forskarbloggen

STARVED FOR SCIENCE – HOW BIOTECHNOLOGY IS BEING KEPT OUT OF AFRICA

Av Inge Gerremo, Hedersdoktor vid SLU

Recension av boken: STARVED FOR SCIENCE – HOW BIOTECHNOLOGY IS BEING KEPT OUT OF AFRICA – Robert Paarlberg, Harvard University Press, 2008

Är det paradoxalt nog Rio-processen, med dess fokus på miljö och hållbar utveckling, som lett till att det afrikanska jordbruket befinner sig på det outvecklade stadium det gör idag?

Prof Robert Paarlberg, välkänd debattör och statsvetare från Wellesley College i USA, frågar sig om inte miljödiskussionen i de rika länderna också ledde till att diskussionen om en nödvändig modernisering av Afrikas jordbruk avstannade. Ofta högst berättigade miljökrav i vårt eget alltmer industrialiserade jordbruk resulterade i att fokus också förändrades för diskussionerna om vad Afrika behövde för att utveckla sina areella näringar.

Paarlberg beskriver hur många i såväl USA som Europa tvekar inför dagens jordbruksmetoder i de industrialiserade länderna. Knappt 5% av våra befolkningar har sin huvudinkomst från jordbruk. Jordbruksvetenskap bedöms inte längre som så viktigt. Nu räcker utvecklingsnivån!

När så den nya genteknikens möjligheter, i form av GMO-grödor, lanseras, frågar sig många vad detta ska tjäna till. Framför allt har konsumenterna i de rika länderna svårt att se vad denna form av växtförädling ger för mervärde. Den inställningen delas mellan konsumenter i USA och i Europa. Till detta kommer att också många politiker och andra beslutsfattare i Europa tagit till sig denna uppfattning, påhejade av de gröna partierna och starka enskilda organisationer. Denna inställning har också spridit sig till utvecklingssamarbetet med Afrika. Detta sammanfaller med ett minskat intresse för jordbruksbistånd från mitten av 80-talet från de flesta större givare inkl Sverige. Märkligt nog accepterar också de afrikanska regeringarna denna inställning, som resulterat i blygsamma egna budgetsatsningar på högst 5% årligen.

Paarlbergs bok ger en mycket intressant och tänkvärd redovisning av hur vi i de rika länderna kommit att minska vårt intresse för jordbruksvetenskap, varför vi också lät detta gå ut över det Afrika som så väl behöver utveckla sitt jordbruk och som delvis också idag befinner sig på självhushållningsnivå. Vi får en intressant redogörelse för varför vi i de rika länderna kom att ogilla GMO inom jordbruket men inte tvekade nämnvärt för dessa metoder inom hälsovården. Hur kommer det sig att de afrikanska ledarna hittills avstått från bioteknikens möjligheter med tanke på de stora utmaningar att kunna föda sina befolkningar som de står inför?

En av dagen stora frågor rör kommande klimatförändringar. Paarlberg pekar på forskning som säger att Afrikas jordbrukskapacitet kan förväntas minska med c:a 20% fram till år 2080. Han ställer frågan, vad kommer att hända om jordbruksforskningen genom GMO-teknik kommer att kunna utveckla torkresistena grödor, som delvis skulle kunna möta dessa problem?
Paarlberg menar att Afrika idag, mer än någonsin, behöver satsa på ett modernt jordbruk. Detta måste stödjas av ett väsentligt ökat jordbruksbistånd. Han är också övertygad om att den nya gentekniken kan komma att behövas i Afrika.

Paarlberg ser på dessa frågor ur ett amerikanskt perpektiv. Särskilt svårt har han att förstå den europeiska GMO-debatten. Samtidigt frågar han sig,  varför inte ny jordbruksteknik, inkl genteknik ses som en viktig angelägenhet för den jordbruksutveckling som Afrika nu behöver.

Läs Robert Paarlbergs bok för att förstå varför Afrika åter hamnat på ruta ett i spelet om jordbrukets utveckling, om den utmaning som väntar och behovet av ökat bistånd.

Läs även bifogad samman fattning av boken Download Paarlbergbok

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, Africa, vetenskap, miljö

Har hönan hälsan?

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

“Äggproduktionen i Sverige är inte perfekt” konstaterade Vetenskapsradion i fredags (16/1 2009). Med anledning av en nyligen publicerad studie från Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) uppmärksammade man frågan om hur värphöns har det i olika inhysningssystem. Från Ultuna medverkade SLU-professorn i fjäderfäproduktion Ragnar Tauson och SVA:s Oddvar Fossum som lett studien där man tittat på dödsorsaken hos värphöns i Sverige 2001-2004. Av de hönor som kommit in till SVA för obduktion var system där hönsen går fritt på golv överrepresenterade. Framför allt drabbades dessa höns av bakterieinfektioner, parasiter och kannibalism (hackskador från andra hönor). Tack vare Acta Veterina Scandinavicas Open Access policy kan man läsa hela forskningsrapporten här.

Att dödligheten är högre i system där hönsen går fritt på golv, inomhus eller med tillgång till utevistelse, är ingen nyhet för den som arbetar med värphöns. Detta har varit ett genomgående bekymmer under övergången från konventionella burhönssystem, som inleddes med 1988 års djurskyddslag. Detta är också en av anledningarna till att lagstiftningen kom att omprövas och man kom att acceptera de så kallade inredda burarna: något större burar där hönorna har tillgång till sittpinne, värprede och ströbad.

Var har hönan det bäst? Det är ingen lätt fråga att svara på – det är inte utan anledning som Vetenskapsradions talar om "Värphönans dilemma". I golvsystemen har hönorna större utrymme att röra sig på och de kan flyga upp på en högt placerad sittpinne för sin nattvila. Men priset för det stora utrymmet är de många hönorna som varje höna måste leva tillsammans med – flera tusen i stället för det femtontal som utgör en hönsflock i naturen. I en stor flock blir "utbrott" av beteendeproblem som fjäderplockning och kannibalism mycket mera förödande. I en bur kan en hackande höna inte nå mer än sina burgrannar och för en uppmärksam djurskötare är det lätt att identifiera hackaren och plocka ut henne. I en stor flock kan en höna hinna hacka och plocka många flockmedlemmar innan hon upptäcks. I golvsystemen kan hönorna också gå på just golvet, sprätta och picka liksom de gör i naturen. I en inredd bur utgörs större delen av golvet av nät. Picka kan hönan göra i fodertråget förstås, och i ströbadet, där det också är tänkt att hon ska sköta fjäderdräkten genom att ströbada (det gör dock närmare än 30 % av hönorna aldrig, enligt Helena Walls avhandling från 2003). Det totala utrymmet varje höna har att röra sig på är runt en kubikmeter och sittpinnen sitter bara ett par centimeter över burgolvet. Men flockstorleken är naturlig – 8-10 hönor per bur. Och hälsan alltså bättre – eller åtminstone dödligheten lägre – än i golvsystemen.

Är det bättre att vara fri och sjuk än att vara inburad och frisk? Det är svårt att ställa den frågan till hönan. Ur forskningssynvinkel kan man konstatera att vi har blivit bättre på att hålla hönorna friska i golvsystem - i rapporten hänvisar Fossum och hans kollegor till preliminära data från 2004 och framåt som visar på bättre hälsa. Vi har också blivit bättre på att tillgodose hönornas beteendebehov i burarna – det är de inredda burarna ett exempel på. Det finns problem kvar att lösa för forskningen: framför allt har vi fortfarande långt kvar innan vi vet så mycket om beteendeproblem som kannibalism och fjäderplockning att vi kan förebygga dem. Men det finns dock anledning att hoppas att värphönans dilemma har en lösning någon gång i en inte alltför avlägsen framtid. Och det finns all anledning att tro att forskning vid SLU kommer att fortsätta att spela en nyckelroll i sökandet efter den lösningen. Själv förväntar jag mig en eller annan spännande genomisk pusselbit från kollegorna på Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa.

Är Stymne köpt av GMO-industrin?

av Sten Stymne, Institutionen för Växtförädling och Bioteknik (Alnarp) och VD för ScanBiRes AB (Alnarp)

 

Jag fick för någon vecka sedan ett telefonsamtal från en student på ett svenskt universitet som gjorde en undersökning om kopplingar mellan industrin och svenska forskare som sysslar med genteknik på växter. Hon hade följt mina inlägg på Forskarbloggen och menade att jag där borde öppet redovisa de kopplingar med GM-industrin som jag har. Syftet med en sådan redovisning torde vara att läsare av mina inlägg då får en vink om att jag skulle kunna ha bakomliggande motiv att gynna mina uppdragsgivare inom GMO-industrin genom mina inlägg. I och för sig vänder jag mig mot alla sådana "guilt by association"-resonemang. Det är påståendet eller resonemanget som någon för i en debatt, oavsett om det är i GMO-debatten eller vilken annan debatt som helst, som skall bedömas och bemötas. Att avfärda påståenden med typen av argument; "att han är ju köpt av industrin", eller "det vet man ju att Greenpeace har GMO-motståndet som affärsidé",  är inte att föra debatten framåt utan att sabotera en dialog i syfte att inte vilja ha upp alla fakta till diskussion. Här har både GMO-motståndare och tillskyndare syndat, även här på Forskarbloggen. Jag har dock kommit till slutsatsen att det är en fördel för GMO-debatten att här redovisa mina kommersiella kopplingar och mina motiv till att ha sådana.

 

Det är ju så att nästan alla forskare, i alla fall på ett sektorsuniversitet som SLU, vill att deras forskning skall komma till nytta för samhället och den övervägande delen av samhällets aktiviteter lyder ju under kommersiella villkor. Detta gäller i speciellt hög grad genmodifierade växter. Det är därför oundvikligt att växtforskare som sysslar med genteknik och som vill att deras forskning skall komma till användning också förr eller senare måste ha kontakter med den industri som kan ta denna forskning ut på marknaden i form av grödor. Jag vill med emfas hävda att alla mina industrikontakter är av det slag att den forskning som jag utfört med stöd av industrin har haft syften som överensstämt med mina mål att främja utvecklingen av ett hållbart samhälle och att jag inte har haft någon personlig ekonomisk vinning av denna forskning. De som följt mina inlägg i GMO-debatten torde inte heller ha undgått att märka att jag varit starkt kritisk till hur lagstiftningen tillåtit att GM-växter patentskyddas på ett sätt som monopoliserar framtidens växtförädling till ett fåtal multinationella företag och därmed på sikt hotar att tillintetgöra den dynamik som den nuvarande växförädlarrätten  inneburit för växtförädlingens utveckling. Patentlagstiftningens tillämpning på GM-växter innebär nämligen att växtförädlingen inte som tidigare kan fritt bygga på tidigare förädlares framsteg och det är mer än en skandal att detta har kunnat tillåtas. Tänk om våra vänner inom miljörörelsen hade fokuserat sin kritik av GMO på detta! Trots denna kritik av patentlagstiftningen har jag patenterat själv och står som uppfinnare till (antagligen) flera hundra beviljade patent. Har man inte patent så är inte industrin intresserad då de inte kan skydda sina produkter, och då kommer de inte någonsin ut på marknaden. Helst skulle jag dock sett att jag hade sluppit detta slöseri med både pengar och forskarkrafter. Jag skulle tro att kostnaderna för patentering och patentadvokater vida överstiger de kostnader man hittills lagt ner på forskning på GM-växter. 

 

Efter denna redovisning av mina motiv så följer här en redogörelse för mina industrikontakter och jag står gärna till tjänst med ytterligare upplysningar för den som så önskar:

 

Min forskning rör vegetabiliska oljor och att med genteknik förändra kvalitet och kvantitet av dessa i våra grödor. Under 90-talet samarbetade jag med ett amerikanskt bioteknikföretag, Calgene, genom att jag fick tillgång till, och studerade biokemiskt, GM-raps de tagit fram med förändrad fettsyrasammansättning (producerande korta fettsyror) och jag publicerade ett par artiklar tillsammans med företaget. Företaget köptes sedermera upp av Monsanto vilket är anledningen till att jag hamnat på Monsantos hemsida, där de listar de publikationer Monsanto-anställda producerat (vilket en anti-GMO-bloggare till sin förtjusning har noterat!). Jag var även konsult för Calgene i två år och under det sista året var företaget Monsanto-ägt, så i praktiken har jag varit konsult åt Monsanto(!). Under mitten av 90-talet stöddes min forskning av Stiftelsen för Strategisk forskning. Denna stiftelse krävde att man sökte patentera potentiellt värdefulla forskningsrön vilket vi också gjorde. Jag hade dock svårt att hitta industrintressenter till dessa patent(ansökningar) varför jag fick låna av min mamma för att kunna betala ansökningarna!. Så småningom övertogs patenten av Svenska Lantmännen (numera Lantmännen) som (utan min vetskap!) sålde dessa vidare till det nybildade BASF Plant Science  (BPS, då 85% ägt av BASF och 15% av Svenska Lantmännen, numera 100% ägt av BASF). Forskargruppen fick som kompensation 5 miljoner kronor och vi bildade ett bolag, Scandinavian Biotechnology Research AB (ScanBi AB, 13 ägare)  med dessa pengar som grundplåt. ScanBi AB förde också fram ett förslag till forskningsprojekt (utveckling av vegetabiliska oljor för industriändamål för att ersätta fossil olja) till BPS och tecknade ett treårigt forskningskontrakt med detta företag (under åren 2000-2003). ScanBi AB bildade också ett helägt dotterbolag, ScanBi Diagnostics (ursprungligen ScanGene), för spårning av GMO inblandning, framförallt i utsäde. Detta dotterföretag såldes av 2007 och moderbolagets kortnamn ändrades till ScanBiRes AB. Under 2007 utförde ScanBiRes AB ett forskningsprojekt för Bayer CropScience (modifiering av vegetabilisk olja för plasttillverkning). För närvarande har ScanBiRes ett samarbete med BPS och stött av Vinnova för utveckling av oljeväxter producerande ’fiskfettsyror ’ (EPA och DHA). Jag är f.n. 20% tjänstledig från min SLU tjänst för arbete på ScanBiRes AB (med samma (tim)lön som på  SLU). Det skall noteras att ScanBi(Res) har gått med stadig förlust från start ända till 2007 då kassan nästan var tom. Orsaken var dåliga aktieplaceringar ("IT-bubblan"), misslyckat eget forskningsprojekt samt uppbyggnad och koncernbidrag till ScanBi Diagnostics. Under 2008 kunde vi dock visa upp en liten vinst varvid aktieägarna kunde få tillbaka sina investerade aktiekapital som aktieutdelning.

 

Huvudanledningen att driva en viss del av vår forskning i bolagsform är inte att tjäna pengar (vilket vi alltså inte har gjort) utan att den sekretess som ett företag som betalar forskningen  i allmänhet kräver  är svårförenlig med den akademiska forskningens krav på öppenhet och att kunna  kommunicera och samarbeta fritt. Det skall påpekas att ScanBiRes AB är det enda svenskägda företag som idag bedriver växtbioteknisk forskning och, vid sidan av Syngenta i Landskrona, det enda svenskbaserade företaget med sådan verksamhet överhuvudtaget (sedan BPS lagt ned sin verksamhet i Svalöv). Även om omfattningen av verksamheten i ScanBiRes AB idag är mycket blygsam (1-2 forskare) är det min förhoppning att den, med gynnsammare klimat för GMO forskning, kan expandera och bidra till att svensk växtförädling kan återfå en del av den forna glansen samt kunna utgöra en arbetsplats för en del av de eminenta växtforskare vi fortfarande har i Sverige, men som idag har svårt att finna sin utkomst.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, GMO, industri, patent, genteknik

Marinera biffen innan du grillar den

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

I min familj finns en historia om en farbror eller morbror som emigrerade till Frankrike och gifte sig med en fransyska. Svägerskorna ojade sig över hur hon kunde drista sig till att laga kött utan att först marinera det - barbariskt i deras tycke. Nu har kollegor här vid universitetet i Porto visat att marinaden är mer än en smaksak. Genom att låta kött ligga i öl eller vin 4-6 timmar (som varje portugisisk husmoder med självaktning gjort sedan urminnes tider) begränsar man kraftigt bildningen av heterocykliska aminer när köttet tillagas. Heterocykliska aminer är cancerframkallande och bildas framför allt när kött tillagas vid höga temperaturer, som stekning och grillning. Studien publicerades ursprungligen i Journal of Agricultural and Food Chemistry - själv läste jag om den i New Scientist över min vegetariska lunchlåda.

Det är visserligen ett par månader kvar till grillsäsongen börjar. Men även en stekpannebiff blir godare - och hälsosammare, uppenbarligen - om den marineras. Om vi nu alls tillåter oss att äta biff, förstås!