Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.


Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Det hävdas ofta att jordbrukets modernisering mer eller mindre automatiskt leder till monokultur. Det är riktigt att ensidig odling av en gröda ofta medför problem, speciellt om det sker i stor skala och/eller över en längre tid. Det är mera tveksamt om jordbruksutvecklingen verkligen leder till monokultur. Samtidigt är ’monokultur’ ett luddigt begrepp. Vi stöter på det i minst tre olika betydelser, alla med det gemensamt att det är skadligt: (a) att odla samma gröda år efter år, d.v.s. utan växtföljd; (b) ensidig dominans av en gröda i ett odlingssystem och (c) odling av ett fåtal sorter av samma gröda. Vi tar varje påstående för sig:

a)    Att odla utan växtföljd är i allmänhet olämpligt, det är alla jordbrukskunniga människor ense om. Det är däremot inte sant att sådan odling ökar om man ser det i global skala. Undantaget är en del högt specialiserade odlingssystem, som t.ex. i växthus där man byter ut jorden i stort sett varje säsong. Ibland hör man påståendet att ris odlas år efter år på samma mark utan hänsyn till god odlingspraktik, som kräver rotation. Detta är felaktigt. I de flesta intensiva risodlingssystem tar man två eller t.o.m. flera risskördar per år, men vanligen har man minst en annan gröda i växtföljden, t.ex. grönsaker eller kväveberikande baljväxter.
b)    I många odlingssystem förekommer stor dominans av en enda gröda. Det är riktigt att sådan dominans är riskabel, eftersom storskaliga angrepp av skadedjur, insekter, svamp, etc. kan leda till omfattande skador. Det är dock inte riktigt att det finns en tendens till att sådana ensidiga odlingssystem ökar, sett i global skala. Under 70- och 80-talet, när det var mycket lönsamt att odla spannmål, fanns ett sådant problem. Under 90-talet, när spannmålsproduktion varit mindre lönsam, har odlingssystemen snarare blivit mindre ensidiga.
c)    I traditionellt jordbruk använde bönderna mängder av olika sorter av utsäde. Fördelen var att risken för storskaliga angrepp av insekter blev mindre. Det är dock inte övergången från traditionella till förädlade sorter som lett till större risker för angrepp, eftersom de förädlade sorterna ofta är mer motståndskraftiga. Det är snarare den intensivare odlingen, som skapar problem. Därav följer dock inte att det av detta skäl är önskvärt med en återgång till traditionella sorter.

Detta är inlägg nummer tre i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis,Holmén
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Comments

[Edvard Olby]

Jag ber om ursäkt men jag förstår inte er argumentation. Som jag tolkar det ger ni er ut för att omkullkasta ett antal myter, varav den senaste sägs bestå i att monokulturer är skadliga. Var i er argumentation känner ni att ni kan visa att monokultur inte är skadligt (under den sista punkten påstår ni visserligen att de nya sorterna är motståndskraftigare,vilket då skulle kompensera att äldre metoder med mer varierat utsäde skulle minska "risken för storskaliga angrepp av insekter"). Precis som andra före mig önskar jag för det första att ni pillade in lite referenser i texten, för det andra att ni faktiskt bygger upp ert resonemang kring det ni i rubrik och introduktion påstår att ni skall förkasta.

[Jens Sundström]

Referens till inläggen och förslag på ytterligare läsning finns i:

Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis,Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

[Dennis Eriksson]

Edvard,
Myten är inte att monokulturer är skadliga. Myten de försöker bestrida är att en modernisering av jordbruket automatiskt leder till monokulturer.

[Edvard Olby]

Under punkt c skrivs:

"Det är dock inte övergången från traditionella till förädlade sorter som lett till större risker för angrepp, eftersom de förädlade sorterna ofta är mer motståndskraftiga. Det är snarare den intensivare odlingen, som skapar problem."

Hur skall denna ökade intensivitet tolkas?

[Göran Djurfeldt]

Poängen är närmast filosofisk / semantisk: Monokultur är ett mångtydigt begrepp (som sådant användbart i ideologiska diskurser). Vi försöker reda ut vad det kan betyda och vad som givet en viss tolkning av begreppet kan vara korrekta eller felaktiga påståenden om "monokultur"

[Magnus Jirström]

En ytterligare myt i sammanhanget är att förädlat utsäde, i jämförelse med traditionellt, är mindre motståndskraftigt mot angrepp från växtskadegörare, ger lägre avkastning i avsaknad av gödning samt är mindre tåligt mot torka. I själva verket är de nya sorterna ofta ’bättre’ i samtliga dessa avseenden. Vad vi under punkten c syftar på är att de nya sorternas olika fördelaktiga egenskaper gjort dem attraktiva och detta har bidragit till och möjliggjort en intensivare odling. Ibland – dock i minskande omfattning – sker denna i monokultursystem. Att de intensivare odlingssystemen kan föra med sig ett antal agronomiska utmaningar är vi medvetna om.