forskarbloggen

Ett storskaligt ekologiskt experiment

av Barbara Ekbom, Institutionen för ekologi, SLU i  Uppsala

En typ av GMO gröda som har använts i många år är växter som är resistenta mot insekter. Resistensen kommer från bakterien Bacillus thuringiensis (Bt). Bakterien har länge används som biologisk bekämpningsmedel och det finns flera preparat på marknaden i Sverige. Dessutom är bakterien aktuell därför att man håller på att flygbespruta cirka 1000 ha kring nedre Dalälven för att ta livet av myggor (http://www.mygg.se). Bakterien innehåller ett giftämne som är skadlig för vissa grupper av insekter. Ämnet binder till tarmväggen; först slutar insekten äta och sedan dör den. Det är enbart ungstadier av insekter (larver) som påverkas.

GMO grödor som innehåller Bt giftet har odlats i rätt stor skala sedan mitten av 90-talet i bl.a. USA, Australien och Kina. Grödan som ansetts göra störst nyttan är bomull. Bomull har länge varit en gröda som kräver stora insatser av kemiska bekämpningsmedel mot insekticider. Vad man än tycker om Bt grödor är det så att användning av insekticider i bomullsodling har minskat markant där man introducerat GMO metoder. Minskad användning av insekticider är till gagn för den biologiska mångfalden och reducera risken för odlaren som annars måste handskas med gifter.

 

En av farhågorna som framfördes mycket tidigt från forskare var att skadeinsekterna kunde utveckla resistensen till giftet i Bt grödor precis på samma sätt de gjort så många gånger tidigare mot insekticider. Med hjälp av teoretiska modeller utvecklade man idén att det var nödvändigt att skapa ”refuger”; d.v.s. platser där vanliga bomullssorter skulle odlas så att det skulle ske mindre selektion för insekter som klarade av Bt GMO:s. Insektspopulationen skulle innehålla homozygota mottagliga individer som skulle para sig med resistenta individer. På det sättet skulle det mottagliga anlaget finnas kvar inom populationen för att förhala resistensutvecklingen.

 

Hur snabb resistens skulle utvecklas berodde på, enligt modellerna: 1) om arvsanlaget för resistens var dominant (snabbare resistensutveckling -heterozygota delvis resistenta) eller recessiv (långsammare - heterozygota mottagliga) och 2) hur stort området var där man odlade vanliga bomullssorter (refugerna). Myndigheterna var delvis hörsamma för forskarna argument och obligatoriska refuger infördes i USA.

Nu har det gått långt över 10 år med en mycket storskalig användning av Bt bomull i vissa områden. I en studie som genomfördes av Bruce Tabashnik och kollegor och publicerats i februari numret av Nature Biotechnology (26(2):199-202) rapporteras insektsresistens i fält mot Bt bomull. Insekten är Helicoverpa zea, en nattfly larv, som orsakar stora skador till bomullens fruktkroppar.

Arvsanlaget hos H. zea för resistens har visat sig vara delvis dominant vilken påskyndar resistens. Men resistens hos H. zea larver insamlade i fält har bara påvisats i ett område där den effektiva refug arealen var under 40% av den totala arealen bomull. På andra ställen har man haft > 70% av arealen planterat i vanlig bomull.

Det finns två viktiga lärdomar som kommer fram ur denna rapport. Den första är att de teoretiska modellerna som forskarna använde för att argumentera för refugåtgärden verkar stämma ganska bra. Den andra är att när myndigheter, näringslivsintressenter och forskare samarbetar för att följa en biologisk utveckling kan man få tillgång till data som gör att effekten av åtgärder kan analyseras (och ev. justeras). Då blir införande av nya odlingsåtgärder helt enkelt storskaliga ekologiska experiment. En grupp forskare i USA har nyligen pläderat för samkörning av de ökande antal databaserna som kartlägger allt från odlingsåtgärder och vattenkvalitet till utbredning av fåglar och vattendjur (Science, 25 april 2008, 320:452-453). Jag kan bara hålla med om att det är ett bra sätt att se till att förändringar följas och analyseras.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om insekter, Bt, GMO, resistens

Blir skolmaten sämre av mindre kött?

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

Prischock hot mot skolmaten skriver svd.se. Att livsmedelspriserna stiger har väl inte undgått någon. Detta utgör ett reellt problem för den som har en tajt budget som ska gå ihop, och det är fallet med storkök på skolor och sjukhus. Om högre priser ger sämre skolmat är det förstås ett problem. Men är det ett problem om man som den intervjuade kökschefen inför en vegetarisk dag i veckan och drar ner på mängden kött i grytorna? Knappast.  Under förutsättning att skolbarnen äter kött hemma en eller två dagar i veckan, och en eller annan macka med skinka eller leverpastej så hamnar de inom Livsmedelsverkets rekommendationer för blandkost )6 portioner kött i veckan inklusive pålägg). Visst finns det brister i svenska barns matvanor, men de har inte att göra med mängden kött!

Hurra för vår jordbruksminister!

Sten Stymne
Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp

Ovanstående rubrik är kanske förvånande för att komma från en SLU anställd då jordbruksdepartementet varit njugg mot SLU i den senaste budgeten. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson har kommit med uttalanden som är mycket viktigare och positivare för världens jordbruk och de svältande massorna än anslag till SLU. Jag har i över tjugo år försökt framföra samma synpunkter som Erlandsson nu gör, men praktiskt taget ingen har tagit upp tråden, allra minst någon politiker, utan man har lagt ut dimridåer och givit allmänheten ren desinformation. Vad är det då för sensationellt han nu säger? Jo, att världens fattiga är fattiga p.g.a. Europas och USAs gigantiska subventioner av sin jordbruksnäring med dumpning av jordbruksprodukter på världsmarkanden, ofta långt under produktionskostnaderna. Därmed har de ryckt undan mattan för utvecklingen av jordbruket i den fattiga delen av världen.
Lyssna till Lördagsintervjun med Eskil Erlandsson. 

Nu pågår en intensiv debatt om användning av biodrivmedel från jordbruksprodukter och det hävdas att det drivit upp priserna på livsmedel och hotar att orsaka omfattande svältkatastrofer. FNs sändebud i matfrågor, Jean Seagler, har t.o.m. kallat användningen av jordbruksprodukter för energiändamål för ’ett brott mot mänskligheten’.  Man kan undra vem eller vad som ligger bakom denna totala desinformationskampanj.

Först skall vi fastslå att de snabbt ökande priserna på jordbruksprodukter är ett verkligt  problem för de fattiga i tredje världens städer som varit vana med dumpade importerade produkter och för de hjälporganisationer som nu får betala dubbelt så mycket för sina matsändningar. Men på sikt är de ökade priserna på jordbruksprodukter det mest glädjande som hänt Tredje världen. Tre fjärdedelar av befolkningen i de fattiga länderna lever på jordbruk och de har inte haft möjlighet att konkurrera med de  dumpade jordbruksprodukterna från USA och Europa och således har det inte funnits något incitament att utveckla denna näring. Man har tvingats fokusera sig på vad vi i den rika delen av världen inte kan producera så som kaffe, te och kakao med en överproduktion och fallande priser som följd. Kaffe och kakaopriserna har i absoluta kronor nästan varit oförändrat i 20 år i Sverige vilket i reala termer betyder att de blivit fem gånger billigare. Medan världens mest produktiva sockerrörsfält legat för fäfot i Sydafrika har Daniscos betsocker från Europa, med produktionskostnader minst tre gånger sockerrörets, stått på hyllorna i snabbköpen i detta land. Idag är det annorlunda för nu skriker värden efter socker och andra jordbruksprodukter och de fattiga länderna kommer att utveckla sin näring och därmed få det välstånd som förut förvägrats dem från oss. Det låter drastiskt att säga det, men det är faktiskt så att svenska bönder har gödslat sina åkrar med de fattiga massorna i den Tredje världen.

Som Eskil Erlandsson påpekar i sin intervju, det kommer att ta en viss tid för de fattiga länderna att öka sin produktion och därmed möta efterfrågan, men att öka jordbruksproduktionen är det absolut enklaste sättet att öka välståndet för de flesta fattiga länder. Det finns gott om duktiga bönder medan andra näringsgrenar är oftast rudimentära. Vi kan redan se hur länder som Argentina och Brasilien de senaste åren radikalt förbättrat sina ekonomier genom de ökade priserna och den kraftigt ökade produktionen av jordbruksprodukter. Jag är övertygad om att många fattiga länderna som idag har ett mycket outvecklat jordbruks om några få år kommer att vara betydande exportörer av jordbruksprodukter. Ukraina som en gång var Europas kornbod kommer snart att åter igen bli en av de ledande jordbruksexportörerna i världen. Sedan är det en politisk fråga om de pengar som strömmar in kommer lantarbetarna och investeringar till del och här gäller det för våra fackföreningar att vara aktiva internationellt med blockader och sympatistrejker mot arbetsgivare som inte vill dela med sig av sitt överflöd eller regeringar som struntar i sitt lands utveckling och skor sig själva.

Men hur är det nu med biobränslena? Är det vettigt att använda jordbruksprodukter till detta?
Jag har förut svarat nej  på den frågan (se Tänka grönt eller tanka grönt på denna blogg) av den enkla anledningen att även om vi avsätter hela världens jordbruk så kan vi inte ersätta mer en halva behovet för transportbränslen, och då har vi inget att äta. Alltså, jordbruket kan inte annat än marginellt bidra till att ersätta den fossila oljan för energiändamål. Men jag tvivlar starkt på att dagens produktion av biobränslen från jordbruksprodukter mer än marginellt påverkat jordbrukspriserna. Endast 1% av jordens åkerareal används idag till biobränslen. Det som framförallt drivit upp priserna är den stora efterfrågeökningen i Indien och Kina, vilket inte minst beror på en ökad animaliekonsumtion och naturligtvis ytterst beror på den ökade köpkraften och välståndet i dessa länder. Det är inte heller så att felslagna skördar p.g.a. klimatförändringar lett till ökade priser. Förra året kunde världen inhösta den största spannmålsskörden någonsin.

Finns det då inte  risk att vi även på sikt hamnar i en bristsituation i livsmedelsproduktionen? Den finns, om man inte begränsar den yta man avsätter till biobränslen då behoven där är omättliga. Däremot tror jag inte att det är något problem att föda jordens befolkning då stora delar av den jordbruksmark som finns idag är underutnyttjad. Bara som exempel, Brasilien räknar  med  att där finns minst 30 miljoner hektar ( 12 gånger Sveriges jordbruksareal) betesmark som kan läggas under plogen och Europas har haft 10% av sin areal i träda. Så mitt råd till ägarna till flexifuel bilarna som går på sockerrörsetanol är: Tanka etanol med gott samvete, du gör både brasilianarna och klimatet en tjänst. Men tänker du köpa en ny bil skulle jag råda att köpa en snål diesel med partikelfilter som drar hälften så mycket bränsle som din gamla bensinbil fast har samma prestanda i väntan på att plug-in elbilar med bättre räckvidd kommer.

En sak till: Trots att Tredje världen nu kan få rimligt betalt för sina jordbruksprodukter sker inte konkurrensen på lika villkor med europeiska bönder som ju får direktstöd från EU för sin odling. Det behöver dom inte med dagens priser, dom klarar sig ändå även om bönderna i Uganda och Sydafrika kommer att tjäna mer än dem. Bort med allt jordbruksstöd i EU,- det är den bästa U-hjälpen!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, bioenergi, Eskil Erlandsson, ekot, SLU,

Forskning på djur bra för människor?

Av Anna Olsson. Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Hur väl kommer resultaten från den medicinska genomforskningen patienterna till nytta? frågade Gabriella Lindgren förra veckan här på forskarbloggen. Var finns bevisen för att forskning på djur gynnar människor? frågade en brittisk forskargrupp i British Medical Journal för några år sedan. Tyvärr visar de systematiska genomgångar av djurförsök som gjorts på sistone en hel del brister som påtagligt begränsar nyttan av forskningen. Initiativen till genomgångarna kommer huvudsakligen från två olika håll: dels från grupper som är motståndare till användning av djur i forskning och som i ökande utsträckning intresserar sig för vetenskapliga (snarare än etiska) argument, dels från medicinskt håll där man är bekymrad över att man inte får den patientnytta man skulle önska sig från forskningen.

Från djurförsöksmotståndarhåll talar man gärna om "missvisande resultat" och "bevis" för att forskning på djur inte kan överföras på människor. Forskare med självaktning ska vara medvetna om att det kan vara knepigt att överföra resultat från en patient på en annan - kön, ålder, andra sjukdomar, kostvanor etc kan påverka resultaten. Skillnaderna mellan arter är naturligtvis ännu större. Men likheterna är också stora, många gener och mekanismer är "högt konserverade" mellan arter, det vill säga de ser tämligen likadana ut hos en mus som hos en katt som hos en människa. Så det finns inget som säger att vi principiellt inte kan lära oss något om människor genom att studera möss. Att vi inte direkt kan extrapolera från en art till en annan är en annan sak.

Men resultaten av de systematiska genomgångarna ger oss anledning till eftertanke på en annan front. De säger oss att i dagsläget kan vi egentligen inte utvärdera hur bra modeller djur är i den biomedicinska forskningen eftersom så många studier på djur har stora brister i försöksupplägget. "Placebo" och "dubbelblinda studier" är nyckelord i kliniska utvärderingar av läkemedel på människor, och de är lika viktiga i forskning på djur. Placeboeffekt hos djur? Inte för att mössen känner sig bättre om de tror att de fått en verksam substans, men för att forskaren kan lockas att tro att djuren verkar friskare. Om forskaren då vet vilken grupp av djur som har fått vilken behandling kan han omedvetet påverka resultaten - i synnerhet när det gäller mätningar som har stort tolkningsutrymme.

Forskning som visar på brister i forskning på djur är förstås mums för måns för djurförsöksmotståndare. Men de forskargrupper som ägnar sig åt sådana genomgångar - som till exempel CAMARADES som tittar på stroke-forskning - menar att ur vetenskaplig synpunkt är svaret att planera bättre djurförsök snarare än att avstå från att använda djur.

Själv vill jag gärna tro att vi på husdjurssidan är lite bättre på att planera försök. Vi vet att djuren inte är provrör med päls och vi vet att andra parametrar och variabler än just de som studeras kan påverka resultaten.

Om behovet av en ny grön revolution

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Det råder ingen brist på livsmedel och svälten i världen är främst ett fördelningspolitiskt problem. Det har länge varit den gängse bilden och en politisk sanning som styrt både jordbruks- och biståndspolitiken.

Mycket tack vare den så kallade gröna revolutionen har världens jordbruksproduktion kunnat hålla jämna steg med jordens befolkningsökning, och till och med kunnat tillåta oss i Europa att bygga upp ett överskott.

Den bilden håller nu gradvis på att förändras. Ökad efterfrågan på spannmål från länder som Kina och Indien i kombination med en ökad satsning på biobränslen från länder i väst anges som orsak till att världsmarknadspriser på ris, majs och vete skjuter i höjden. Vi har tidigare berört satsningen på biobränslen här på forskarbloggen och klart är nu att världen står inför utmaningen att öka jordbruksproduktionen avsevärt.

I den bästa av världar skulle produktionsökningen ske i de delar av världen som med stigande världsmarknadspriser riskerar svält. Med ökade världsmarknadspriser skulle då biståndsberoendet i dessa länder kunna bytas mot exportinkomster. För att detta ska kunna ske krävs en medveten satsning och modernisering av jordbruket, något som många utsatta länder söder om Sahara i Afrika behöver västvärldens stöd för att kunna genomföra. I DN den 20/4 talar man om behovet av en ny grön revolution med ett ökat inslag av GM-grödor. Till skillnad från den förra gröna revolutionen har dock västvärldens regeringar den här gången, på gott och ont, avhändat sig ansvaret för teknikutvecklingen inom jordbrukssektorn till privata aktörer.

I många av mina samtal med företrädare för ekolantbruket har jag förstått att dessa anser sig ha den bästa lösningen även för fattiga länder söder om Sahara. Frågan är bara om det räcker för att höja produktionen? Visst, det finns inslag i det ekologiska lantbruket, till exempel småskaligheten och växelbruket, som förmodligen lämpar sig väl även för länderna söder om Sahara, men även i ett ekologiskt lantbruk behöver man ta fram nya mer torktåliga grödor. Min uppfattning är att det lättast och säkrast sker om man även inkluderar modern bioteknik i förädlingsledet. Ekoproducenternas motstånd mot GM-grödor ter sig därför i det närmaste som kontraproduktivt och fungerar i praktiken som ett handelshinder i utbytet med utvecklingsländerna.

Det finns bra och dåliga saker både med ekologiskt lantbruk och konventionellt lantbruk. Den uppdelning av jordbruket som finns idag mellan dessa grenar är dock, enligt min mening, direkt skadlig för jordbrukets utveckling. Det är hög tid att vi tar till vara det bästa från de olika produktionsformerna för att gemensamt utveckla ett produktivt och miljövänligt jordbruk.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, GMO, bistånd, politik, eko, växtförädling

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

Hur väl kommer resultaten från den medicinska genomforskningen patienterna till nytta?

Av Gabriella Lindgren, Institutionen för Husdjursgenetik, SLU i Uppsala

Det har forskare vid RAND Corporation i Santa Monica och Department of Veterans Affairs i Washington DC undersökt. Deras översiktsartikel handlar om hur genetisk information som rör vanliga komplexa ärftliga sjukdomar hos människa inkorporeras i sjukvården. Det kan till exempel gälla sjukdomar som stroke, arterioskleros, cancer eller diabetes mellitus. Genetiska tester kommer att finnas tillgängliga för fler och fler sjukdomar för att underlätta diagnos och hjälpa till med förebyggande medicin och behandling. Vad som nu behövs är mer kunskap om hur denna service på bästa sätt ska kunna erbjudas till en allt större grupp patienter.

De framsteg som gjorts inom den medicinska genomforskningen under de senaste åren är lovande. De resultat som har publicerats i Journal of the American Medical Association (JAMA) visar dock att det finns en hel del svårigheter att tackla innan denna forskning kommer patienterna till nytta. Studien baseras på en omfattande genomgång av publicerade vetenskapliga artiklar tagna ur MEDLINE. Forskarna har gått igenom över 3000 citeringar där 68 artiklar som undersöker tillämpning av genetiska resultat från komplexa sjukdomar ingick i analysen. Artiklarna publicerades mellan januari år 2000 och februari år 2008. Man fokuserade på fyra huvudområden och delade in artiklarna enligt följande; utfallet för patienten (mentalt, kliniskt), behov av information för konsumenter/patienter, själva förmedlingen av genetisk information (genetiska rådgivare, nya modeller för genetisk rådgivning) samt de barriärer som finns för att kunna integrera resultaten inom sjukvården. Vad som är speciellt intressant är att de flesta av studierna handlar om patientens psykologiska hälsa (t.ex. oro, depression) och beteende (t.ex. viljan att göra genetiska tester) i samband med att genetiska tester utförs. Få studier finns om hur själva sjukdomsförloppet påverkas.

Man fann att läkare och annan vårdpersonal vanligtvis var entusiastiska över vad genetiska tester har att tillföra sjukvården.  Studien visade dock att personalen ofta inte hade tiden, färdigheten eller kunskapen att hänvisa riskpatienter till specialister för konsultation om genetiska tester. Resultaten pekar överväldigande på att vårdpersonal inte känner sig förberedda att använda data ifrån genomforskning i sitt arbete.

Likaså, visade studien att många patienter är nyfikna på den information som finns i den egna arvsmassan, men att de är osäkra på nödvändigheten och värdet av olika genetiska tester. Över ett dussin artiklar klargjorde att det efterfrågas bättre information till patienterna. Överlag var patienternas attityd till genetiska tester positiv, men kunskapen om dess betydelse var låg. En annan angelägenhet var hur man hanterar genetisk diskriminering.

Sammanfattningsvis behövs en översyn av forskning och utbildning som rör genetiska tester. Vårdpersonalen behöver bättre utbildning i ämnet och styrkan av genetiska specialister utökas. Patienterna behöver både mer och bättre information. Vidare behövs mer forskning om de kliniska effekterna av genetiska tester.

Sjukvården måste hänga med i utvecklingen och använda de framsteg som görs inom grundforskningen och de kliniska upptäckter som görs - annars går detta förlorat för en tid. Ett uppsving i kunskapen om genetisk information som rör ärftliga sjukdomar hos husdjur kan väntas inom några år. Hoppas denna då kommer att kunna utnyttjas till fullo vid diagnostik och vård av djur. 

Referens
Scheuner et al. (2008). Delivery of genomic medicine for common chronic adult diseases: a systematic review. Journal of the American Medical Association (JAMA), 299(11):1320-34.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om genetiskt test, medicin, genomforskning, sjukvård

Tips om pesticiddatabas(er)

Av Harald Cederlund, Inst för mikrobiologi, SLU i Uppsala

Var igår inbjuden till ett möte med referensgruppen för kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) för att hålla ett föredrag betitlat "Kemisk ogräsbekämpning på banvallar - problem och lösningar".

På mötet pratade också Nick Jarvis om det EU-finaniserade "Footprint-projektet" som syftar till att ta fram några olika verktyg för riskbedömning och riskhantering av pesticider inom jordbruket. Han demonstrerade en (ännu inte helt färdigutvecklad) programvara (FOOT-FS) där man ska kunna mata in data om åkermark, gröda, växtföljder, vilka bekämpningsmedel och sprututrustning man använder och vilka riskminimerande åtgärder man använder sig av som t.ex. buffertzoner och att fylla på sprututrustningen över en biobädd. Sedan kör programmet en simulering och indikerar om det finns stora eller små risker med den planerade bekämpningen och ger förslag på vad man ytterligare kan göra för att minimera riskerna. Tanken är att det ska kunna användas som ett pedagogiskt verktyg för t.ex. rådgivare. Ganska fiffigt!

Till verktygen har det byggts upp en pesticiddatabas som jag tänkte tipsa om. Där finns det information om såväl kemiska egenskaper och nedbrytning som toxikologiska och ekotoxikologiska data för alla substanser som används inom EU fritt tillgängliga - dessutom information om nedbrytningsprodukter till dessa. Positivt är att man anger såväl källor till, såväl som en uppskattning av tillförlitligheten i de uppgifter som anges. Än så länge - och förhoppningsvis även framöver så kommer databasen att uppdateras kontinuerligt.

Det finns ju även andra databaser för pesticider tillgängliga på nätet som t.ex. Pesticide Action Networks databas och Extoxnet som jag brukar använda mig av ibland - en annan alldeles utmärkt webresurs för pesticidnomenklatur och kemisk struktur är Alan Woods Compendium of Pesticide Common Names. En källa till pesticidvetande som de som arbetar med bekämpningsmedel ofta använder - speciellt eftersom den anses mer tillförlitlig än de webbaserade databaserna - är "The Pesticide Manual" som ges ut av British Crop Protection Council - men den måste man ju betala för. Eventuellt kan den nya Footprint-databasen fungera som ett substitut för denna.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om: forskning, bekämpningsmedel, riskhantering, riskminimering, databaser, FOOTPRINT, jordbruk, CKB, kompetenscentrum för kemisk ogräsbekämpning

En etologs bekännelse...del 1

Hej, här sitter man då för första gången i sitt liv och bloggar... vad nu det betyder? ska jag skriva om mitt liv som forskare, är det verkligen det som är meningen, vill nån verkligen läsa om det?

forskare är jag likväl och så här ser mitt liv ut just nu. Planerar kurser i Uppsala, förbereder programnämnd, fixar betygskriterier, tänker på valpen, planerar exjobbsveckan, läser forskningsplaner, planerar sommarkurs, tänker på valpen, läser utbildninsplan, uppdaterar kursplaner, skriver ansökan om befordranslektorat, tänker på valpen...

ja, det var väl mitt forskar/studierektorsliv i korthet. Man kan lugnt säga att mitt arbetsliv är varierat och många många gånger helt fantastiskt. Var tex på disputation i Linköping igår, min fd kollega Christina disputerade i etologi och det var en mycket härlig teoretisk diskussion angående varför djur gör som dom gör. Och jag träffade min gamla (aj då Pelle vill nog inte bli kallad gammal) handledare Per Jensen och han var lika entusiastisk som vanligt. Och ni vet de där andra höjdarna som brukar komma på disputationer, professorn från Stockholm man inte träffat på länge tex.

Nu går alltså studenterna ut och gör sina kandidatarbeten och jag är så stolt över att de har kommit så här långt och gör så otroligt intressanta och viktiga projekt som exjobb. Tänk att jag har studenter som ska sitta på jordbruksverket och gå igenom djurskyddsärendedomar, och som ska hjälpa länsstyrelsen med sina projekt och som ska utveckla nytt utbildningsmaterial för djurparker. Jag blir så oerhört glad när det går bra för "mina" studenter.

Forskning måste jag säga några ord om, jag skulle så gärna vilja ha mer tid (ja pengar också för den delen) till mer forskning. Forskning är ju så underbart kul, tänk att få sitta och klura över designen på ett nytt projekt och få köra en pilotstudie och testa sina funderingar. Finns det något bättre? Ja, det skulle ju kanske vara sen när man fått in sina data och börjar vända och vrida på dom och plotta det ena och det andra och fundera över varför man får de mönster man får, det är ju faktiskt också en kick. Men det kanske kommer, man kan ju inte vara studierektor hela sitt liv, eller hur?

Jag kan inte låta bli, men jag måste bara få säga några ord om valpen... ja vår lilla Mimmi som kommer hem om två veckor. Hon är korsning mellan tollare och labrador, en helt underbar liten varelse. Och äntligen går min tonårsdröm i uppfyllelse (jag tror nästan inte det är sant...), en egen hund. Tänk så jag tjatade på min mamma där när jag var runt tretton år, men icke, mamma var stenhård, det blev ingen hund i vårt hem inte. Och jag trodde aldrigt jag skulle säga detta, men tack mamma, för att du inte föll för mitt tjat, och gick på det där med att "men mamma, jag ska visst ta hand om hunden...". För idag, när jag har varit involverad i ett projekt där vi tittat på djurhemsverksamheten i Sverige, så inser man vad viktigt det är att föräldrar tar sitt ansvar och faktiskt INTE skaffar djur bara för att barnen tjatar. Djurhemmen är överfyllda av djur som antagligen inte hade hamnat där om vuxna människor funderat först och tänkt igenom vad det faktiskt innebär att ha djur. Är det något som vi på SLU måste se som vår uppgift så är det att få kunskapen om djur och djurs behov att öka i samhället. Jag tror faktiskt att vi måste bli än tuffare så att det kommer in mer djurkunskap på schemat i småskolåldern. Vi måste skapa en mer ansvarstagande grupp av föräldrar och jag tror att vi måste börja i de lägre åldrarna och diskutera vad djur gör och varför.

Jag återkommer, det lovar jag, för de här frågorna brinner jag för.

vänligen

Maria Andersson, SLU i Skara

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, etologi, djurskydd

En Skogspolitik i takt med tiden

Av Dag Lindgren, Inst för skoglig genetik och växtfysiologi SLU i Umeå

Regeringen har utarbetat en skogsproposition, som är det viktigast skogliga regeringsdokumentet på 15 år. Det finns anledning för SLUs skogsforskare att uppmärksamma detta dokument, jag ger några kommentarer.

Det är i huvudsak skön läsning för mig som arbetar med skog och tycker den Svenska skogen är en värdefull och utvecklingsbar resurs, och att det är något av det viktigaste vi som svenskar kan göra att lämna en bättre skog efter oss för kommande generationer, som lever i det geografiska området Sverige. Produktionshöjande åtgärder betonas. Eftersom skogsproduktion i princip bygger på uthållig cykling av vatten och luft är det i grunden ett mycket miljövänligt sätt att skaffa resurser. Skogsvårdslagen föreslås ändrad och inledsa med ”Skogen är en förnybar resurs”.

Jag är skogsgenetiker och skriver från det perspektivet. Det känns positivt att statuset på tillämpad forskning skall styrkas. SLU betonar för mycket ”excellence”, ”världsbäst”, ”high impact journals”, ”hög kvalitet” och dessa honnörsord har fått för stor vikt vid resurstilldelning. SLU borde ta stor hänsyn till verklighetsnära och med resultat som sektorn utanför SLU kan tillgodogöra sig och med resultat som är av betydelsefulla för Sveriges framtid på ett transparant sätt i ett rimligt tidsperspektiv och med rimlig sannolikhet att lyckas.

Vikten av förbättrat skogsodlingsmaterial framhävs. Skogforsk får resurser för ökad användning av förädlade material och SLU för utredning av intensivodling.

Skogsfröplantager är idag det enda sättet att massföröka förädlat material. Skogsfröplantager är i särklass det mest kostnadseffektiva sättet att höja Sveriges skogsproduktion på ett miljömässigt robust sätt. Andra metoder är dyrare, kommer i konflikt med gällande lagar och miljömål, eller intecknar ej utvecklad teknik. Utredningen anger vinsten till 20%, vilket nog är riktigt för de allra bästa fröproducerande plantagerna idag.  Men de nya fröplantagernas genetiska vinst är inte statisk utan ökar med kanske 0.4% per år, eftersom Sverige har ett långsiktigt förädlingsprogram. Fröplantager och förädlingen kan bli effektivare genom uppbackande forskning utöver den som skogsbruket delvis betalar vid Skogforsk. Exempelvis går en fjärdedel av vinsten förlorad för att vi inte förstår pollineringssituationen tillräckligt bra för att förhindra att hälften av pollineringen i plantagerna kommer från träd utanför. Skogmarken är över 20 miljoner hektar (skogsmarksbegreppet föreslås omdefinierat i propositionen, så jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva) och förnyas huvudsakligen med plantering.

Propositionen verkar förmoda att många skogsägare föredrar oförädlat frö framför förädlat och vill satsa på ökad upplysning. Jag tror detta problem numera blivit ganska marginellt och att de flesta markägare redan idag är tillräckligt upplysta och att det är besvärligt att nå resten. Huvudorsaken till att fröplantagefrö inte används fullt ut är att det inte finns tillräckligt med plantager, och det har sina risker med alltför intensiv uppifrån styrd propaganda för något, även om nästan alla är överens om att det är bra, och tillräckligt med plantager kommer snart att vara anlagda. Propositionen verkar vilja öka utbytet av granfröplantagerna på direkten. Det är tekniskt möjligt med blomningsstimulerande hormonbehandlingar, men detta strider nog mot regelverken och uppfattas nog som dyrt och omständigt. Insekter sänker nog granfröproduktionen med 35% och detta kanske kan minskas men det finns många arter och de är inte lätta att komma åt och relevant forskning pågår redan. Forskning som ger genetiskt bättre plantager är verksammare på sikt, fröproduktionen är relativt lätt att öka med en större areal. Det är tekniskt möjligt att omedelbart öka produktionen med 20% för gran i en del områden genom att använda sticklingsförmering utgående från speciellt bra men knappt frö. Detta går biologiskt och tekniskt, men skogsbruket tycker inte det är värt en krona mer per planta.

Salix intensivodlingar är föremål för omfattande forskning med flera forskare involverade sedan Gustaf Sirén lanserade idén för 40 år sedan. Trots detta används det idag inte på mer än 15000 hektar och detta är eftersom det subventioneras. Det är möjligt att få hög produktion genom intensivodling av andra trädslag (hybridasp, poppel). Den marginella användningen av intensivodling beror på faktorer som viltskador, hög anläggningskostnad, konkurrerande vegetation och behov av hägn, och det är svårt att komma ifrån med utredningar.

Utnyttjande av den befintliga skogsmarken inklusive konvertering av åkermark till konventionell skogsmark är en hundra gånger större fråga än intensivodlingen. SLU borde ägna mycket mer resurser åt huvuddelen av skogsmarken än den förhållandevis lilla intensivodlingssektorn.

SLUs skogsgenetik borde eftersträva uppbackande forskning till skogsträdsförädlingen och massproduktion av förädlat material utan att det blir överdrivet futuristiskt, abstrakt eller grundläggande, och samtidigt ge samhället underlag för att bedöma konsekvenser av den ökade användningen av förädlat material, samt genetiskt status och utveckling av våra skogar, och en stor del av denna forskning borde vara verklighetsnära.

Anläggning och drift av skogsfröplantager betalas till 100 % av skogsbruket. Detta fast en stor del av merproduktionen kommer mycket långt fram i tiden och att det inte går att säga vem som får del av nyttan, det är huvudsakligen de framtida innevånarna i det geografiska området Sverige som helhet. Det visar vilken framtidstro, samhällsansvar och vilja att bygga upp det framtida Sverige markägarna har, trots det oerhört långa tidsperspektivet! Det är väl sånt vi borde använda skattepengar till, att bygga upp det fysiska Sverige! Men när markägarna nu bjuder på detta, borde staten ivarjefall kunna bjuda till med lite statsfinansierad forskning, dvs några forskare vid SLU. Ett uppslag till en motionär vid riksdagsarbetet med propositionen.

Pingat på Intressant

Läs även medias och andra bloggares åsikter om regeringen, skogspolitik, miljö, skog, SLU