forskarbloggen

Vasa du nu?

Av Daniel Lundberg, redaktör Forskarbloggen

En vetenskapsnyhet når ut

Det har väl inte undgått någon att verkligheten har hunnit ikapp det bärgade regalskeppet Vasa. Trävirket som hann med att ligga 333 år på botten av Stockholms hamn har utstått kemiska angrepp under en längre tid, något som givetvis studerats i detalj. Fredagen 26 september läggs ytterligare ett arbete till handlingarna då Gunnar Almkvist försvarar sin avhandling [1], kl. 10.15 i sal L i Undervisningshuset på Ultuna. För att inte gå händelserna i förväg tänkte jag inte diskutera innehållet i avhandlingen, utan överlåter detta till Gunnar. Istället tänkte jag ta tillfället i akt att kommentera den mediala uppmärksamheten som hans arbete fått för när det gäller Vasa då är alla intresserade! Nyheten dök upp inte bara på SLU:s hemsida med extra tilltagen plats igår [2], utan rapporterades även av Upsala Nya Tidning (UNT) samma dag [3]. Detta citerades av SVT Text under natten [3], samtidigt som Vetenskapsradion i P1 sände en skjutjärnsintervju med Gunnar morgonen efter [4]. Även Dagens Nyheter (DN) hade en kvartssida med nyheten imorse [5a] och listan fortsätter säkert att växa långt efter det att jag stannat till här.

Texternas variation

Texten som står att finna på SLU:s hemsida är, som sig bör, ett utförligt grunddokument. Avhandlingens innehåll gås igenom på ett korrekt sätt och tillhandahåller allt en utomstående journalist behöver för att bilda sig en mycket god uppfattning av problemställningen och kemin som avhandlingen bygger på. Även UNT:s rapportering håller hög kvalitet, kanske främst för att den bygger på det SLU skriver, och även en kort intervju med Gunnar. Det finns egentligen inget att klaga på SVT Texts version heller, då den tillåtna textmassan i detta format är ytterst begränsad. Vetenskapsradion ger en kort bakgrund och hinner även de med att få tag på Sveriges mest eftertraktade doktorand (i alla fall denna vecka)! Om man tänker på att radio är ett bildlöst medium gör de också hyfsat bra ifrån sig. DN går sin egen väg står ut i sammanhanget och då menar jag inte bara genom praktrubriken Järn äter upp ”Vasa”, utan även för att kemiskt sett slarva mest med språket.

Kemins plats i svenska språket
Inom ämnet kemi, i synnerhet inom det oorganiska området, är det nämligen en väldigt stor skillnad på järn (som är ett grundämne) och järnjoner (som inte är det!). Detsamma gäller naturligtvis för texternas svavel och svavelföreningar, men då även elementärt svavel hittats i träproverna kan man med rätta säga just svavel ibland. Dessutom händer det, i ledigt tal, att man säger lite slarvigt "järn" och "svavel" för att täcka in alla tänkbara former, men i ett mer utbroderat vetenskapligt sammanhang bör man nog hålla isär begreppen eller åtminstone skriva om orden så att de blir mer korrekta (exempelvis ”järnföreningar”). Denna noggrannhet syns tydligt i SLU-texten och de gånger som järn och svavel nämns görs detta i huvudsak i rätt mening eller i en förklaring av problemet. Samma goda språk återfinns i UNT:s text, men detta är kanske en naturligt följd då den bygger på den SLU publicerat. Den kraftigt nedkortade texten på SVT Text är svår att bedöma då den är så pass kort men får i alla fall godkänt, för att sammanfatta en avhandling på en ynka text-tv-sida är ingen lätt uppgift! Vetenskapsradion är aningen mer slarvig i sin rapportering och avslutar sin nyhet med den lagom förvirrande slutsatsen: ”Järnet som orsakar den allvarligaste nedbrytningen kommer från sönderrostade bultar och kanonkulor.” Den konstigaste versionen av nyheten står DN för. Kanske är det den effektsökande rubriken som gör att jag reagerar så kraftigt, för inte behöver man citattecken för ett skeppsnamn? Det visar sig, till min förvåning, att Typografisk handbok ger DN rätt [6], men jag finner senare att Svenska skrivregler även sträcker ut en hand till oss oliktänkande [7]. Det är väl knappast risk för att vi förväxlar skeppet med staden med samma namn. Jag hade nämligen hellre sett Vasa i kursiv stil, men jag antar att tidningens sanserif inte gör sig bra svagt lutad. Och om man envisas med att ha citattecken, hade de då inte passat bättre runt ”äter upp”? Eller runt ”Järn” om vi skall vara kemiskt petiga! Nästan hela artikeln är uppbyggd runt en intervju och går inte in på resultaten i direkt detalj, utan mer hur forskningen gått till. Den tryckta artikeln känns rumphuggen och förklaringen får man på nätet som erbjuder en något längre och därmed bättre version [5b]. Båda versionerna skriver dock ”ph-värdet” där man nog med säkerhet menar ”pH-värdet”.

Slutkommentar
Visst är det svårt att hålla koll på begreppen, men det är fullt möjligt i synnerhet om det finns tillräckligt med utrymme. Som vanligt är det kanske huvudsaken att budskapet når fram, men om man kan göra det på ett korrekt sätt, finns det då någon anledning att inte göra det? Det ska sägas att Gunnar citeras i många av tidningstexterna, men om citaten stämmer med det han verkligen sade kan nog bara han svara på själv. I radiointervjun hör vi dock honom säga ”att järn har de här egenskaperna”, vilket i min mening är ett korrekt sätt att använda ordet järn. Gunnar och andra kemister vet ju skillnaden på järn och järnjoner, vare sig de sistnämnda är två- eller trevärda. Efter fredagens presentation tror jag att alla andra intresserade vet det också eller vad säger du, Gunnar? Jag vet ju att din avhandling har en mycket bättre sjöduglighet än skeppet den handlar om.

Fotnot: Huruvida skeppet här nedan skall kallas Vasa eller inte står beskrivet med önskvärd tydlighet bland Hexmasters faktoider [9]. Den mest drastiska av kommentarer i Vasa-sammanhang stod guiden till Stockholm som medföljde SAS’ ombordtidning Scanorama för ett par år sedan: ”So go see her before she crumbles.” (sic!) [8]

Vasa - fortfarande i hetluften

Referenser:

[1] Almkvist, G. (2008), The Chemistry of the Vasa - Iron, Acids and Degradation, Acta Universitatis Agriculturae Sueciae 2008:57, Uppsala (pdf-version, 4 MB)

[2] ”Det är järn som orsakar nedbrytning av trä i Vasaskeppet”, SLU, 23 september 2008

[3] ”Järnet hotar Vasa”, Upsala Nya Tidning, 23 september 2008

[4] ”Svavlet skyddar regalskeppet Vasa” Vetenskapsradion (med länk till nyhetsprogrammet), 24 september 2008

[5] a och b) ”Järn äter upp ’Vasa’”, DN, 24 september 2008

[6] Hellmark, C. (2000), Typografisk handbok, Stockholm (s. 68f: ”Citationstecken används också för att markera ... fartygsnamn: ’Titanic’, M/S ’Gripsholm’”)

[7] Santesson, S. [red.] (2002), Svenska skrivregler, Stockholm (s. 170: ”’Carl Philip’ väntas till Drottningholm vid 7-tiden.” och s. 173: ”’Vasas’ bärgning, ’yuppier’ (om orden över huvud taget skall skrivas med citattecken)”)

[8] Larsson, P. & Hincks R. [red.] (2004), Scanorama’s guide to Stockholm, Stockholm

[9] Regalskeppet Vasa, Hexmasters faktoider - försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar

Läs även andra bloggares åsikter om Vasa, svavel, järn, trä, intressant

Otroligt men sant

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det är nog inte många som har undgått att lägga märke till den lustiga debatt om “otrohetsgenen” som utspelar sig i Sverige just nu. Det började med en artikel i PNAS, sedan ett pressmeddelande från Karolinska Institutet, artiklar i DN och Svenska Dagbladet följde, det pratades i Sveriges Radio och sedan var debatten igång. I blogginlägg efter blogginlägg efter blogginlägg efter blogginlägg raljeras det nu hit och dit. Sen finns där ju trots allt en del sansade inlägg också, här och där.

Även om man borde börja bli van vid det här laget, så blir jag fortfarande förvånad över vilken förmåga människor har att förenkla. Det blir ofta helt absurt. Man hör det man vill höra. Och lika ofta det man egentligen inte vill höra, för att få chansen att raljera lite till. Bara för att en forskargrupp har hittat en statistiskt signifikant koppling mellan en receptor för vasopressin och förmåga att få en parrelation att fungera så betyder det inte att man kan skylla sitt vänsterprasslande på någonting annat än dålig karaktär, klen respekt för sin partner eller någon annan socialt betingad faktor. Men lika lite ska man avfärda dylika forskningsresultat som humbug och dumheter. Trots allt så ger de anvisningar om hur vi människor fungerar.

Så vad ska vi göra med forskningsresultat som visar på en koppling mellan vår biologi och beteendetendenser hos människan som kollektiv? Ska vi göra som stora delar av vänsteretablissemanget och blåneka alltihopa och fortsatta hävda att vi bara är tomma, kritvita pappersark från födseln? Eller ska vi hoppa högt av lycka och ge rasbiologiska institutet i Uppsala en fräsch nystart? Eller ska vi lugnt och stilla acceptera att vi i grund och botten är biologiska varelser, men samtidigt förstå att sociala normer i stor utsträckning är det som sätter ramarna för hur vi beter oss i samhället? Jag förespråkar det sistnämnda. Kan vi inte en gång för alla acceptera att en människa är en produkt av både sitt biologiska arv och sin sociala miljo? Som en av artikelförfattarna i PNAS, Paul Lichtenstein pa Karolinska Institutet, skriver på sin hemsida:

”Arv eller miljö? Vilket har störst betydelse för hur vi mår och hur vi beter oss? På den frågan finns inget generellt svar och kanske är den fel ställd. Det rör sig nämligen om ett komplext samspel, där omständigheterna avgör hur våra gener - och faktorer i omgivningen - får genomslag vid en viss tidpunkt hos den enskilde individen.”

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 –absurd anekdot eller dagsaktuell allegori? Del 3b

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

(länkar till Del 1, Del 2 och Del 3a)

Fiktion och realitet
År 1999 utkom boken Tournament of shadows -the great game and the race for empire in Central Asia" av Karl Meyer och Shareen Blair Brysac.  En av uppsatserna beskriver hur amerikanska OSS och tyska SS-Ahnenerbe-agenter och botaniker/zoologer i expeditioner 1938-39 sammanträffade i bergslanden  i försöken att skaffa sig brohuvuden i Tibet.  En sällsam läsning där verkligheten närmast överträffar fiktionen. Under min förunderliga geopolitiska och intellektuella resa kontaktades jag för några år sedan via Crucible Groups arbete av den brittiska författaren Peter Pringle (bl a legendarisk f d utrikeskorrespondent i Moskva). År 2008 utkom han med boken The Murder of Nikolai Vavilov: The Story of Stalin's Persecution of One of the Great Scientists of the Twentieth Century. Boken demonstrerar bl a  det nära förhållandet mellan biologi/genetik och politik –särskillt under auktoritära regimer.
Bild t.v. Landskap i närheten av staden Kant i Kyrgyzstan. - Efter 60 år öppet för utlänningar att bioprospektera  –hur länge?

Jag fick förmånen att leverera information rörande Bruchers botaniska kommando 1943 till boken. Att inte bara stater är beroende av utbyte av biodiversitet är ett faktum. Oändligt många är de fall där läkemedels- och bioteknik/växtförädlingsföretag anklagas för att vara biopirater: illegalt införskaffande av genetiskt material på andra staters territorier. Även om detta har Peter Pringle skrivit en bok –i det senare fallet en roman: Day of the Dandelion: An Arthur Hemmings Mystery som utkom 2007.

Om man undrar vad detta har att göra med dagens verklighet?
I december  2003 besökte jag Galapagosöarna i Stilla Havet (tillhöriga Ekvador) tillsammans med SLU-delegation ledd av dåvarande rektor Ann-Christin Bylund. Syftet var bl a att diskutera forskningssamarbete mellan SLU och Darwin-institutet/Nationalparken rörande ekoturism. Jag hade samma år tillsammans med min kollega dr Uwe Hossfeld i Tyskland publicerat de första vetenskapliga uppsatserna om Brucher. Crucible Groups andra bok rörande TRIPS avtalet och skyda av traditionell kunskap, växtmaterial utanför UPOV etc hade just utkommit och översättning till ryska pågick. Samma år fick jag ett 3-årigt stöd av Sida för att tillsammans med Stockholm Environment Institute och dåvarande Svalöf Weibull AB starta ett utbildningsprogram för jurister och forskningsledare i u-länder benämnt GRIP/Genetic Resources and Intellectual Property rights. Jag var synnerligen välbekant med Andinska Gemenskapens drakoniska tillträdeslagstiftning avseende genetiska resurser. När jag på plats fick veta att Darwinstationen i januari 2004 skulle besökas av ett amerikanskt forskningsfartyg anade jag dynamit!  Jag frågade stationen om deras rutiner för tillträde – och mina SLU-kollegor försvann snabbt ut på exkursioner… Fartyget anlände, samlade material och återvände till USA. Då var jag redan indragen i en såpopera som ännu pågår när detta skrivs i augusti 2008. Att fartygets befälhavare heter Craig Venter berikar tillträdets geopolitiska dimensioner. Hösten 2006 inkallades jag att vara informell medlare mellan Venters företag och Ekvadors miljöministerium. Tvistefrågan var att Ekvadors regering förbjöd Venters företag att publicera de vetenskapliga resultaten från analys av det genetiska material som insamlats runt och på Galapagos –om inte företaget kunde garantera att inte patent eller annan egendomsrätt utövades över resultaten. Ett i internationellt rättsperspektiv orimligt krav. I maj 2008 föreslog jag företagets vice president Bob Friedman att två medarbetare i GRIP-programmet prof Anatole Krattiger och prof em Fred Erbish skulle assistera Venters företag att nå en överenskommelse med Ekvador rörande villkor för forskningsresultatens vidare användning. Per dags dato verkar status quo kvarstå, bl a eventuellt beroende på ekvadorianska UDs oförmåga att komma överens med miljöministeriet.

I allegoriska termer
I sin doktorsavhandling 1994 : Unnatural Selection: Technology, Politics and Plant Evolution antydde  Cary Fowler (idag professor och chef för Global Diversity Conservation Trust vid FAO i Rom)  att inom en 10-15-årsperiod kan så mycket som 40% av världshandeln avse biotekniska produkter. Dvs att bioteknik och biologiska resurser blir alltmer strategiska i världsekonomin. Idag är vi där: frågan är om hans hypotes håller. Men Venter/Galapagos-fallet och alla dess likartade fall (t ex Ostindiefararens S/V ”Götheborg” oförmåga att 2006-2007 förhandla till sig tillstånd att samla marina organismer i Brasilien, Sydafrika, Australien, Indonesien, Kina och Indien)  indikerar i alla fall att vad SS-botanikerna i det nödvändiga eviga utbytet av biodiversitet ”säkrade” med erövringar och bruka av militärt våld nu ska hanteras genom avtal och förhandlingar. Juridiska avdelningen  vid Göteborgs universitet ville inte assistera forskarna i några förhandlingar! De senare tenderar att bli mycket långsamma och utdragna –liksom tillämpning av multilaterala lösningar. I denna stagnation är alla förlorare. I takt med klimatförändringar, kulturväxter som bioenergi mm är det rimligt att förutspå att växtgenetiska resurser kommer att bli alltmer politiskt heta. Sedan 10 år sitter jag i personlig kapacitet på ett informellt OECD-mandat i CGIAR-systemets genpolitiska kommitté (se www.cgiar.org/who/structure/committees/grpc). Systemets uppgift med en årsbudget om 500 milj USD är att producera internationell allmännytta i en värld där dels 75% av avancerad FoU inom biotekniken sköts av företag (dvs patent och annan privat egendomsrätt) och dels genom tillträde till genetiskt material under nationell suveränitet. Vår uppgift i genpolitiska kommittén är att ge CGIAR-instituten råd om hur de ska ”ratta” allmännyttans behov när teknologierna ägas privat och enskilda länder nekar andra tillträde till sina genetiska resurser. I det perspektivet är SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 sannerligen en dagsaktuell allegori. Att utbyta biodiversitet är och förblir en evig nödvändighet för alla samhällen. Ska detta ske på ett fredligt och mer rättvist sätt måste vi utbildas i dessa realiteter. Inte bara genom t ex  GRIP-programmet i u-länder utan i Nord, inom EU och i Sverige. I juni 2007 beslutade svenska Vetenskapsrådet i syfte att underlätta för svenska forskare att inrätta en facilitet rörande tillträdes- och immaterialrättsfrågor vid myndigheten. Denna facilitet är ännu ej operativ…-och vi vill ändå fortsatt utbyta biodiversitet. På annat sätt än vad dr rer nat habil Heinz Brucher gjorde…

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, CGIAR, jordbruk, vetenskap, Craig Venter, vetenskap

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 –absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

DEL 3 a (Läs även del 1 och del 2 som postats tidigare här på forskarbloggen)

Varför fruktade Brucher för sitt liv?
Vid CGIARs vårmöte i Dresden i maj år 2000 intervjuade jag  prof em Dieter Bommer, fd ordförande i CG-institutet ILCA; f d  bitr  GD inom FAO och svärson till framlidne prof Arnold Scheibe –vetenskaplig ledare för Waffen-SS expeditionen till Tibet 1938-39.  Och  sensommaren 2003 hade jag  flera kontakter med den legendariska Erna Bennett, ung partisanledare i Grekland under tyskarnas reträtt  1944  -och på 1960- och 70-talen legendarisk chef för FAOs enhet för växtgenetiska resurser. Den synnerligen ämable Dieter hade dock föga att tillägga rörande SS-Ahnenerbe, Tibet, dr Schäfer eller dr Brucher. Han lovade kontakta sin ännu levande svärmor (dvs Arnolds hustru Elisabeth då över 90 år gammal) –men intet nytt framkom. Erna däremot –f d partisan och socialist som hon var-  hade mycket att berätta om tyska biologer som efter andra världskriget anställdes i nybildade FAO. Växtgenetiska kommissionens legendariska Secretary  (1983-2007) prof José Esquinas Alcazar (=”Pepe”) har delgivit mig information om Ernas förhållande bl a till de tyska biologer som anställdes vid FAO i slutet av 1940-talet.

Bild till vänster: Prof Heinz Brucher, sommaren 1991 inte bara anekdot utan evigt allegoriskt aktuell

År 1996 utkom den engelska upplagan av boken Biologists under Hitler författad av den tyska genetikern dr Ute Diechman. På sid 261 ff behandlar Ute information om Heinz Brucher. I augusti 1999 besökte jag prof em Carlos Ochoa (hedersdoktor vid SLU 2006)  på CIP i Lima, Peru.  Ochoa träffade Brucher när denne besökte CIP på 1970-talet. Vid CIPs genbank i Huancayo (Andinska höglandet) ca 50 mil från Lima intervjuade jag Maria  Scurrah, vars judiska tyska föräldrar kom med sista båten från Oporto till Sydamerika 1939. Via henne fick jag kontakt med nu åldrade personer som deltagit i den s k ´paper clip-processen´, dvs granskningen av nazityska ingenjörer och vetenskapsmän efter Tysklands kapitulation 1945. På basis av Marias information  gjorde jag i november tillsammans med dr Henry Shands (senare chef för USDAs laboratorier i Fort Collins) i Världsbankens huvudkontor i Washington D.C. datakörningar och genomförde telefonintervjuer med personer som deltagit i paper clip-processen och/eller haft kontakter med Brucher i Sydamerika. Brucher förekom sporadiskt  i den information vi fick fram.  Den gav oss dock ingen ledning eller antydningar om möjliga orsaker till Bruchers fruktan för sitt liv.

Tre spår
Vid min kollega Daniel Gade´s intervju med Bruchers son i Argentina i december 2006 berättade denne att fadern Heinz  som konsult till ett tyskt företag i slutet på 1980-talet kommit en obskyr markaffär på spåren i Paraguay. Det var tyska affärsintressen  (= ”Fiduciaria Transatlantica”?) som köpte upp mark  för massavverkning av regnskogen och snabbodling av soja för export . Heinz  var i vissa avseenden en moralisk och  rättsmedveten purist. Reagerade han –via vilka kanaler(?)- och utmanade de tyska intressena? Å andra sidan: genom sitt  arbete för att försöka få Argentina att producera sin egen utsädespotatis –för att ersätta importen från Holland och Belgien- utmanade Brucher inhemska mellanhänder, vars ekonomiska vinster då hotades.  Och så var det det här med Heinz´s  arbete med viruset för att slå ut koka-busken i Anderna… Var dessa orsaker till att Brucher fruktade för sitt liv? Eller fanns det  ouppklarade frågor inom  ODEZZA/Kameradenwerk?  Det senare förefaller med dagens information mycket osannolikt. Paraguay-spåret och  frågan om importkonkurrens är kanske mer realistiska -men likafullt enbart spekulationer. Men att den sällsamma historien om Bruchers liv, speglar biologiska resurser och geopolitik i en tid av avspärrning (Tyskland 1939-45), under Kalla kriget och idag med svårigheterna att i internationella avtal reglera utbytet av biologiska resurser inom UPOV, WTO, FAO-fördraget och t ex  Biodiversitetskonventionen är uppenbart. I tider av militär konfrontation blir dessa sammanhang så mycket mer uppenbara. Nazityskland var synnerligen klart över detta och de växtgenetiska resursernas och ”utbytets” avgörande betydelse redan i krigsplaneringen i slutet av 1930-talet.

Geopolitik och utbyte av biodiversitet
Rubriken ovan speglar en fundamental realitet: biologiska resurser och deras nyttjande utgör grunden för varje samhälles  existens och fortlevnad. Stryps detta utbyte återstår erövring –eller avtal. Och det är bland avtalen vi försöker organisera dagens –evigt nödvändiga- utbyte. Under 2005 och 2006 fick jag genom mitt arbete möjlighet att besöka Tajiki-, Kyrgyz- och Uzbekistan i Centralasien. Syftet var att för Sidas räkning bidra med råd i dessa länders strävanden att ersätta det sovjetiska Vaskhnil-systemet ( = ett federalt system bl a för forskning, utsädesfrågor, agronomi, insamling och bevarande av kulturväxtmaterial mm)  med uppbyggande av nationella institutioner. I samband med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet öppnades denna –tidigare mycket slutna- del av världen igen. Området utgör bl a primärcentra för trädgårdsväxter och sekundärcentra för stråsäd. En genpool som varit närmast helt stängd för utlänningar i över 60 år. Vid mina besök noterade jag att länderna var mycket angelägna att tillämpa t ex biodiversitetskonventionens klausuler om nationell suveränitet över egna genetiska resurser –och villkorat tillträde. Man saknade dock resurser att administrera detta. Den genpool i Centralasien som nu kan införlivas i de internationella avtalen –främst FAO-fördraget är dock i nuläget helt oskyddad. Jag träffade där bl a europeiska och amerikanska agronomer och botaniker som oblygt reste runt i detta för västerlänningar jungfrueliga område och ”samlade” nytt växtmaterial (odlat och vilda släktingar). Frågor rörande tillträde och vinstdelning –synnerligen politiskt heta inom biodiversitetskonventionens pågående förhandlingar- var helt frånvarande.  Frågan är om dessa centralasiatiska länder kommer göra som länderna i den Andinska Gemenskapen i Sydamerika, vilken 1996 införde en närmast drakonisk lagstiftning och tillträdesregim för utländska forskare som vill ta del av regionens genetiska resurser. Och hur ska de då samtidigt skaffa sig nödvändigt tillträde till andras biodiversitet utanför sina egna regioner?

Sista delen postas inom kort

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, jordbruk, biodiversitet, miljö, vetenskap