okritiskt sväljer tidigare publicerade ”sanningar” som just sanna, utan att själv ha bemödat sig om att kritiskt granskat dessa. Följden blir att lösa påståenden och rena osanningar om och om igen serveras en allmänhet, som till slut bedömer dem vara sanna.
GMO-frågan har genom åren drabbats hårt av denna följa-John-lättja, vilket självfallet hämmat en konstruktiv debatt. Tid och kraft som kunde ha lagts på att föra GMO-debatten framåt får istället ägnas åt att bemöta direkta felaktigheter.

Som företrädare för Monsanto kommer jag alltför ofta i närkontakt med följa-John-journalistiken. Låt mig ge ett par vanliga exempel:
Påstående: Indiska bomullsbönder begår självmord som en följd av Monsantos introduktion av Bt-bomullen…
Svar: Läsare av Forskarbloggen har i fler än ett inlägg fått belägg för att den indiska självmordstragedin inte är specifikt kopplad till Bt-bomullen eller Monsanto.

Påstående: Percy Schmeiser är ett offer för Monsantos genpoliser…
Svar: Mellan 95 till 98 procent av rapsen på Schmeisers 420 hektar bestod av Monsantos Roundup Ready-raps. Nästan allt alltså! Med en så hög nivå kunde rapsen inte ha hamnat på Schmeisers åkrar av misstag, fastslår det kanadensiska rättsväsendet. Schmeiser har därmed gjort sig skyldig till överträdelse av Monsantos patent.

Idag turnerar Schmeiser jorden runt i anti-GMO-rörelsens regi. Media återger okritiskt hans martyrberättelse, men inte med ett ord berörs att Schmeiser faktiskt har förklarats skyldig i samtliga kanadensiska rättsinstanser… (Fakta och myter om den gröna biotekniken och Monsanto, läs här: https://www.monsanto.se/main.asp?menuid=61)

Erfarenheten visar att det tyvärr inte räcker med fakta, kryddade med vetenskapliga referenser eller juridiska dokument, för att anti-GMO-rörelsen, liksom många företrädare för media, ska sluta upprepa dessa felaktigheter och grundlösa beskyllningar. Det är synd, för Följa John tar fokus från den ”riktiga” GMO-debatt som Sten, jag själv och många andra hellre vill lägga krafterna på.

Adrian E.

Här är en intressant länk för alla:

https://stallom.se/2009/12/11/losningar-for-framtiden-i-svt2/

The comments to this entry are closed.