forskarbloggen

Sommarnöje

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

Lite här och var på nätet hittar man litteraturquizzar. Ska vi prova en populärvetenskaplig sådan så här i sommarlovstider? Reglerna är enkla: läs, fundera, fråga kollegor, googla - och när du tror du vet får du gärna vara listig och svara i form av fler ledtrådar i kommentarsfältet till den som kommer efter dig. Ära utlovas den som kommer först till rätt svar!

En annan orsak till avskogningen var att man behövde bränsle. Till skillnad från inuiterna, som lärde sig att använda valspäck att värma och lysa upp sina bostäder med, fortsatte nordborna att bränna sälg och al i husen, något som framgår av rester i deras eldstäder. Att också mejerihantering kräver mycket bränsle är något vi moderna stadsbor aldrig skulle komma på, men så är det. Mjölk är ett potentiellt farligt livsmedel. Den är så näringsrik, inte bara för oss utan även för bakterier, att den snabbt blir skämd om den får stå utan den pastörisering och kylning som vi tar för given och som nordborna inte tillämpade, i likhet med alla andra före modern tid. Därför måste kärlen som de förvarade mjölk och gjorde ost och smör i tvättas ofta med kokande vatten, spannarna två gånger om dagen. Sätrarna fick alltså anläggas på maximalt 400 meters höjd eftersom inget bränsle fanns högre upp än så, men bete som boskapen frodades på växte mycket högre upp, cirka 750 meter. Både på Island och i Norge fick sätrarna läggas ner när bränslet i närheten tog slut, och det samma gällde säkert också för Grönland. Nordborna tog till andra bränslen som ersättning: djurben, dynga och torv. Men de lösningarna hade också sina nackdelar. Benen och dyngan kunde annars ha använts till gödning så att höskörden hade blivit större, och att bränna torv var detsamma som att bränna betesmark.

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

DEL 2

I Svalöv
Vi bör inledningsvis erinra oss att växtgenetiskt material fram till 1960-talet ansågs tillhöra mänsklighetens gemensamma arv. Fritt för envar att samla och utbyta. En huvudfråga för vår utredning är om Brucher hade med sig ”insamlat” material från SS-kommandot när han besökte Sverige 1948. Flera blivande SLU-professorer träffade som unga agronomer Heinz Brucher under dennes vistelse i Sverige april-november 1948. Jag har intervjuat dem alla.  En av mina SLU-mentorer, framlidne professor Ewert Åberg, publicerade tillsammans med Brucher en uppsats om korn från Tibet i Kungl. Lantbrukshögskolans Annaler vol 17, 1950. Ewert gick bort 1984. Jag träffade Ewert första gången i slutet av 1970-talet. Vi kom aldrig att tala om Brucher eftersom historien om SS-kommandot publicerades fört 1995. Även framlidna professorerna Wilhelm och Magnhild Umaerus träffade Brucher vid dennes återbesök i Sverige på 1960-talet. De kunde ej erinra sig att Brucher haft med sig frömaterial från Tyskland.

Sommaren 1948 tjänstgjorde Brucher som assistent vid Svalöf ABs fältförsök. Prof em Arne Hagberg och prof em Gösta Ohlsson träffade då honom. Enligt Arne hade Brucher inget frömaterial med sig till Sverige. Vi har intervjuat prof em James MacKey som även han träffade Brucher i Svalöv 1948. James antydde att Brucher högst eventuellt hade frömaterial  (inkl kok-sagy som ersättning för gummiproduktion) med sig till dåvarande chefen för stråsädsförädlingen  Åke Åkerman. Detta har dock hittills aldrig kunnat verifierats. Enligt James väckte det uppmärksamhet att svenskan Ollie Berglund valde att följa med  Heinz till Sydamerika. Sommaren 1948 besöktes Svalöv även av en växtförädlande dr Klaus von Rosenstiel. Klaus hade haft en hög officersgrad i SS och även deltagit i krigsförvaltningen av Baltikum. Vi skall återkomma till denne man. Intressant här är också att nämna Arne Hagbergs möte med prof Savitsky  som varit chef för Batei-Berg-stationen –en av de stationer Bruchers SS-kommando ”besökte” sommaren 1943! Savitsky flydde 1947 via Tyskland till USA där han blev en inflytelserik specialist på sockerbetor. Här kan också nämnas att i Savitskys biografi från 1986 nämns intet om mötet med dr Bruchers SS-kommando 1943.

Till Tucuman och ”Kondor-hausi”
I början av november 1948 avreste Brucher och Ollie till Sydamerika med MF ”Orinocco” från Göteborg. Deras bagage omfattade ca 500 kg.  För några år sedan öppnades immigrationsarkiven i Argentina. Dock förstördes mycket av innehållet i dessa arkiv under Peron-tiden. Vi har hittills ej lyckats spåra Bruchers ankomst i dessa arkiv. Paret  fortsatte till Tucuman där Heinz sedermera fick en professorstjänst vid universitetets botaniska institution. Brucher övergick från stråsäd till att intressera sig för potatis och dess andinska ursprung. De byggde upp en liten frukt och vingård som Heinz döpte till ”Kondor hausi”. Vid min kollega prof  em Daniel Gade´s besök där i december 2006 visade det sig att paret Bruchers boning var en synnerligen blygsam skapelse. På väggen i huset återfanns en metallfågel med utbredda vingar (ca 1 m). Fågeln gav intryck av blandning av den Nazityska örnen och en kondor…

NKVD och KGB börjar intressera sig
1958 fick Brucher –som av en händelse- besök av Vavilov-institutets chef Pjotr Zhukowski. Detta var under Kalla kriget och naturligtvis medföljde den sovjetiska säkerhetstjänsten prof Zhukowski´s vetenskapliga expedition till Sydamerika. I sina memoarer nämner Pjotr om sitt möte med Heinz, där denne beskrivs som ”karaktärsfast och drivande”. Vad som utspelade sig vid mötet mellan Heinz och Pjotr blev tydligt först i december 2001. Vid ett besök på Vavilov-institutets potatisavdelning i Pushkin förevisades jag loggböcker över ”leveranser” från Brucher under 1960 till institutets genbank!  Potatis var och är en viktig stapelgröda i det forna Sovjetunionen. Tillgång till andras potatis-diversitet var avgörande för upprätthållande av folkförsörjningen –trots Lysenkos dominerade inflytande över den Sovjetiska växtförädlingen vid denna tid. En fråga vi ställer oss i utredningen är om Brucher utsattes för utpressning vid besöket av Vavilov-institutets delegation 1958? Sannolikt var detta fallet.

Under 1950- och 1960-talen förde Brucher ett kringflackande liv med uppdrag i Sydafrika, Trinidad, Paraguay och Venezuela. Helt klart besökte familjen släktingar i Sverige och även Svalöv. I början av 1970-talet omkom hustrun och en av parets två söner i en bilolycka i Venezuela. I Venezuela bodde vid denna tid fd SS-Sturmbannfuhrer Ernst Schäfer, samt en av de fd SS-generaler som givit klartecken åt Bruchers botaniska insamlingsexpedition 1943…

Att den Sovjetiska säkerhetstjänsten var aktiv under efterkrigstiden i att försöka spåra tyska SS-biologer som deltagit i ”Operation Barbarossa” är sannolikt. Arne Hagberg berättar i sina memoarer om ett besök på en internationell växtförädlarkonferens i dåvarande Leningrad i början av 1970-talet. Arne som träffat tidigare nämnde dr Rosenstiel  i Svalöv 1948 åkte tåg med denne från Helsingfors till Leningrad. Vid ankomst påkördes dr Rosenstiel av en taxi utanför stationen. Han avled på sjukhus några dagar senare.

Medan Brucher knappast kan betecknas som ett ”odjur i SS-uniform”- utan snarare som en tämligen  populistisk och opportunistisk botaniker, framstår Rosenstiels dokumenterade verksamhet i Baltikum som mer kompromenterande. Hur pass aktivt  SS-officeren Rosenstiel deltog i genomförande av Förintelsen kan sannolikt diskuteras –men hans krigsbefattningar i Baltikum krävde ett stort mått av blindhet hos honom för att inte se vad som pågick.

Jagad av vad?
Uppenbarligen fruktade Brucher särskilt under 1970- och  80-talen att  personer eller någon organisation var ute efter honom. Under 1970-talet besökte Brücher CGIARs växtförädlingscentra för potatis i Peru (CIP) och för bönor i Colombia (CIAT). Han hade även kontakter med dåvarande Internationella genbankstyrelsen (IBPGR) i Rom. En av våra sagesmän prof em Carlos Ochoa, CIP, Lima (Dr Hc vid SLU, 2006) antydde 1999 att Brucher  varit under press när han besökte CIP. Men av vilket slag? Från vem? I samband med att jag och min huvudmedförfattare dr Uwe Hossfeld (Univ i Jena, Tyskland) under 2002 började publicera material och resultat från vårt projekt fick vi kontakt med forskare i England, Holland och i Sydamerika som träffat Brucher. De var alla över 80-90 år gamla. En av dem träffade Brucher i Tyskland så sent som sommaren 1991.  Brucher hade då uttryckt sig ”… das man nicht davor zuruckschrecke, seine Existenz und sein Leben zu vernichten.”  (Källa: Prof Dr. Dres. h.c. H.F. Linskens i brev till dr Uwe Hossfeld 7 juni, 2003). Liknande vittnesbörd  angavs av prof S. Rehm som skrev Bruchers dödsruna i Angewante Botanik, 1992. Där antyder Rehm att Kokainmaffian kan ha hotat Brucher när han under 1980-talet arbetade med att ta fram ett virus för att slå ut koka-busken i Anderna. I brev till undertecknad  den 15 juli, 2000 skriver prof Rehm att Brucher var ”…obsessed  by the fear that somebody or some organization (not necessarily the Nazis were threatening his life.”  Detta fick oss i projektgruppen att under en tid (2002-2004) också spekulera i om det handlade om en intern uppgörelse inom ODEZZA/Kameradenwerk; eller kanske Mossad/KGB… I retrospekt var detta nog att låta sig styras väl långt bortom ”grundad anledning”. Brucher var som sagt inget ”odjur i SS-uniform”. Vi bör här notera att det 1983 inom FAO startades en kommission rörande växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk/VGR. Till skillnad från 40 år tidigare blev VGR vid denna tid alltmer en strategisk resurs. Det geopolitiska spelet kring VGR har under följande decennier  alltmer accentuerats och politiserats. Jag har under  8 år arbetat vid en institution (Centrum för Biologisk Mångfald vid SLU) som är exempel på ett resultat av nya internationella avtal kring VGR, den s k Biodiversitetskonventionen som tillerkänner stater nationell suveränitet över sina genetiska resurser.  Växtgenetiskt material tillhör ej längre mänsklighetens gemensamma arv. Brucher levde sitt sista decennium i en tid när ”uppmarschen” för alla nya regulatoriska regimer rörande biologiskt material ägde rum. Men  denna uppmarsch kan knappast ha hotat Brucher personligen.

Om detta ska den avslutande 3:e delen av denna förunderliga intellektuella och geopolitiska resa handla…

Del 1 finns att läsa här

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, historia, vetenskap, tyskland, biodiversitet, SLU

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

Detta är skenbart en berättelse om en händelse under andra världskriget. I verkligheten är den en synnerligen dagsaktuell och mångfacetterad allegori –vars poänger kommer att framgå i berättelsens tredje del. Genom min medverkan i personlig kapacitet som SAREC-representant i det internationella nätverket Crucible Group 1992-1994 samt 1997-2003/4 exponerades jag för nya miljöer, människor och frågeställningar som kom att vända upp och ner på mycket i min egen tanke- och forskningsvärld. Crucible Groups verksamhet rörde möjlighet att förse internationella förhandlingsfora med genomtänkta förslag som skulle underlätta staters alla nya åtaganden under t ex WTO-, växtsort/UPOV-, biodiversitets- och växtgenresursavtalen. Vårt viktigaste bidrag var sannolikt förslaget till s k Sui generis-skydd av traditionell kunskap samt växtsorter inom och utom UPOV i relation till kraven i WTO-annexets immaterialrättsparagrafer. Våra böcker har utgivits hittills i ca 40.000 exemplar på engelska, franska, spanska och ryska. En av medlemmarna i Crucible Group dr Michael Flitner från universitetet i Freiburg, Tyskland visade mig våren 1998 sin doktorsavhandling som behandlade politik och växtgenetiska resurser in Tyskland 1895-1995. I ett av avhandlingens kapitel nämndes kontakter mellan svenska och tyska biologer under perioden 1930-1950. Dr Flitner bad mig följa upp ett antal frågor genom studier i svenska arkiv. Så skedde och detta blev starten på en för mig förunderlig intellektuell och geopolitisk resa…

DEL 1.

I january 2008 publicerade New Scientist en artikel om en sällsam händelse under andra världskriget. Och i mars 2008 publicerades Newsweek Russia en artikel om samma händelse. Flera lär komma. Bakgrunden finns att söka i ett forskningsprojekt som drevs av Max Planck Gesellschaft 1998-2002. Som ende skandinav inbjöds jag att deltaga i detta forskningsprojekt bestående av 10 seniora och mycket erfarna forskare, vars syfte var att granska lantbruksforskning och växtförädling i Tyskland under Nazi-regimen. Vår bok "Autarkie und Ostexpansion" utkom 2002 och fick lysande recensioner i Nature vol 420 den 5 december 2002. Några av oss som deltog i projektet har fortsatt forskningen bl a rörande vad som hände med rovet från SS-botaniska kommandoräd i Ukraina och på Krim sommaren 1943 under reträtten från Stalingrad. Kommandots ledare mördades under mystiska omständigheter i Argentina i december 1991. I December 2006 intervjuade vi kommandoledarens ende överlevande son. Och i juni 2007 intervjuade vi SS-kommandots ryskfödde tolk, idag 93 år gammal och boendes i Kanada. Sedan 1998 har vi genomfört ca 100 intervjuer över hela världen. I några fall även nu levande personer som hade höga befattningar i den Nazityska förvaltningen.

Generalplan Ost

Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Balkan föregick av en 5-årig planering: bl a den s k "Generalplan Ost". Endast fragment av dokumentets text finns bevarad. Helt klart är att tyska överkommandot/OKW samt Kaijser Wilhelm Instituten/KWI samarbetade under många år för att säkra Nazityskland tillgång till andra länders biodiversitet särkilt genetiska resurser för växtförädlingen och därmed lantbruksproduktionen. Agrarprofessorn Konrad Meyer, tillika fyrstjärnig SS-överste var den person som svarade för Generalplanens avsnitt rörande växtgenetiska resurser. Meyer var också ledamot i SS "Ahnenerbe", det organ Heinrich Himmler inrättade för att bl a arbeta med antikhistoria och genetiska resurser.

Från 1940 var Nazityskland avspärrat och i akut behov av fossil olja, livsrum, billig arbetskraft -och genetiska resurser. Detta slog "Generalplan Ost" fast. Den Nazityska statsledningen var tidigt klar över att man måste öka sin självförsöjrning och oberoende avseende den egna livsmedelsproduktionen. För detta räckte inte den egna biologiska mångfalden på kulturväxtområdet. Man behövde tillgång till andras biodiversitet.

När Nazityskland på bred front under den s k ”Operation Barbarossa” anföll Sovjetunionen i juni 1941 hade krigsmakten tillgång till information över nästan varenda genbank, botanisk trädgård, jordbruksförsöksstationer, zoologiska trädgårdar och andra biologiska institutioner från Östersjön ner mot Kaukasus och bort mot Vladivostok. I takt med att dessa "säkrades" övertogs de av biologer och botaniker från KWI och SS "Ahnenerbe". En av dem -växtförädlare- hette Klaus von Rosenstiel och var medlem i SS. Vi ska återkomma till denne man. Den nästan 18 månader långa belägringen av Leningrad hade bl a som syfte att "säkra" världens då största ex situ genbank: den berömde Nikolai Vavilovs s k Welt kolletkionen. Men de tyska trupperna fick göra halt blott någon kilometer från genbankens fältstation i Pushkin utanför Leningrad.

De erövrade sovjetiska biologiska institutionerna blev populära karriärmöjligheter för tusentals unga hungriga och populistiska tyska biologer. Att redan vid 25 års ålder genom sitt medlemskap t ex i Nazistpartiet eller SS få bli chef för ett eget institut var naturligtvis lockande. En av dem, Heinz Brucher, född 1916 var disputerad forskare, medlem i NSAPD och SS-Untersturmfuhrer (fänrik). Inom SS "Ahnenerbe" och KWI ansågs Heinz vara en påläggskalv: hängiven och kämpaglad. Senvåren 1943 uppvaktades SS-Obergruppenfuhrer (general)  Oswald Pohl, chef ”resursavdelningen” inom SS Reichsfuhrung (dvs Himmlers kansli) av Heinz tillsammans med SS-Sturmbannfuhrer (major) zoologen Ernst Schäfer -ledare för SS-expeditionen till Tibet 1938-39.

SS botaniska insamlingsexpediton 1943

Vid mötet noterades att tillbakadragandet från Stalingrad innebar att viktiga biologiska stationer i Ukraina och på Krim snart måste överges. Man beslutade att den unge Heinz snarast  skulle leda ett SS-botaniskt insamlingskommando i regionen. I juli 1943 gav sig kommandot iväg med tolk och beväpnad eskort i två armélastbilar. Genom kreditivbrev från SS-generaler och polischefer i området fick kommandot fri passage. Man besökte 18 olika biologiska fältstationer mm. En station innehöll bl a uppförökat elit-material från genbanken i Leningrad. Bytet omfattade motsvarande två resväskor med frömaterial etc och fördes till det av SS beslagtagna slottet Lannach i Österrike. Heinz blev där chef för ett växtförädlingsinstitut. När Röda Armén närmade sig området i mars 1945 beordrades Heinz av SS-ledningen att spränga hela anläggningen. Han vägrade dock och gömde det rövade materialet på bondgårdar runt Lannach. Han gömde sig sedan i hemstaden Darmstadt, men infångades av amerikanska arméns underrättelsetjänst i januari 1947. Genom kontakter med en österrikisk hög tjänsteman lyckades Heinz i maj 1947 återvända till Lannach, hämta materialet och i den s k paper clip-processen skriva en vetenskaplig rapport om sitt forskningsarbete. Denna rapport lokaliserade vi i USA´s kongressbibliotek 1999. Rapporten handlar om ensymoxidering och tidighet hos korn. Vad som sedan hände med materialet är en huvudfråga i vår uppföljning av Max Planck Gesellschaft-projektet. Mycket talar för att Heinz köpslog med amerikanarna. Dvs materialet uppförökades och fördelades mellan ockupationsmakterna. En del hamnade troligen i dåvarande tyska genbankerna i Gatesleben och Braunschweig. I och med Nazityskland kollaps miste Heinz hela sin bas –SS.

Flykten till Sydamerika via Sverige

I bevarade brev till sin österrikiske kollega 1947 klagar han över sin missär. Han inbjöds då av upptäcktsresanden Sven Hedin –som hade mångåriga kontakter med de nazityska biologerna att besöka Sverige. Enligt en version flydde Heinz till Danmark hösten 1947. Så småningom  hyrde han en fiskebåt och greps av hamnpolisen vid ankomst till Stockholm. Han släpptes snart och sökte upp svenska kontakter. Under sitt uppehåll i Sverige gifte han sig med den svenska genetikern Ollie (Olivia?) Berglund.

Pingat på Intressant

Del två finns att läsa här

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, genbanker, nazityskland, WTO, SS, historia, växtförädling

En värsting bland invasionsarter

av Barbara Ekbom, Institutionen för ekologi, SLU i  Uppsala

De flesta av oss har en positiv inställning till nyckelpigor. Vi ser fram för oss den runda, röda insekten med svarta prickar på ryggen. Arten vi tänker på är den sjuprickiga nyckelpigan, Coccinella septempunctata.

Sveriges vanligaste nyckelpiga är ett nyttodjur och ett uppskattat vårtecken. Den äter bladlöss och andra skadeinsekter med mjuka kroppar.  Vi har nog svårt att förstå hur en nyckelpiga skulle kunna bli en besvärlig invasions art.

Men så är fallet en nyckelpiga som härstammar från Asien, Harmonia axyridis, har fått mycket uppmärksamhet de senaste månaderna i England. Arten kallas för ”The harlequin ladybird” (Harlekinnyckelpiga) på engelska eller den asiatiska nyckelpigan. Det många olika former av nyckelpigan; det finns varianter som har röd-orange täckvingar med eller utan svarta prickar och också varianter med svarta täckvingar med röda teckningar.

Harmonia axyridis har inte introducerats till Europa av en slump. Nyckelpigan är känt som en mycket glupsk bladluskonsument. Tanken var att nyckelpigan skulle bidra till biologisk bekämpning av bladlöss i fält och under 1980-talet och 1990-talet släpptes nyckelpigor ut i olika Europeiska länder. Den är också ett problem i USA där den också introducerades av välvilliga personer som ville bidra till biologisk bekämpning.

Tyvärr har det visat sig att H. axyridis är ett hot till arter av inhemska nyckelpigor. Den är mycket aggressiv och konkurrerar framgångsrikt med de andra nyckelpigorna om maten. Dessutom kan H. axyridis bli en predator på andra nyckelpigor och en skadeinsekt på mjuka frukter som päron. På vintern när H. axyridis letar efter en lämplig plats att övervintrar kan de tar sig in i bostäder, ibland i mycket stora antal.

Arten är vanligast just nu i Belgien, Holland och Frankrike. Den har spridit sig till södra England där den har väckt mycket uppmärksamhet. Arten har även hittats i Danmark och i 2007 i södra Sverige.

Det första numret av tidskriften BioControl för 2008 är helt ägnat åt Harmonia axyridis.

Här finns en stor mängd information om vad man vet om nyckelpigan och dess framfart över Europa. Det finns också artiklar som diskuterar hur man kan begränsa nyckelpigans utbredning.

Det är ironiskt att i ett försök att begränsa skadeinsekter med en miljövänlig metod, biologisk bekämpning, man har skapat ett problem som hotar den biologiska mångfalden hos nyckelpigor. Det är också oroväckande att biologisk bekämpning som ett utmärkt sätt att bekämpa skadeinsekter utan kemikalier får ett dåligt rykte. Det är viktigt att påpeka att fallet med Harmonia axyridis är ett undantag. Det finns 100-tals bra exempel där biologisk bekämpning har varit mycket framgångsrik. Lärdomen vi måste dra från fallet Harmonia är att innan exotiska arter släpps ut i en ny miljö bör de genomgå en mycket sträng utvärdering.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om nyckelpiga, invasions arter, biologisk bekämpning, biodiversitet

Klimatfrågan och makten över de biologiska resurserna

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU

Det har varit och är synnerligen intressant att få följa denna problematik sedan mer än ett kvarts sekel såsom de speglas bl a i internationell lantbruksforskning inom t ex CGIAR. De biologiska resursernas och utsädets genes och betydelse för vårt dagliga bröd och vår  överlevnad blir nu alltmer påtaglig. Något de ej varit hittills i policysammanhang annat än som bevarandefrågor. Trots att de är del av evolutionen - antropogent påverkad eller inte: de rör på sig!  När vi nu äntligen mer kollektivt börja se att klimatförändringen kraftigt kommer påverka innehållet i våra natur- och kulturlandskap kommer de biologiska resurserna och deras genes alltmer i fokus. Vad ska överleva, vad ska försvinna och vad kan vi påverka? Kommer t ex IUCN, UNEP och FAO att som internationella instrument att kunna leverera? Och vad med WTO/TRIPS, Cartagena-protkollet, UPOV m fl? Och kommer berörda organ på nationella nivåer att kunna samarbeta tillsammans med näringsliv och civila samhället i de nya scenarier som kommer fokuseras på tvärfrågor, uppenbara revir-utmaningar och helt nya FoU-agendor? Och kommer man att slippa undan alla de nya globala rättsordningar rörande biologiskt material man ganska aningslöst låtit gå igenom under de senaste decennierna? Min prognos är vi sakta kommer få se en växande explosion av tillträdesfrågor, vars geopolitiska sprängkraft grovt underskattas. Om detta diskuteras nu i CGIARs plenar och i olika underkommittéer. Vi står där i absolut epicentrum för oförmågan hos världens nationer att reformera FN-systemet och konsekvenshålla multilaterala lösningar. Vi kommer få se ytterligare internationella avtal och skapande av nya FN-organ som läggs ovanpå den redan ohanterbara mosaiken. Makten över biologiskt/genetiskt material –i dess ständiga evolution- kommer bli  alltmer central. Möjligen viktigare än kampen om kontrollen av den fossila oljan eller kärnenergin. Och hoppas att t ex SLU engagerar sig ännu djupare tvärs över fakultets- och institutions gränser. Vi får hålla i hatten!

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: CGIAR, biologiska resurser, lantbruksforskning, kulturlandskap

Frysta fröer för framtiden

Av Matti Leino, forskare, Institutet för folklivsforskning, Nordiska museet

Vetenskapsradion (SR-P1) rapporterar den 23 februari om det säkerhetslager för fröbanker som skapas på Svalbard. I en gammal kolgruva med permafrost djupt inne i fjället ska frön från jordbruksgrödor, trädgårdsgrödor och träd sparas som genetisk resurs för framtiden väl skyddat från växtsjukdomar och naturkatastrofer. Det nya internationella lagret skapas i anslutning till det lager som Nordiska genbanken (NGB) framgångsrikt utnyttjat i över 25 år på Svalbard.

Är det då till någon nytta med att lägga upp dessa stora frölager? Än så länge har växtförädlare varit ganska måttligt intreserade av att använda genbanksresurser i förädlingsprogrammen. Det högförädlade sortmaterialet innehåller vanligen mer än tillräckligt med genetisk variation för förädlarnas syften menas det. Problemet är att verktygen för att hitta och utnyttja värdefulla gener i lågförädlat material hittills varit för trubbiga. Med hjälp av genetiska markörer har vi idag möjlighet att kunna karlägga vilken genetisk potential som faktiskt finns i genbankernas material (1). I själva verket har flera nyligen publicerade rapporter visat att traditionell förädling, baserad på urval av fenotyper, missat en stor mängd genetisk variation som kunnat bidra till högre och säkrare skördar (2), (3).

Frösamlingar har dock inte bara värde för framtidens växtförädling utan tjänar också som historiska dokument över sin tids jordbruk. Kungliga skogs- och lantbruksakademien (KSLA) i Stockholm skapade under sin storhetstid vid 1800talets senare del stora frösamlingar av insamlat nationellt och internationellt växtmaterial (4). Frösamlingen överfördes sedermera till Nordiska museet. Proverna, över 4000 accessioner, har länge ansetts värdelös eftersom fröna är för gamla för att gro. Trots att samlingen flera gånger varit nära att destrueras har den ändå sparats. Idag har vi plötsligt verktyg som gör samlingen användbar igen. I ett nyligen initierat forskningsprojekt så kommer fröerna analyseras med molekylärgenetiska markörer. Analyser som kan ge svar på frågor om växtmaterialets egenskaper och genetiska struktur i en tid innan Mendels lagar återupptäcktes och den moderna växtförädlingen tog sin början.

Det internationella frölagret på Svalbard är därför ett högst välkommet initiativ som förhoppningsvis kommer att tjäna olika delar av forskarsamhället under lång tid framöver.

Referenser:

(1) Tanksley & McCouch. 1997. Science 277:1063-1066
(2) Burke et al. 2005. Genetics 171:1933-1940
(3) Semel et al. 2006. Proc Natl Acad Sci 103:12957-12958
(4) Lange. 2000. KSLA, Stockholm.

Andra bloggar om: SR-P1, fröbanker, växtförädling, Nordiska museet Pingat på Intressant

Vad menas egentligen med biodiversitet?

Av Jens Sundström, Inst för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU, Uppsala

Under de senaste åren har det från flera råd och stiftelser funnits extra pengar att söka för den forskare som kunnat motivera att just den egna forskningen har betydelse biodiversiteten. Även på den politiska arenan är biodiversitet ett flitigt använt ord och prioriterat område. Men vad betyder egentligen termen biodiversitet? I senaste numret av Nature ställer man sig den frågan och genom att tillfråga olika forskargrupper inom olika ämnesområden, bland annat ekonomi, bevarandeekologi och jordbruksvetenskap, konstaterar man att definitionen varierar i hög grad beroende på vilket forskningsområde man tillfrågat. Det ska bli spännande att se vilken definition som vunnit mest gehör i årets ansökningsomgång.

Framtidens skogsbruk: uppdelning mellan högproduktiv åkermark och ängsmark med vilda genotyper

Av Jens Staal Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU, Uppsala

Kommentar till Linda Laikre 2/10

Jag håller helt med om att det går att tänka på detta som en slags "genetisk manipulation" (plus att det är trevligt om man kan bredda diskussionen till att omfatta annat än endast GMO). Huruvida detta
skall betraktas som negativt är däremot öppet för diskussion. Jag kan mycket väl tänka mig att ett framtida skogsbruk kommer att utgöras av högproduktiv "åkermark" med förädlade träd och
"ängsmark" med vilda genotyper. Hur man skall begränsa utarmningen av genpoolen hos denna "ängsmark" är dock något som definitivt behöver forskas på.

Liknande påpekan kan man läsa i Jens Sundströms första kommentar kring rapporten till Naturvårdsverket, att det också är intressant att se hur genspridningen från förädlade arter sprider sig till vilda släktingar, oavsett om de är GMO eller inte.

Personligen är jag glad att rapporten till naturvårdsverket visade sig vara betydligt mycket mer väl underbyggd och balanserad än vad medias återgivning av denna var. Kanske detta var någon journalist
som ville få en "vinkel" på rapporten? Bara trist att "vinkeln" från journalister alltid visar sig vara samma gammla vinkel.

Bättre kunskap om spridning av genetiskt främmande material behövs

Av Linda Laikre, Zoologiska institutionen, Stockholms universitet

Kommentar till inlägg från Bo Karlsson och Curt Almqvist

Spridning av populationer som har en annan genetisk sammansättning än den som finns på platsen där en utsättning/utplantering görs riskerar att negativt påverka mångfalden på gennivå. Om exempelvis öring från ett vattendrag i södra Sverige planteras ut i en å i norra Sverige kan detta leda till att det naturligt förekommande öringbeståndet försvinner, minskar i storlek eller hybridiserar med den utplanterade fisken. I samtliga fall har biologisk mångfald på gennivå gått förlorad. Motsvarande kan inträffa om exempelvis gran från centraleuropa planteras ut i en del av Sverige där det förekommer inhemsk gran av en annan genetisk sammansättning.

Mot denna bakgrund är det av intresse att veta i vilken utsträckning genetiskt främmande populationer sprids och har spridits i Sverige. Var sådana utsättningar har gjorts och vilken bakgrundkunskap som funnits om det mottagande respektive givande populationens genetiska sammansättning. Det är vidare viktigt att kartlägga vilka uppföljningar som utförs i avsikt att följa eventuella effekter på den genetiska sammansättningen hos de naturligt förekommande bestånden.

På uppdrag av Naturvårdsverket genomförde mina medarbetare och jag en första sammanställning över vad som är känt kring utsättningar i Sverige där genetiskt främmande populationer kan förekomma. Vi fokuserade på utsättningar inom fiske- och viltvården samt skogsbruket eftersom storskaliga utsättningar sedan länge bedrivs inom dessa verksamhetsområden. Vi ägnade ca. sex månader åt att samla in och bearbeta information från olika myndigheter och andra källor (samtliga finns listade i vår rapport till Naturvårdsverket).

Information vad gäller utsättningar inom ramen för skogsbruket var särskilt svår att få tag i. Trots upprepade förfrågningar hos bland annat Skogsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen fick vi inte fram några sammanställningar - eller något material som kunde ligga till grund för sådana sammanställningar - som beskriver vilket skogsodlingsmaterial som använts på olika platser i Sverige. Vi fick det bestämda intrycket av att någon samlad sådan registrering inte förekommer i Sverige. Det är naturligtvis glädjande om det visar sig att vi är felunderrättade i detta avseende.

Inom den begränsade tidsram vi hade för att genomföra vår studie var det inte möjligt att samla information från enskilda skogsbolag, plantskolor eller markägare. Om det är möjligt att via information från sådana erhålla en samlad bild av vilket genetiskt material som spridits var och när i Sverige vore detta mycket värdefullt och något som faller inom ramen för de rekommendationer för angelägna insatser som vi lämnar i vår rapport.

Naturligt förekommande biologisk mångfald på gennivå skapas genom mutationer och sprids och upprätthålls via naturliga mikroevolutionära processer - migration, selektion och genetisk drift. Om människan genom olika aktiviteter styr eller starkt påverkar dessa processer - exempelvis genom en artificiell migration där genetiskt material sprids på ett sätt som inte sker naturligt - är detta enligt min mening självfallet att betrakta som en form av genetisk manipulation.

Linda Laikre
forskare, populationsgenetik
Zoologiska institutionen, Stockholms universitet

Skogsplanteringar ett hot mot den biologiska mångfalden?

Av Bo Karlsson, programledare Skogsförädling Syd Skogforsk, Ekebo
Curt Almqvist, forskare, Skogsförädling Syd Skogforsk Uppsala

I en intervju i vetenskapsradion i P1 från den 27/9 hävdar Linda Laikre, populationsbiolog verksam vid Stockholms Universitet, att storskalig utsättning av fisk och fågel samt plantering av gran och tall är ett hot mot den biologiska mångfalden och att det är att likna vid “genetisk manipulation”. Linda anser också att det inte finns några uppgifter på vad som sätts ut och var. Huruvida det stämmer i de två förstnämnda fallen har vi svårt att bedöma men vad gäller utplantering av gran och tall så regleras det av Skogsvårdslagen som har två likställda mål: ett produktionsmål och ett miljömål.
Allt skogsodlingsmaterial som ska används i Sverige måste vara godkänt och registrerat i “Rikslängden för godkänt skogsodlingsmaterial” hos skogsstyrelsen. För godkännande krävs t.ex. för en fröplantage att härkomsten för alla ingående kloner är känd. Oftast är idag dessutom alla i en fröplantage ingående kloner utvalda baserat på klontest eller avkommebedömning i fältförsök. Varje årsskörd från en plantage skall ha ett stambrev, och detta stambrevsnummer anges sedan i dokumentationen för varje plantparti som produceras från det fröpartiet. Hos skogsbolagen och de stora private markägarna registreras härkomst på det skogsodlingsmaterial som används vid föryngring av ett bestånd i ett beståndsregister. Det gör det möjligt att i efterhand följa upp och spåra samband mellan skogsskador och använt skogsodlingsmaterial. Denna möjlighet är sämre hos de mindre privata markägarna då det är upp till varje markägare om hon eller han vill registrera dessa uppgifter i sin skogsbruksplan.

I Sverige bedrivs skogsträdsförädlingen av Skogforsk i ett nationellt program. Det övergripande målet för förädlingen kan sammanfattas i följande målsättningar:
- ökad värdeproduktion i de brukade skogarna
- beredskap inför klimatförändringar
- långsiktig förvaltning och utveckling av den genetiska diversiteten
Förädlingen bedrivs enligt en strategi där dessa målsättningar kombineras i ett och samma material. Förädlingsmaterialet är för våra huvudträdslag tall och gran uppdelat på ett 20-tal delpopulationer. De olika delpopulationerna förädlas för anpassning till olika kombinationer av breddgrad och temperaturklimat. Detta system ger goda möjligheter att i samma material kombinera hög genetisk vinst på kortare sikt med hög genetisk diversitet på lång sikt. Dessutom är denna förädlingsstrategi, MPBS (Multiple Population Breeding System), mycket väl lämpad som beredskap för kommande klimatförändringar. De olika populationerna testas både inom och utanför sitt nuvarande användnings och anpassningsområde. Det material som uppvisar det bästa generella beteendet väljs för massförökning och vidare förädling.

Skogsbruk innebär en påverkan på naturen. Det är viktigt att skogsbruket genom sitt agerande inte omöjliggör relevanta uppföljningar av denna påverkan. När det gäller användning av skogsodlingsmaterial så är dock spårbarheten inte så dålig som Linda Laikre befarar, även om den säkert kan bli bättre.

Det är också viktigt att det hela tiden sker en genspridning naturligt i skogsträdens utbredningsområde. De flesta träd (inkl. tall och gran) är vindpollinerade. Träden har till skillnad från fiskar och fåglar inte inpräntade parningsområden till vilka de återvänder för att para sig. Pollenet sticker iväg med första bästa vindpust i den riktning som vinden blåser. Detta betyder att; a.) Den naturliga genspridningen har förekommit långt innan människan började flytta plantor. B.) Den naturliga spridningen är ofta större än de proveniensförflyttningar som människan åstadkommer.

Artikel i SR P1 med Linda Laikre