forskarbloggen

Gud bevare utsädet!

Men sortprovningen får vi stå för själva. ¹⁾

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik och Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Del 1.

 -Några små tankar med anledning av Dennis Eriksson´s intressanta inlägg på forskarbloggen den 29 juni-. Denna sortprovning startades enligt arkeologerna av kvinnor för ca 13.000 år sedan hos jägare och samlare i Gröna Halvmånen mellan dagens Aleppo och Damaskus. Där fann man för några år sedan de äldsta bevisen för selektion bland insamlade ätbara växter. Växtförädlingen föddes där.

Här någonstans för ca 13.000 år sedan startade det hela

Och det fortsatte genom årtusendena med selektion och sortprovning av vilda (t. ex. annuella) ätbara växter: först Mesopotamien och Indus. Sedan Egypten/Romarna och i vad som är dagens Kina och sedan Inka/Maya och sedan potatisen med spanjorerna och sedan fram till vår tid. De vilda gräsen blev vete, korn, råg mm som man kan äta och ge till djuren som man också tämjde och selekterade för önskade egenskaper –det kallas idag växt- och husdjursförädling/genetik. Ett annat ord för detta är domesticering. Dvs att påverka och starkt manipulera det naturliga för att utföra bättre tjänster åt människorna –t ex ge mat från en åker –utan att man dagligen behövde gå miltals och samla växtfröer. Och så fortsatte det även i Sverige från sten/bronsålder och in i vår tid. Redan långt…långt före Gustav Wasa var selektion och sortprovning  av växter och djur en naturlig del av den tidens lantbruk. Det utfördes av fattiga svenska bönder för att bl a kunna betala skatt till sina herrar adeln och kronan. Och Wasa inrättade Kungsgårdar för att hjälpa till. En av många dylika kom att  förläggas till vad som idag är Ultuna. Under 1700- och 1800-talen förfinades människans kunskap om hur man kan ingripa i de naturliga växternas och djurens liv. Natur- och kulturvetenskapens framsteg möjliggjorde detta. När sedan Darwin och Mendel på 1800-talet ytterligare förfinade vårt kunnande öppnades oanade möjligheter bl a till mänsklighetens,  växternas och djurens fromma –eller?

1) En mycket läsvärd  bok av Lennart Palm med samma titel utgavs av KSLA 2007

Del 2 följer i augusti

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, vetenskap, SLU, växtförädling

Sommar-quiz: En ska bort.

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Ni som kommer ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter vet säkert hur leken går till. För er andra: Bilderna visar blomställningar av Raps (A), Rybs (B), Kål (D) samt en flaska med kallpressad canola-olja (C). En ska bort.

  

Naturligtvis finns det många alternativa svar men bara ett som är helt rätt, vilket?  ...och ännu viktigare, varför?

Foton tagna av: Matti Leino, Jenny Carlsson & Jens Sundström

Läs även andra bloggares åsikter om raps, biodiversitet, växtförädling, blommor

Myt 8: Förindustriellt jordbruk fungerade bra och var överlägset det moderna.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Detta är det sista inlägget i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Myt 7: Myter om den Gröna Revolutionen

Myt 8: Förindustriellt jordbruk fungerade bra och var överlägset det moderna.

De flesta av de föregående myterna ryms på sätt och vis i en ”övermyt”, som å ena sidan glorifierar det gamla bondesamhället och dess odlingstekniker i vår del av världen och å den andra sidan idealiserar det förmoderna småbruket i t.ex. Afrika. Inte minst anses det senare ofta vara såväl mer socialt acceptabelt som ekologiskt överlägset. Därför sägs det nu ofta att vi har mer att lära av den afrikanske bonden än att lära ut.

Det finns säkert en hel del att lära men påståendena att förindustriellt jordbruk fungerade bra är problematiskt och det är lätt att peka på områden där det inte gjorde det. Det äldre jordbruket var förbundet med stort slit och fattigdom för bönderna. De säsongsmässiga variationerna var extrema, med återkommande missväxt och hungersnöd. Miljöbelastningen var mindre, det är sant, men det berodde i stor utsträckning på att världens befolkning var mindre. Något liknande gäller det lågproduktiva afrikanska småbruket. Trots sin påstådda överlägsenhet är detta knappast längre hållbart. Därför är det inte riktigt att en återgång till förindustriella odlingsformer eller ett fasthållande vid förmoderna system skulle lösa världens miljö- och försörjningsproblem.

Om man föreställer sig att sex miljarder människor skulle försörjas med samma metoder som världens jordbrukare använde för att försörja en eller två miljarder människor för femtio eller hundra år sedan, skulle världens jordbruksarealer behöva minst fördubblas. Då skulle det inte bli mycket skog kvar. Då skulle vi sannerligen få storskaliga miljö- och försörjningsproblem!

En variant av ovanstående kan man tycka är Low External Input Agriculture (LEIA), jordbruk med ett minimum av industriellt producerade insatsvaror. LEIA drivs av många NGOs och av flera stora internationella organisationer som IFAD (International Fund for Agricultural Development), men är då speciellt inriktat på fattiga bönder i marginella, lågproduktiva områden i u-länderna. LEIA är inte avsett att lösa de globala försörjningsproblemen. Om någon skulle komma på tanken att man med LEIA skulle kunna försörja sex (eller rent av tio) miljarder människor, är det naturligtvis galet.

Vi ska inte falla i fällan att ersätta en myt med en annan genom att rakt av avfärda nyttan av lokal kunskap och inhemsk teknik. Inte heller ska vi hävda att modern teknik är lösningen i alla situationer. Men faktum kvarstår. Om t.ex. Afrika, den kontinent som idag har de största problemen med sviktande jordbruksproduktion, ska undgå fortsatt beroende av livsmedelsimport, behövs en över flera decennier ihållande tillväxt av jordbruksproduktionen med minst 4-5 procent per år. Det finns inget historiskt exempel där en sådan tillväxt åstadkommits enbart med traditionella metoder.

Avslutning
Oavsett om vi väljer att kalla det en ”grön revolution” eller inte, så är en fortsatt intensifiering av det afrikanska jordbruket nödvändig. Idag finns snabbväxande, torktåliga, mer näringsrika och högavkastande grödor, som skulle kunna förbättra livsvillkoren och matsäkerheten – inte bara för stadsbor och bönder i gynnade områden utan även för småbrukare i de perifera och nederbördsfattiga områden som inte omfattades av den första gröna revolutionen. Modern jordbruksteknologi ger oss också möjligheter att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel och därmed att minska belastningen på ekologiska system.

För att uppnå varaktig matsäkerhet måste fler jordbrukare än idag producera ett överskott, särskilt som världens urbana befolkning växer snabbt. Detta innebär att fler småbrukare än idag måste bli kommersiella odlare. Detta är, enligt många kritiker, inte önskvärt. Som motvikt till det av FAO förespråkade målet ”food security” (att alla människor alltid skall ha tillgång till en fullvärdig kost), lanserar moderniseringens kritiker målet ”food sovereignty”. I korthet innebär detta inte bara alla människors rätt till mat utan också att denna skall garanteras genom lokal produktion för lokal konsumtion. Enligt vissa talesmän syftar ”food sovereignty” till autonomi ända ner till hushållsnivå. Detta är knappast förenligt med ambitionen att trygga alla människors matförsörjning.

De som driver de ståndpunkter vi kritiserat ovan uppfattas, och uppfattar gärna sig själva, som radikala, men man kan sätta stora frågetecken vid denna radikalitet. En radikal ståndpunkt i förhållande till världens försörjningsproblem behöver varken vara teknikfientlig eller antimodernistisk. Snarare handlar det om att peka på hur västvärden systematiskt saboterar möjligheterna för de fattiga länderna, speciellt i Afrika, att anamma en politik som skulle göra det möjligt för dem att brödföda sin egen befolkning. Men det är en annan historia.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Många bevattningssystem har en lång historia och utgör goda exempel på ekologiskt bärkraftiga produktionssystem. Samtidigt finns det både historiska och nutida exempel på ekologiskt ohållbara system. Inte minst har många av de storskaliga bevattningssystemen i torra och halvtorra odlingsområden kollapsat eller åtminstone visat sig mindre bärkraftiga. Ofta handlar det om försaltnings- och försumpningsskador. Dessa i sin tur orsakas i regel inte av konstbevattningen som sådan utan av bristande eller obefintlig dränering. I andra sammanhang pumpas grundvatten upp i en takt snabbare än lagren fylls på. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. Inga av dessa problem hänger samman med konstbevattningen i sig utan med bristande och ibland okänslig planering, dåligt underhåll och ineffektiv administration.

Kritiker av det moderna jordbruket utmålar ändå emellanåt bevattningsjordbruket som ett miljöskadligt produktionssystem. Avskräckande exempel på ohållbara bevattningssystem, t.ex. Aralsjön, har utnyttjats för att påverka den allmänna inställningen till bevattningsjordbruket. Missuppfattningar om bevattiningsjordbruket uppstår troligen lättare i länder som slipper problem med torka och ojämn nederbörd. För majoriteten av jordens bönder, framför allt i utvecklingsländerna, är bevattning en självklarhet. Ca 40 procent av världens odlade grödor produceras på en knapp femtedel av den odlade arealen, den bevattnade. Trenden är tydlig: av världens årliga produktionsökning inom jordbruket kommer ca 50-60 procent från de bevattnande arealerna. I folkrika länder som Kina och Indien produceras mer än hälften av spannmålsbehovet på bevattnade jordar.

Småskaliga bevattningssystem, som av bl.a. investeringsmässiga, operativa och inte minst miljömässiga skäl kommit att stå för en allt större del av bevattningsjordbrukets fortsatta expansion, använder i ökad utsträckning vattenbesparande modern teknologi, t.ex. ’drip-irrigation’. Sammantaget kan konstateras att bevattningsjordbruk ofta innebär en ökad produktion på befintlig areal. Minskat beroende av osäker nederbörd samt möjligheten att ta fler och/eller högre skördar är det som genom historien lockat bönder att utveckla bevattningsjordbruket.

Detta är inlägg nummer fem i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Växtförädlarrätten –än en gång

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

Av det årliga utsäde som planteras globalt –för att ge oss mat- är ca 15% certifierade växtsorter. Resten är odlingsmaterial framtaget bl a genom offentligt finansierade organ t ex lantbruksuniversitet, material från de olika CGIAR-instituten och slutligen av lokala bönder bl a inom självhushållsjordbruk främst i Syd.

I Sverige och inom EU får man i princip ej odla ocertifierat/oregistrerat utsäde (ffa pga fytosanitära skäl) undantag har dock vissa ”ekologiska” utsäden –samt t ex i Sverige köksväxter odlade före 1992.

Växtförädlarrätten innebär tidsbegränsad ensamrätt (max 20 år) till ett utsäde (som förädlare tagit fram efter många års selektion/återkorsningar/tester etc) som uppfyller villkoren i växtförädlarrätten/UPOV (Union for the Protection Of seed Varieties. Sorten ska uppfylla NDUS-villkoren (nytt, distinkt, enhetligt och stabilt). Idag har UPOV 67 medlemsstater, varav 16 afrikanska. 46 stater har begärt stöd av UPOV för att införa lagstiftning för växtsortsskydd.

Ordet ”växtsort” är mycket missbrukat och har idag ca 27 olika namn på engelska –beroende på om man vill framhålla juridiska, biomångfald- eller strikt genetiska definitioner. Således kan kassavagrödor i byar i Afrika ha tjogtals olika namn, men i praktiken bestå av en eller två kloner. De tjogtals olika namnen ger alltså ingen korrekt bild av biologisk mångfald på genetisk nivå.

 Lantraser av odlingsmaterial uppfyller ej dessa krav –men kan i nationell lagstiftning skyddas på annat sätt eftersom även dessa är resultat av kontinuerlig intellektuell prestation. I t ex den Indiska lagstiftningen benämns lantraser ”extant varieties”.

 För UPOV-skyddat sortmaterial kan sortägaren kan anlita en bonde/motsv att uppföröka utsädet och lägga det i fröpåsar som sedan säljs som certifierat utsäde. Vad gäller återanvändning av utsäde från skörd gäller följande inom Europeiska Unionen/EU:

1. Gårdar som producerar mindre än 90 årston spannmålsekvivalent
äger rätt att utan sortägarens tillstånd spara av skörden/rensa
och återplantera som utsäde nästa år.

2. Över 90 årston måste sortägarens tillstånd inhämtas –normalt via
att betala en liten avgift.

3. Dessa regler gäller även växtsorter som innehåller patenterade
”events” eller annat.

4. Allt detta framgår i ytterst ordrikt i alla de Utsädesdirektiv
EU antagit sedan 1994 med tillägg –med tillägg…

5. Slutligen: Rörande en sak som påstås i Marit Paulsens bok (Lurad av laxen) är
svaret NEJ! Dvs inga GURT-grödor (”Terminator-frön”) finns
certifierade i odling idag.

I övriga världen varierar växtsortsskydds-lagstiftningen: i land efter land, dvs är endast territoriellt giltig. Och kan alltså ej generaliseras. Ett exempel: Monsanto´s Bt-soja med patent i USA kan alltså ej åberopas när det odlas av argentinska bönder –eftersom Argentina inte tillåter patent PÅ växtsorter. Få länder har ngt förbud mot att mellan- och småbönder får ta delar av skörden, rensa och använda som utsäde nästa odlingssäsong. USA är här delvis ett undantag -eftersom man tillåter patent PÅ/Innuti växtsorter. USA´s patentlagstiftning har inget odlar/gårds- eller förädlarundantag på växtsortområdet. I övriga världen är man mkt tillåtande vad gäller s k plant back (rensa delar av skörden och återanvända som utsäde nästa säsong).

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, utsäde, jordbruk, vetenskap, patent, växtförädling

Food, sustainability and plant sciences

är temat för EMBO/EMBL Science & Society Conference nummer tio, i Heidelberg i november. Där kommer man att diskutera frågor som ofta debatteras här på bloggen. Jag hoppas att någon av er debattörer här kommer att vara med i Heidelberg och ge oss en rapport här så småningom!

Utbyte av biodiversitet –med stolpskott (2/2)

Av Carl-Gustaf Thornström, Enheten för juridik, ekonomi och personal samt Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

Ett senkommet uppvaknande i CBD –på väg mot en internationell regim?
Vid konventionens 6:e partsmöte beslutades 2002 (dvs 10 år efter antagandet av densamma) om riktlinjer för ABS/tillträde och vinstdelning vid nyttjande av genetiska resurser. Där inleddes även en process för att utveckla en internationell regim för ABS. Dvs en regim som tar hand om icke-VGRLJ som ju sedan 2004 regleras under FAO-fördraget. Denna regim förväntas vara slutförhandlad år 2010. Inom CGIARs genpolitiska kommitté lät vi 2006 genomföra en studie kring  mikrobiell diversitet inom jordbruket. Slutsatsen var följande:

“Because of a combination of factors concerning microbes used in agriculture—for example,
their deployment in open environments; their extremely fast rates of reproduction and
variation; their small size and portability; and historical patterns of use and distribution—it is
difficult, and often impossible, to subject them to legal forms of control or appropriation.”

( “TECHNICAL ISSUES RELATING TO AGRICULTURAL MICROBIAL GENETIC
RESOURCES (AMIGRS), INCLUDING THEIR CHARACTERISTICS, UTILIZATION,
PRESERVATION AND DISTRIBUTION A DRAFTINFORMATION PAPER PREPARED FOR THE GENETIC RESOURCES  POLICY COMMITTEE (GRPC) OF THE CGIAR” by J.G.Howieson,Research Professor, Centre for Rhizobium Studies, Murdoch University, Perth, Western Australia, Rome, April 2007 sid 28)

När detta skrivs (December 2008) är man i regim-processen i färd med att definiera olika begrepp för biologiskt material. Vidare finns en tämligen osäker sidodiskussion där man med s k barcoding antas kunna ”märka” genetiskt material för att sedan kunna spåra desamma vid olika former av utbyten. Med hänsyn till att det tog över 20 år att förhandla fram ett undantag för VGRLJ från CBDs grundsatser om bilateralt tillträde, ter det sig mer än osannolikt att en internationell regim under CBD för alla övriga genetiska resurser skulle kunna vara klar 2010. Men samma trodde vi ännu år 2000 rörande VGRLJ –och 2001 var det multilaterala fördraget i hamn. Så osvuret är bäst. Även om stalltipset är mer åt kaoshållet.

Försök att väcka åtaganden till liv
Våren 2002 inledde jag kontakter med Sida/SAREC, Formas och Vetenskapsrådet/VR om behovet att utveckla kompetens och mekanismer i Sverige rörande bl a svenska forskares tillträde till genetiska resurser i andra länder som infört lagstiftning under CBD. Något år senare genomförde Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald en enkät till Sveriges 40 universitet och högskolor rörande hur dessa utvecklat policies och procedurer för att informera och hjälpa svenska forskare som avser tillträda andra länders genetiska resurser. Mindre än hälften svarade på enkäten –och endast 8 visade sig ha hört talas om CBDs artiklar om tillräde. Det var uppenbart att det i Sverige borde tas fram en handbok för svenska forskare. Hösten 2004 presenterade jag vid en konferens på Naturhistoriska Riksmuséet en “Checklist for Swedish scientists regarding collection and import of biological material and related information to Sweden from countries that have introduced new access and benefit sharing ABS- legislation under the Convention on Biological Diversity and other proprietary agreements”.

Samtidigt hade docent Lars Björk startat ett liknande arbete inom Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald. Våren 2005  beslutade vi samarbeta och i maj  2006 presenterade vi vårt förslag till Sida/SAREC, Formas och VR.  VRs styrelse beslutade hösten 2006 att tillsätta en arbetsgrupp för att arbeta vidare med vårt förslag. Jag kom att ingå i denna arbetsgrupp.Vårt förslag presenterades för VRs styrelse i juni 2007. Delar av vårt förslag publicerades 2007  i två uppsatser i IP-Världshandboken  -best practise in health and agricultural innovation (www.iphandbook.org).

VRs styrelse beslutade att inrätta ett s k ABS-sekretariat (tillträdes och vinstdelnings-) vars huvuduppgift skulle vara att bygga upp en erfarenhetsbank, personnätverk, utveckla certifikat för svenska forskares tillträde samt undersöka möjligheter till bilaterala avtal med viktiga biodiversitetsländer rörande tillträde för akademisk forskning. I samband med  regeringsarbetet 2007-2008 med ny forskningsproposition gjordes inom VR försök att få med skrivningar rörande ABS-frågor i den kommande propositionen. Tyvärr var ingen hemma på utbildningsdepartementet. Där var nästan lika tomt som i Grytviken på Sydgeorgien. Däremot finns det ett drygt 15-tal sidor i propositionen rörande immaterialrätt och lärarundantag. Myntets andra sida: tillträdesfrågor existerar alltså dock ännu ej på utbildningsdepartementet -15 år efter det att den av bl a Sverige signerade CBD trädde i kraft.

Att komma till skott –på riktigt
Våren 2008 kontaktade jag dr Lars Nilsson på VR. Man genomgick just då en omorganisation och vårt  förslag rörande ABS-sekretariat var knappast högprioriterat. Dessutom ansåg GD Pär Omling att det behövdes tryck från aktiva forskare för att VR skulle kunna gå vidare. Vid årets systematikdagar på SLU  den 24-25 november samlades ledande svenska forskare. Där antogs följande uttalande, vilket insänts till VRs GD Pär Omling:

”Årets Systematikdagar i Uppsala samlade ca 190 forskare verksamma inom området taxonomi/systematik. I samband med presentationer och diskussioner uppmärksammades framväxten av nya internationella regler rörande tillträde och utbyte av biologiskt material. Under Systematikdagarna gavs flera exempel på hur det blir allt svårare, särskilt i tropikerna, att framgångsrikt bedriva biologisk biodiversitetsinriktad grundforskning där insamling av eller provtagning från levande organismer ingår som ett nödvändigt inslag. Vetenskapsrådet stöder ett antal sådana forskningsprojekt. Systematikdagarna noterade Vetenskapsrådets nyligen genomförda utredning och förslaget om att inrätta ett s.k. ABS-sekretariat vid VR för att underlätta för svenska forskare att navigera i de nya tillträdesvillkoren: t.ex. tillträde, export och vidare bruk av insamlat material. Systematikdagarna välkomnar VR:s initiativ och vill med detta uttalande uttrycka sitt stöd för den vidare processen i syfte att etablera och göra ABS-sekretariatet operativt.”

Av erfarenhet vet jag att det finns tusentals ytterligare svenska forskare, vilka om tillfrågade, skulle ge sitt stöd till systematikdagarnas uttalande. Låt oss hoppas att de hittillsvarande stolpskotten nu bli mål. Det är ju det som är själva poängen med CBD: att främja tillträdet och dela nyttan av utbytet. Just nu ligger bollen hos VR. Låt oss hoppas förnuftet tar vid… även inom utbildningsdepartementet.

Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, miljö, SLU, CGIAR, CDB

Utbyta biodiversitet: CGIAR mellan Scylla (CBD) och Carybdis (TRIPS) med FAO-IT som lots. Historiskt överenskommelse träffad i Rom

Av Carl-Gustaf Thornström, Enheten för juridik, ekonomi och personal samt Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Allmännyttan och tillträdesvillkorad biologi
I mitten av september 2008 träffades –efter 12 års förhandlingar- en historisk överenskommelse i Rom. Dess legala status internationellt återstår att bekräfta –men för den Konsultativa gruppen för internationell jordbruksforskning/CGIAR och dess genpolitiska kommitté/GRPC var det otvetydigt en framgång. Uppdraget var enkelt och samtidigt  en Herculesuppgift: hur genom offentligt finansierad forskning producera internationell allmännytta, när dels genetiska resurser ligger under nationell suveränitet och dels 70-75% av spets-FoU  inom livsvetenskaperna/gentekniken leds av eller  kontrolleras av privata sektorn. Eller med andra ord hur hantera CGIARs uppdrag när nya komplicerade legala gränser växer fram rörande tillträde till och utbyte av biologiskt material och tillhörande information.

Proprietary science –tillträdesvillkorad vetenskap
Detta begrepp myntades i mitten av 1990-talet bl a i Världsbankssammanhang för att fånga upp konsekvenserna av de förhandlingsprocesser och senare: globala avtal och konventioner som gett oss nya legala gränser rörande tillträde till och utbyte av biologiskt material och tillhörande information. Att dessa nya legala gränser alltmer påverkar och komplicerar det traditionellt ”fria” vetenskapliga utbytet är idag uppenbart för allt fler. Pacta sund servanda –avtal skall hållas: dvs även inom forskar- och utbildningsvärlden måste vi anpassa oss till den nya  verkligheten.  Inom en organisation som CGIAR har detta varit och är en tämligen smärtsam och utdragen process där alternativet varit att gå emot staters åtaganden under t ex Biodiversitetskonventionen och WTO-avtalet. Det senare en politiskt omöjlighet. Om bakgrunden till och anpassningen av CGIAR till nya geopolitiska reglerna för forskningens bedrivande redovisas i bilagda uppsats( Download utbyta_biodiversitet_cgiar3.pdf).

Vad sker inom SLU?
Under 2006-2007 genomförde svenska Vetenskapsrådet/VR en utredning som visade att svenska forskare redan påverkas eller kommer att i ökande grad påverkas av de nya
regelverken i sin forskning. Planer finns inom VR att inrätta ett s k ABS-sekretariat med uppgift att: ”… utveckla kompetens, erfarenheter, erfarenhetsnätverk och webb-service inom området för att bistå forskare. Sekretariatet bör söka utveckla ett ”Certificate of obeyance” som verifierar att forskaren har följt de bestämmelser och rekommendationer som gäller för det land hon/han avser att besöka för sin forskning.”

Inom SLU blir det alltmer uppenbart att bilaterala och internationella tillträdes- och utbytesfrågor nu måste hanteras mer proaktivt.  Vissa avsnitt ur ett Sida-finansierat program vid SLU (rörande genetiska resurser och immaterialrätt) presenteras redan  idag för SLU-forskare och studerande vid t ex Naturicum, Biocentrum samt vid enskilda institutioner. Denna verksamhet beräknas expandera de närmaste åren.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om CGIAR, WTO, biodversitet, vetenskap, SLU, jordbruk, växtförädling

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 –absurd anekdot eller dagsaktuell allegori? Del 3b

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

(länkar till Del 1, Del 2 och Del 3a)

Fiktion och realitet
År 1999 utkom boken Tournament of shadows -the great game and the race for empire in Central Asia" av Karl Meyer och Shareen Blair Brysac.  En av uppsatserna beskriver hur amerikanska OSS och tyska SS-Ahnenerbe-agenter och botaniker/zoologer i expeditioner 1938-39 sammanträffade i bergslanden  i försöken att skaffa sig brohuvuden i Tibet.  En sällsam läsning där verkligheten närmast överträffar fiktionen. Under min förunderliga geopolitiska och intellektuella resa kontaktades jag för några år sedan via Crucible Groups arbete av den brittiska författaren Peter Pringle (bl a legendarisk f d utrikeskorrespondent i Moskva). År 2008 utkom han med boken The Murder of Nikolai Vavilov: The Story of Stalin's Persecution of One of the Great Scientists of the Twentieth Century. Boken demonstrerar bl a  det nära förhållandet mellan biologi/genetik och politik –särskillt under auktoritära regimer.
Bild t.v. Landskap i närheten av staden Kant i Kyrgyzstan. - Efter 60 år öppet för utlänningar att bioprospektera  –hur länge?

Jag fick förmånen att leverera information rörande Bruchers botaniska kommando 1943 till boken. Att inte bara stater är beroende av utbyte av biodiversitet är ett faktum. Oändligt många är de fall där läkemedels- och bioteknik/växtförädlingsföretag anklagas för att vara biopirater: illegalt införskaffande av genetiskt material på andra staters territorier. Även om detta har Peter Pringle skrivit en bok –i det senare fallet en roman: Day of the Dandelion: An Arthur Hemmings Mystery som utkom 2007.

Om man undrar vad detta har att göra med dagens verklighet?
I december  2003 besökte jag Galapagosöarna i Stilla Havet (tillhöriga Ekvador) tillsammans med SLU-delegation ledd av dåvarande rektor Ann-Christin Bylund. Syftet var bl a att diskutera forskningssamarbete mellan SLU och Darwin-institutet/Nationalparken rörande ekoturism. Jag hade samma år tillsammans med min kollega dr Uwe Hossfeld i Tyskland publicerat de första vetenskapliga uppsatserna om Brucher. Crucible Groups andra bok rörande TRIPS avtalet och skyda av traditionell kunskap, växtmaterial utanför UPOV etc hade just utkommit och översättning till ryska pågick. Samma år fick jag ett 3-årigt stöd av Sida för att tillsammans med Stockholm Environment Institute och dåvarande Svalöf Weibull AB starta ett utbildningsprogram för jurister och forskningsledare i u-länder benämnt GRIP/Genetic Resources and Intellectual Property rights. Jag var synnerligen välbekant med Andinska Gemenskapens drakoniska tillträdeslagstiftning avseende genetiska resurser. När jag på plats fick veta att Darwinstationen i januari 2004 skulle besökas av ett amerikanskt forskningsfartyg anade jag dynamit!  Jag frågade stationen om deras rutiner för tillträde – och mina SLU-kollegor försvann snabbt ut på exkursioner… Fartyget anlände, samlade material och återvände till USA. Då var jag redan indragen i en såpopera som ännu pågår när detta skrivs i augusti 2008. Att fartygets befälhavare heter Craig Venter berikar tillträdets geopolitiska dimensioner. Hösten 2006 inkallades jag att vara informell medlare mellan Venters företag och Ekvadors miljöministerium. Tvistefrågan var att Ekvadors regering förbjöd Venters företag att publicera de vetenskapliga resultaten från analys av det genetiska material som insamlats runt och på Galapagos –om inte företaget kunde garantera att inte patent eller annan egendomsrätt utövades över resultaten. Ett i internationellt rättsperspektiv orimligt krav. I maj 2008 föreslog jag företagets vice president Bob Friedman att två medarbetare i GRIP-programmet prof Anatole Krattiger och prof em Fred Erbish skulle assistera Venters företag att nå en överenskommelse med Ekvador rörande villkor för forskningsresultatens vidare användning. Per dags dato verkar status quo kvarstå, bl a eventuellt beroende på ekvadorianska UDs oförmåga att komma överens med miljöministeriet.

I allegoriska termer
I sin doktorsavhandling 1994 : Unnatural Selection: Technology, Politics and Plant Evolution antydde  Cary Fowler (idag professor och chef för Global Diversity Conservation Trust vid FAO i Rom)  att inom en 10-15-årsperiod kan så mycket som 40% av världshandeln avse biotekniska produkter. Dvs att bioteknik och biologiska resurser blir alltmer strategiska i världsekonomin. Idag är vi där: frågan är om hans hypotes håller. Men Venter/Galapagos-fallet och alla dess likartade fall (t ex Ostindiefararens S/V ”Götheborg” oförmåga att 2006-2007 förhandla till sig tillstånd att samla marina organismer i Brasilien, Sydafrika, Australien, Indonesien, Kina och Indien)  indikerar i alla fall att vad SS-botanikerna i det nödvändiga eviga utbytet av biodiversitet ”säkrade” med erövringar och bruka av militärt våld nu ska hanteras genom avtal och förhandlingar. Juridiska avdelningen  vid Göteborgs universitet ville inte assistera forskarna i några förhandlingar! De senare tenderar att bli mycket långsamma och utdragna –liksom tillämpning av multilaterala lösningar. I denna stagnation är alla förlorare. I takt med klimatförändringar, kulturväxter som bioenergi mm är det rimligt att förutspå att växtgenetiska resurser kommer att bli alltmer politiskt heta. Sedan 10 år sitter jag i personlig kapacitet på ett informellt OECD-mandat i CGIAR-systemets genpolitiska kommitté (se www.cgiar.org/who/structure/committees/grpc). Systemets uppgift med en årsbudget om 500 milj USD är att producera internationell allmännytta i en värld där dels 75% av avancerad FoU inom biotekniken sköts av företag (dvs patent och annan privat egendomsrätt) och dels genom tillträde till genetiskt material under nationell suveränitet. Vår uppgift i genpolitiska kommittén är att ge CGIAR-instituten råd om hur de ska ”ratta” allmännyttans behov när teknologierna ägas privat och enskilda länder nekar andra tillträde till sina genetiska resurser. I det perspektivet är SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 sannerligen en dagsaktuell allegori. Att utbyta biodiversitet är och förblir en evig nödvändighet för alla samhällen. Ska detta ske på ett fredligt och mer rättvist sätt måste vi utbildas i dessa realiteter. Inte bara genom t ex  GRIP-programmet i u-länder utan i Nord, inom EU och i Sverige. I juni 2007 beslutade svenska Vetenskapsrådet i syfte att underlätta för svenska forskare att inrätta en facilitet rörande tillträdes- och immaterialrättsfrågor vid myndigheten. Denna facilitet är ännu ej operativ…-och vi vill ändå fortsatt utbyta biodiversitet. På annat sätt än vad dr rer nat habil Heinz Brucher gjorde…

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, CGIAR, jordbruk, vetenskap, Craig Venter, vetenskap

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 –absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

DEL 3 a (Läs även del 1 och del 2 som postats tidigare här på forskarbloggen)

Varför fruktade Brucher för sitt liv?
Vid CGIARs vårmöte i Dresden i maj år 2000 intervjuade jag  prof em Dieter Bommer, fd ordförande i CG-institutet ILCA; f d  bitr  GD inom FAO och svärson till framlidne prof Arnold Scheibe –vetenskaplig ledare för Waffen-SS expeditionen till Tibet 1938-39.  Och  sensommaren 2003 hade jag  flera kontakter med den legendariska Erna Bennett, ung partisanledare i Grekland under tyskarnas reträtt  1944  -och på 1960- och 70-talen legendarisk chef för FAOs enhet för växtgenetiska resurser. Den synnerligen ämable Dieter hade dock föga att tillägga rörande SS-Ahnenerbe, Tibet, dr Schäfer eller dr Brucher. Han lovade kontakta sin ännu levande svärmor (dvs Arnolds hustru Elisabeth då över 90 år gammal) –men intet nytt framkom. Erna däremot –f d partisan och socialist som hon var-  hade mycket att berätta om tyska biologer som efter andra världskriget anställdes i nybildade FAO. Växtgenetiska kommissionens legendariska Secretary  (1983-2007) prof José Esquinas Alcazar (=”Pepe”) har delgivit mig information om Ernas förhållande bl a till de tyska biologer som anställdes vid FAO i slutet av 1940-talet.

Bild till vänster: Prof Heinz Brucher, sommaren 1991 inte bara anekdot utan evigt allegoriskt aktuell

År 1996 utkom den engelska upplagan av boken Biologists under Hitler författad av den tyska genetikern dr Ute Diechman. På sid 261 ff behandlar Ute information om Heinz Brucher. I augusti 1999 besökte jag prof em Carlos Ochoa (hedersdoktor vid SLU 2006)  på CIP i Lima, Peru.  Ochoa träffade Brucher när denne besökte CIP på 1970-talet. Vid CIPs genbank i Huancayo (Andinska höglandet) ca 50 mil från Lima intervjuade jag Maria  Scurrah, vars judiska tyska föräldrar kom med sista båten från Oporto till Sydamerika 1939. Via henne fick jag kontakt med nu åldrade personer som deltagit i den s k ´paper clip-processen´, dvs granskningen av nazityska ingenjörer och vetenskapsmän efter Tysklands kapitulation 1945. På basis av Marias information  gjorde jag i november tillsammans med dr Henry Shands (senare chef för USDAs laboratorier i Fort Collins) i Världsbankens huvudkontor i Washington D.C. datakörningar och genomförde telefonintervjuer med personer som deltagit i paper clip-processen och/eller haft kontakter med Brucher i Sydamerika. Brucher förekom sporadiskt  i den information vi fick fram.  Den gav oss dock ingen ledning eller antydningar om möjliga orsaker till Bruchers fruktan för sitt liv.

Tre spår
Vid min kollega Daniel Gade´s intervju med Bruchers son i Argentina i december 2006 berättade denne att fadern Heinz  som konsult till ett tyskt företag i slutet på 1980-talet kommit en obskyr markaffär på spåren i Paraguay. Det var tyska affärsintressen  (= ”Fiduciaria Transatlantica”?) som köpte upp mark  för massavverkning av regnskogen och snabbodling av soja för export . Heinz  var i vissa avseenden en moralisk och  rättsmedveten purist. Reagerade han –via vilka kanaler(?)- och utmanade de tyska intressena? Å andra sidan: genom sitt  arbete för att försöka få Argentina att producera sin egen utsädespotatis –för att ersätta importen från Holland och Belgien- utmanade Brucher inhemska mellanhänder, vars ekonomiska vinster då hotades.  Och så var det det här med Heinz´s  arbete med viruset för att slå ut koka-busken i Anderna… Var dessa orsaker till att Brucher fruktade för sitt liv? Eller fanns det  ouppklarade frågor inom  ODEZZA/Kameradenwerk?  Det senare förefaller med dagens information mycket osannolikt. Paraguay-spåret och  frågan om importkonkurrens är kanske mer realistiska -men likafullt enbart spekulationer. Men att den sällsamma historien om Bruchers liv, speglar biologiska resurser och geopolitik i en tid av avspärrning (Tyskland 1939-45), under Kalla kriget och idag med svårigheterna att i internationella avtal reglera utbytet av biologiska resurser inom UPOV, WTO, FAO-fördraget och t ex  Biodiversitetskonventionen är uppenbart. I tider av militär konfrontation blir dessa sammanhang så mycket mer uppenbara. Nazityskland var synnerligen klart över detta och de växtgenetiska resursernas och ”utbytets” avgörande betydelse redan i krigsplaneringen i slutet av 1930-talet.

Geopolitik och utbyte av biodiversitet
Rubriken ovan speglar en fundamental realitet: biologiska resurser och deras nyttjande utgör grunden för varje samhälles  existens och fortlevnad. Stryps detta utbyte återstår erövring –eller avtal. Och det är bland avtalen vi försöker organisera dagens –evigt nödvändiga- utbyte. Under 2005 och 2006 fick jag genom mitt arbete möjlighet att besöka Tajiki-, Kyrgyz- och Uzbekistan i Centralasien. Syftet var att för Sidas räkning bidra med råd i dessa länders strävanden att ersätta det sovjetiska Vaskhnil-systemet ( = ett federalt system bl a för forskning, utsädesfrågor, agronomi, insamling och bevarande av kulturväxtmaterial mm)  med uppbyggande av nationella institutioner. I samband med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet öppnades denna –tidigare mycket slutna- del av världen igen. Området utgör bl a primärcentra för trädgårdsväxter och sekundärcentra för stråsäd. En genpool som varit närmast helt stängd för utlänningar i över 60 år. Vid mina besök noterade jag att länderna var mycket angelägna att tillämpa t ex biodiversitetskonventionens klausuler om nationell suveränitet över egna genetiska resurser –och villkorat tillträde. Man saknade dock resurser att administrera detta. Den genpool i Centralasien som nu kan införlivas i de internationella avtalen –främst FAO-fördraget är dock i nuläget helt oskyddad. Jag träffade där bl a europeiska och amerikanska agronomer och botaniker som oblygt reste runt i detta för västerlänningar jungfrueliga område och ”samlade” nytt växtmaterial (odlat och vilda släktingar). Frågor rörande tillträde och vinstdelning –synnerligen politiskt heta inom biodiversitetskonventionens pågående förhandlingar- var helt frånvarande.  Frågan är om dessa centralasiatiska länder kommer göra som länderna i den Andinska Gemenskapen i Sydamerika, vilken 1996 införde en närmast drakonisk lagstiftning och tillträdesregim för utländska forskare som vill ta del av regionens genetiska resurser. Och hur ska de då samtidigt skaffa sig nödvändigt tillträde till andras biodiversitet utanför sina egna regioner?

Sista delen postas inom kort

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, jordbruk, biodiversitet, miljö, vetenskap