forskarbloggen

Vad är nödvändigt lidande?

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

En månad före jul gjorde Djurrättsalliansen vad som verkligen kan kallas en spektakulär aktion när man på Svenska Pigs Grisuppfödardag i Jönköping slog larm om vanvård av grisar på ett antal svenska gårdar. Följden kan väl beskrivas som en blandning av kalla fötter och hett om öronen på många håll i lantbruksnäringen och på jordbruksdepartementet. Och stor upprördhet bland konsumenterna, förstås. Det är alltså inte bara i Danmark som grisar far illa – detta sker även i landet med ”världens bästa djurskydd”.

 

Att det varit tyst om frågan på forskarbloggen betyder inte att SLU inte engagerat sig. Den 30 november publicerades en debattartikel i Aftonbladet signerad tre professorer med djurvälfärdskompetens, Bo Algers, Linda Keeling och Harry Blokhuis. ”Gör så att bra djurhållning lönar sig” uppmanar författarna och pekar på vad forskningen lärt oss om hur grisar fungerar – och hur djurvälfärd kan mätas. Det senare har varit genomgående tema för det omfattande europeiska forskningsprojektet WelfareQuality vars avslutande konferens höll i Uppsala bara en vecka före djurrättsalliansens avslöjande.

 

Dags att diskutera införandet av en frivillig djurvälfärdsmärkning, menar kollegorna vid Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa. En sådan finns sedan länge i Storbritannien där djurskyddsorganisationen RSPCA driver ett eget kontroll- och märkningssystem under namnet Freedom Foods. Någon motsvarighet finns inte i Sverige. Djurskydd ingår visserligen bland kriterierna för KRAVs märkning av ekologisk produktion, men det är bara en av många aspekter, och att som någon skribent i en av de stora dagstidningarna raljera över att KRAV ställer större krav på att fodret ska produceras inom gården än på djurskydd är att skjuta bredvid målet.

 

Kan vi då inte lita på den svenska djurskyddslagen? Det tycks som om det i åtminstone en del av fallen i det aktuella avslöjandet rör sig om direkt vanvård, alltså brott mot lagen. Många har diskuterat om och i så fall var det brustit i djurskyddstillsynen. Det är ju inte meningen att man systematiskt och utan att bli upptäckg ska kunna bryta mot existerande lagstiftning. Men löser lag och ordning alla problem? Den som läser lagen noga finner att vad den föreskriver är att 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I princip all modern djurskyddslagstiftning i världen använder sig av liknande formuleringar. De förutsätter att det finns något som kan betecknas som ”nödvändigt lidande”. Vad är då det?

 

Jag vill hävda att inom ramen för detta begrepp finns två eller kanske tre undergrupper, och att de kan rangordnas efter graden av acceptans:

1)       Det som vi även för oss människor skulle kalla ett nödvändigt ont, som när vi tar hunden till veterinären för en vaccination. Även om de flesta nog är överens om att detta är OK råder det delade meningar om vilka ingrepp som verkligen är i djurens eget intresse.

2)       Det lidande som är förknippat med användning av djur i biomedicinsk forskning. Att detta är ett nödvändigt ont är mera kontroversiellt – många menar att vi faktiskt bör avstå från att använda djur i för detta ändamål – men det ligger i sakens natur att någon form av lidande uppstår när forskningens mål är att studera sjukdomsförlopp och behandlingsmetoder.

3)       Det lidande som det kostar för mycket pengar att undvika – framför allt i lantbruket.

 

Och en hel del av de problem som nu diskuterats i svinuppfödningen hör odiskutabelt till den tredje kategorin. De är svåra att lösa i en prispressad ekonomi. Men de kan lösas – om det får kosta. Vill vi betala priset? Som producenter? Som konsumenter? Vem ska bestämma?

Christmas decorations for the office

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Portugal

Don't know what to do with those piles of paper reprints now as everyone uses pdf copies? Here's what you never thought of using them for.

And if you're lucky enough to have visitor's chairs capturing the SLU logo so nicely when hung from the ceiling, you'll be all settled for a beautiful Christmas at work.

 

Dålig vetenskap

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Vad önskar man av en god populärvetenskaplig bok? Att den ska underhålla och att den ska få läsaren att känna sig intelligent under läsningens gång och kunnigare vid läsningens slut. Och så ska den handla om något väsentligt, förstås. Som om kritiskt tänkande och evidensbaserad medicin. Författaren till den bok jag tänker på konstaterar lite luttrat att inget vetenskapsmuseum någonsin gjort en utställning om evidensbaserad medicin och datakvalitet – men själv har han lyckats göra en spännande och rolig bok om precis detta.

Bad science är titeln på Ben Goldacres bloggversion av den kolumn med samma titel han skriver för Guardian och också på en bok som kom ut i Storbritannien 2008 och genast blev en bästsäljare. Av skäl som jag återkommer till misstänker jag att den inte kommer att översättas till svenska, men originalversionen är å andra sidan inte särskilt tungläst för den som känner sig hyfsat hemma med engelska. Och ska du, som Daily Mails recensent skrev, bara läsa en faktabok i år så gör du rätt i att välja den här.

Ben Goldacre är läkare och dissekerar medicinska forskningsrön och det sätt de hanteras i media på den tid han inte ägnar åt att arbeta heltid inom den offentliga brittiska sjukvården. Det finns mycket att gräva i: självutnämnda näringsspecialister med doktorsgrader från amerikanska korrespondenskurser, komplementärmedicin, statististiska missförstånd, journalister som vill att en analys ska ge den ekvation de själva redan tänkt ut. Ben Goldacre tar tag i frågorna en efter en, benar ut dem med humor och förmedlar kunskap om den mänskliga tankeförmågans tendens att missförstå och möjlighet att komma till klarhet på samma gång. Hans humor är vass, men han saknar inte respekt för det han skriver om. Systematiska genomgångar av homeopatiska behandlingar visar att de inte är mer effektiva än placebo (om detta skrev DN i november 2008 i samband med att Edzard Ernsts och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksalveri kom på svenska), vilket förstås inte förringar den positiva effekten patienter upplever som en följd av att ha blivit väl bemötta, lyssnade på och behandlade. Andrew Wakefield presenterade tveksamma data med tveksamma slutsatser angående ett förment samband mellan trippelvaccinationer (mässling, påssjuka och röda hund) och autism, men skulden för att det blev en skandal av sådant omfång att vaccinationsfrekvensen gick ner påtagligt i Storbritannien är inte en enskild läkares utan medias okritiska hantering av informationen. För att bara ge två exempel på ämnen som Goldacre tar upp utan att hemfalla åt respektlöst raljerande kring inblandade personer.

Boken är uppbyggd kring brittiska exempel, vilket gör att förläggare sannolikt tvekar inför att översätta boken till svenska (även om jag hoppas att i kommentarsfältet få veta att en översättning är på gång). Det är synd, för den är av intresse i vilket land som helst som bebos av människor som vill sälja behandlingsmetoder och lösnummer och människor som vill försöka sålla i floden av information, råd och skandaler. OK, det finns en handfull alldeles utmärkta kritiskt tänkande bloggar på svenska som tar upp just de här frågorna. Men Ben Goldacre är värd att läsa ändå – inte minst för att hans bok är ett exempel på lysande forskningskommunikation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Måste jag bli vegetarian nu?

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Det var Ekot som satte bollen I rullning: Danska grisar plågas före slakt. Svd.se har följt upp med ett antal artiklar, först om den danska svinproduktionen men snart kom också en kritisk artikel om den svenska, där SLU-professorn Bo Algers kommenterade att inte heller svenska grisar alltid har det så bra som de borde. Tack för den nyanseringen, Bosse och svd.se – för ett ögonblick hörde jag Ernst-Hugo Järegård vråla Danskjävlar! men det är förstås inte där skon klämmer. I ett anmärkningsvärt uttalande sätter ordföranden för danska svinproducenterna fingret på en öm punkt:

Det är en fabrik vi har. Du ska inte tro att jag har 1700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem, säger Torben Paulsen till Ekot

Marknaden. Efterfrågan. Så länge vi envisas med att äta så mycket kött som vi gör i västvärlden, och vilja betala så lite för det som vi gör, kommer vi att ha en storskalig djurproduktion där vinstmaximering i stor utsträckning handlar om att skära ner på kostnader. Svensk djurskyddslagstiftning och svenska djuromsorgsambitioner är föredömliga – och de danska är inte så uschliga de heller - men med rådande marknadskrafter lurar frestelsen att tumma på reglerna hela tiden runt hörnet. Det ska man vara medveten om som konsument.

Måste vi då följa i min danska kollegas fotspår och bli vegetarer om vi bryr oss om djuren (och miljön)? Med det här blogginlägget vill jag slå ett slag för ett alternativt tankesätt som jag önskade att alla konsumenter övervägde: om man äter kött mer sällan kan man välja godare, dyrare och djur/miljövänligare kött de gånger man sätter kniven i en biff (eller en riktigt god köttfärslimpa, eller långkokt, mustig kalops). Eller alternativt uttryckt, hellre tofu på tisdag och naturbetesbiff på söndag än trista fläskkotletter varje dag.

För femtio år sedan var kött dyrt i förhållande till genomsnittseuropéns inkomster. Man åt mindre kött, mer sällan, fler delar av slaktkroppen och mer utdrygat. Rent kött var för många en lyxvara, vikt för söndagsmiddagar och högtidliga tillfällen. Numera är kött vardagsmat, och vi äter långt mer än vad vi näringsmässigt behöver* så det finns gott om utrymme för att skära ner. Och gott om etiska vinster att göra med en minskad konsumtion, som Dennis Eriksson redan pekat på här på bloggen. Med mitt förslag ger man sig själv en del av vinsterna tillbaka, i det en del av de pengar man sparar under vegetariska dagar kan gå till bättre och dyrare kött på söndagen. Liksom min mormorsmor antagligen gjorde, fast av tvång snarare än av fri vilja.

Lever jag själv som jag lär? Ja, i så stor utsträckning jag kan. I jämförelse med kött från den iberiska svarta grisen som bökar under korkekarna och bidrar till det unika montado-landskapet i södra Portugal och Spanien eller någon av de traditionella nötraser som föds upp huvudsakligen på bete och grovfoder, som marones- eller mirandesa-boskap – är en vanlig tisdaglig fläskkotlett en högst tveksam historia. I Sverige är naturbeteskött en motsvarighet, fast vi tyvärr inte har samma rikedom av lokalt anpassade lantraser som fortfarande finns i Sydeuropa.

Det är klart att mina smakpreferenser är partiska. Men resonemanget håller. Och det finns en poäng till: bättre betalt för bättre kött i mindre mängd är ett alternativ för, inget hot mot, det inhemska lantbruket.

* Enligt agronomstuderande Madeleine Arnquists examensarbete om köttkonsumtion, klimatpåverkan och hur mycket kött vi kan äta inom ramen för miljömässig bärkraft äter vi i Sverige 219 g / person och dag, att jämföra med Livsmedelsverkets rekommendationer om 140 g / person och dag.

Frukt, fetma och forskarintegritet

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

En forskare med självaktning uttalar sig inte om det hon inte kan och jag tänker inte drista mig till att säga något om vad det är man blir överviktig av. Men vilka slutsatser man kan dra utifrån ett visst faktaunderlag, det är vanligt forskarfolkvett som man får lära sig redan som examensarbetare. Av en studie som jämfört fettbildningen hos försökspersoner som intagit ren glukos respektive ren fruktos kan man inte dra slutsatsen att man blir fet av frukt. Nu är Christer Enkvist inte forskare utan överläkare, men även från en sådan borde man kunna förvänta sig respekt för grundläggande principer i tolkningen av forskningsresultat. Det visar sig dessutom att han inte bara drar halsbrytande slutsatser utan också felrapporterar studiens huvudresultat. Lyckligtvis är det många nyhetsläsare som tänker själva.

Peter Singer i Stockholm

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology

En av samtidens mest kontroversiella filosofer är i Stockholm igen: Fredag den 3 april kan man lyssna på honom i Olympiasalen, Salénhuset. 

Peter Singer (som är DeCamp Professor of Bioethics vid Princeton University) representerar den filosofiska riktning som på svenska benämns nyttoetik eller utilitarism, på engelska utilitarianism. Utilitaristiska filosofer baserar sitt resonemang på två huvudprinciper. Den första är att etik handlar om konsekvenser. Om en handling är etiskt riktig beror på utfallet av den handlingen: ger den upphov till mer lycka och tillfredsställelse än lidande och frustration. Den andra är att det är de sammanlagda konsekvenserna för alla inblandade individer som räknas, och här räknas alla individer som kan känna lidande och frustration.

De slutsatser en utilitaristisk filosof kommer till kommer inte sällan i konflikt med det som Peter Singer benämner common morality, det konventionella och vardagliga sättet att tänka i etiska frågor. Den som läst en debattartikel av Torbjörn Tännsjö, den mest kända svenska utilitaristiska filosofen. kan känna igen det påståendet. Kanske är det inte heller en slump att när jag googlade ordet nyttoetik så fick jag gå igenom ett antal kristdemokratiskt präglade debattinlägg innan jag hittade en mer objektiv definition.

Det som gjort Peter SInger så kontroversiell att det bedrevs en regelrätt kampanj mot hans utnämning till professor vid Princeton har att göra med det han skrivit om abort och dödshjälp. Men det som gjort honom till världens kanske mest inflytelserika filosofer är sannolikt hans engagemang i djurskyddsfrågorna, som författare till boken Animal liberation som kom 1975 och i mångt och mycket lade grunden till den moderna debatten om vår rätt att använda djuren så som vi gör idag. Det är inte den rätten i sig som Singer ifrågasätter, men hur vi gör det. Det finns nästan ingen situation, menar Singer, där det inte människans användning av djuren leder till ett sammanlagt negativt utfall. Många av oss uppskattar kött - men den njutning vi får ut av att äta kött uppvägs inte av det lidande och den frustration som djuren upplever under uppfödning, transport och slakt.

Singer kommer säkert att få svara på frågor om både dödshjälp till svårt handikappade nyfödda barn vid sitt besök i Stockholm. Men det han kommer för att tala om är den globala fattigdomen, den fråga som engagerat honom mest under de senaste åren. Än en gång: om det är de samlade konsekvenserna för alla inblandade som räknas, hur kan jag då rättfärdiga att jag köper en ny tröja för en summa som skulle kunna betala flera månadslöner för en lärare i Afghanistan eller ge en afrikansk bonde möjlighet att plantera skog som han kan försörja hela sin familj på?

Peter Singer räds varken obehagliga frågor eller obehagliga svar. Andra är inte lika modiga: Singer var inbjuden att tala i Sveriges Riksdag 1998, men en hätsk kampanj gav talmannen kalla fötter och inbjudan drogs tillbaka. Ha det i bakhuvudet imorgon eftermiddag - att gå och lyssna på Singer i Stockholm är både att möta en intellektuell utmaning och att visa sitt stöd för yttrandefriheten.

Food, sustainability and plant sciences

är temat för EMBO/EMBL Science & Society Conference nummer tio, i Heidelberg i november. Där kommer man att diskutera frågor som ofta debatteras här på bloggen. Jag hoppas att någon av er debattörer här kommer att vara med i Heidelberg och ge oss en rapport här så småningom!

Bioteknikpredikanter och gröna fundamentalister

Det skrivs ofta om bioteknologi och miljö här på Forskarbloggen. Just idag vill jag rekommendera vad New Scientists blogg Short Sharp Science skriver om dilemmat att som journalist styra rätt i den polariserade debatten. 

Har hönan hälsan?

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

“Äggproduktionen i Sverige är inte perfekt” konstaterade Vetenskapsradion i fredags (16/1 2009). Med anledning av en nyligen publicerad studie från Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) uppmärksammade man frågan om hur värphöns har det i olika inhysningssystem. Från Ultuna medverkade SLU-professorn i fjäderfäproduktion Ragnar Tauson och SVA:s Oddvar Fossum som lett studien där man tittat på dödsorsaken hos värphöns i Sverige 2001-2004. Av de hönor som kommit in till SVA för obduktion var system där hönsen går fritt på golv överrepresenterade. Framför allt drabbades dessa höns av bakterieinfektioner, parasiter och kannibalism (hackskador från andra hönor). Tack vare Acta Veterina Scandinavicas Open Access policy kan man läsa hela forskningsrapporten här.

Att dödligheten är högre i system där hönsen går fritt på golv, inomhus eller med tillgång till utevistelse, är ingen nyhet för den som arbetar med värphöns. Detta har varit ett genomgående bekymmer under övergången från konventionella burhönssystem, som inleddes med 1988 års djurskyddslag. Detta är också en av anledningarna till att lagstiftningen kom att omprövas och man kom att acceptera de så kallade inredda burarna: något större burar där hönorna har tillgång till sittpinne, värprede och ströbad.

Var har hönan det bäst? Det är ingen lätt fråga att svara på – det är inte utan anledning som Vetenskapsradions talar om "Värphönans dilemma". I golvsystemen har hönorna större utrymme att röra sig på och de kan flyga upp på en högt placerad sittpinne för sin nattvila. Men priset för det stora utrymmet är de många hönorna som varje höna måste leva tillsammans med – flera tusen i stället för det femtontal som utgör en hönsflock i naturen. I en stor flock blir "utbrott" av beteendeproblem som fjäderplockning och kannibalism mycket mera förödande. I en bur kan en hackande höna inte nå mer än sina burgrannar och för en uppmärksam djurskötare är det lätt att identifiera hackaren och plocka ut henne. I en stor flock kan en höna hinna hacka och plocka många flockmedlemmar innan hon upptäcks. I golvsystemen kan hönorna också gå på just golvet, sprätta och picka liksom de gör i naturen. I en inredd bur utgörs större delen av golvet av nät. Picka kan hönan göra i fodertråget förstås, och i ströbadet, där det också är tänkt att hon ska sköta fjäderdräkten genom att ströbada (det gör dock närmare än 30 % av hönorna aldrig, enligt Helena Walls avhandling från 2003). Det totala utrymmet varje höna har att röra sig på är runt en kubikmeter och sittpinnen sitter bara ett par centimeter över burgolvet. Men flockstorleken är naturlig – 8-10 hönor per bur. Och hälsan alltså bättre – eller åtminstone dödligheten lägre – än i golvsystemen.

Är det bättre att vara fri och sjuk än att vara inburad och frisk? Det är svårt att ställa den frågan till hönan. Ur forskningssynvinkel kan man konstatera att vi har blivit bättre på att hålla hönorna friska i golvsystem - i rapporten hänvisar Fossum och hans kollegor till preliminära data från 2004 och framåt som visar på bättre hälsa. Vi har också blivit bättre på att tillgodose hönornas beteendebehov i burarna – det är de inredda burarna ett exempel på. Det finns problem kvar att lösa för forskningen: framför allt har vi fortfarande långt kvar innan vi vet så mycket om beteendeproblem som kannibalism och fjäderplockning att vi kan förebygga dem. Men det finns dock anledning att hoppas att värphönans dilemma har en lösning någon gång i en inte alltför avlägsen framtid. Och det finns all anledning att tro att forskning vid SLU kommer att fortsätta att spela en nyckelroll i sökandet efter den lösningen. Själv förväntar jag mig en eller annan spännande genomisk pusselbit från kollegorna på Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa.

Marinera biffen innan du grillar den

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

I min familj finns en historia om en farbror eller morbror som emigrerade till Frankrike och gifte sig med en fransyska. Svägerskorna ojade sig över hur hon kunde drista sig till att laga kött utan att först marinera det - barbariskt i deras tycke. Nu har kollegor här vid universitetet i Porto visat att marinaden är mer än en smaksak. Genom att låta kött ligga i öl eller vin 4-6 timmar (som varje portugisisk husmoder med självaktning gjort sedan urminnes tider) begränsar man kraftigt bildningen av heterocykliska aminer när köttet tillagas. Heterocykliska aminer är cancerframkallande och bildas framför allt när kött tillagas vid höga temperaturer, som stekning och grillning. Studien publicerades ursprungligen i Journal of Agricultural and Food Chemistry - själv läste jag om den i New Scientist över min vegetariska lunchlåda.

Det är visserligen ett par månader kvar till grillsäsongen börjar. Men även en stekpannebiff blir godare - och hälsosammare, uppenbarligen - om den marineras. Om vi nu alls tillåter oss att äta biff, förstås!