forskarbloggen

Klimatfakta om handelsgödsel och den slopade skatten.

Av Cecilia Sundberg & Serina Ahlgren, Institutionen för energi och teknik, SLU

 

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att avskaffa miljöskatten på handelsgödsel. Jordbruksministern uttrycker sig som detta bara är en fråga om böndernas ekonomi. Vi anser att det är på sin plats att bidra med lite fakta om miljökonsekvenserna av beslutet.  

Totalt uppskattas klimatpåverkan från mineralgödselproduktion och lustgasutsläpp från svensk åkermark till 40 % av jordbrukssektorns utsläpp, motsvarande 6 miljoner ton CO₂-ekvivalenter. Detta kan jämföras med transportsektorns utsläpp som är 21 miljoner ton CO₂-ekvivalenter. Detta är alltså inte en liten struntfråga.  

Mineralgödsel avger 4-6.8 kg CO₂-ekvivalenter per kg kväve under produktion och transport. Sammantaget ger produktionen av den mineralgödsel som används i Sverige upphov till större växthusgasutsläpp än all dieselanvändning inom jordbruket.

Mineralkväve omvandlas i marken till lustgas. Lustgas är en stark växthusgas, 298 gånger starkare än koldioxid. Andelen av mineralkvävet som omvandlas till lustgas är osäker och har stor variation, men uppskattas av IPCC till minst 1%. Det innebär att lustgasutsläppen ger ca 3 kg CO₂-ekvivalenter per kg kväve.

Sammantaget blir alltså utsläppen från produktion och användning ca 7-11 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve. Handelsgödselskatten är 1,80 kr per kg kväve, vilket blir ca 16-25 öre per kg koldioxidekvivalenter. Detta kan jämföras med koldioxidskatten på diesel och bensin, som är drygt 1 krona per kg koldioxid. Ur ett klimatperspektiv är det svårt se varför det skulle vara befogat att slopa just skatten på handelsgödsel.

Det är sannolikt att sänkt pris på handelsgödsel leder till ökad användning, vilket kommer att leda till ökade utsläpp och går emot miljömålen inom både klimatpåverkan och övergödning.  

Jordbruket är en stor källa till utsläpp och allvarlig miljöpåverkan, och samtidigt en livsnödvändig verksamhet att värna om och utveckla. Det finns bättre sätt för regeringen att gynna Sveriges bönder – inte minst genom att med klokt utformade skatter och subventioner stödja utvecklingen mot ett mer miljövänligt jordbruk!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, koldioxid, handelsgödsel

Greenpeace bekänner färg om modern växtförädling

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

På 1980-talet hade forskarna just lärt sig en metod för att genmodifiera växter, i betydelsen att ta en enskild gen från vilken organism som helst och stoppa in i en växt. Detta var något helt nytt i den vetenskapliga växtförädlingens drygt hundraåriga historia och oanade möjligheter öppnades. Samtidigt så började politikerna diskutera behovet av kontroll av denna nya genteknik och år 1990 antogs ett direktiv i EU (dåvarande EG) om reglering av GMO, genetiskt modifierade organismer. Detta direktiv blev till viss del uppdaterat år 2001, men definitionen av vad som är och inte är GMO-tekniker var i stort sett oförändrad. Direktivet om reglering av GMO har alltså nästan 20 år på nacken och det säger sig självt att en ordentlig uppdatering är nödvändig. Många nya metoder har sedan dess utvecklats som hamnar i en gråzon. Just nu sitter en arbetsgrupp och granskar de nya metoderna för att utreda vad som egentligen ska räknas som GMO eller inte. Jens Sundström har även tidigare, under rubriken ”Vad är GMO?”, berört ämnet här på Forskarbloggen. Några av de metoder i gråzonen som arbetsgruppen tittar på är följande:

 

1. Ympning på GM-grundstammar

Inom förädling på fruktträd ympar man ofta in växtmaterial på grundstammar. Om man då använder genmodifierade grundstammar, till exempel för förbättrad rotning, och konventionellt material som ympas in, så blir inte frukten som plockas genmodifierad. Frukten är exakt likadan som frukter odlade på konventionella grundstammar. Ska dessa frukter klassas som GMO eller ej?

 

2. Cisgena grödor

Man nämner ofta ”transgen” när man pratar om GM-grödor, och det betyder att växten har fått gener från annat håll, till exempel från en bakterie eller från en obesläktad växt. Nuförtiden så har man dock börjat särskilja ”transgen” och cisgen”. Cisgen betyder också att växten är genmodifierad, men att man antingen har jobbat med växtens egna gener eller stoppat in en gen från en växt som är korsningsbar med den man har modifierat. Detta skulle alltså kunna göras med traditionella korsningar, men det skulle ta mycket längre tid och vara mindre specifikt. Ska cisgena grödor, som är helt likvärda konventionellt förädlade grödor, gå under samma regelverk som transgena grödor?

 

3. Riktad mutagenes

Under många årtionden har man använt mutagena kemikalier och strålning för att skapa mutationer i växtgener. Dessa mutationer har varit helt slumpmässiga och man har sedan screenat många tusentals plantor för att hitta några fåtal med lämpliga egenskaper. De senaste åren har forskare utvecklat ett par olika gentekniker som gör att man kan mutera en specifik gen helt och hållet kontrollerat och med avsedd effekt. Till exempel så har företagen Cibus och BASF tagit fram en herbicidresistent raps med en sådan metod. I USA klassas Cibus/BASF:s raps ej som GMO. Hur ska den klassas i EU?

 

4. Reverse breeding

I utsädesproduktion så vill man gärna ha ett växtmaterial som är homozygot för vissa anlag. Det innebär att samtliga frön (avkomman) kommer att bära på de önskade anlagen, till skillnad från ett heterozygot material då man får en blandning av anlag i avkomman. Att ta fram homozygota linjer tar flera generationer och väldigt lång tid. Man har nu utvecklat en metod där man genmodifierar utgångsmaterialet för att få det att producera homozygota linjer direkt. Hälften av avkomman kommer att bära på transgenen. Man kan sedan välja ut de homozygota plantor som har de önskade anlagen och som inte bär på transgenen och använda dessa för utsädesproduktion. Det kommer alltså att vara GMO under ett steg i processen, men utsädet man producerar i slutänden är inte GMO, och inte heller plantorna som utsädet kommer direkt ifrån. Metoden kallas ”reverse breeding” och fördelen är alltså att det spar väldigt mycket tid. Frågan är hur utsädet ska klassas?

 

Tilläggas bör att när det gäller flera av dessa metoder så får man i slutänden en produkt som inte på något sätt går att särskilja från konventionellt förädlade jordbruksprodukter. Om då dessa likväl ska klassas som GMO så blir ju frågan om spårbarhet och märkning omöjlig att lösa.

 

Greenpeace har i ett brev till EU-kommisionen den 25 maj 2009 framfört åsikten att en revision av regelverket för GMO är onödig. Brevet (som jag länkar till längst ner) är författat av Dr. Janet Cotter, geolog på Greenpeace Research Laboratories i Storbritannien. Hon skriver: “Whilst new techniques are becoming available, Greenpeace does not think it is necessary to re-evaluate the definition of a GMO.” Redan här visar hon att deras inställning till genteknik aldrig kommer att ändras, oavsett hur mycket riskforskning som utförs, oavsett hur mycket vi lär oss om hur gener fungerar. Det spelar ingen roll att nya tekniker utvecklas – en GMO är en GMO, punkt slut. Men faktum är ju att den nuvarande definitionen av GMO i direktivet gör klassificeringen av vissa nya tekniker svår, för att inte säga omöjlig. Hon skriver sedan: ”The deliberate release of GMOs is of concern, not only because of the consequences of the introduced trait, but because of the genetic modification process.” Det spelar alltså ingen roll att GM-grödor påvisas vara helt likvärdiga konventionella grödor – en GMO är potentiellt farlig, punkt slut. Hon går vidare med att kritisera metoden som Cibus/BASF har utvecklat och hon tycker att risken är stor att oförutsedda saker ska hända i växten på grund av de enstaka nukleotider (DNA:s byggstenar) som de använder när de muterar en gen. ”Although only a few base pairs are changed, there are unanswered questions regarding the unintended effects of the changes. For example, what happens to the ejected base pairs or the carrier DNA?” Då kan jag upplysa Dr. Cotter om att varje gång hon äter så får hon i sig ett antal biljoner nukleotider, som tas upp i kroppen. Det cirkulerar hela tiden ett oräkneligt antal av dessa DNA-byggstenar i våra celler, som används och återanvänds. Byggstenarna är i sig inte farliga. De fåtal nukleotider som frigörs i Cibus/BASF:S metod kommer antingen att användas av växten eller brytas ner.

 

Greenpeace vill tydligen att samtliga nya tekniker som utvecklas ska GMO-klassas. ”With this in mind, we hope you will not change the definition of GMOs in the EU, but evaluate new techniques within the existing process-based definition.” Även om teknikerna inte ger upphov till GMO. För säkerhets skull, liksom. En ny teknik är ju en ny teknik. Även om de förädlade grödor som den nya tekniken ger upphov till verkar vara normala och smakar som de brukar och växer som de alltid har gjort, så finns det säkert något farligt med dem någonstans som vi inte kan upptäcka i växthus eller fältförsök……..någon gång i framtiden kanske……säkert…..eh…farligt……man vet ju aldrig……

 

I brevet framgår det tydligt att Greenpeace överhuvudtaget inte bryr sig om slutprodukten (den förädlade grödan) eller hur den uppför sig och fungerar i sin miljö. Det enda de bryr sig om är processen, dvs den teknik som används. Det är uppenbart att det inte är målet (ett hållbart jordbruk) som är det viktiga för Greenpeace, utan snarare vägen (en ideologiskt romantiserad bild av det ”naturliga” och ”traditionella” jordbruket). Vart vägen leder hän spelar mindre roll. Jag gillar inte ordet reaktionär, men när det gäller Greenpeace inställning till modern växtförädling så är det verkligen motiverat att kalla dem reaktionära.

Download Letter from Greenpeace

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Greenpeace, växtförädling, GMO, genteknik, EU-direktiv

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Det är väl känt att människans förmåga att experimentera med naturen ofta visat sig större än hennes förmåga att förutse följderna av densamma. Inte minst göds oron för missgrepp av den nu framväxande men för de flesta ganska okända s.k. genteknologin (fr.a. dess transgena varianter). Denna oro tycks smitta av sig på mytbildningen kring mer traditionell växtförädling och ’vanlig’ bioteknologi. Denna myt bygger till stor del på en missuppfattning om vad bioteknik inom jordbruk står för.

För det första, är jordbruk till sin natur bioteknik genom att det griper in i och manipulerar naturliga processer – det finns inga ’naturliga’ jordbrukssystem. Samtidigt är det naturligtvis ett stort steg från böndernas genom årtusendena långsamma urvalsprocess till den snabba utvecklingen av nya spannmålssorter under efterkrigstiden. Det råder dock inget tvivel om att den konventionella växtförädlingen varit av godo. Det är denna som gett oss de vete-, ris- och majssorter, som gjort det möjligt att försörja en världsbefolkning som ökat från 2,5 miljarder 1950 till över 6 miljarder idag. Med de spannmålssorter som bönderna själva utvecklat skulle detta ha varit en omöjlighet. Mellan 1969/71 och 1988/90 ökade genomsnittsavkastningen i utvecklingsländerna för vete från 1,2 till 1,9 ton/ha, för ris (paddy) från 1,9 till 2,8 ton/ha och för majs från 1,3 till 2,5 ton/ha. I brist på denna avkastningsökning hade dessutom en mycket stor del av den idag bevarade naturmiljön snabbt försvunnit under tvånget att sprida jordbruket till all odlingsbar mark.

Detta är inlägg nummer sex i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Fråga till Carl Schlyter (MP),

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Det är snart dags för val till EU-parlamentet och jag funderar på att rösta på Miljöpartiet. Som jag alltid har gjort. Riksdagen, kommunen, EU-parlamentet……det har liksom alltid varit Miljöpartiet i mitt hjärta. Med många aktiva år i Fältbiologerna och medlemskap i Naturskyddsföreningen och Greenpeace så har jag alltid tyckt att miljöproblemen har högsta prioritet. Men nu har jag börjat tveka när det gäller Miljöpartiet i och med deras dogmatiska inställning till GM-grödor.

 

Jag är doktorand i växtförädling och bioteknik och jobbar med att utveckla den vilda fältkrassingen till en ny oljegröda. Denna fältkrassing ska kunna odlas som en perenn (flerårig) gröda och minska näringsläckaget från jordarna. Jordbruket står ju för en betydande del av framförallt kväveläckage till vattendrag och hav och detta problem måste vi komma tillrätta med. Dessutom kommer fältkrassingen att ge en olja av industriell kvalitet som kan ersätta fossil olja. Och i mitt arbete med fältkrassingen är genteknik en oumbärlig del.

 

Min fråga till Carl Schlyter är: Kan du tänka dig att rösta för ett marknadsgodkännande för en genmodifierad fältkrassing som har dessa tydliga miljöfördelar? Om du kan svara ja på den frågan så får du min röst den 7:e juni.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, genteknik, miljö, jordbruk, miljöpartiet, EU-parlamentet

Hur man ”vinner en debatt”

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Jag såg en debatt om GM-grödor på TV4 i morse mellan Miljöpartiets Carl Schlyter och professor i ekologi Torbjörn Fagerström. För mig som växtbiolog var det ingen tvekan om vem som hade de tyngsta argumenten. Fagerström resonerade lugnt och sakligt om åsikter baserade på vetenskaplig kunskap medan Schlyter sprutade ur sig en massa nyckelord som plockade publikpoäng men inte hade så mycket med verkligheten att göra. Dessutom satt Schlyter ibland och grimaserade när Fagerström talade och han avbröt vid något tillfälle.

 

Men trots mitt försök till nykter analys så syntes det mig att Schlyter hade ett visst övertag i debatten. Inte intellektuellt, dårakt inte, men snarare publikfriande.

 

En välinformerad lyssnare med specialkunskaper hör alla faktafel Schlyter kastade ur sig. Själv satt jag till exempel och skrattade högt åt en mening som han sade: ”Alla genetiska plantor är en identisk kopia av sig själv”. För det första är det en ren lögn att alla GM-växter är kloner och för det andra kan jag upplysa Schlyter om att alla levande organismer på vår planet är ”genetiska”. Till och med Carl Schlyter själv har en uppsättning gener i sina celler, vare sig han vill det eller inte. Men jag är rädd att större delen av svenska folket inte har kunskaper att se igenom Schlyters påhitterier, och det är väl det det handlar om när vi som forskare försöker redogöra för hur genetiken fungerar och vi får höra att ”forskarna bara pratar över huvudet på folk”. Men visst, så är det, genetiken är komplicerad och ofta svår att förstå. Och det är vi forskares ansvar att föra ut kunskapen till allmänheten om vad vi håller på med på laboratorierna och i växthusen.

 

Jag tror att de billiga poäng Schlyter plockade i debatten med Fagerström handlade om två saker: nyckelord och passion.

 

Att vinna en debatt handlar tyvärr sällan om att vara korrekt i sin verklighetsbeskrivning. Det handlar mer om att ständigt upprepa vissa nyckelord, som i Schlyters fall t.ex. ”ekologisk mat är godare”, ”konsumenter vill inte ha GMO”, ”GMO är monokultur” och ”GMO är riskfyllt”. Det behöver inte vara sant, folk kommer att tro på det ändå om de hör det tillräckligt ofta. Det handlar även om att visa passion, att visa att man inte har några egenintressen, att man är där och kämpar för folkets väl och ve och att ingenting får stoppa en, särskilt inte några torra, vetenskapliga argument som ingen begriper.

 

När det gäller dessa två saker, nyckelord och passion, så tycker jag att miljörörelsen har ett klart övertag gentemot oss som propagerar för genteknik i jordbruket. Som gammal fältbiolog som har röstat på miljöpartiet hela livet kan jag inte tycka annat än att det är synd.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, genteknik, jordbruk, miljö, miljöpartiet, språkbruk

Den faktiska nyttan av gentekniken i jordbruket

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Detta inlägg är en del av Vetenskapsradion Klotets bloggstafett om GM-grödor. Harald Cederlund inledde med att granska de GM-grödor, herbicidtoleranta och insektresistenta, som dominerar marknaden idag. Därefter skrev Klara Jacobsson om de problem hon ser med dagens GM-grödor och gav exempel från sin egen forskning om bönder i Sydafrika som odlar GM-majs. Nu när tar jag upp stafettpinnen så skulle jag vilja ge min syn på vad gentekniken kan vara bra till i jordbruket.

För det första vill jag bara invända mot en sak som Klara skriver: att GM-grödorna skulle vara anpassade till ett högteknologiskt industriellt jordbruk. Så är det inte alls. Till exempel så odlade över 4 miljoner småbrukare i Kina Bt-bomull åren 1999-2001. Men det som Klara sen skriver om är intressant. Hon har intervjuat småbrukare i Sydafrika som odlar Bt-majs och som inte har sett någon skillnad i avkastning jämfört med den konventionella hybridmajsen. Däremot har utsädet till Bt-majsen varit mycket dyrare. Detta talar emot en rapport i AgBioForum från 2004 där författarna hävdar att Bt-majs har avkastat omkring 10% mer än konventionell majs i Sydafrika. Men kanske, kanske att man drar öronen åt sig när man läser att båda författarna kommer från Monsanto Company. Nu tror jag inte att varken Klara eller Monsanto hittar på siffror. Däremot tror jag att avkastningen kan variera från region till region, säsong till säsong, bonde till bonde. Och både förespråkare och motståndare kan hitta siffror som talar för deras sak. En annan rapport, skriven av en ekonom i FAO, jämför situationen i Kina, Argentina, Sydafrika, Mexiko och Indien och påpekar att resultatet av odling av GM-grödor i stor utsträckning beror på saker som nationell kapacitet till forskning, reglering av marknad och fungerande marknad för insatsvaror.

Det är inte svårt att hitta artiklar som påstår att GM-grödor kan användas för att öka försörjningstryggheten (food security) i utvecklingsländer. Och det är lika lätt att hitta skrivelser som kritiserar detta påstående. Personligen tycker jag det är synd att en så stor del av debatten handlar om vad gentekniken kan göra för fattiga småbrukare i tredje världen. Förespråkare försöker lägga tyngd i argumenten genom att påstå att gentekniken räddar liv medan motståndarna försöker misskreditera alla typer av gentekniska produkter genom att säga att tekniken faktiskt inte alls hjälper några fattiga. Enligt min mening är det helt fel fokus för GMO-debatten.

FAOs senaste uppskattning är att det finns ungefär 923 miljoner undernärda människor i världen. Men att ge svältande människor tillgång till mat handlar om så oändligt mycket mer än att bönderna ska producera mer. Och att öka produktiviteten hos marginaliserade småbrukare handlar om så mycket mer än att ge dem tillgång till vissa typer av förädlade grödor. Det handlar för böndernas del även om hållbar vattenförsörjning, subventionerad handelsgödsel, tillgång till moderna redskap, mikrokrediter för inköp av utsäde samt marknader som ger betalt för produkterna. Förädlade grödor kan också göra nytta, oavsett vilken teknik som använts för att ta fram dem, men inte ensamt. En viktig del av den gröna revolutionen på 1960- och 1970-talet var att man tog fram högavkastande vete-, ris- och majssorter. Men revolutionen inkluderade även subventioner, bevattning, handelsgödsel och pesticider. Utan allt detta hade de nya sorterna inte ens varit värda sin vikt i ogräs.

Så mitt budskap är att gentekniken INTE kommer att rädda de 923 miljoner människor som svälter. GM-grödor kan förvisso utgöra en del av de program för jordbruksutveckling som är nödvändiga, men det behövs så mycket mer.

Så vad nyttar då gentekniken egentligen till i jordbruket? Jo, jag ska börja med att ge en rad exempel.

I min egen forskning försöker jag utveckla en ny fröoljeväxt, fältkrassing, som ska möjliggöra fleråriga odlingssystem för mindre kväveläckage och mindre jordbearbetning. Problemet med fältkrassingen är att den dråsar, dvs den släpper fröna, och man förlorar då en stor del av skörden. Detta problem går att åtgärda genom mutationsförädling eller genom genteknik. Jag har valt att använda genteknik eftersom det syntes mig vara en enklare väg. Min förhoppning är att fältkrassingen ska bli tillåten för odling när den kommer på marknaden om cirka 15-20 år.

Ett annat exempel är bladmögel i potatisodlingar. Denna svampliknande sjukdom kräver stora mängder av giftiga bekämpningsmedel. Resistens mot bladmögel finns hos flera vilda potatissläktingar men på grund av potatisens komplicerade genetiska struktur så är det ofta svårt att korsa dessa med kommersiella sorter. Vad som då är enklare är att klona resistensgenerna och föra över dem, dvs genmodifiera potatisarna.

Ett lysande exempel på där GM-grödor gjort stor nytta är på Hawaii. I början av 1990-talet höll hela produktionen av papaya på att slås ut av en virussjukdom, papaya ringspot virus (PRSV). Men man lyckades då ta fram en resistent GM-papaya som i princip räddade hela produktionen.

Jag ser en mycket stor potential i gentekniken när det gäller att utveckla grödor som är resistenta mot olika sjukdomsangrepp. Alla bönder är smärtsamt medvetna om vilket ändlöst och hopplöst arbete det är att försöka hålla fälten fria från skadeinsekter, ogräs, svampangrepp, virus- och bakteriesjukdomar och parasitiska rundmaskar i jorden. Jag läste i en artikel nyligen (Strange 2005) att minst 10% av all jordbruksproduktion i världen går förlorad till olika växtsjukdomar. Förutom möjligheten att därigenom öka de faktiska skördarna, världen över, så skulle gentekniken göra stor nytta för miljön genom att minska kemikalieberoendet i jordbruket.

Dessutom ser jag en potential för att utveckla nya kvaliteter i olika grödor, såsom dråsfasthet, förbättrad fröoljekvalitet i oljeväxter, perennialitet i våra sädesslag, stärkelsekvalitet i potatis och mycket annat.

Jag hör ibland GMO-motståndare hävda att GM-grödor är farliga för miljön eftersom de sprider sig och ”smittar ned” andra växter och leder till mer kemikalieberoende och till resistenta insekter och det ena efter det andra. Alla grödor över en kam. Inga nyanser. Min önskan är att de ska börja acceptera att vissa tillämpningar av gentekniken i jordbruket faktiskt kan ha positiv miljöpåverkan. Utan beska kommentarer om genteknikens ”tveksamma naturlighet”, men istället ett strikt observerande av hur miljön påverkas.

Genteknik är en fantastisk samling tekniker som har en lång rad mycket viktiga tillämpningar inom jordbruket. Men det gäller att diskutera rätt sak på rätt plats. När diskussionen handlar om svältande människor, då ska vi inte börja med att snacka om GM-grödor, nej, den diskussionen måste handla om andra saker. Detta är en uppmaning till både förespråkare och motståndare.

För den som vill fördjupa sig kan jag rekommendera följande artiklar:

Akhond M & Machray G (2009) Biotech crops: technologies, achievements and prospects. Euphytica 166: 47-59.

Christou P & Twyman R (2004) The potential of genetically enhanced plants to address food insecurity. Nutrition Research Reviews 17: 23-42.

Dennis E et al (2008) Genetic contributions to agricultural sustainability. Phil. Trans. R. Soc. 363: 591-609.

Strange R (2005) Plant disease: a threat to global food security. Annu. Rev. Phytopathology 43: 83-116.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, jordbruk, GM-grödor, genteknik

Food, sustainability and plant sciences

är temat för EMBO/EMBL Science & Society Conference nummer tio, i Heidelberg i november. Där kommer man att diskutera frågor som ofta debatteras här på bloggen. Jag hoppas att någon av er debattörer här kommer att vara med i Heidelberg och ge oss en rapport här så småningom!

Bioteknikpredikanter och gröna fundamentalister

Det skrivs ofta om bioteknologi och miljö här på Forskarbloggen. Just idag vill jag rekommendera vad New Scientists blogg Short Sharp Science skriver om dilemmat att som journalist styra rätt i den polariserade debatten. 

Genmodifierade och konventionella grödor – lika som bär?

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

En vanligt förekommande oro när det gäller genmodifierade (GM) grödor är att det ska hända en massa oförutsedda saker i växten när man stoppar in en artfrämmande gen, och att detta i värsta fall kan skapa nya allergener eller ämnen som på ett eller annat sätt kan vara skadliga för oss att konsumera. Jag hittade nyligen två mycket intressanta artiklar på det temat i den ansedda tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences).

 

Den ena artikeln, från mars 2008, presenterade en analys av hur genuttrycket – transkriptomet – påverkas i GM-ris samt i ris förädlat med hjälp av gammastrålning (1). För korrekthetens skull bör jag här nämna att jag skriver GM när jag syftar på växter som bär en eller flera transgener (gener från andra organismer). Gammabestrålning är en vanlig metod att förädla grödor, och är i princip också en form av genmodifiering då man muterar ett stort antal gener med metoden. Man analyserade fyra varianter av förädlat ris: 1) tionde generationens gammabestrålade (γ-) mutanter, som anses genetiskt stabila; 2) första generationens γ-mutanter, som anses genetiskt ostabila; 3) tredje generationens GM-plantor, genetiskt stabila och slutligen 4) första generationens GM-plantor, genetiskt instabila. Alla dessa jämfördes med kontrollplantor.

 

De flesta former av behandling – γ såväl som GM – inducerar en stressrespons i växten och därför kan man förvänta sig ett förändrat genuttryck jämfört med kontrollplantor. Man upptäckte, inte helt oväntat, att massor av geners uttryck påverkades i första generation av behandlade plantor, både för γ och för GM. Efter ett antal generationer så stabiliserades genomen i båda fallen, men ett litet antal gener, alla relaterade till stressrespons, var fortfarande påverkade i förhållande till kontrollplantorna. Det intressanta var förhållandet mellan γ och GM. Antalet påverkade genuttryck var i första generationen nästan fem gånger större i γ-plantor än i GM-plantor och efter ett antal generationer var antalet fortfarande dubbelt så stort.

 

Slutsatsen av studien var alltså att förädling av växter genom γ-bestrålning orsakar mycket större genetiska förändringar än vad införsel av enstaka transgener gör. Det som gör detta intressant ur politisk synvinkel är att den moderna transgenetikens tillämpning i växtförädlingen är underkastad mycket större kontrollapparat än vad de växtsorter framtagna med joniserande strålning är. Det verkar alltså som att regelverket inte grundar sig på vetenskapliga studier. Tvärtom!! Dessutom används det i inledningen nämnda argumentet ofta av ekologiska lantbrukare för att kritisera GM-grödor, allt medan man oreflekterat använder många av de sorter som tagits fram genom mutationsförädling.

 

Den andra artikeln, från oktober 2005, jämförde metabolomen i GM-potatisar och konventionellt förädlade potatisar (2). Ett metabolom kan sägas vara alla intermediära molekyler samt slutprodukter av genuttryck och cellulära processer i en organism, och ger med andra ord en bild av en organisms fysiologiska status. För att få en heltäckande bild så jämförde man även metabolomen i flera olika konventionellt förädlade potatisar.

 

Det man fann var att där fanns betydande variation i metabolit-profilerna hos de olika konventionella sorterna. Däremot så var den enda skillnad man fann mellan GM-potatisarna och den motsvarande konventionellt förädlade sorten relaterat till den transgen man hade fört in i GM-sorten: fruktospolymerer och dess olika derivatmolekyler.

 

Principen om Substantial equivalence – ”likvärdighet” – visade sig alltså vara fullt tillämpbar, åtminstone när det gäller denna typ av GM-potatis. Det intressanta med detta är att det förefaller som om de lagar som reglerar odlingen och försäljningen av GM-grödor i Nordamerika bygger mer på rationell vetenskap än vad motsvarigheten i EU gör.

 

På webbplatsen gmofri.se, som utges av Ekologiska Lantbrukarna tillsammans med KRAV, står följande att läsa:

 

”I verkligheten har en genmodifiering alltid en rad bieffekter. Man har varken kontroll över var den nya genen hamnar eller hur många kopior som sätts in. Dessutom sker oftast olika omstuvningar av mindre genbitar, både i den nya genen och mottagarorganismens egna gener. Allt detta kan påverka hur generna styr organismens normala funktioner. Hur kan ingen säga, eftersom kunskapen om genernas eget reglersystem ännu är mycket begränsad. Men det är inte långsökt att sådana bieffekter av själva genmodifieringen skulle kunna påverka innehållet av näringsämnen eller hälsoskadliga ämnen i GMO-grödorna.”

 

För det första ska jag påpeka att man alltid vet hur många kopior som sätts in när man genmodifierar en växt. Det undersöks med en enkel standardmetod som kallas Southern analysis. Det tar en vecka och görs på vilket laboratorium som helst. Och frågan om bieffekter av genmodifiering vederläggs alltså av de två studier jag hänvisar till. Eftersom denna webbplats mottar finansiellt stöd från Jordbruksverket – med andra ord skattepengar – så tycker jag att större krav borde ställas på verifikation och riktighet i de utsagor som framställs där.

 

1. Batista et.al. (2008) Microarray analyses reveal that plant mutagenesis may induce more transcriptomic changes than transgene insertion. PNAS vol.105(9): 3640-3645

2. Catchpole GS et.al. (2005) Hierarchical metabolomics demonstrates substantial compositional similarity between genetically modified and conventional crops. PNAS vol.102(40): 14458-14462

 

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, GM-grödor, genmodifiering, ekologiska lantbrukare, substantial equivalence

 

Suck, nu är vargen här igen…

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Greenpeace fortsätter att bevisa den åsikt jag framförde så sent som igår här på Forskarbloggen, nämligen att de regelmässigt överdriver och förvanskar forskningsresultat för att gynna deras syfte att motverka odling av genmodifierade (GM) grödor.

 

Igår kom ett pressmeddelande från Greenpeace där de, med hänvisning till en preliminär rapport från veterinärmedicinska universitetet i Wien till de österrikiska departementen för jordbruk och hälsa, kräver att all GMO-mat och alla GMO-grödor återkallas från marknaden världen över. Rapporten indikerar en lägre fertilitet hos möss som matats med GM-majs jämfört med konventionell (ISO) majs. Men jag ska klargöra med en gång: detta är en preliminär rapport som inte har publicerats i någon peer-reviewed tidskrift och alltså inte har granskats av någon oberoende expert innan den blev presenterad den 11 november.

 

Om de här forskningsresultaten publiceras i en vetenskaplig, peer-reviewed tidskrift så kan vi börja diskutera deras relevans och implikationer. Men än så länge är det bara en preliminär, icke-granskad rapport som, att döma av responsen på diverse webbsidor, bloggar och fler webbsidor, är behäftad med stora fel och brister.

 

Jag ögnade snabbt igenom rapporten och fann genast ett par anmärkningsvärda saker:

 

För det första är kategoriseringen i figur 18 på sidan 76 märklig, där man redovisar kullstorlek i fler eller färre än 8 ungar. Min första tanke var att man kan göra så i efterhand, efter datainsamlingen, för att skapa en skillnad som kanske inte finns om man redovisar distributionen för samtliga absoluta kullstorlekar som förekom i studien. Men jag är ingen vän av konspirationsteorier och tror att forskarna som gjort studien har ett ärligt uppsåt, så den tanken slog jag snart bort. Jag är heller ingen musexpert. Men frågan kvarstår: skulle man se någon skillnad om de redovisade samtliga data på kullstorlekar?

 

För det andra hittar man data som pekar på att än den ena och än den andra majsen är bättre. Inte bara mellan GM-majsen och ISO-majsen utan även med den österrikiska referensmajsen (REF). I tabell 59, sid 77, uppvisar mössen som ätit ISO-majsen en betydligt högre dödlighet än för GM-majsen i första, tredje och fjärde generationen, varav det är signifikant i den tredje. I tabell 39, sid 47, har REF-majsen fler antal födslar än ISO-majsen, samt att honorna har lägre kroppsvikt två och tre veckor efter att ha fött ungar, när de ätit ISO-majs. Både honor och hannar har lägre kroppsvikt på ISO-majs fem veckor efter födsel i första och andra generationen (tabell 42, sid 52). Och så vidare, och så vidare.

 

Att gå ut med pressmeddelanden och krav på GMO-stopp nu gör bara att Greenpeace riskerar att göra bort sig igen. Har de redan glömt hur det gick med GM-sojabönorna för ett par år sedan (1, 2)?

 

För att parafrasera Greenpeace:

Med tanke på hur allvarligt det potentiella hotet mot människors medvetenhet och allmänkunskap är kräver jag att alla Greenpeace aktiviteter ställs in och alla Greenpeace pressmeddelanden återkallas från media världen över.

 

Jag undrar om inte detta fallet nu kan bli spiken i kistan för någon av oss: GMO-förespråkare eller GMO–motståndare. Om det visar sig att de hittills mycket vaga slutsatserna i studien är riktiga så är det nog kört att odla GM-grödor, åtminstone här i Europa. Om å andra sidan studien aldrig ens kommer ut i en peer-reviewed tidskrift så har nog Greenpeace för all framtid förlorat sin trovärdighet i GMO-frågan.

Vem sätter ni era pengar på?

 

1. Marshall A (2007) GM soybeans and health safety – a controversy reexamined. Nature Biotechnology 25(9): 981-987

2. Correspondance (2007) GM soybeans – revisiting a controversial format. Nature Biotechnology 25(12):1351-1360

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, Greenpeace