forskarbloggen

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

DEL 2

I Svalöv
Vi bör inledningsvis erinra oss att växtgenetiskt material fram till 1960-talet ansågs tillhöra mänsklighetens gemensamma arv. Fritt för envar att samla och utbyta. En huvudfråga för vår utredning är om Brucher hade med sig ”insamlat” material från SS-kommandot när han besökte Sverige 1948. Flera blivande SLU-professorer träffade som unga agronomer Heinz Brucher under dennes vistelse i Sverige april-november 1948. Jag har intervjuat dem alla.  En av mina SLU-mentorer, framlidne professor Ewert Åberg, publicerade tillsammans med Brucher en uppsats om korn från Tibet i Kungl. Lantbrukshögskolans Annaler vol 17, 1950. Ewert gick bort 1984. Jag träffade Ewert första gången i slutet av 1970-talet. Vi kom aldrig att tala om Brucher eftersom historien om SS-kommandot publicerades fört 1995. Även framlidna professorerna Wilhelm och Magnhild Umaerus träffade Brucher vid dennes återbesök i Sverige på 1960-talet. De kunde ej erinra sig att Brucher haft med sig frömaterial från Tyskland.

Sommaren 1948 tjänstgjorde Brucher som assistent vid Svalöf ABs fältförsök. Prof em Arne Hagberg och prof em Gösta Ohlsson träffade då honom. Enligt Arne hade Brucher inget frömaterial med sig till Sverige. Vi har intervjuat prof em James MacKey som även han träffade Brucher i Svalöv 1948. James antydde att Brucher högst eventuellt hade frömaterial  (inkl kok-sagy som ersättning för gummiproduktion) med sig till dåvarande chefen för stråsädsförädlingen  Åke Åkerman. Detta har dock hittills aldrig kunnat verifierats. Enligt James väckte det uppmärksamhet att svenskan Ollie Berglund valde att följa med  Heinz till Sydamerika. Sommaren 1948 besöktes Svalöv även av en växtförädlande dr Klaus von Rosenstiel. Klaus hade haft en hög officersgrad i SS och även deltagit i krigsförvaltningen av Baltikum. Vi skall återkomma till denne man. Intressant här är också att nämna Arne Hagbergs möte med prof Savitsky  som varit chef för Batei-Berg-stationen –en av de stationer Bruchers SS-kommando ”besökte” sommaren 1943! Savitsky flydde 1947 via Tyskland till USA där han blev en inflytelserik specialist på sockerbetor. Här kan också nämnas att i Savitskys biografi från 1986 nämns intet om mötet med dr Bruchers SS-kommando 1943.

Till Tucuman och ”Kondor-hausi”
I början av november 1948 avreste Brucher och Ollie till Sydamerika med MF ”Orinocco” från Göteborg. Deras bagage omfattade ca 500 kg.  För några år sedan öppnades immigrationsarkiven i Argentina. Dock förstördes mycket av innehållet i dessa arkiv under Peron-tiden. Vi har hittills ej lyckats spåra Bruchers ankomst i dessa arkiv. Paret  fortsatte till Tucuman där Heinz sedermera fick en professorstjänst vid universitetets botaniska institution. Brucher övergick från stråsäd till att intressera sig för potatis och dess andinska ursprung. De byggde upp en liten frukt och vingård som Heinz döpte till ”Kondor hausi”. Vid min kollega prof  em Daniel Gade´s besök där i december 2006 visade det sig att paret Bruchers boning var en synnerligen blygsam skapelse. På väggen i huset återfanns en metallfågel med utbredda vingar (ca 1 m). Fågeln gav intryck av blandning av den Nazityska örnen och en kondor…

NKVD och KGB börjar intressera sig
1958 fick Brucher –som av en händelse- besök av Vavilov-institutets chef Pjotr Zhukowski. Detta var under Kalla kriget och naturligtvis medföljde den sovjetiska säkerhetstjänsten prof Zhukowski´s vetenskapliga expedition till Sydamerika. I sina memoarer nämner Pjotr om sitt möte med Heinz, där denne beskrivs som ”karaktärsfast och drivande”. Vad som utspelade sig vid mötet mellan Heinz och Pjotr blev tydligt först i december 2001. Vid ett besök på Vavilov-institutets potatisavdelning i Pushkin förevisades jag loggböcker över ”leveranser” från Brucher under 1960 till institutets genbank!  Potatis var och är en viktig stapelgröda i det forna Sovjetunionen. Tillgång till andras potatis-diversitet var avgörande för upprätthållande av folkförsörjningen –trots Lysenkos dominerade inflytande över den Sovjetiska växtförädlingen vid denna tid. En fråga vi ställer oss i utredningen är om Brucher utsattes för utpressning vid besöket av Vavilov-institutets delegation 1958? Sannolikt var detta fallet.

Under 1950- och 1960-talen förde Brucher ett kringflackande liv med uppdrag i Sydafrika, Trinidad, Paraguay och Venezuela. Helt klart besökte familjen släktingar i Sverige och även Svalöv. I början av 1970-talet omkom hustrun och en av parets två söner i en bilolycka i Venezuela. I Venezuela bodde vid denna tid fd SS-Sturmbannfuhrer Ernst Schäfer, samt en av de fd SS-generaler som givit klartecken åt Bruchers botaniska insamlingsexpedition 1943…

Att den Sovjetiska säkerhetstjänsten var aktiv under efterkrigstiden i att försöka spåra tyska SS-biologer som deltagit i ”Operation Barbarossa” är sannolikt. Arne Hagberg berättar i sina memoarer om ett besök på en internationell växtförädlarkonferens i dåvarande Leningrad i början av 1970-talet. Arne som träffat tidigare nämnde dr Rosenstiel  i Svalöv 1948 åkte tåg med denne från Helsingfors till Leningrad. Vid ankomst påkördes dr Rosenstiel av en taxi utanför stationen. Han avled på sjukhus några dagar senare.

Medan Brucher knappast kan betecknas som ett ”odjur i SS-uniform”- utan snarare som en tämligen  populistisk och opportunistisk botaniker, framstår Rosenstiels dokumenterade verksamhet i Baltikum som mer kompromenterande. Hur pass aktivt  SS-officeren Rosenstiel deltog i genomförande av Förintelsen kan sannolikt diskuteras –men hans krigsbefattningar i Baltikum krävde ett stort mått av blindhet hos honom för att inte se vad som pågick.

Jagad av vad?
Uppenbarligen fruktade Brucher särskilt under 1970- och  80-talen att  personer eller någon organisation var ute efter honom. Under 1970-talet besökte Brücher CGIARs växtförädlingscentra för potatis i Peru (CIP) och för bönor i Colombia (CIAT). Han hade även kontakter med dåvarande Internationella genbankstyrelsen (IBPGR) i Rom. En av våra sagesmän prof em Carlos Ochoa, CIP, Lima (Dr Hc vid SLU, 2006) antydde 1999 att Brucher  varit under press när han besökte CIP. Men av vilket slag? Från vem? I samband med att jag och min huvudmedförfattare dr Uwe Hossfeld (Univ i Jena, Tyskland) under 2002 började publicera material och resultat från vårt projekt fick vi kontakt med forskare i England, Holland och i Sydamerika som träffat Brucher. De var alla över 80-90 år gamla. En av dem träffade Brucher i Tyskland så sent som sommaren 1991.  Brucher hade då uttryckt sig ”… das man nicht davor zuruckschrecke, seine Existenz und sein Leben zu vernichten.”  (Källa: Prof Dr. Dres. h.c. H.F. Linskens i brev till dr Uwe Hossfeld 7 juni, 2003). Liknande vittnesbörd  angavs av prof S. Rehm som skrev Bruchers dödsruna i Angewante Botanik, 1992. Där antyder Rehm att Kokainmaffian kan ha hotat Brucher när han under 1980-talet arbetade med att ta fram ett virus för att slå ut koka-busken i Anderna. I brev till undertecknad  den 15 juli, 2000 skriver prof Rehm att Brucher var ”…obsessed  by the fear that somebody or some organization (not necessarily the Nazis were threatening his life.”  Detta fick oss i projektgruppen att under en tid (2002-2004) också spekulera i om det handlade om en intern uppgörelse inom ODEZZA/Kameradenwerk; eller kanske Mossad/KGB… I retrospekt var detta nog att låta sig styras väl långt bortom ”grundad anledning”. Brucher var som sagt inget ”odjur i SS-uniform”. Vi bör här notera att det 1983 inom FAO startades en kommission rörande växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk/VGR. Till skillnad från 40 år tidigare blev VGR vid denna tid alltmer en strategisk resurs. Det geopolitiska spelet kring VGR har under följande decennier  alltmer accentuerats och politiserats. Jag har under  8 år arbetat vid en institution (Centrum för Biologisk Mångfald vid SLU) som är exempel på ett resultat av nya internationella avtal kring VGR, den s k Biodiversitetskonventionen som tillerkänner stater nationell suveränitet över sina genetiska resurser.  Växtgenetiskt material tillhör ej längre mänsklighetens gemensamma arv. Brucher levde sitt sista decennium i en tid när ”uppmarschen” för alla nya regulatoriska regimer rörande biologiskt material ägde rum. Men  denna uppmarsch kan knappast ha hotat Brucher personligen.

Om detta ska den avslutande 3:e delen av denna förunderliga intellektuella och geopolitiska resa handla…

Del 1 finns att läsa här

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, historia, vetenskap, tyskland, biodiversitet, SLU

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

Detta är skenbart en berättelse om en händelse under andra världskriget. I verkligheten är den en synnerligen dagsaktuell och mångfacetterad allegori –vars poänger kommer att framgå i berättelsens tredje del. Genom min medverkan i personlig kapacitet som SAREC-representant i det internationella nätverket Crucible Group 1992-1994 samt 1997-2003/4 exponerades jag för nya miljöer, människor och frågeställningar som kom att vända upp och ner på mycket i min egen tanke- och forskningsvärld. Crucible Groups verksamhet rörde möjlighet att förse internationella förhandlingsfora med genomtänkta förslag som skulle underlätta staters alla nya åtaganden under t ex WTO-, växtsort/UPOV-, biodiversitets- och växtgenresursavtalen. Vårt viktigaste bidrag var sannolikt förslaget till s k Sui generis-skydd av traditionell kunskap samt växtsorter inom och utom UPOV i relation till kraven i WTO-annexets immaterialrättsparagrafer. Våra böcker har utgivits hittills i ca 40.000 exemplar på engelska, franska, spanska och ryska. En av medlemmarna i Crucible Group dr Michael Flitner från universitetet i Freiburg, Tyskland visade mig våren 1998 sin doktorsavhandling som behandlade politik och växtgenetiska resurser in Tyskland 1895-1995. I ett av avhandlingens kapitel nämndes kontakter mellan svenska och tyska biologer under perioden 1930-1950. Dr Flitner bad mig följa upp ett antal frågor genom studier i svenska arkiv. Så skedde och detta blev starten på en för mig förunderlig intellektuell och geopolitisk resa…

DEL 1.

I january 2008 publicerade New Scientist en artikel om en sällsam händelse under andra världskriget. Och i mars 2008 publicerades Newsweek Russia en artikel om samma händelse. Flera lär komma. Bakgrunden finns att söka i ett forskningsprojekt som drevs av Max Planck Gesellschaft 1998-2002. Som ende skandinav inbjöds jag att deltaga i detta forskningsprojekt bestående av 10 seniora och mycket erfarna forskare, vars syfte var att granska lantbruksforskning och växtförädling i Tyskland under Nazi-regimen. Vår bok "Autarkie und Ostexpansion" utkom 2002 och fick lysande recensioner i Nature vol 420 den 5 december 2002. Några av oss som deltog i projektet har fortsatt forskningen bl a rörande vad som hände med rovet från SS-botaniska kommandoräd i Ukraina och på Krim sommaren 1943 under reträtten från Stalingrad. Kommandots ledare mördades under mystiska omständigheter i Argentina i december 1991. I December 2006 intervjuade vi kommandoledarens ende överlevande son. Och i juni 2007 intervjuade vi SS-kommandots ryskfödde tolk, idag 93 år gammal och boendes i Kanada. Sedan 1998 har vi genomfört ca 100 intervjuer över hela världen. I några fall även nu levande personer som hade höga befattningar i den Nazityska förvaltningen.

Generalplan Ost

Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen och Balkan föregick av en 5-årig planering: bl a den s k "Generalplan Ost". Endast fragment av dokumentets text finns bevarad. Helt klart är att tyska överkommandot/OKW samt Kaijser Wilhelm Instituten/KWI samarbetade under många år för att säkra Nazityskland tillgång till andra länders biodiversitet särkilt genetiska resurser för växtförädlingen och därmed lantbruksproduktionen. Agrarprofessorn Konrad Meyer, tillika fyrstjärnig SS-överste var den person som svarade för Generalplanens avsnitt rörande växtgenetiska resurser. Meyer var också ledamot i SS "Ahnenerbe", det organ Heinrich Himmler inrättade för att bl a arbeta med antikhistoria och genetiska resurser.

Från 1940 var Nazityskland avspärrat och i akut behov av fossil olja, livsrum, billig arbetskraft -och genetiska resurser. Detta slog "Generalplan Ost" fast. Den Nazityska statsledningen var tidigt klar över att man måste öka sin självförsöjrning och oberoende avseende den egna livsmedelsproduktionen. För detta räckte inte den egna biologiska mångfalden på kulturväxtområdet. Man behövde tillgång till andras biodiversitet.

När Nazityskland på bred front under den s k ”Operation Barbarossa” anföll Sovjetunionen i juni 1941 hade krigsmakten tillgång till information över nästan varenda genbank, botanisk trädgård, jordbruksförsöksstationer, zoologiska trädgårdar och andra biologiska institutioner från Östersjön ner mot Kaukasus och bort mot Vladivostok. I takt med att dessa "säkrades" övertogs de av biologer och botaniker från KWI och SS "Ahnenerbe". En av dem -växtförädlare- hette Klaus von Rosenstiel och var medlem i SS. Vi ska återkomma till denne man. Den nästan 18 månader långa belägringen av Leningrad hade bl a som syfte att "säkra" världens då största ex situ genbank: den berömde Nikolai Vavilovs s k Welt kolletkionen. Men de tyska trupperna fick göra halt blott någon kilometer från genbankens fältstation i Pushkin utanför Leningrad.

De erövrade sovjetiska biologiska institutionerna blev populära karriärmöjligheter för tusentals unga hungriga och populistiska tyska biologer. Att redan vid 25 års ålder genom sitt medlemskap t ex i Nazistpartiet eller SS få bli chef för ett eget institut var naturligtvis lockande. En av dem, Heinz Brucher, född 1916 var disputerad forskare, medlem i NSAPD och SS-Untersturmfuhrer (fänrik). Inom SS "Ahnenerbe" och KWI ansågs Heinz vara en påläggskalv: hängiven och kämpaglad. Senvåren 1943 uppvaktades SS-Obergruppenfuhrer (general)  Oswald Pohl, chef ”resursavdelningen” inom SS Reichsfuhrung (dvs Himmlers kansli) av Heinz tillsammans med SS-Sturmbannfuhrer (major) zoologen Ernst Schäfer -ledare för SS-expeditionen till Tibet 1938-39.

SS botaniska insamlingsexpediton 1943

Vid mötet noterades att tillbakadragandet från Stalingrad innebar att viktiga biologiska stationer i Ukraina och på Krim snart måste överges. Man beslutade att den unge Heinz snarast  skulle leda ett SS-botaniskt insamlingskommando i regionen. I juli 1943 gav sig kommandot iväg med tolk och beväpnad eskort i två armélastbilar. Genom kreditivbrev från SS-generaler och polischefer i området fick kommandot fri passage. Man besökte 18 olika biologiska fältstationer mm. En station innehöll bl a uppförökat elit-material från genbanken i Leningrad. Bytet omfattade motsvarande två resväskor med frömaterial etc och fördes till det av SS beslagtagna slottet Lannach i Österrike. Heinz blev där chef för ett växtförädlingsinstitut. När Röda Armén närmade sig området i mars 1945 beordrades Heinz av SS-ledningen att spränga hela anläggningen. Han vägrade dock och gömde det rövade materialet på bondgårdar runt Lannach. Han gömde sig sedan i hemstaden Darmstadt, men infångades av amerikanska arméns underrättelsetjänst i januari 1947. Genom kontakter med en österrikisk hög tjänsteman lyckades Heinz i maj 1947 återvända till Lannach, hämta materialet och i den s k paper clip-processen skriva en vetenskaplig rapport om sitt forskningsarbete. Denna rapport lokaliserade vi i USA´s kongressbibliotek 1999. Rapporten handlar om ensymoxidering och tidighet hos korn. Vad som sedan hände med materialet är en huvudfråga i vår uppföljning av Max Planck Gesellschaft-projektet. Mycket talar för att Heinz köpslog med amerikanarna. Dvs materialet uppförökades och fördelades mellan ockupationsmakterna. En del hamnade troligen i dåvarande tyska genbankerna i Gatesleben och Braunschweig. I och med Nazityskland kollaps miste Heinz hela sin bas –SS.

Flykten till Sydamerika via Sverige

I bevarade brev till sin österrikiske kollega 1947 klagar han över sin missär. Han inbjöds då av upptäcktsresanden Sven Hedin –som hade mångåriga kontakter med de nazityska biologerna att besöka Sverige. Enligt en version flydde Heinz till Danmark hösten 1947. Så småningom  hyrde han en fiskebåt och greps av hamnpolisen vid ankomst till Stockholm. Han släpptes snart och sökte upp svenska kontakter. Under sitt uppehåll i Sverige gifte han sig med den svenska genetikern Ollie (Olivia?) Berglund.

Pingat på Intressant

Del två finns att läsa här

Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, genbanker, nazityskland, WTO, SS, historia, växtförädling

Vad ska vi odla i framtiden?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

Den 20 augusti skrev Jens Sundström ett mycket intressant inlägg rörande denna fråga. Den har aktualiserats av många forskare och beslutsfattare senaste decenniet. T ex i UD/Ds 1996:73 och i inlägg i dagspress och via riksdagsmotioner senaste åren. Och Försvarets forskningsinstitut/FOI intresserar sig i sina långtidsscenarier för hur Sverige vid avspärrning eller annat krisläge ska kunna säkra sina utsädesbehov.  Sedan staten abdikerat under slutet av 1990-talet från direkt finansiell medverkan i svensk växtförädling och Svalöf & Weibull AB under 2006 avslutat förädling och utsädesproduktion av viktiga grödor för svenska odlingsvillkor är frågan hyperaktuell. Inte minst i ljuset av klimatförändringar och ändrade odlingsbetingelser. Lyckligtvis finns ett par mycket lovvärda initiativ på gång för att bl a med statliga medel skapa ett särskilt institut som ska säkra delar av de nya behoven av anpassat utsäde.

I detta arbete är det synnerligen viktigt att enskilda organisationer såsom t ex Naturskyddsföreningen och Ekologiska Odlarna samt andra konsument- och miljöorienterade organisationer aktivt deltar. Svåra frågor rörande finansiering (varifrån ska pengarna tas?), äganden, certifiering/utvärdering (ska EU´s utsädesdirektiv/UPOV styra?) samt uppförökning etc väntar. Här behövs en bred samhällsdebatt där konsument- och miljöorganisationers synpunkter ingår. Mängder av nya frågeställningar kan redan nu anas. Forskare och beslutsfattare inom både privat och offentlig sektor liksom miljö- och lantbruksvänner behöver mötas i en fördjupad konstruktiv dialog. En ny manege har krattats…

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: jordbruk, vetenskap, växtförädling, snf, miljö

Klimatfrågan och makten över de biologiska resurserna

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU

Det har varit och är synnerligen intressant att få följa denna problematik sedan mer än ett kvarts sekel såsom de speglas bl a i internationell lantbruksforskning inom t ex CGIAR. De biologiska resursernas och utsädets genes och betydelse för vårt dagliga bröd och vår  överlevnad blir nu alltmer påtaglig. Något de ej varit hittills i policysammanhang annat än som bevarandefrågor. Trots att de är del av evolutionen - antropogent påverkad eller inte: de rör på sig!  När vi nu äntligen mer kollektivt börja se att klimatförändringen kraftigt kommer påverka innehållet i våra natur- och kulturlandskap kommer de biologiska resurserna och deras genes alltmer i fokus. Vad ska överleva, vad ska försvinna och vad kan vi påverka? Kommer t ex IUCN, UNEP och FAO att som internationella instrument att kunna leverera? Och vad med WTO/TRIPS, Cartagena-protkollet, UPOV m fl? Och kommer berörda organ på nationella nivåer att kunna samarbeta tillsammans med näringsliv och civila samhället i de nya scenarier som kommer fokuseras på tvärfrågor, uppenbara revir-utmaningar och helt nya FoU-agendor? Och kommer man att slippa undan alla de nya globala rättsordningar rörande biologiskt material man ganska aningslöst låtit gå igenom under de senaste decennierna? Min prognos är vi sakta kommer få se en växande explosion av tillträdesfrågor, vars geopolitiska sprängkraft grovt underskattas. Om detta diskuteras nu i CGIARs plenar och i olika underkommittéer. Vi står där i absolut epicentrum för oförmågan hos världens nationer att reformera FN-systemet och konsekvenshålla multilaterala lösningar. Vi kommer få se ytterligare internationella avtal och skapande av nya FN-organ som läggs ovanpå den redan ohanterbara mosaiken. Makten över biologiskt/genetiskt material –i dess ständiga evolution- kommer bli  alltmer central. Möjligen viktigare än kampen om kontrollen av den fossila oljan eller kärnenergin. Och hoppas att t ex SLU engagerar sig ännu djupare tvärs över fakultets- och institutions gränser. Vi får hålla i hatten!

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: CGIAR, biologiska resurser, lantbruksforskning, kulturlandskap

En av Gröna Revolutionens främsta förkämpar -professor M.S. Swaminathan tar plats i Indiska parlamentets överhus

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU

För en vecka sedan meddelades detta i den indiska tidningen The Hindu. Överhuset -Rajya Sabha har 250 medlemmar, varav landets president utser 12 stycken att representera konst, litteratur, vetenskap och samhällstjänster. M.S. Swaminathan disputerade i genetik 1952 och arbetade sedan bl a under 1960-talet med agronomiska försök i Punjab där kortstråiga mexikanska variteter av vete introducerades från Dr Norman Borlaugs försök vid CIMMYT. 1972-78 var han generaldirektör för det indiska jordbruksforskningsrådet ICAR som finansierade försök med högavkastande elitlinjer av ris och vete framtagna av CGIAR-instituten IRRI och CIMMYT. 1982-88 var Swaminathan generaldirektör för IRRI där han ledde framtagandet av 2:a och 3:e generationens högavkastande rismaterial.  1987 erhöll han World Food Price och han har under decennier erhållit ytterligare prestigefyllda utmärkelser. 1988 startade han en forskningsstiftelse i Chernai, Tamil Nadu där han fortfarande har sin bas. Han deltog tillsammans med SAREC i förarbetena för och var 1994-2002 ordförande i CGIARs genpolitiska kommitté vars uppgift är att lotsa CGIAR-instituten i det alltmer komplexa globala landskapet av nya rättsregler rörande biologiskt material. Den idag 82-årige Swaminathan är fortfarande mycket aktiv. Hans kontakter med Sverige är omfattande och breda. Han är ledamot i KSLA och  besökte vid många tillfällen dåvarande Styrelsen för U-landsforskning/SAREC och deltog i många av våra konferenser och policyinitiativ, vilka ofta var kopplade till diskussioner kring CGIAR-systemets relevans och effekter på u-landsnivå. Tidigt gav han sig in i debatten kring tillträde till genetiska resurser och frågor rörande agrobiodiversitet. MS Swaminathan är en lysande visionär när det gäller rättvisefrågor kring den globala livsmedelsförsörjningen, agrobiodiversitet, agrobioteknik och fattigdomsbekämpning. Under Swaminathans tid i ledande befattningar i Indien och internationellt gick landet från svält och livsmedelsunderskott till att bli en ledande nation med ett moderniserat lantbruk. Inom den pågående Dubbelgröna revolutionen: högre avkastning, agrobiodiversitet och starkare miljöanpassning är  Swaminathan ledande inspiratör. I både Indien och Kina ökar nu inslagen av transgena grödor snabbt. Här intar Swaminathan en försiktigt positiv syn på GM-grödor där transgena egenskaper och deras miljö- och odlingseffekter för småbönder står i fokus. Den transgena Bt-bomullen odlas idag över stora arealer i Indien. Och inom det indiska ICAR pågår idag omfattande transgena odlingsförsök rörande ett dussintal nationellt viktiga grödor. Inhemskt framtagen transgen potatis och äggplanta är snart på marknaden. Swaminathans starka och karismatiska personligt tillsammans med hans stora engagemang för Syds rättvisa andel i vetenskapliga och ekonomiska framsteg –gör honom till en unik internationell ledare: öppen för nya möjligheter där det sociala ansvaret och omtanken om de sämre lottade står i centrum.

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: M.S. Swaminathan, Gröna revolutionen, jordbruk, Indien, CGIAR

Gröna Revolutionens fader 93 år i år: Nobelpristagaren Norman Borlaug

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU

Mannen som räddade 500 miljoner människor från svält och 1,1 miljarder regnskog och andra biotoper viktiga för den biologiska mångfalden och uthålligt nyttjande av desamma. Den 14 december 2006 erhöll Norman Borlaug  USAs högsta civila utmärkelse: kongressens guldmedalj för sina insatser för världslivsmedelsproduktionen.

Källa:Nobelpristagaren dr Norman Borlaugs Danforth Center -föreläsning 21 februari 2006

Dr Masa Iwanaga GD för CIMMYT och dr Norman Borlaug El Batan, Mexico, 23 februari, 2006.Foto: CG Thornström.                  

Kommentar

  De 1,1 miljarder hektar som Gröna Revolutionen hindrade från att bli jordbruksmark: dvs regnskog, våtmarker och andra viktiga biotoper inklusive impediment =1,1 miljarder hektar utgör värdefulla reserver/reservoarer för främjande av mer uthålligt marknyttjande och naturligtvis förstärkning av uthålligheten på existerande jordbruksmark. Gentekniken i kombination med ekologiskt lantbruk är exempel på många instrument att använda i dessa insatser.

Andra bloggar om: Gröna Revolutionen, jordbruk, Norman Borlaug, genteknik, ekologiskt lantbruk

Pingat på Intressant

Läste om miljörörelsens ändrade inställning till GMO

Av Carl-Gustaf Thornström, CMB i Uppsala

Som Jens Sundström skriver i oktoberbloggen är detta mycket positivt. Det öppnar för mer proaktiva diskussioner. Världen står ju inte stilla och väntar bara för att Sverige och EU vill avvakta. Ett bra sätt att komma vidare är att fördjupa debatten om vilka transgena egenskaper och vilka genera som är särskilt önskvärda att arbeta med samt de biosäkerhetsrisker som därvid särskilt bör uppmärksammas. Inlåsningstendenserna under ibland obskyra breda växtpatent är en sak vi behöver motverka. Ytterligare ett område som kan diskuteras -men där miljörörelsen tyvärr varit synnerligen tyst är det statliga engagemangets abdikation (mitten av 1990-talet) från deltagande finansiellt och vetenskapligt i den svenska växtförädlingen fram till färdigt sortmaterial. Forskarna både inom privata och offentliga sektorn (och helst då alla röda, vita, gröna och blå biologer) behöver diskutera bl a med miljö-, bonde- och konsumentrörelserna vad vi ska ha (i form av biologiska egenskaper hos kulturväxterna) på våra svenska åkrar i framtiden. Om S&W AB köps upp, vem tillverkar då anpassat t ex vinterhärdigt/tidigt mognande utsäde för odling i Sverige? Personligen vill jag hävda att vi inte bara bör utan måste återuppta det statliga engagemanget i växtförädlingen likt vi plägat sedan förrförra seklets slut. Varför inte diskutera ett skattefinansierat anslag till offentlig växtförädling med ca 75-100 milj kr per år av gröna medel under de närmaste 20 åren. Då får vi en offensiv möjlighet att t ex tillsammans med miljö-,bonde, och konsumentrörelserna i demokratisk anda rekommendera under nationell suveränitet vilket slags växtmaterial vi ska odla på de svenska åkrarna. Ska vi t ex göra något åt UPOVs NDUS-kriterier för att bättre säkra den biologiska mångfalden i kulturlandskapet? Detta istället för att som nu: klaga på S&W som går på knäna- eller på Monsanto´s GMO-frejdighet. Trevligt att vi alla nu är ute på banan -utan rustningar och hillebarder. Det bådar gott!

Carl-Gustaf Thornström, Docent
Gästforskare i genpolitik vid CBM
Ledamot sedan 1999 i Genetic Resources Policy Committee inom Världsbankskonsortiet Consultative Group on International Agricultural Research