forskarbloggen

Hurra för vår jordbruksminister!

Sten Stymne
Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp

Ovanstående rubrik är kanske förvånande för att komma från en SLU anställd då jordbruksdepartementet varit njugg mot SLU i den senaste budgeten. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson har kommit med uttalanden som är mycket viktigare och positivare för världens jordbruk och de svältande massorna än anslag till SLU. Jag har i över tjugo år försökt framföra samma synpunkter som Erlandsson nu gör, men praktiskt taget ingen har tagit upp tråden, allra minst någon politiker, utan man har lagt ut dimridåer och givit allmänheten ren desinformation. Vad är det då för sensationellt han nu säger? Jo, att världens fattiga är fattiga p.g.a. Europas och USAs gigantiska subventioner av sin jordbruksnäring med dumpning av jordbruksprodukter på världsmarkanden, ofta långt under produktionskostnaderna. Därmed har de ryckt undan mattan för utvecklingen av jordbruket i den fattiga delen av världen.
Lyssna till Lördagsintervjun med Eskil Erlandsson. 

Nu pågår en intensiv debatt om användning av biodrivmedel från jordbruksprodukter och det hävdas att det drivit upp priserna på livsmedel och hotar att orsaka omfattande svältkatastrofer. FNs sändebud i matfrågor, Jean Seagler, har t.o.m. kallat användningen av jordbruksprodukter för energiändamål för ’ett brott mot mänskligheten’.  Man kan undra vem eller vad som ligger bakom denna totala desinformationskampanj.

Först skall vi fastslå att de snabbt ökande priserna på jordbruksprodukter är ett verkligt  problem för de fattiga i tredje världens städer som varit vana med dumpade importerade produkter och för de hjälporganisationer som nu får betala dubbelt så mycket för sina matsändningar. Men på sikt är de ökade priserna på jordbruksprodukter det mest glädjande som hänt Tredje världen. Tre fjärdedelar av befolkningen i de fattiga länderna lever på jordbruk och de har inte haft möjlighet att konkurrera med de  dumpade jordbruksprodukterna från USA och Europa och således har det inte funnits något incitament att utveckla denna näring. Man har tvingats fokusera sig på vad vi i den rika delen av världen inte kan producera så som kaffe, te och kakao med en överproduktion och fallande priser som följd. Kaffe och kakaopriserna har i absoluta kronor nästan varit oförändrat i 20 år i Sverige vilket i reala termer betyder att de blivit fem gånger billigare. Medan världens mest produktiva sockerrörsfält legat för fäfot i Sydafrika har Daniscos betsocker från Europa, med produktionskostnader minst tre gånger sockerrörets, stått på hyllorna i snabbköpen i detta land. Idag är det annorlunda för nu skriker värden efter socker och andra jordbruksprodukter och de fattiga länderna kommer att utveckla sin näring och därmed få det välstånd som förut förvägrats dem från oss. Det låter drastiskt att säga det, men det är faktiskt så att svenska bönder har gödslat sina åkrar med de fattiga massorna i den Tredje världen.

Som Eskil Erlandsson påpekar i sin intervju, det kommer att ta en viss tid för de fattiga länderna att öka sin produktion och därmed möta efterfrågan, men att öka jordbruksproduktionen är det absolut enklaste sättet att öka välståndet för de flesta fattiga länder. Det finns gott om duktiga bönder medan andra näringsgrenar är oftast rudimentära. Vi kan redan se hur länder som Argentina och Brasilien de senaste åren radikalt förbättrat sina ekonomier genom de ökade priserna och den kraftigt ökade produktionen av jordbruksprodukter. Jag är övertygad om att många fattiga länderna som idag har ett mycket outvecklat jordbruks om några få år kommer att vara betydande exportörer av jordbruksprodukter. Ukraina som en gång var Europas kornbod kommer snart att åter igen bli en av de ledande jordbruksexportörerna i världen. Sedan är det en politisk fråga om de pengar som strömmar in kommer lantarbetarna och investeringar till del och här gäller det för våra fackföreningar att vara aktiva internationellt med blockader och sympatistrejker mot arbetsgivare som inte vill dela med sig av sitt överflöd eller regeringar som struntar i sitt lands utveckling och skor sig själva.

Men hur är det nu med biobränslena? Är det vettigt att använda jordbruksprodukter till detta?
Jag har förut svarat nej  på den frågan (se Tänka grönt eller tanka grönt på denna blogg) av den enkla anledningen att även om vi avsätter hela världens jordbruk så kan vi inte ersätta mer en halva behovet för transportbränslen, och då har vi inget att äta. Alltså, jordbruket kan inte annat än marginellt bidra till att ersätta den fossila oljan för energiändamål. Men jag tvivlar starkt på att dagens produktion av biobränslen från jordbruksprodukter mer än marginellt påverkat jordbrukspriserna. Endast 1% av jordens åkerareal används idag till biobränslen. Det som framförallt drivit upp priserna är den stora efterfrågeökningen i Indien och Kina, vilket inte minst beror på en ökad animaliekonsumtion och naturligtvis ytterst beror på den ökade köpkraften och välståndet i dessa länder. Det är inte heller så att felslagna skördar p.g.a. klimatförändringar lett till ökade priser. Förra året kunde världen inhösta den största spannmålsskörden någonsin.

Finns det då inte  risk att vi även på sikt hamnar i en bristsituation i livsmedelsproduktionen? Den finns, om man inte begränsar den yta man avsätter till biobränslen då behoven där är omättliga. Däremot tror jag inte att det är något problem att föda jordens befolkning då stora delar av den jordbruksmark som finns idag är underutnyttjad. Bara som exempel, Brasilien räknar  med  att där finns minst 30 miljoner hektar ( 12 gånger Sveriges jordbruksareal) betesmark som kan läggas under plogen och Europas har haft 10% av sin areal i träda. Så mitt råd till ägarna till flexifuel bilarna som går på sockerrörsetanol är: Tanka etanol med gott samvete, du gör både brasilianarna och klimatet en tjänst. Men tänker du köpa en ny bil skulle jag råda att köpa en snål diesel med partikelfilter som drar hälften så mycket bränsle som din gamla bensinbil fast har samma prestanda i väntan på att plug-in elbilar med bättre räckvidd kommer.

En sak till: Trots att Tredje världen nu kan få rimligt betalt för sina jordbruksprodukter sker inte konkurrensen på lika villkor med europeiska bönder som ju får direktstöd från EU för sin odling. Det behöver dom inte med dagens priser, dom klarar sig ändå även om bönderna i Uganda och Sydafrika kommer att tjäna mer än dem. Bort med allt jordbruksstöd i EU,- det är den bästa U-hjälpen!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, bioenergi, Eskil Erlandsson, ekot, SLU,

Är miljömärkta biobränslen en lösning?

Av Harald Cederlund, Institutionen för mikrobiologi, SLU i Uppsala.

Jag skrev häromveckan ett inlägg om biobränslen här på forskarbloggen – och slog då fast att det tycks vara en god idé att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion medan primär biomassa från jordbruket helst bör undvikas. Detta illustrerade jag med resultaten från en studie som räknade med att drivmedel från jordbruket gav reduktioner av växthusgasutsläpp – men som trots detta kalkylerade med att deras totala miljöpåverkan skulle vara negativ.

Hela frågan handlar om markanvändning. En utökad produktion av biobränslen kommer att innebära att mer jordbruksmark kommer att behöva tas i anspråk. Denna mark måste tas någonstans ifrån. I de fall då denna expansion sker in i naturliga ekosystem finns det en uppenbar risk att detta får negativa konsekvenser för biologisk mångfald. En intensifiering av jordbruket leder också till en ökad vattenförbrukning vilket kan vara mycket problematiskt i många länder.

Två nya studier i Science (Searchinger et al., 2008 & Fargione et al., 2008), som både DN och SvD har rapporterat om i veckan, har nu räknat på vad denna landutvidgning får för effekter för bränslenas kolbudgetar. Det visar sig att om utvidgningen sker på bekostnad av naturliga ekosystem som savanner, torvmarker eller skogar så leder den ändrade markanvändningen till att stora mängder koldioxid släpps ut från dessa marker. Så stora att bränslena faktiskt kommer att ha en klart negativ påverkan på klimatet jämfört med att använda fossila bränslen under ganska lång tid. Hur lång tid man måste odla biobränslen på marken innan odlingen har betalat av sin koldioxidskuld och börjar bli gynnsam för klimatet varierar beroende på gröda och marktyp. Sockerrör på gräsmark är ganska gynnsamt (17 år innan koldioxidbalansen blir positiv) medan majsetanol producerad på torvmark kommer att ha negativa konsekvenser i flera hundra år.

Än så länge bara har läst den första av de båda artiklarna – tack till Mats Fröberg och Maria Abrahamsson på "Under lagerbladet" för att förse mig med den. Mats tycker själv att man bör ta uppskattningarna av hur stora koldioxidutsläpp markomställningarna leder till med "ett stort lass salt" och jag jag är benägen att hålla med även om det här nog representerar de bästa uppskattningar vi har just nu.

Dessa studier är inte heller de första som indikerar att biobränslen kan ha en negativ klimatpåverkan. Palmoljeplantager, som ofta har etablerats på torvmarker, har bland annat visat sig kunna ge markant ökade växthusgasutsläpp (Reijnders & Huijbregts, 2008) och det har även framhållits att om målet är att lindra växthuseffekten så är det en bättre idé att satsa på att bevara och plantera skogar än att producera biobränslen (Righelato & Spracklen, 2007).

Vad ska man då göra åt det här? Kan en svanmärkning där det ställs krav på att bränslet inte har producerats på tidigare naturmark vara lösningen? Svaret på den frågan är nog tyvärr ”nej”. Det är ju just det som är huvudslutsatsen från de båda studierna i Science – i dagsläget spelar det ingen roll alls hur det biobränsle man köper är producerat. Så länge man köper biobränsle producerad på åkermark så bidrar man till att öka den totala efterfrågan på mark och det kommer indirekt att leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Därmed landar vi åter vid slutsatsen från min förra bloggpost: att producera drivmedel från restprodukter tycks vara en god idé men att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Fargione et al. 2008. Land clearing and the biofuel carbon debt. Science DOI: 10.1126/science.1151861

Reijnders L. & Huijbregts M A J. 2008. Palm oil and the emission of carbon-based greenhouse gases. Journal of Cleaner Production 16: 477-482.

Righelato R. & Spracklen D V. 2007. Carbon mitigation by biofuels or by saving and restoring forests? Science 317: 902.

Searchinger et al. 2008. Use of croplands for biofuels increases greenhouse gases through emissions from land use change. Science DOI: 10.1126/science.1152747

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om: vetenskap, forskning, miljö, biobränslen, etanol, biodiesel, palmolja, koldioxid, växthuseffekten, klimatet, miljömärkning, markanvändning

 

Artikel i Science: Hur gröna är biobränslen?

Av Harald Cederlund, Institutionen för Mikrobiologi, SLU i Uppsala.

I årets första nummer av Science fanns det en kort artikel (Scharlemann och Laurance, 2008) som jag tyckte summerade problematiken kring biodrivmedel på ett förtjänstfullt och lättillgängligt sätt.

Att köra en bil med ett biobränsle (t.ex. etanol) leder nästan alltid till lägre utsläpp av koldioxid än om samma bil körs på bensin. Det betyder inte nödvändigtvis att bränslet är ett ”grönare” alternativ. För att kunna göra ett sådant utlåtande måste man först väga samman bränslets hela miljöpåverkan. Produktionen av olika biobränslen kommer ju förutom vissa utsläpp av växthusgaser också att i varierande grad leda till ökad markanvändning, ökad vattenförbrukning, skogsskövling etc. med allt vad det för med sig av konsekvenser för t.ex. bevarande av biodiversitet och livsmedelsförsörjning.

Att väga samman alla typer av miljöpåverkan kan vara svårt men är fullt möjligt och är nödvändigt för att vi ska kunna besluta vilka typer av biobränslen vi bör satsa på och vilka vi helst bör undvika i framtiden. Den schweiziska energimyndigheten publicerade förra året en rapport (Zah et al., 2007) som använde sig av två olika sådana tillvägagångssätt för att utvärdera ett antal olika biobränslens totala miljöpåverkan relativt bensin (båda metoderna gav liknande utfall). Scharlemann och Laurance valde att illustrera sin Scienceartikel med en figur som visar resultatet för det ena tillvägagångssättet. Jag tycker figuren är väldigt pedagogisk och klistrar därför in den här nedan (klicka för större bild).
















Tolkningen av diagrammet är inte svår: de bränslen som vi återfinner i den gröna rutan är ur miljösynpunkt bättre alternativ än bensin och de som ligger utanför är sämre. Bra alternativ tycks vara biogas från gödsel eller rötslam, diesel från återvunnen olja, och också etanol från cellulosa (gräs och träråvara). Dåliga alternativ är etanol från majs, råg, sockerbetor, sockerrör, råg och potatis och diesel från soja, raps och palmolja.

Naturligtvis är de olika bränslenas och råvarornas position i ett sådant diagram beroende på hur man värderar olika typer av miljöpåverkan och på hur exakt bränslena produceras men tendensen är ändå ganska tydlig. – Att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion tycks vara en god idé, att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Scharlemann JPW & Laurance WF. 2008. How Green Are Biofuels? Science 319: 43-44.

Zah et al. 2007. Ökobilanz von Energieprodukten: Ökologische Bewertung von Biotreibstoffen. St. Gallen, Schweiz. (Rapporten hittar ni här – även i Engelsk översättning!)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om: biobränslen, biodrivmedel, etanol, biodiesel, biogas, klimat, miljö

Etanolbilen, möjlighet eller fara för världens fattiga

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

På SR P1 rapporterade man den 30/8 om att priserna på spannmål kommer att öka till följd av ökad efterfrågan på världsmarknaden. För de anläggningar som producerar etanol till biobränslen från spannmål innebär detta naturligtvis ett lönsamhetsproblem och frågan som tidigare ställts här på forskarbloggen är åter aktuell: Ska vi äta eller köra.

Dessutom kan man fråga sig hur bra alternativ är egentligen etanolen är som drivmedel. SLU bloggaren Harald Cederlund på “Skor längtar ut” har förtjänstfullt tagit upp denna fråga.

I ekots inslag så tar Tomas Kåberger, professor i hållbara internationella energisystem upp problemet med att producera etanol från grödor som även kan användas för matproduktion. Han hävdar att vi här i Sverige måste utveckla tekniker för att utvinna etanol ur träråvara eller restprodukter från jordbruket och inte som idag från de delar som även används för matproduktion. Tomas Kåberger framhåller även att den etanolproduktion som idag ur energisynpunkt är mest försvarbar är den som använder sockerrör som råvara. Sockerrör odlas främst i Afrika och Sydamerika. Orsaken till att vi här i Sverige och Europa ändå använder egen producerade spannmål är att vi har höga tullar på etanol producerat i länder med sockerrörsodlingar.

Ökade världsmarknadspriser på spannmål samt grödor som lämpar sig för energiproduktion är i och för sig inte bara av ondo. Det skulle kunna ge möjlighet till länder i Sydamerika och Afrika att få ökade exportinkomster från sitt jordbruk. Tomas Kåberger påpekar att det både i Sydamerika och Afrika finns en potential att utöka jordbruks produktionen vilket skulle kunna ge ökade exportinkomster och ökat välstånd.

En reflektion som jag själv gör, är att om länder i framför allt Afrika ska kunna frigöra jordbruksresurser för en internationell marknad krävs, inte bara att vi här i Europa och USA tar bort en del jordbrukstullar, utan också att de Afrikanska länderna utvecklar ett rationellt jordbruk.

I en rapport (Download ar05e.pdf) från International Food and Policy Research Institute (IFPRI) förra året beskriver J. von Braun and R. K. Pachauri de möjligheter och utmaningar som finns förknippade med utökad odling av bioenergigrödor i utvecklingsländer. Von Braun och Pachauri hävdar i sin rapport att ökad efterfrågan på energigrödor med stor sannolikhet kommer att leda till ökade priser även på de grödor som är ämnade för livsmedelsproduktion. Det kan, i sig, innebära en ökad risk för svält i många afrikanska länder eftersom det inte alltid är bristen på mat som orsakar svält,ibland kan även prissättningen ge upphov till en svältsituation. Människor är helt enkelt för fattiga för att kunna köpa den mat som finns tillgänglig.

För att motverka dessa negativa effekter av en ökad odling av bioenergigrödor måste de afrikanska länderna bygga upp en infrastruktur och ett kreditgivningssystem som möjliggör för fattiga bönder och lokala aktörer att ta del av de ökade exportinkomsterna från bioenergigrödorna. Von Braun och Pachauri framhåller dessutom vikten av att man i de afrikanska länderna utvecklar miljömässigt sunda system för en mer effektivt odling av både bioenergigrödor och grödor ämnade för livsmedelsproduktion. Om de afrikanska länderna klarar av att utföra denna transformation av sitt jordbruk kan dock odlingen av bioenergigrödor komma att bli den hjälp till självhjälp som många länder på den afrikanska kontinenten så väl behöver.

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: Jordbruk, bioenergi, etanol, Afrika, bistånd

Att tanka grönt eller tänka grönt

Sten Stymne
Kärnområdet Växtförädling och Bioteknik
SLU, Alnarp    

Antag att du äger en petrokemisk fabrik och tillverkar syntetisk smörjolja.  Du får in råolja som du krackar och bygger upp polyoler och estrar som säljs som syntetisk motorolja för 120 kr litern på mackarna. Någon tekniskt mindre bevandrad dieselbilägare, tillika politiker med aktier i ditt bolag, råkar av misstag hälla en dunk av din fina motorolja i tanken och upptäcker att den funkar lika bra som dieseln. Han får en snilleblixt! Han får med regeringen på ett förslag att det skall vara 10% inblandning av syntetolja i all diesel. Din fabrik som hotades av nedläggning p.g.a. konkurrens från utlandet kan nu expandera produktionen 100 gånger och anställa flera tusen personer. För varje liter motorolja som produceras får du en rejäl slant av staten som inte heller tar ut någon bränsleskatt för den inblandade oljan i dieseln, som därför kan säljas till ungefär samma pris som vanlig diesel. Det går åt en hel del energi att göra motoroljan, faktiskt mer än motoroljan innehåller. Du dövar en gnagande känsla av att inte allt står rätt till med att titta på hur aktiekursen för ditt bolag rusar i höjden.

Tycker du ovanstående scenario är absurt? Men beskrivningen är faktiskt inte så väldigt långt ifrån verkligheten vad gäller satsningen på biologiska drivmedel. Byt bara ut din petrokemiska fabrik mot en soldriven fabrik som omvandlar, utan utsläpp, koldioxid och vatten till komplicerade och underbara molekyler som skulle göra den skickligaste organiska kemist grön av avund. Vi kallar den fabriken för en växt! 

Att omvandla jordbruksprodukter till drivmedel är oftast ekonomiskt och miljömässigt dumt. Låt mig göra lite räkneövningar: Att använda majsstärkelse  (den billigaste formen av all växtstärkelse) till etanolproduktion ger ett ytterst litet nettoenergi tillskott. Den vegetabiliska oljan ger ett betydligt bättre energiutbyte, framförallt tack vare små energiförluster i omvandlingen från olja till biodiesel jämfört med omvandlingen av stärkelse till etanol. Världens jordbruk producerar idag ca 6,5 miljarder ton i skördade produkter med en energitäthet som i genomsnitt är ungefär en tredjedel av den fossila oljan. Om vi ponerar att vi koncentrerar oss på att bara producera biodiesel i växter som ger 50% olja i skörd så ger detta ett nettotillskott av energi i form av vegetabilisk olja motsvarande ca 1 miljard ton fossil olja. Alltså, avsätter vi hela världens jordbruksskörd till biodieselproduktion så kan vi ersätta maximalt hälften av all fossil olja för drivmedel utan att ta andra energikällor i anspråk (fast då har vi förstås inget att äta). Jämför detta med att tvinga bilfabrikanterna att producera fordon som konsumerar hälften så mycket bränsle som dagens (fast fortfarande med hyggliga prestanda) vilket låter sig väl göras med dagens teknik. Vilket alternativ verkar vara det mest attraktiva?

Växter är faktiskt inte särskilt effektiva i att använda solljuset till för oss användbar energi. De enklaste fotoelektriska cellerna ger betydligt mer energi per ljusenhet än vad vi kan få ut genom att utnyttja energin i  kol- och vätebindningarna i växtmaterial.  Däremot är växterna fantastiska organiska kemister som kan göra de mest intrikata organiska molekyler. Det är här som växterna har sin konkurrensfördel gentemot den fossila oljan. Innan första världskriget dominerade biologiska råvaror kemiindustrin. Stigande livsmedelpriser, billig mineralolja och utvecklingen av den organiska kemin innebar ett skifte inom kemiindustrin till att helt bli dominerad av fossil olja som råvara. Det skall noteras att inom vissa sektorer, där de biologiska råvarornas kemiska struktur var väl anpassade till de industriella användningsområdena, bibehöll dessa sin position fast råvarupriset på den biologiska råvaran var mycket högre än den fossila oljan. Inom mitt eget forskningsområde, den vegetabiliska oljan, används cirka 15% i industriella tillämpningar för att det är kostnadsmässigt fördelaktigt. Du kan göra tvål av mineralolja, men då måste du bygga en hel petrokemisk fabrik. Släng kokosfett i en natriumhydroxidlösning och värm och - upp flyter tvålen! Vad tror du blir billigast?

Ungefär åtta procent av all fossil olja går till kemiindustrin. Att kracka denna olja och bygga upp de önskvärda kemikalierna konsumerar mycket energi, oftast långt mer än de färdiga produkterna innehåller. Växten kan bygga upp mycket av dessa kemiska strukturer själva och därmed minimera vidareförädlingskostnaderna. Gentekniken öppnar särskilda möjligheter att styra biosyntesvägarna i jordbruksväxterna till för oss önskvärda produkter. Vi flyttar den kemiska fabriken in i växten! Låt oss fokusera oss på att ersätta de åtta procent av fossiloljan som går till kemiindustrin med konkurrenskraftiga jordbruksprodukter. Vinsten här blir inte bara det fossila material som ersätts utan också en kraftig besparing i energi för framställning av de färdiga produkterna.

Detta inlägg har varit publicerad som krönika i Kemivärlden, nr. 1, 2007.

Andra bloggar om: vetenskap, bioenergi

Ska vi äta eller köra?

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU, Uppsala

Under ett föredrag vid sommarens Arabidopsismöte pratade Steven Rothstein om energiförbrukning kontra jordbruksproduktion. Avkastningen i nordamerika från grödor som majs och soja har i stort sett följt jordens befolkningsutveckling (ett faktum som ger näring åt påståendet att svältkatastrofer främst är ett fördelningspolitiskt problem). Den ökade jordbruksproduktionen de senaste 20 åren har i stort uppnåtts dels genom ett ökat användande av kvävebaserade gödslingsmedel och dels genom förbättrade grödor till följd av växtförädlingsprogram. Ökad gödsling leder till ökade energikostnader vilket under de senaste åren, och med all säkerhet även i framtiden kommer att leda till att jordbruksproduktionen inte förmår följa befolkningstillväxten. Steven Rothstein framhöll under sitt föredrag vikten av att ta fram grödor som använder kväve mer effektivt. Detta för att kunna öka produktionen utan ökade energikostnader.

Det finns idag en allmän strävan att ersätta fossila bränslen med drivmedel som producerats från jordbruket. Vilken gröda som är den bästa är dock omdiskuterat, både energiåtgång för produktion av den aktuella grödan samt vilken mängd energi man kan få ut är av betydelse för val av gröda. Lägg därtill aspekten att de delar av jordbruksmarken som används för produktion av drivmedel inte kommer att användas till att producera mat och frågan inställer sig: Ska vi äta eller köra? SLU i samarbete med JTI har i dagarna startat ett projekt där man ska utarbeta riktlinjer för odling av energispannmål (www.bioenergiportalen.se).

En intressant idée med anknytning till detta ämne presenteras denna vecka i Science där David Tilman presenterar en rapport om att ängsmark s.k. präriegräs skulle kunna utgöra ett alternativ till odling av monokulturer för energiutvinning (Tilman D., Hill J., Lehman C., . Science,  314  . 1598  - 1600  (2006)). Tilman hävdar att detta både skulle spara jordbruksmark för matproduktion och ge ökat energiutbyte.