forskarbloggen

CGIAR och svensk politik för global utveckling –inför kommande högnivåbesök

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik och Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

I mitten av september i år gästas Sverige av en högnivådelegation från CGIAR-hökvarteret i Washington D.C., USA.  För mer information om CGIAR besök: www.cgiar.org. För snart ett år sedan genomfördes på SLU ett två dagars seminarium med flertalet av de 15 CG-institutens chefer och forskningsledare. SLU beslutade då satsa 10 mkr av egna medel för att främja forskningssamverkan med CGIAR. Våren 2009 beslutade SLUs ledning bevilja 5 projekt forskningsmedel. Dessa projekt pågår. Sveriges engagemang i CGIAR går tillbaka till organisationens start 1971. På SLU-sajten:  http://www2.slu.se/cgiar/SwedenandCGIAR_policyimpac_CGT.pdf   finns en genomgång av  Sveriges stöd genom CGIAR 1973-2008 och hur vi söker påverkar policyfrågor på systemnivå.  Perioden 1973-2008 har Sverige beviljat CGIAR sammanlagt ca 1,6 miljarder kr, främst i form av s k obundet basstöd. Och vi kan vara oblyga nog att påstå att Sverige haft flera framgångar på systemnivå:  t ex  initiering av effekstudier på landnivå av ”Gröna Revolutionen”; etablerande av genpolitisk kommitté för att hantera alla nya regelverk kring genetiskt material;  och hur man producerar global allmännytta, när ingående produktionsfaktorer alltmer läggs under territoriella egendomsregimer (patent; nationell suveränitet eller multilaterala fördrag rörande specificerade  –kultur- växtfamiljer).  

Jordbruket = alltings moder –och CGIARs  roll däri När det svenska stödet genom CGIAR byggdes upp under 1970-talet stod FAO och Världsbanken för mycket av initiativ och nysatsningar. Och fokus för CGIAR låg starkt på att öka avkasningen på viktigaste u-landsgrödorna: majs, vete och  ris. Statistik visar att perioden 1950-2000 1,6 miljarder hektar (motsvarande  USAs landyta) sparades från att läggas under plogen, tack vare den ökade avkastningen. Den oerhörda mängd biologisk mångfald som därmed räddades kan inte nog uppskattas. Och det är jordbruket som även framgent kommer förbli vårt största och bredaste ingrepp i moder natur för att föda en ännu växande global befolkning. Under 1980- och 1990-talen kom miljö-och mångfaldsfrågor alltmer i centrum för det internationella samarbetet och biståndsverksamheten. CGIAR svarade med att bredda sin verksamhet genom  att t ex inkludera nya institut för skogsfrågor, akvatiska resurser och naturresurshuhållning. Och systemets totalbudget ökade från ca 150 milj USD till 300 milj USD. Under början av 2000-talet började effekten av insnävning på miljö-, mångfalds- och klimatfrågor ta sin tribut i CGIARs verksamhet. Bruket av jorden för att ge oss vår mat var inte längre alltings moder. Kan man med dagens fokus på miljö-, mångfalds-  och klimatfrågor och t ex med hjälp av ekologiskt lantbruk ånyo undvika att under de kommande två decennierna lägga de 1,6 miljarder hektaren under plogen? Inom CGIAR är man –på basis av tunga vetenskapliga studier -helt övertygad om att så ej är fallet. Där framhålls åter igen att lantbruket är alltings moder, men kan ytterligare integreras med miljö-, mångfalds och t ex klimatansatser och där ekologiskt lantbruk är en av många strängar man måste spela på och med.  

Högnivåbesöket och Sveriges framtida profil i CGIAR Just nu pågår föreberedelser inom SLU, Sida och regeringskansliet för att förbereda svenska policypositioner. Sedan drygt ett år pågår en omvälvande process i CGIAR för att ombilda detsamma till ett konsortium med centraliserad styrelse och en samordnad givarfond. Denna process skapar många utmaningar för givare såsom t ex Sverige, där vi ska driva den svenska politiken för global utveckling (PGU) och t ex införliva åtaganden under den s k Paris-agendan om givarsamordning mm. Hela perioden 1973 och fram till slutet av 1990-talet intog svenska UD en stark roll tillsammans med SAREC och Sida/SAREC i det svenska stödet genom CGIAR. Och ännu under tidigt 1990-tal vad det UD som godkände delegationssammansättning och instruktion inför svenskt deltagande i CGIARs givarmöten. Sedan gick det utför. UDs agenda på CGIAR-området ersattes med andra områden. Och inom Sida sköts CGIAR och lantbruksfrågor åt sidan och blev sidoaktiviteter –och ej längre en huvudingång för så mycket annat. Under senaste två åren har lantbrukets centrala roll för utveckling åter hamnat högt på den globala agendan inom FAO, Världsbanken, G8/20 m fl multilaterala fora.  

Sverige väl förberett? Perioden 1975-1995 representerades Sverige genom SAREC mestadels genom sin generaldirektör och medarbetare samt med deltagande från UD vid CGIARs årsmöten. Detta möjliggjorde hyfsat långtgående åtagande (även politiskt) redan vid sittande bord. Därefter sänktes nivån på det svenska deltagandet. Och samtidigt urvattnades den interna kompetensen i Sida rörande CGIAR, emedan ”70% of work done” i CGIAR äger rum i långsiktiga, kunskapsintensiva, informella, personliga nätverk. Om detta kan man tycka mycket. Men –där finns en hel del erfarenheter (bl a redovisade i en bilaga till Globkom -SOU 2001:91) att ta vara på när CGIAR står inför en ny stor ombildning. När detta skrivs har SLU och Jordbruksdepartement mobiliserats för mötet med CGIAR-delegationen. Inom Sida diskuteras upplägg och konsultationer har inletts med UD. En personlig önskan jag har efter hittills 28 år i olika funktioner som givar- och forskarrepresentant inom CGIAR-systemet är att vi ånyo lyfter lantbruket inom Sida och UD som centralt instrument för att nå de viktiga andra mål vi har t ex inom PGU rörande miljö-, mångfald-, klimat-, livsmedelssäkerhet-, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att Gunilla Carlsson och Eskil Erlandsson och deras utmärkta medarbetare håller med.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om CGIAR, SLU, bistånd, jordbruk, Sida, UD

Gud bevare utsädet!

Men sortprovningen får vi stå för själva. ¹⁾

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik och Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Del 1.

 -Några små tankar med anledning av Dennis Eriksson´s intressanta inlägg på forskarbloggen den 29 juni-. Denna sortprovning startades enligt arkeologerna av kvinnor för ca 13.000 år sedan hos jägare och samlare i Gröna Halvmånen mellan dagens Aleppo och Damaskus. Där fann man för några år sedan de äldsta bevisen för selektion bland insamlade ätbara växter. Växtförädlingen föddes där.

Här någonstans för ca 13.000 år sedan startade det hela

Och det fortsatte genom årtusendena med selektion och sortprovning av vilda (t. ex. annuella) ätbara växter: först Mesopotamien och Indus. Sedan Egypten/Romarna och i vad som är dagens Kina och sedan Inka/Maya och sedan potatisen med spanjorerna och sedan fram till vår tid. De vilda gräsen blev vete, korn, råg mm som man kan äta och ge till djuren som man också tämjde och selekterade för önskade egenskaper –det kallas idag växt- och husdjursförädling/genetik. Ett annat ord för detta är domesticering. Dvs att påverka och starkt manipulera det naturliga för att utföra bättre tjänster åt människorna –t ex ge mat från en åker –utan att man dagligen behövde gå miltals och samla växtfröer. Och så fortsatte det även i Sverige från sten/bronsålder och in i vår tid. Redan långt…långt före Gustav Wasa var selektion och sortprovning  av växter och djur en naturlig del av den tidens lantbruk. Det utfördes av fattiga svenska bönder för att bl a kunna betala skatt till sina herrar adeln och kronan. Och Wasa inrättade Kungsgårdar för att hjälpa till. En av många dylika kom att  förläggas till vad som idag är Ultuna. Under 1700- och 1800-talen förfinades människans kunskap om hur man kan ingripa i de naturliga växternas och djurens liv. Natur- och kulturvetenskapens framsteg möjliggjorde detta. När sedan Darwin och Mendel på 1800-talet ytterligare förfinade vårt kunnande öppnades oanade möjligheter bl a till mänsklighetens,  växternas och djurens fromma –eller?

1) En mycket läsvärd  bok av Lennart Palm med samma titel utgavs av KSLA 2007

Del 2 följer i augusti

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, vetenskap, SLU, växtförädling

Växtförädlarrätten –än en gång

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

Av det årliga utsäde som planteras globalt –för att ge oss mat- är ca 15% certifierade växtsorter. Resten är odlingsmaterial framtaget bl a genom offentligt finansierade organ t ex lantbruksuniversitet, material från de olika CGIAR-instituten och slutligen av lokala bönder bl a inom självhushållsjordbruk främst i Syd.

I Sverige och inom EU får man i princip ej odla ocertifierat/oregistrerat utsäde (ffa pga fytosanitära skäl) undantag har dock vissa ”ekologiska” utsäden –samt t ex i Sverige köksväxter odlade före 1992.

Växtförädlarrätten innebär tidsbegränsad ensamrätt (max 20 år) till ett utsäde (som förädlare tagit fram efter många års selektion/återkorsningar/tester etc) som uppfyller villkoren i växtförädlarrätten/UPOV (Union for the Protection Of seed Varieties. Sorten ska uppfylla NDUS-villkoren (nytt, distinkt, enhetligt och stabilt). Idag har UPOV 67 medlemsstater, varav 16 afrikanska. 46 stater har begärt stöd av UPOV för att införa lagstiftning för växtsortsskydd.

Ordet ”växtsort” är mycket missbrukat och har idag ca 27 olika namn på engelska –beroende på om man vill framhålla juridiska, biomångfald- eller strikt genetiska definitioner. Således kan kassavagrödor i byar i Afrika ha tjogtals olika namn, men i praktiken bestå av en eller två kloner. De tjogtals olika namnen ger alltså ingen korrekt bild av biologisk mångfald på genetisk nivå.

 Lantraser av odlingsmaterial uppfyller ej dessa krav –men kan i nationell lagstiftning skyddas på annat sätt eftersom även dessa är resultat av kontinuerlig intellektuell prestation. I t ex den Indiska lagstiftningen benämns lantraser ”extant varieties”.

 För UPOV-skyddat sortmaterial kan sortägaren kan anlita en bonde/motsv att uppföröka utsädet och lägga det i fröpåsar som sedan säljs som certifierat utsäde. Vad gäller återanvändning av utsäde från skörd gäller följande inom Europeiska Unionen/EU:

1. Gårdar som producerar mindre än 90 årston spannmålsekvivalent
äger rätt att utan sortägarens tillstånd spara av skörden/rensa
och återplantera som utsäde nästa år.

2. Över 90 årston måste sortägarens tillstånd inhämtas –normalt via
att betala en liten avgift.

3. Dessa regler gäller även växtsorter som innehåller patenterade
”events” eller annat.

4. Allt detta framgår i ytterst ordrikt i alla de Utsädesdirektiv
EU antagit sedan 1994 med tillägg –med tillägg…

5. Slutligen: Rörande en sak som påstås i Marit Paulsens bok (Lurad av laxen) är
svaret NEJ! Dvs inga GURT-grödor (”Terminator-frön”) finns
certifierade i odling idag.

I övriga världen varierar växtsortsskydds-lagstiftningen: i land efter land, dvs är endast territoriellt giltig. Och kan alltså ej generaliseras. Ett exempel: Monsanto´s Bt-soja med patent i USA kan alltså ej åberopas när det odlas av argentinska bönder –eftersom Argentina inte tillåter patent PÅ växtsorter. Få länder har ngt förbud mot att mellan- och småbönder får ta delar av skörden, rensa och använda som utsäde nästa odlingssäsong. USA är här delvis ett undantag -eftersom man tillåter patent PÅ/Innuti växtsorter. USA´s patentlagstiftning har inget odlar/gårds- eller förädlarundantag på växtsortområdet. I övriga världen är man mkt tillåtande vad gäller s k plant back (rensa delar av skörden och återanvända som utsäde nästa säsong).

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, utsäde, jordbruk, vetenskap, patent, växtförädling

Utbyta biodiversitet: gudfar till vattenbuffelflicka – och snart finns de kanske vid Tämnaren…

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik, ekonomi och personal/Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Bilderna visar den buffelflicka jag blev gudfar till 1983 och hur hon såg ut 5 år senare... Nu kommer kanske hennes europeiska släktingars barnbarnsbarnsbarnbarn till SLU och Sverige. Vattenbuffeln (Bubalus bubalis) ej att förväxla med sin mycket avlägsna vilda släkting i Afrika (Syncerus caffer) är en husdjursart, vilken i ett globalt perspektiv har en enorm betydelse för många miljoner  människors liv. Än idag är de vetenskapliga kunskaperna bristfälliga och/eller ofullständiga rörande den förras biologi, nutrition, epidemiologi, reproduktion och skötsel.

Med unga fröken ”Shronton” nyfödd på Mawela-farmen, Peradeniya University Campus, Sri Lanka. Februari 1983

Detta uppmärksammades tidigt av SLU-forskare. Och 1979 övertalade man dåvarande Styrelsen för U-landsforskning/SAREC att finansiera en nationell konferens på Sri Lanka rörande vattenbuffelns biologi och skötsel. Från SLU deltog professorerna Ingemar Settergren (OG), Per-Göran Knutsson (HUV) samt Lars-Erik Edquist (Klinisk kemi) och senare doktoranden Börje Danell. Konferensens resultat publicerades i två ansenliga volymer 1981 och 1982 i SARECs rapportserie och väckte internationell uppmärksamhet.  Min företrädare på SAREC, Jan-Olof Lundberg, lämnade 1981 över ansvaret till mig för fortsatt SAREC-stöd till vattenbuffelforskning på Sri Lanka. I mitten av 1980-talet erhöll programmet ett prestigefyllt internationellt pris.

Jag hade förmånen att upprätthålla det uppdraget till 1992. Programmet avslutades först i slutet av 1990-talet. För mig var det en fantastisk tid. Tack vare SAREC, Ingemar Settergren, Ingmar Månsson och Börje Danell fick jag viss utbildning kring vattenbuffeln vid Anand Milk Union Ltd -AMUL-kooperativet i delstaten Gujarat i Indien. Se: http://en.wikipedia.org/wiki/Amul. Där hade man bedrivet forskning kring och förädling av vattenbuffeln sedan 1940-talet, medan de lankesiska bufflarna i huvudsak fortfarande var svagt dokumenterade lantraser. I Anand  tog drs Srivastava, Gupta, Wadhwani, Simdhawani och Mujumdar hand om mig under en vecka. Jag fick besöka  Central semen collection station, Cattle feed factory, Cross breeding project och bo i byarna Khambolaj och Mogri  för att följa morgonmjölkning, bufflarnas dagsarbete, vattning (= wallowing) och utfodring. Fick lära mig skillnad mellan flod- (riverine) och träsk (swamp) buffel sam olika breeds såsom Murrah, Surti, Mehsana och Jafharabaldi.

Det är snart 30 år sedan  och då kändes nästan som att nästan ha varit på Mars eller något däråt… Gissa om en ny värld öppnade sig…med de ytterst vänsälla djur som jag fick arbeta med de följande 11 åren. Jag läste ´FAO-bibeln´: ”The husbandry and health of the domestic buffalo” på 900 sidor sammanställd av W.Ross Cockrill 1974 och i kortupplaga ”The water buffalo: new prospects for an underutilized animal” utgiven av amerikanska BOSTID, National Academy Press, 1981. Båda skrifterna var ett upprop för att öka användningen av vattenbuffel bl a som dragdjur, mjölk- och köttleverantör. Och där ffa Ingemar Settergren och Lars-Erik-Edquist var mina trogna svenska läromästare liksom professorerna Fernando och Perera på Mawella och Narangalla-farmerna i Sri Lanka.

Madame ”Shronton”  på Mawela-Farmen 5 år senare - en något fjär dam…    
Som födde ett tiotal kalvar och avled i början av 1990-talet. Och blev beef-curry

Jag lärde mig att vattenbufflar (riverine) fanns i dåvarande Östeuropa där de drog snöplogar i Bulgarien och gav mozzarellaost på Po-slätten i Italien. Och att de sakta förflyttades upp mot nordliga Europa. Idag snart 30 år senare finns de i Danmark. Och varför inte i Uppland nära sjön Tämnaren vars grunda stränder säkert skulle kunna hysa vattenbufflar vid deras dagliga bad -wallowing. Om möjligheten av dylikt kan man lära mer vid KSLAs workshop den 2-3 mars. För information se: http://www.ksla.se . Då samlas internationella experter bl a från Sverige, Indien, Italien och Storbritannien för att under rubriken ”Water buffalo –identifying questions and possibilities from a Swedish perspective” diskutera framtida möjligheter för vattenbuffelhållning i våra delar av världen… En exotisk tanke för 30 år sedan kanske nu blir verklighet hos oss… Tala om att utbyta biodiversitet … och främmande arter.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om buffel, SLU, KSLA, miljö, vetenskap, jordbruk

Utbyte av biodiversitet –med stolpskott (2/2)

Av Carl-Gustaf Thornström, Enheten för juridik, ekonomi och personal samt Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

Ett senkommet uppvaknande i CBD –på väg mot en internationell regim?
Vid konventionens 6:e partsmöte beslutades 2002 (dvs 10 år efter antagandet av densamma) om riktlinjer för ABS/tillträde och vinstdelning vid nyttjande av genetiska resurser. Där inleddes även en process för att utveckla en internationell regim för ABS. Dvs en regim som tar hand om icke-VGRLJ som ju sedan 2004 regleras under FAO-fördraget. Denna regim förväntas vara slutförhandlad år 2010. Inom CGIARs genpolitiska kommitté lät vi 2006 genomföra en studie kring  mikrobiell diversitet inom jordbruket. Slutsatsen var följande:

“Because of a combination of factors concerning microbes used in agriculture—for example,
their deployment in open environments; their extremely fast rates of reproduction and
variation; their small size and portability; and historical patterns of use and distribution—it is
difficult, and often impossible, to subject them to legal forms of control or appropriation.”

( “TECHNICAL ISSUES RELATING TO AGRICULTURAL MICROBIAL GENETIC
RESOURCES (AMIGRS), INCLUDING THEIR CHARACTERISTICS, UTILIZATION,
PRESERVATION AND DISTRIBUTION A DRAFTINFORMATION PAPER PREPARED FOR THE GENETIC RESOURCES  POLICY COMMITTEE (GRPC) OF THE CGIAR” by J.G.Howieson,Research Professor, Centre for Rhizobium Studies, Murdoch University, Perth, Western Australia, Rome, April 2007 sid 28)

När detta skrivs (December 2008) är man i regim-processen i färd med att definiera olika begrepp för biologiskt material. Vidare finns en tämligen osäker sidodiskussion där man med s k barcoding antas kunna ”märka” genetiskt material för att sedan kunna spåra desamma vid olika former av utbyten. Med hänsyn till att det tog över 20 år att förhandla fram ett undantag för VGRLJ från CBDs grundsatser om bilateralt tillträde, ter det sig mer än osannolikt att en internationell regim under CBD för alla övriga genetiska resurser skulle kunna vara klar 2010. Men samma trodde vi ännu år 2000 rörande VGRLJ –och 2001 var det multilaterala fördraget i hamn. Så osvuret är bäst. Även om stalltipset är mer åt kaoshållet.

Försök att väcka åtaganden till liv
Våren 2002 inledde jag kontakter med Sida/SAREC, Formas och Vetenskapsrådet/VR om behovet att utveckla kompetens och mekanismer i Sverige rörande bl a svenska forskares tillträde till genetiska resurser i andra länder som infört lagstiftning under CBD. Något år senare genomförde Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald en enkät till Sveriges 40 universitet och högskolor rörande hur dessa utvecklat policies och procedurer för att informera och hjälpa svenska forskare som avser tillträda andra länders genetiska resurser. Mindre än hälften svarade på enkäten –och endast 8 visade sig ha hört talas om CBDs artiklar om tillräde. Det var uppenbart att det i Sverige borde tas fram en handbok för svenska forskare. Hösten 2004 presenterade jag vid en konferens på Naturhistoriska Riksmuséet en “Checklist for Swedish scientists regarding collection and import of biological material and related information to Sweden from countries that have introduced new access and benefit sharing ABS- legislation under the Convention on Biological Diversity and other proprietary agreements”.

Samtidigt hade docent Lars Björk startat ett liknande arbete inom Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald. Våren 2005  beslutade vi samarbeta och i maj  2006 presenterade vi vårt förslag till Sida/SAREC, Formas och VR.  VRs styrelse beslutade hösten 2006 att tillsätta en arbetsgrupp för att arbeta vidare med vårt förslag. Jag kom att ingå i denna arbetsgrupp.Vårt förslag presenterades för VRs styrelse i juni 2007. Delar av vårt förslag publicerades 2007  i två uppsatser i IP-Världshandboken  -best practise in health and agricultural innovation (www.iphandbook.org).

VRs styrelse beslutade att inrätta ett s k ABS-sekretariat (tillträdes och vinstdelnings-) vars huvuduppgift skulle vara att bygga upp en erfarenhetsbank, personnätverk, utveckla certifikat för svenska forskares tillträde samt undersöka möjligheter till bilaterala avtal med viktiga biodiversitetsländer rörande tillträde för akademisk forskning. I samband med  regeringsarbetet 2007-2008 med ny forskningsproposition gjordes inom VR försök att få med skrivningar rörande ABS-frågor i den kommande propositionen. Tyvärr var ingen hemma på utbildningsdepartementet. Där var nästan lika tomt som i Grytviken på Sydgeorgien. Däremot finns det ett drygt 15-tal sidor i propositionen rörande immaterialrätt och lärarundantag. Myntets andra sida: tillträdesfrågor existerar alltså dock ännu ej på utbildningsdepartementet -15 år efter det att den av bl a Sverige signerade CBD trädde i kraft.

Att komma till skott –på riktigt
Våren 2008 kontaktade jag dr Lars Nilsson på VR. Man genomgick just då en omorganisation och vårt  förslag rörande ABS-sekretariat var knappast högprioriterat. Dessutom ansåg GD Pär Omling att det behövdes tryck från aktiva forskare för att VR skulle kunna gå vidare. Vid årets systematikdagar på SLU  den 24-25 november samlades ledande svenska forskare. Där antogs följande uttalande, vilket insänts till VRs GD Pär Omling:

”Årets Systematikdagar i Uppsala samlade ca 190 forskare verksamma inom området taxonomi/systematik. I samband med presentationer och diskussioner uppmärksammades framväxten av nya internationella regler rörande tillträde och utbyte av biologiskt material. Under Systematikdagarna gavs flera exempel på hur det blir allt svårare, särskilt i tropikerna, att framgångsrikt bedriva biologisk biodiversitetsinriktad grundforskning där insamling av eller provtagning från levande organismer ingår som ett nödvändigt inslag. Vetenskapsrådet stöder ett antal sådana forskningsprojekt. Systematikdagarna noterade Vetenskapsrådets nyligen genomförda utredning och förslaget om att inrätta ett s.k. ABS-sekretariat vid VR för att underlätta för svenska forskare att navigera i de nya tillträdesvillkoren: t.ex. tillträde, export och vidare bruk av insamlat material. Systematikdagarna välkomnar VR:s initiativ och vill med detta uttalande uttrycka sitt stöd för den vidare processen i syfte att etablera och göra ABS-sekretariatet operativt.”

Av erfarenhet vet jag att det finns tusentals ytterligare svenska forskare, vilka om tillfrågade, skulle ge sitt stöd till systematikdagarnas uttalande. Låt oss hoppas att de hittillsvarande stolpskotten nu bli mål. Det är ju det som är själva poängen med CBD: att främja tillträdet och dela nyttan av utbytet. Just nu ligger bollen hos VR. Låt oss hoppas förnuftet tar vid… även inom utbildningsdepartementet.

Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, miljö, SLU, CGIAR, CDB

Utbyta biodiversitet: CGIAR mellan Scylla (CBD) och Carybdis (TRIPS) med FAO-IT som lots. Historiskt överenskommelse träffad i Rom

Av Carl-Gustaf Thornström, Enheten för juridik, ekonomi och personal samt Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Allmännyttan och tillträdesvillkorad biologi
I mitten av september 2008 träffades –efter 12 års förhandlingar- en historisk överenskommelse i Rom. Dess legala status internationellt återstår att bekräfta –men för den Konsultativa gruppen för internationell jordbruksforskning/CGIAR och dess genpolitiska kommitté/GRPC var det otvetydigt en framgång. Uppdraget var enkelt och samtidigt  en Herculesuppgift: hur genom offentligt finansierad forskning producera internationell allmännytta, när dels genetiska resurser ligger under nationell suveränitet och dels 70-75% av spets-FoU  inom livsvetenskaperna/gentekniken leds av eller  kontrolleras av privata sektorn. Eller med andra ord hur hantera CGIARs uppdrag när nya komplicerade legala gränser växer fram rörande tillträde till och utbyte av biologiskt material och tillhörande information.

Proprietary science –tillträdesvillkorad vetenskap
Detta begrepp myntades i mitten av 1990-talet bl a i Världsbankssammanhang för att fånga upp konsekvenserna av de förhandlingsprocesser och senare: globala avtal och konventioner som gett oss nya legala gränser rörande tillträde till och utbyte av biologiskt material och tillhörande information. Att dessa nya legala gränser alltmer påverkar och komplicerar det traditionellt ”fria” vetenskapliga utbytet är idag uppenbart för allt fler. Pacta sund servanda –avtal skall hållas: dvs även inom forskar- och utbildningsvärlden måste vi anpassa oss till den nya  verkligheten.  Inom en organisation som CGIAR har detta varit och är en tämligen smärtsam och utdragen process där alternativet varit att gå emot staters åtaganden under t ex Biodiversitetskonventionen och WTO-avtalet. Det senare en politiskt omöjlighet. Om bakgrunden till och anpassningen av CGIAR till nya geopolitiska reglerna för forskningens bedrivande redovisas i bilagda uppsats( Download utbyta_biodiversitet_cgiar3.pdf).

Vad sker inom SLU?
Under 2006-2007 genomförde svenska Vetenskapsrådet/VR en utredning som visade att svenska forskare redan påverkas eller kommer att i ökande grad påverkas av de nya
regelverken i sin forskning. Planer finns inom VR att inrätta ett s k ABS-sekretariat med uppgift att: ”… utveckla kompetens, erfarenheter, erfarenhetsnätverk och webb-service inom området för att bistå forskare. Sekretariatet bör söka utveckla ett ”Certificate of obeyance” som verifierar att forskaren har följt de bestämmelser och rekommendationer som gäller för det land hon/han avser att besöka för sin forskning.”

Inom SLU blir det alltmer uppenbart att bilaterala och internationella tillträdes- och utbytesfrågor nu måste hanteras mer proaktivt.  Vissa avsnitt ur ett Sida-finansierat program vid SLU (rörande genetiska resurser och immaterialrätt) presenteras redan  idag för SLU-forskare och studerande vid t ex Naturicum, Biocentrum samt vid enskilda institutioner. Denna verksamhet beräknas expandera de närmaste åren.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om CGIAR, WTO, biodversitet, vetenskap, SLU, jordbruk, växtförädling

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 –absurd anekdot eller dagsaktuell allegori? Del 3b

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

(länkar till Del 1, Del 2 och Del 3a)

Fiktion och realitet
År 1999 utkom boken Tournament of shadows -the great game and the race for empire in Central Asia" av Karl Meyer och Shareen Blair Brysac.  En av uppsatserna beskriver hur amerikanska OSS och tyska SS-Ahnenerbe-agenter och botaniker/zoologer i expeditioner 1938-39 sammanträffade i bergslanden  i försöken att skaffa sig brohuvuden i Tibet.  En sällsam läsning där verkligheten närmast överträffar fiktionen. Under min förunderliga geopolitiska och intellektuella resa kontaktades jag för några år sedan via Crucible Groups arbete av den brittiska författaren Peter Pringle (bl a legendarisk f d utrikeskorrespondent i Moskva). År 2008 utkom han med boken The Murder of Nikolai Vavilov: The Story of Stalin's Persecution of One of the Great Scientists of the Twentieth Century. Boken demonstrerar bl a  det nära förhållandet mellan biologi/genetik och politik –särskillt under auktoritära regimer.
Bild t.v. Landskap i närheten av staden Kant i Kyrgyzstan. - Efter 60 år öppet för utlänningar att bioprospektera  –hur länge?

Jag fick förmånen att leverera information rörande Bruchers botaniska kommando 1943 till boken. Att inte bara stater är beroende av utbyte av biodiversitet är ett faktum. Oändligt många är de fall där läkemedels- och bioteknik/växtförädlingsföretag anklagas för att vara biopirater: illegalt införskaffande av genetiskt material på andra staters territorier. Även om detta har Peter Pringle skrivit en bok –i det senare fallet en roman: Day of the Dandelion: An Arthur Hemmings Mystery som utkom 2007.

Om man undrar vad detta har att göra med dagens verklighet?
I december  2003 besökte jag Galapagosöarna i Stilla Havet (tillhöriga Ekvador) tillsammans med SLU-delegation ledd av dåvarande rektor Ann-Christin Bylund. Syftet var bl a att diskutera forskningssamarbete mellan SLU och Darwin-institutet/Nationalparken rörande ekoturism. Jag hade samma år tillsammans med min kollega dr Uwe Hossfeld i Tyskland publicerat de första vetenskapliga uppsatserna om Brucher. Crucible Groups andra bok rörande TRIPS avtalet och skyda av traditionell kunskap, växtmaterial utanför UPOV etc hade just utkommit och översättning till ryska pågick. Samma år fick jag ett 3-årigt stöd av Sida för att tillsammans med Stockholm Environment Institute och dåvarande Svalöf Weibull AB starta ett utbildningsprogram för jurister och forskningsledare i u-länder benämnt GRIP/Genetic Resources and Intellectual Property rights. Jag var synnerligen välbekant med Andinska Gemenskapens drakoniska tillträdeslagstiftning avseende genetiska resurser. När jag på plats fick veta att Darwinstationen i januari 2004 skulle besökas av ett amerikanskt forskningsfartyg anade jag dynamit!  Jag frågade stationen om deras rutiner för tillträde – och mina SLU-kollegor försvann snabbt ut på exkursioner… Fartyget anlände, samlade material och återvände till USA. Då var jag redan indragen i en såpopera som ännu pågår när detta skrivs i augusti 2008. Att fartygets befälhavare heter Craig Venter berikar tillträdets geopolitiska dimensioner. Hösten 2006 inkallades jag att vara informell medlare mellan Venters företag och Ekvadors miljöministerium. Tvistefrågan var att Ekvadors regering förbjöd Venters företag att publicera de vetenskapliga resultaten från analys av det genetiska material som insamlats runt och på Galapagos –om inte företaget kunde garantera att inte patent eller annan egendomsrätt utövades över resultaten. Ett i internationellt rättsperspektiv orimligt krav. I maj 2008 föreslog jag företagets vice president Bob Friedman att två medarbetare i GRIP-programmet prof Anatole Krattiger och prof em Fred Erbish skulle assistera Venters företag att nå en överenskommelse med Ekvador rörande villkor för forskningsresultatens vidare användning. Per dags dato verkar status quo kvarstå, bl a eventuellt beroende på ekvadorianska UDs oförmåga att komma överens med miljöministeriet.

I allegoriska termer
I sin doktorsavhandling 1994 : Unnatural Selection: Technology, Politics and Plant Evolution antydde  Cary Fowler (idag professor och chef för Global Diversity Conservation Trust vid FAO i Rom)  att inom en 10-15-årsperiod kan så mycket som 40% av världshandeln avse biotekniska produkter. Dvs att bioteknik och biologiska resurser blir alltmer strategiska i världsekonomin. Idag är vi där: frågan är om hans hypotes håller. Men Venter/Galapagos-fallet och alla dess likartade fall (t ex Ostindiefararens S/V ”Götheborg” oförmåga att 2006-2007 förhandla till sig tillstånd att samla marina organismer i Brasilien, Sydafrika, Australien, Indonesien, Kina och Indien)  indikerar i alla fall att vad SS-botanikerna i det nödvändiga eviga utbytet av biodiversitet ”säkrade” med erövringar och bruka av militärt våld nu ska hanteras genom avtal och förhandlingar. Juridiska avdelningen  vid Göteborgs universitet ville inte assistera forskarna i några förhandlingar! De senare tenderar att bli mycket långsamma och utdragna –liksom tillämpning av multilaterala lösningar. I denna stagnation är alla förlorare. I takt med klimatförändringar, kulturväxter som bioenergi mm är det rimligt att förutspå att växtgenetiska resurser kommer att bli alltmer politiskt heta. Sedan 10 år sitter jag i personlig kapacitet på ett informellt OECD-mandat i CGIAR-systemets genpolitiska kommitté (se www.cgiar.org/who/structure/committees/grpc). Systemets uppgift med en årsbudget om 500 milj USD är att producera internationell allmännytta i en värld där dels 75% av avancerad FoU inom biotekniken sköts av företag (dvs patent och annan privat egendomsrätt) och dels genom tillträde till genetiskt material under nationell suveränitet. Vår uppgift i genpolitiska kommittén är att ge CGIAR-instituten råd om hur de ska ”ratta” allmännyttans behov när teknologierna ägas privat och enskilda länder nekar andra tillträde till sina genetiska resurser. I det perspektivet är SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 sannerligen en dagsaktuell allegori. Att utbyta biodiversitet är och förblir en evig nödvändighet för alla samhällen. Ska detta ske på ett fredligt och mer rättvist sätt måste vi utbildas i dessa realiteter. Inte bara genom t ex  GRIP-programmet i u-länder utan i Nord, inom EU och i Sverige. I juni 2007 beslutade svenska Vetenskapsrådet i syfte att underlätta för svenska forskare att inrätta en facilitet rörande tillträdes- och immaterialrättsfrågor vid myndigheten. Denna facilitet är ännu ej operativ…-och vi vill ändå fortsatt utbyta biodiversitet. På annat sätt än vad dr rer nat habil Heinz Brucher gjorde…

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, CGIAR, jordbruk, vetenskap, Craig Venter, vetenskap

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 –absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Institutionen för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

DEL 3 a (Läs även del 1 och del 2 som postats tidigare här på forskarbloggen)

Varför fruktade Brucher för sitt liv?
Vid CGIARs vårmöte i Dresden i maj år 2000 intervjuade jag  prof em Dieter Bommer, fd ordförande i CG-institutet ILCA; f d  bitr  GD inom FAO och svärson till framlidne prof Arnold Scheibe –vetenskaplig ledare för Waffen-SS expeditionen till Tibet 1938-39.  Och  sensommaren 2003 hade jag  flera kontakter med den legendariska Erna Bennett, ung partisanledare i Grekland under tyskarnas reträtt  1944  -och på 1960- och 70-talen legendarisk chef för FAOs enhet för växtgenetiska resurser. Den synnerligen ämable Dieter hade dock föga att tillägga rörande SS-Ahnenerbe, Tibet, dr Schäfer eller dr Brucher. Han lovade kontakta sin ännu levande svärmor (dvs Arnolds hustru Elisabeth då över 90 år gammal) –men intet nytt framkom. Erna däremot –f d partisan och socialist som hon var-  hade mycket att berätta om tyska biologer som efter andra världskriget anställdes i nybildade FAO. Växtgenetiska kommissionens legendariska Secretary  (1983-2007) prof José Esquinas Alcazar (=”Pepe”) har delgivit mig information om Ernas förhållande bl a till de tyska biologer som anställdes vid FAO i slutet av 1940-talet.

Bild till vänster: Prof Heinz Brucher, sommaren 1991 inte bara anekdot utan evigt allegoriskt aktuell

År 1996 utkom den engelska upplagan av boken Biologists under Hitler författad av den tyska genetikern dr Ute Diechman. På sid 261 ff behandlar Ute information om Heinz Brucher. I augusti 1999 besökte jag prof em Carlos Ochoa (hedersdoktor vid SLU 2006)  på CIP i Lima, Peru.  Ochoa träffade Brucher när denne besökte CIP på 1970-talet. Vid CIPs genbank i Huancayo (Andinska höglandet) ca 50 mil från Lima intervjuade jag Maria  Scurrah, vars judiska tyska föräldrar kom med sista båten från Oporto till Sydamerika 1939. Via henne fick jag kontakt med nu åldrade personer som deltagit i den s k ´paper clip-processen´, dvs granskningen av nazityska ingenjörer och vetenskapsmän efter Tysklands kapitulation 1945. På basis av Marias information  gjorde jag i november tillsammans med dr Henry Shands (senare chef för USDAs laboratorier i Fort Collins) i Världsbankens huvudkontor i Washington D.C. datakörningar och genomförde telefonintervjuer med personer som deltagit i paper clip-processen och/eller haft kontakter med Brucher i Sydamerika. Brucher förekom sporadiskt  i den information vi fick fram.  Den gav oss dock ingen ledning eller antydningar om möjliga orsaker till Bruchers fruktan för sitt liv.

Tre spår
Vid min kollega Daniel Gade´s intervju med Bruchers son i Argentina i december 2006 berättade denne att fadern Heinz  som konsult till ett tyskt företag i slutet på 1980-talet kommit en obskyr markaffär på spåren i Paraguay. Det var tyska affärsintressen  (= ”Fiduciaria Transatlantica”?) som köpte upp mark  för massavverkning av regnskogen och snabbodling av soja för export . Heinz  var i vissa avseenden en moralisk och  rättsmedveten purist. Reagerade han –via vilka kanaler(?)- och utmanade de tyska intressena? Å andra sidan: genom sitt  arbete för att försöka få Argentina att producera sin egen utsädespotatis –för att ersätta importen från Holland och Belgien- utmanade Brucher inhemska mellanhänder, vars ekonomiska vinster då hotades.  Och så var det det här med Heinz´s  arbete med viruset för att slå ut koka-busken i Anderna… Var dessa orsaker till att Brucher fruktade för sitt liv? Eller fanns det  ouppklarade frågor inom  ODEZZA/Kameradenwerk?  Det senare förefaller med dagens information mycket osannolikt. Paraguay-spåret och  frågan om importkonkurrens är kanske mer realistiska -men likafullt enbart spekulationer. Men att den sällsamma historien om Bruchers liv, speglar biologiska resurser och geopolitik i en tid av avspärrning (Tyskland 1939-45), under Kalla kriget och idag med svårigheterna att i internationella avtal reglera utbytet av biologiska resurser inom UPOV, WTO, FAO-fördraget och t ex  Biodiversitetskonventionen är uppenbart. I tider av militär konfrontation blir dessa sammanhang så mycket mer uppenbara. Nazityskland var synnerligen klart över detta och de växtgenetiska resursernas och ”utbytets” avgörande betydelse redan i krigsplaneringen i slutet av 1930-talet.

Geopolitik och utbyte av biodiversitet
Rubriken ovan speglar en fundamental realitet: biologiska resurser och deras nyttjande utgör grunden för varje samhälles  existens och fortlevnad. Stryps detta utbyte återstår erövring –eller avtal. Och det är bland avtalen vi försöker organisera dagens –evigt nödvändiga- utbyte. Under 2005 och 2006 fick jag genom mitt arbete möjlighet att besöka Tajiki-, Kyrgyz- och Uzbekistan i Centralasien. Syftet var att för Sidas räkning bidra med råd i dessa länders strävanden att ersätta det sovjetiska Vaskhnil-systemet ( = ett federalt system bl a för forskning, utsädesfrågor, agronomi, insamling och bevarande av kulturväxtmaterial mm)  med uppbyggande av nationella institutioner. I samband med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet öppnades denna –tidigare mycket slutna- del av världen igen. Området utgör bl a primärcentra för trädgårdsväxter och sekundärcentra för stråsäd. En genpool som varit närmast helt stängd för utlänningar i över 60 år. Vid mina besök noterade jag att länderna var mycket angelägna att tillämpa t ex biodiversitetskonventionens klausuler om nationell suveränitet över egna genetiska resurser –och villkorat tillträde. Man saknade dock resurser att administrera detta. Den genpool i Centralasien som nu kan införlivas i de internationella avtalen –främst FAO-fördraget är dock i nuläget helt oskyddad. Jag träffade där bl a europeiska och amerikanska agronomer och botaniker som oblygt reste runt i detta för västerlänningar jungfrueliga område och ”samlade” nytt växtmaterial (odlat och vilda släktingar). Frågor rörande tillträde och vinstdelning –synnerligen politiskt heta inom biodiversitetskonventionens pågående förhandlingar- var helt frånvarande.  Frågan är om dessa centralasiatiska länder kommer göra som länderna i den Andinska Gemenskapen i Sydamerika, vilken 1996 införde en närmast drakonisk lagstiftning och tillträdesregim för utländska forskare som vill ta del av regionens genetiska resurser. Och hur ska de då samtidigt skaffa sig nödvändigt tillträde till andras biodiversitet utanför sina egna regioner?

Sista delen postas inom kort

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, jordbruk, biodiversitet, miljö, vetenskap

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

DEL 2

I Svalöv
Vi bör inledningsvis erinra oss att växtgenetiskt material fram till 1960-talet ansågs tillhöra mänsklighetens gemensamma arv. Fritt för envar att samla och utbyta. En huvudfråga för vår utredning är om Brucher hade med sig ”insamlat” material från SS-kommandot när han besökte Sverige 1948. Flera blivande SLU-professorer träffade som unga agronomer Heinz Brucher under dennes vistelse i Sverige april-november 1948. Jag har intervjuat dem alla.  En av mina SLU-mentorer, framlidne professor Ewert Åberg, publicerade tillsammans med Brucher en uppsats om korn från Tibet i Kungl. Lantbrukshögskolans Annaler vol 17, 1950. Ewert gick bort 1984. Jag träffade Ewert första gången i slutet av 1970-talet. Vi kom aldrig att tala om Brucher eftersom historien om SS-kommandot publicerades fört 1995. Även framlidna professorerna Wilhelm och Magnhild Umaerus träffade Brucher vid dennes återbesök i Sverige på 1960-talet. De kunde ej erinra sig att Brucher haft med sig frömaterial från Tyskland.

Sommaren 1948 tjänstgjorde Brucher som assistent vid Svalöf ABs fältförsök. Prof em Arne Hagberg och prof em Gösta Ohlsson träffade då honom. Enligt Arne hade Brucher inget frömaterial med sig till Sverige. Vi har intervjuat prof em James MacKey som även han träffade Brucher i Svalöv 1948. James antydde att Brucher högst eventuellt hade frömaterial  (inkl kok-sagy som ersättning för gummiproduktion) med sig till dåvarande chefen för stråsädsförädlingen  Åke Åkerman. Detta har dock hittills aldrig kunnat verifierats. Enligt James väckte det uppmärksamhet att svenskan Ollie Berglund valde att följa med  Heinz till Sydamerika. Sommaren 1948 besöktes Svalöv även av en växtförädlande dr Klaus von Rosenstiel. Klaus hade haft en hög officersgrad i SS och även deltagit i krigsförvaltningen av Baltikum. Vi skall återkomma till denne man. Intressant här är också att nämna Arne Hagbergs möte med prof Savitsky  som varit chef för Batei-Berg-stationen –en av de stationer Bruchers SS-kommando ”besökte” sommaren 1943! Savitsky flydde 1947 via Tyskland till USA där han blev en inflytelserik specialist på sockerbetor. Här kan också nämnas att i Savitskys biografi från 1986 nämns intet om mötet med dr Bruchers SS-kommando 1943.

Till Tucuman och ”Kondor-hausi”
I början av november 1948 avreste Brucher och Ollie till Sydamerika med MF ”Orinocco” från Göteborg. Deras bagage omfattade ca 500 kg.  För några år sedan öppnades immigrationsarkiven i Argentina. Dock förstördes mycket av innehållet i dessa arkiv under Peron-tiden. Vi har hittills ej lyckats spåra Bruchers ankomst i dessa arkiv. Paret  fortsatte till Tucuman där Heinz sedermera fick en professorstjänst vid universitetets botaniska institution. Brucher övergick från stråsäd till att intressera sig för potatis och dess andinska ursprung. De byggde upp en liten frukt och vingård som Heinz döpte till ”Kondor hausi”. Vid min kollega prof  em Daniel Gade´s besök där i december 2006 visade det sig att paret Bruchers boning var en synnerligen blygsam skapelse. På väggen i huset återfanns en metallfågel med utbredda vingar (ca 1 m). Fågeln gav intryck av blandning av den Nazityska örnen och en kondor…

NKVD och KGB börjar intressera sig
1958 fick Brucher –som av en händelse- besök av Vavilov-institutets chef Pjotr Zhukowski. Detta var under Kalla kriget och naturligtvis medföljde den sovjetiska säkerhetstjänsten prof Zhukowski´s vetenskapliga expedition till Sydamerika. I sina memoarer nämner Pjotr om sitt möte med Heinz, där denne beskrivs som ”karaktärsfast och drivande”. Vad som utspelade sig vid mötet mellan Heinz och Pjotr blev tydligt först i december 2001. Vid ett besök på Vavilov-institutets potatisavdelning i Pushkin förevisades jag loggböcker över ”leveranser” från Brucher under 1960 till institutets genbank!  Potatis var och är en viktig stapelgröda i det forna Sovjetunionen. Tillgång till andras potatis-diversitet var avgörande för upprätthållande av folkförsörjningen –trots Lysenkos dominerade inflytande över den Sovjetiska växtförädlingen vid denna tid. En fråga vi ställer oss i utredningen är om Brucher utsattes för utpressning vid besöket av Vavilov-institutets delegation 1958? Sannolikt var detta fallet.

Under 1950- och 1960-talen förde Brucher ett kringflackande liv med uppdrag i Sydafrika, Trinidad, Paraguay och Venezuela. Helt klart besökte familjen släktingar i Sverige och även Svalöv. I början av 1970-talet omkom hustrun och en av parets två söner i en bilolycka i Venezuela. I Venezuela bodde vid denna tid fd SS-Sturmbannfuhrer Ernst Schäfer, samt en av de fd SS-generaler som givit klartecken åt Bruchers botaniska insamlingsexpedition 1943…

Att den Sovjetiska säkerhetstjänsten var aktiv under efterkrigstiden i att försöka spåra tyska SS-biologer som deltagit i ”Operation Barbarossa” är sannolikt. Arne Hagberg berättar i sina memoarer om ett besök på en internationell växtförädlarkonferens i dåvarande Leningrad i början av 1970-talet. Arne som träffat tidigare nämnde dr Rosenstiel  i Svalöv 1948 åkte tåg med denne från Helsingfors till Leningrad. Vid ankomst påkördes dr Rosenstiel av en taxi utanför stationen. Han avled på sjukhus några dagar senare.

Medan Brucher knappast kan betecknas som ett ”odjur i SS-uniform”- utan snarare som en tämligen  populistisk och opportunistisk botaniker, framstår Rosenstiels dokumenterade verksamhet i Baltikum som mer kompromenterande. Hur pass aktivt  SS-officeren Rosenstiel deltog i genomförande av Förintelsen kan sannolikt diskuteras –men hans krigsbefattningar i Baltikum krävde ett stort mått av blindhet hos honom för att inte se vad som pågick.

Jagad av vad?
Uppenbarligen fruktade Brucher särskilt under 1970- och  80-talen att  personer eller någon organisation var ute efter honom. Under 1970-talet besökte Brücher CGIARs växtförädlingscentra för potatis i Peru (CIP) och för bönor i Colombia (CIAT). Han hade även kontakter med dåvarande Internationella genbankstyrelsen (IBPGR) i Rom. En av våra sagesmän prof em Carlos Ochoa, CIP, Lima (Dr Hc vid SLU, 2006) antydde 1999 att Brucher  varit under press när han besökte CIP. Men av vilket slag? Från vem? I samband med att jag och min huvudmedförfattare dr Uwe Hossfeld (Univ i Jena, Tyskland) under 2002 började publicera material och resultat från vårt projekt fick vi kontakt med forskare i England, Holland och i Sydamerika som träffat Brucher. De var alla över 80-90 år gamla. En av dem träffade Brucher i Tyskland så sent som sommaren 1991.  Brucher hade då uttryckt sig ”… das man nicht davor zuruckschrecke, seine Existenz und sein Leben zu vernichten.”  (Källa: Prof Dr. Dres. h.c. H.F. Linskens i brev till dr Uwe Hossfeld 7 juni, 2003). Liknande vittnesbörd  angavs av prof S. Rehm som skrev Bruchers dödsruna i Angewante Botanik, 1992. Där antyder Rehm att Kokainmaffian kan ha hotat Brucher när han under 1980-talet arbetade med att ta fram ett virus för att slå ut koka-busken i Anderna. I brev till undertecknad  den 15 juli, 2000 skriver prof Rehm att Brucher var ”…obsessed  by the fear that somebody or some organization (not necessarily the Nazis were threatening his life.”  Detta fick oss i projektgruppen att under en tid (2002-2004) också spekulera i om det handlade om en intern uppgörelse inom ODEZZA/Kameradenwerk; eller kanske Mossad/KGB… I retrospekt var detta nog att låta sig styras väl långt bortom ”grundad anledning”. Brucher var som sagt inget ”odjur i SS-uniform”. Vi bör här notera att det 1983 inom FAO startades en kommission rörande växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk/VGR. Till skillnad från 40 år tidigare blev VGR vid denna tid alltmer en strategisk resurs. Det geopolitiska spelet kring VGR har under följande decennier  alltmer accentuerats och politiserats. Jag har under  8 år arbetat vid en institution (Centrum för Biologisk Mångfald vid SLU) som är exempel på ett resultat av nya internationella avtal kring VGR, den s k Biodiversitetskonventionen som tillerkänner stater nationell suveränitet över sina genetiska resurser.  Växtgenetiskt material tillhör ej längre mänsklighetens gemensamma arv. Brucher levde sitt sista decennium i en tid när ”uppmarschen” för alla nya regulatoriska regimer rörande biologiskt material ägde rum. Men  denna uppmarsch kan knappast ha hotat Brucher personligen.

Om detta ska den avslutande 3:e delen av denna förunderliga intellektuella och geopolitiska resa handla…

Del 1 finns att läsa här

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, historia, vetenskap, tyskland, biodiversitet, SLU

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

Detta är skenbart en berättelse om en händelse under andra världskriget. I verkligheten är den en synnerligen dagsaktuell och mångfacetterad allegori –vars poänger kommer att framgå i berättelsens tredje del. Genom min medverkan i personlig kapacitet som SAREC-representant i det internationella nätverket Crucible Group 1992-1994 samt 1997-2003/4 exponerades jag för nya miljöer, människor och frågeställningar som kom att vända upp och ner på mycket i min egen tanke- och forskningsvärld. Crucible Groups verksamhet rörde möjlighet att förse internationella förhandlingsfora med genomtänkta förslag som skulle underlätta staters alla nya åtaganden under t ex WTO-, växtsort/UPOV-, biodiversitets- och växtgenresursavtalen. Vårt viktigaste bidrag var sannolikt förslaget till s k Sui generis-skydd av traditionell kunskap samt växtsorter inom och utom UPOV i relation till kraven i WTO-annexets immaterialrättsparagrafer. Våra böcker har utgivits hittills i ca 40.000 exemplar på engelska, franska, spanska och ryska. En av medlemmarna i Crucible Group dr Michael Flitner från universitetet i Freiburg, Tyskland visade mig våren 1998 sin doktorsavhandling som behandlade politik och växtgenetiska resurser in Tyskland 1895-1995. I ett av avhandlingens kapitel nämndes kontakter mellan svenska och tyska biologer under perioden 1930-1950. Dr Flitner bad mig följa upp ett antal frågor genom studier i svenska arkiv. Så skedde och detta blev starten på en för mig förunderlig intellektuell och geopolitisk resa…

DEL 1.

I january 2008 publicerade New Scientist en artikel om en sällsam händelse under andra världskriget. Och i mars 2008 publicerades Newsweek Russia en artikel om samma händelse. Flera lär komma. Bakgrunden finns att söka i ett forskningsprojekt som drevs av Max Planck Gesellschaft 1998-2002. Som ende skandinav inbjöds jag att deltaga i detta forskningsprojekt bestående av 10 seniora och mycket erfarna forskare, vars syfte var att granska lantbruksforskning och växtförädling i Tyskland under Nazi-regimen. Vår bok "Autarkie und Ostexpansion" utkom 2002 och fick lysande recensioner i Nature vol 420 den 5 december 2002. Några av oss som deltog i projektet har fortsatt forskningen bl a rörande vad som hände med rovet från SS-botaniska kommandoräd i Ukraina och på Krim sommaren 1943 under reträtten från Stalingrad. Kommandots ledare mördades under mystiska omständigheter i Argentina i december 1991. I December 2006 intervjuade vi kommandoledarens ende överlevande son. Och i juni 2007 intervjuade vi SS-kommandots ryskfödde tolk, idag 93 år gammal och boendes i Kanada. Sedan 1998 har vi genomfört ca 100 intervjuer över hela världen. I några fall även nu levande personer som hade höga befattningar i den Nazityska förvaltningen.

Generalplan Ost

Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Balkan föregick av en 5-årig planering: bl a den s k "Generalplan Ost". Endast fragment av dokumentets text finns bevarad. Helt klart är att tyska överkommandot/OKW samt Kaijser Wilhelm Instituten/KWI samarbetade under många år för att säkra Nazityskland tillgång till andra länders biodiversitet särkilt genetiska resurser för växtförädlingen och därmed lantbruksproduktionen. Agrarprofessorn Konrad Meyer, tillika fyrstjärnig SS-överste var den person som svarade för Generalplanens avsnitt rörande växtgenetiska resurser. Meyer var också ledamot i SS "Ahnenerbe", det organ Heinrich Himmler inrättade för att bl a arbeta med antikhistoria och genetiska resurser.

Från 1940 var Nazityskland avspärrat och i akut behov av fossil olja, livsrum, billig arbetskraft -och genetiska resurser. Detta slog "Generalplan Ost" fast. Den Nazityska statsledningen var tidigt klar över att man måste öka sin självförsöjrning och oberoende avseende den egna livsmedelsproduktionen. För detta räckte inte den egna biologiska mångfalden på kulturväxtområdet. Man behövde tillgång till andras biodiversitet.

När Nazityskland på bred front under den s k ”Operation Barbarossa” anföll Sovjetunionen i juni 1941 hade krigsmakten tillgång till information över nästan varenda genbank, botanisk trädgård, jordbruksförsöksstationer, zoologiska trädgårdar och andra biologiska institutioner från Östersjön ner mot Kaukasus och bort mot Vladivostok. I takt med att dessa "säkrades" övertogs de av biologer och botaniker från KWI och SS "Ahnenerbe". En av dem -växtförädlare- hette Klaus von Rosenstiel och var medlem i SS. Vi ska återkomma till denne man. Den nästan 18 månader långa belägringen av Leningrad hade bl a som syfte att "säkra" världens då största ex situ genbank: den berömde Nikolai Vavilovs s k Welt kolletkionen. Men de tyska trupperna fick göra halt blott någon kilometer från genbankens fältstation i Pushkin utanför Leningrad.

De erövrade sovjetiska biologiska institutionerna blev populära karriärmöjligheter för tusentals unga hungriga och populistiska tyska biologer. Att redan vid 25 års ålder genom sitt medlemskap t ex i Nazistpartiet eller SS få bli chef för ett eget institut var naturligtvis lockande. En av dem, Heinz Brucher, född 1916 var disputerad forskare, medlem i NSAPD och SS-Untersturmfuhrer (fänrik). Inom SS "Ahnenerbe" och KWI ansågs Heinz vara en påläggskalv: hängiven och kämpaglad. Senvåren 1943 uppvaktades SS-Obergruppenfuhrer (general)  Oswald Pohl, chef ”resursavdelningen” inom SS Reichsfuhrung (dvs Himmlers kansli) av Heinz tillsammans med SS-Sturmbannfuhrer (major) zoologen Ernst Schäfer -ledare för SS-expeditionen till Tibet 1938-39.

SS botaniska insamlingsexpediton 1943

Vid mötet noterades att tillbakadragandet från Stalingrad innebar att viktiga biologiska stationer i Ukraina och på Krim snart måste överges. Man beslutade att den unge Heinz snarast  skulle leda ett SS-botaniskt insamlingskommando i regionen. I juli 1943 gav sig kommandot iväg med tolk och beväpnad eskort i två armélastbilar. Genom kreditivbrev från SS-generaler och polischefer i området fick kommandot fri passage. Man besökte 18 olika biologiska fältstationer mm. En station innehöll bl a uppförökat elit-material från genbanken i Leningrad. Bytet omfattade motsvarande två resväskor med frömaterial etc och fördes till det av SS beslagtagna slottet Lannach i Österrike. Heinz blev där chef för ett växtförädlingsinstitut. När Röda Armén närmade sig området i mars 1945 beordrades Heinz av SS-ledningen att spränga hela anläggningen. Han vägrade dock och gömde det rövade materialet på bondgårdar runt Lannach. Han gömde sig sedan i hemstaden Darmstadt, men infångades av amerikanska arméns underrättelsetjänst i januari 1947. Genom kontakter med en österrikisk hög tjänsteman lyckades Heinz i maj 1947 återvända till Lannach, hämta materialet och i den s k paper clip-processen skriva en vetenskaplig rapport om sitt forskningsarbete. Denna rapport lokaliserade vi i USA´s kongressbibliotek 1999. Rapporten handlar om ensymoxidering och tidighet hos korn. Vad som sedan hände med materialet är en huvudfråga i vår uppföljning av Max Planck Gesellschaft-projektet. Mycket talar för att Heinz köpslog med amerikanarna. Dvs materialet uppförökades och fördelades mellan ockupationsmakterna. En del hamnade troligen i dåvarande tyska genbankerna i Gatesleben och Braunschweig. I och med Nazityskland kollaps miste Heinz hela sin bas –SS.

Flykten till Sydamerika via Sverige

I bevarade brev till sin österrikiske kollega 1947 klagar han över sin missär. Han inbjöds då av upptäcktsresanden Sven Hedin –som hade mångåriga kontakter med de nazityska biologerna att besöka Sverige. Enligt en version flydde Heinz till Danmark hösten 1947. Så småningom  hyrde han en fiskebåt och greps av hamnpolisen vid ankomst till Stockholm. Han släpptes snart och sökte upp svenska kontakter. Under sitt uppehåll i Sverige gifte han sig med den svenska genetikern Ollie (Olivia?) Berglund.

Pingat på Intressant

Del två finns att läsa här

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, genbanker, nazityskland, WTO, SS, historia, växtförädling