forskarbloggen

Vad är nödvändigt lidande?

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

En månad före jul gjorde Djurrättsalliansen vad som verkligen kan kallas en spektakulär aktion när man på Svenska Pigs Grisuppfödardag i Jönköping slog larm om vanvård av grisar på ett antal svenska gårdar. Följden kan väl beskrivas som en blandning av kalla fötter och hett om öronen på många håll i lantbruksnäringen och på jordbruksdepartementet. Och stor upprördhet bland konsumenterna, förstås. Det är alltså inte bara i Danmark som grisar far illa – detta sker även i landet med ”världens bästa djurskydd”.

 

Att det varit tyst om frågan på forskarbloggen betyder inte att SLU inte engagerat sig. Den 30 november publicerades en debattartikel i Aftonbladet signerad tre professorer med djurvälfärdskompetens, Bo Algers, Linda Keeling och Harry Blokhuis. ”Gör så att bra djurhållning lönar sig” uppmanar författarna och pekar på vad forskningen lärt oss om hur grisar fungerar – och hur djurvälfärd kan mätas. Det senare har varit genomgående tema för det omfattande europeiska forskningsprojektet WelfareQuality vars avslutande konferens höll i Uppsala bara en vecka före djurrättsalliansens avslöjande.

 

Dags att diskutera införandet av en frivillig djurvälfärdsmärkning, menar kollegorna vid Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa. En sådan finns sedan länge i Storbritannien där djurskyddsorganisationen RSPCA driver ett eget kontroll- och märkningssystem under namnet Freedom Foods. Någon motsvarighet finns inte i Sverige. Djurskydd ingår visserligen bland kriterierna för KRAVs märkning av ekologisk produktion, men det är bara en av många aspekter, och att som någon skribent i en av de stora dagstidningarna raljera över att KRAV ställer större krav på att fodret ska produceras inom gården än på djurskydd är att skjuta bredvid målet.

 

Kan vi då inte lita på den svenska djurskyddslagen? Det tycks som om det i åtminstone en del av fallen i det aktuella avslöjandet rör sig om direkt vanvård, alltså brott mot lagen. Många har diskuterat om och i så fall var det brustit i djurskyddstillsynen. Det är ju inte meningen att man systematiskt och utan att bli upptäckg ska kunna bryta mot existerande lagstiftning. Men löser lag och ordning alla problem? Den som läser lagen noga finner att vad den föreskriver är att 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I princip all modern djurskyddslagstiftning i världen använder sig av liknande formuleringar. De förutsätter att det finns något som kan betecknas som ”nödvändigt lidande”. Vad är då det?

 

Jag vill hävda att inom ramen för detta begrepp finns två eller kanske tre undergrupper, och att de kan rangordnas efter graden av acceptans:

1)       Det som vi även för oss människor skulle kalla ett nödvändigt ont, som när vi tar hunden till veterinären för en vaccination. Även om de flesta nog är överens om att detta är OK råder det delade meningar om vilka ingrepp som verkligen är i djurens eget intresse.

2)       Det lidande som är förknippat med användning av djur i biomedicinsk forskning. Att detta är ett nödvändigt ont är mera kontroversiellt – många menar att vi faktiskt bör avstå från att använda djur i för detta ändamål – men det ligger i sakens natur att någon form av lidande uppstår när forskningens mål är att studera sjukdomsförlopp och behandlingsmetoder.

3)       Det lidande som det kostar för mycket pengar att undvika – framför allt i lantbruket.

 

Och en hel del av de problem som nu diskuterats i svinuppfödningen hör odiskutabelt till den tredje kategorin. De är svåra att lösa i en prispressad ekonomi. Men de kan lösas – om det får kosta. Vill vi betala priset? Som producenter? Som konsumenter? Vem ska bestämma?

Måste jag bli vegetarian nu?

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Det var Ekot som satte bollen I rullning: Danska grisar plågas före slakt. Svd.se har följt upp med ett antal artiklar, först om den danska svinproduktionen men snart kom också en kritisk artikel om den svenska, där SLU-professorn Bo Algers kommenterade att inte heller svenska grisar alltid har det så bra som de borde. Tack för den nyanseringen, Bosse och svd.se – för ett ögonblick hörde jag Ernst-Hugo Järegård vråla Danskjävlar! men det är förstås inte där skon klämmer. I ett anmärkningsvärt uttalande sätter ordföranden för danska svinproducenterna fingret på en öm punkt:

Det är en fabrik vi har. Du ska inte tro att jag har 1700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem, säger Torben Paulsen till Ekot

Marknaden. Efterfrågan. Så länge vi envisas med att äta så mycket kött som vi gör i västvärlden, och vilja betala så lite för det som vi gör, kommer vi att ha en storskalig djurproduktion där vinstmaximering i stor utsträckning handlar om att skära ner på kostnader. Svensk djurskyddslagstiftning och svenska djuromsorgsambitioner är föredömliga – och de danska är inte så uschliga de heller - men med rådande marknadskrafter lurar frestelsen att tumma på reglerna hela tiden runt hörnet. Det ska man vara medveten om som konsument.

Måste vi då följa i min danska kollegas fotspår och bli vegetarer om vi bryr oss om djuren (och miljön)? Med det här blogginlägget vill jag slå ett slag för ett alternativt tankesätt som jag önskade att alla konsumenter övervägde: om man äter kött mer sällan kan man välja godare, dyrare och djur/miljövänligare kött de gånger man sätter kniven i en biff (eller en riktigt god köttfärslimpa, eller långkokt, mustig kalops). Eller alternativt uttryckt, hellre tofu på tisdag och naturbetesbiff på söndag än trista fläskkotletter varje dag.

För femtio år sedan var kött dyrt i förhållande till genomsnittseuropéns inkomster. Man åt mindre kött, mer sällan, fler delar av slaktkroppen och mer utdrygat. Rent kött var för många en lyxvara, vikt för söndagsmiddagar och högtidliga tillfällen. Numera är kött vardagsmat, och vi äter långt mer än vad vi näringsmässigt behöver* så det finns gott om utrymme för att skära ner. Och gott om etiska vinster att göra med en minskad konsumtion, som Dennis Eriksson redan pekat på här på bloggen. Med mitt förslag ger man sig själv en del av vinsterna tillbaka, i det en del av de pengar man sparar under vegetariska dagar kan gå till bättre och dyrare kött på söndagen. Liksom min mormorsmor antagligen gjorde, fast av tvång snarare än av fri vilja.

Lever jag själv som jag lär? Ja, i så stor utsträckning jag kan. I jämförelse med kött från den iberiska svarta grisen som bökar under korkekarna och bidrar till det unika montado-landskapet i södra Portugal och Spanien eller någon av de traditionella nötraser som föds upp huvudsakligen på bete och grovfoder, som marones- eller mirandesa-boskap – är en vanlig tisdaglig fläskkotlett en högst tveksam historia. I Sverige är naturbeteskött en motsvarighet, fast vi tyvärr inte har samma rikedom av lokalt anpassade lantraser som fortfarande finns i Sydeuropa.

Det är klart att mina smakpreferenser är partiska. Men resonemanget håller. Och det finns en poäng till: bättre betalt för bättre kött i mindre mängd är ett alternativ för, inget hot mot, det inhemska lantbruket.

* Enligt agronomstuderande Madeleine Arnquists examensarbete om köttkonsumtion, klimatpåverkan och hur mycket kött vi kan äta inom ramen för miljömässig bärkraft äter vi i Sverige 219 g / person och dag, att jämföra med Livsmedelsverkets rekommendationer om 140 g / person och dag.

Forskning på djur bra för människor?

Av Anna Olsson. Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Hur väl kommer resultaten från den medicinska genomforskningen patienterna till nytta? frågade Gabriella Lindgren förra veckan här på forskarbloggen. Var finns bevisen för att forskning på djur gynnar människor? frågade en brittisk forskargrupp i British Medical Journal för några år sedan. Tyvärr visar de systematiska genomgångar av djurförsök som gjorts på sistone en hel del brister som påtagligt begränsar nyttan av forskningen. Initiativen till genomgångarna kommer huvudsakligen från två olika håll: dels från grupper som är motståndare till användning av djur i forskning och som i ökande utsträckning intresserar sig för vetenskapliga (snarare än etiska) argument, dels från medicinskt håll där man är bekymrad över att man inte får den patientnytta man skulle önska sig från forskningen.

Från djurförsöksmotståndarhåll talar man gärna om "missvisande resultat" och "bevis" för att forskning på djur inte kan överföras på människor. Forskare med självaktning ska vara medvetna om att det kan vara knepigt att överföra resultat från en patient på en annan - kön, ålder, andra sjukdomar, kostvanor etc kan påverka resultaten. Skillnaderna mellan arter är naturligtvis ännu större. Men likheterna är också stora, många gener och mekanismer är "högt konserverade" mellan arter, det vill säga de ser tämligen likadana ut hos en mus som hos en katt som hos en människa. Så det finns inget som säger att vi principiellt inte kan lära oss något om människor genom att studera möss. Att vi inte direkt kan extrapolera från en art till en annan är en annan sak.

Men resultaten av de systematiska genomgångarna ger oss anledning till eftertanke på en annan front. De säger oss att i dagsläget kan vi egentligen inte utvärdera hur bra modeller djur är i den biomedicinska forskningen eftersom så många studier på djur har stora brister i försöksupplägget. "Placebo" och "dubbelblinda studier" är nyckelord i kliniska utvärderingar av läkemedel på människor, och de är lika viktiga i forskning på djur. Placeboeffekt hos djur? Inte för att mössen känner sig bättre om de tror att de fått en verksam substans, men för att forskaren kan lockas att tro att djuren verkar friskare. Om forskaren då vet vilken grupp av djur som har fått vilken behandling kan han omedvetet påverka resultaten - i synnerhet när det gäller mätningar som har stort tolkningsutrymme.

Forskning som visar på brister i forskning på djur är förstås mums för måns för djurförsöksmotståndare. Men de forskargrupper som ägnar sig åt sådana genomgångar - som till exempel CAMARADES som tittar på stroke-forskning - menar att ur vetenskaplig synpunkt är svaret att planera bättre djurförsök snarare än att avstå från att använda djur.

Själv vill jag gärna tro att vi på husdjurssidan är lite bättre på att planera försök. Vi vet att djuren inte är provrör med päls och vi vet att andra parametrar och variabler än just de som studeras kan påverka resultaten.

En etologs bekännelse...del 1

Hej, här sitter man då för första gången i sitt liv och bloggar... vad nu det betyder? ska jag skriva om mitt liv som forskare, är det verkligen det som är meningen, vill nån verkligen läsa om det?

forskare är jag likväl och så här ser mitt liv ut just nu. Planerar kurser i Uppsala, förbereder programnämnd, fixar betygskriterier, tänker på valpen, planerar exjobbsveckan, läser forskningsplaner, planerar sommarkurs, tänker på valpen, läser utbildninsplan, uppdaterar kursplaner, skriver ansökan om befordranslektorat, tänker på valpen...

ja, det var väl mitt forskar/studierektorsliv i korthet. Man kan lugnt säga att mitt arbetsliv är varierat och många många gånger helt fantastiskt. Var tex på disputation i Linköping igår, min fd kollega Christina disputerade i etologi och det var en mycket härlig teoretisk diskussion angående varför djur gör som dom gör. Och jag träffade min gamla (aj då Pelle vill nog inte bli kallad gammal) handledare Per Jensen och han var lika entusiastisk som vanligt. Och ni vet de där andra höjdarna som brukar komma på disputationer, professorn från Stockholm man inte träffat på länge tex.

Nu går alltså studenterna ut och gör sina kandidatarbeten och jag är så stolt över att de har kommit så här långt och gör så otroligt intressanta och viktiga projekt som exjobb. Tänk att jag har studenter som ska sitta på jordbruksverket och gå igenom djurskyddsärendedomar, och som ska hjälpa länsstyrelsen med sina projekt och som ska utveckla nytt utbildningsmaterial för djurparker. Jag blir så oerhört glad när det går bra för "mina" studenter.

Forskning måste jag säga några ord om, jag skulle så gärna vilja ha mer tid (ja pengar också för den delen) till mer forskning. Forskning är ju så underbart kul, tänk att få sitta och klura över designen på ett nytt projekt och få köra en pilotstudie och testa sina funderingar. Finns det något bättre? Ja, det skulle ju kanske vara sen när man fått in sina data och börjar vända och vrida på dom och plotta det ena och det andra och fundera över varför man får de mönster man får, det är ju faktiskt också en kick. Men det kanske kommer, man kan ju inte vara studierektor hela sitt liv, eller hur?

Jag kan inte låta bli, men jag måste bara få säga några ord om valpen... ja vår lilla Mimmi som kommer hem om två veckor. Hon är korsning mellan tollare och labrador, en helt underbar liten varelse. Och äntligen går min tonårsdröm i uppfyllelse (jag tror nästan inte det är sant...), en egen hund. Tänk så jag tjatade på min mamma där när jag var runt tretton år, men icke, mamma var stenhård, det blev ingen hund i vårt hem inte. Och jag trodde aldrigt jag skulle säga detta, men tack mamma, för att du inte föll för mitt tjat, och gick på det där med att "men mamma, jag ska visst ta hand om hunden...". För idag, när jag har varit involverad i ett projekt där vi tittat på djurhemsverksamheten i Sverige, så inser man vad viktigt det är att föräldrar tar sitt ansvar och faktiskt INTE skaffar djur bara för att barnen tjatar. Djurhemmen är överfyllda av djur som antagligen inte hade hamnat där om vuxna människor funderat först och tänkt igenom vad det faktiskt innebär att ha djur. Är det något som vi på SLU måste se som vår uppgift så är det att få kunskapen om djur och djurs behov att öka i samhället. Jag tror faktiskt att vi måste bli än tuffare så att det kommer in mer djurkunskap på schemat i småskolåldern. Vi måste skapa en mer ansvarstagande grupp av föräldrar och jag tror att vi måste börja i de lägre åldrarna och diskutera vad djur gör och varför.

Jag återkommer, det lovar jag, för de här frågorna brinner jag för.

vänligen

Maria Andersson, SLU i Skara

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, etologi, djurskydd

Fång leder till att hästar måste avlivas varje år

Av Magdalena Wärn, Studerande vid Etologi & Djurskyddsprogrammet SLU i Skara

Fång drabbar hundratals hästar varje år och leder till att många måste avlivas på grund av de inte går att rehabilitera. Men med rätt kunskap skulle många hästar slippa gå detta öde till mötes.

Fång är en sjukdom som uppstår vid rubbning av tarmfloran och med mest framträdande symptom i hovarna. Hästen har svårt att stå och röra sig, och har mycket ont. Orsaken kan exempelvis vara överutfodring, för mycket socker/stärkelse eller ett för snabbt byte av foder. Många gånger sker utbrottet på våren och försommaren då hästen släppts ut på ett för kraftigt bete. Men det som många inte vet eller tänker på är att risken för fång även är stor i en väl nedbetad hage där gräset som växer upp är väldigt spätt och näringsrikt.
Ju tidigare det upptäcks att hästen drabbats av fång desto fortare och lättare går i regel rehabiliteringen. Det viktigaste är att ta bort hästen från det som utlöste sjukdomen, tillkalla veterinär och ställa den på mjukt underlag för att minska smärtan i hovarna. En häst som rehabiliteras för fång skall ges foder av den bästa kvalitén och skall absolut inte svältas utan skall ha tillgång till fiberrikt stråfoder, storleken på ransonen skall anpassas efter hästens behov.

Alla hästraser kan få fång men små ponnyer, exempelvis Shetland och andra naturraser, drabbas ofta lättare än stora raser. Detta kan bero på att de många gånger är lättfödda och ofta inte motioneras lika mycket som stora ridhästar. Många små ponnyer rids inte så hårt eller går som sällskapshäst till en stor häst. Det är relativt lätt att få tag i en liten billig ponny som sällskap. Men om den inte kan gå i samma hage, på grund av risken för fång, som den stora hästen så ställer detta till bekymmer och slutar kanske med att ponnyn får gå ensam i en liten hage. Detta är inte är någon god lösning för någon av hästarna som visserligen kan ha synkontakt med en artfrände men ändå inte kan få utlopp för sitt starka flockbeteende.

Kraftigt gödslade beten innehållande endast ett fåtal grässorter är framför allt inte bra för en ponny, men inte optimalt för någon häst. En häst mår bäst av att gå på ett naturbete med blandade sorters gräs och örter, med skogsdungar och varierande terräng. Detta är bra för både matsmältningssystemet och psyket då en häst i naturligt tillstånd tillbringar många timmar och vandrar långa sträckor för att söka föda och få i sig en blandad diet innehållande alla nödvändiga näringsämnen.
Men har man inte tillgång till ett lämpligt bete för sin ponny kan Greenguard, en sorts munkorg, vara ett alternativ. Den begränsar intaget av gräs så att hästen inte äter för stora mängder, men möjliggör att ponnyn kan gå i en hage med gräs som annars hade varit för kraftigt för den.

För att undvika att ens häst drabbas av fång krävs att man tänker till och anpassar utfodringen för varje individ. Även om risken är störst hos små ponnyer så kan som sagt alla hästar drabbas och om hästen är överviktig är risken större. En häst är gjord för att äta lite och ofta, och inte för kraftigt gräs eller för mycket kraftfoder. Var speciellt uppmärksam på hästens tillstånd vid betessläpp och undvik snabba foderbyten. En långsam introducering till betet men även vid nya fodermedel är bäst. Var speciellt uppmärksam om du är ägare till en häst som tidigare haft fång, risken för återfall är stor.
Är det acceptabelt i dagens upplysta samhälle att så många av dagens hästar lider av och avlivas på grund av denna sjukdom. Har du en häst som ligger i riskzonen för att utveckla fång är det din skyldighet att ta reda på hur du skall minimera riskerna och se till att hästen får leva ett så naturligt och friskt liv som möjligt.

Inlägget ingår som ett delmoment i kursen Djurmiljö (C-kurs i etologi- och djurskyddsprogrammet) med prof Bo Algers som kursledare.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om djurskydd, hästar, miljö, SLU,

Ska vi äta grillad kyckling ikväll?

Ida Engström Studerande vid Etologi och Djurskyddsprogrammet, SLU i Skara

De flesta av oss känner igen situationen – man har jobbat över, är trött och måste handla kvällsmat. Grillad kyckling har fördelen att det är billigt, och framförallt redan klart!  Men innan ni faller för frestelsen i de varma påsarna, betänk detta:
     De slaktkycklingar vi producerar idag härstammar från det röda djungelhönset, som lever i relativt små grupper i indiska djungler. Kontrasten mot dagens broilers är slående – de nykläckta kycklingarna kommer från kläckeriet till uppfödarna, och lever sina korta liv i gigantiska grupper i stora stallar. Den svenska slaktkycklinguppfödaren föder i genomsnitt upp ca 85000 kycklingar per omgång och man hinner med cirka 7 omgångar   under ett år. Genom intensiv avel och effektivare foder växer kycklingarna snabbare, vilket leder till billigare kött, men kycklingindustrin har även en baksida.
     Under år 2006 producerades i Sverige 72 400 000 kycklingar. Kycklingarna slaktas vid 32-39 dagars ålder, vid cirka 1,5 kilo vikt och efter att ha ätit ca 2,5 kilo foder. På den korta tiden har kycklingen växt från en liten gul dunboll till de stora kroppar vi ser i affärerna, vilket bland annat har påverkan på deras benhälsa. Cirka 15 procent av slaktkycklingarna uppvisar tack vare den snabba tillväxten någon form av ohälsa i benen, så som hälta eller tydlig ojämnhet i rörelsemönstret. Kroppen och skelettet hinner helt enkelt inte med den vikt kycklingen måste lägga på sig under den cirka månad den lever. Kycklingarna kan även drabbas av hjärtslag. Troligtvis är det den höga tillväxten som kräver så mycket syre att hjärtat blir överbelastat (SDS, även kallat sudden death syndrome). Studier har visat att det framförallt är tupparna som drabbas av detta.
    Allt eftersom kycklingarna växer till sig blir trängseln större (i Sverige har vi en tillåten beläggningsgrad på 20-36 kilo fågel per kvadratmeter) och miljön sämre, eftersom underlaget blir belagt med gödsel. Kycklingarna har som följd av den tunga kroppen ofta svårt att gå vilket medför att de ligger ned mycket på underlaget och detta kan ge frätskador på fötter, ben och bröst. Det stora antalet gör det omöjligt för uppfödaren att ta hänsyn till enskilda djurs behov.
    Naturligt lever kycklingarna från kläckningen med sin mamma i nära gemenskap och följer med henne var hon än går, och även innan födseln håller hönan kontakt med kycklingen genom att besvara pipen inifrån ägget. I kycklingindustrin förekommer inga hönor, utan kycklingarna kläcks ”föräldralösa” innan de tillsammans med tusentals andra kycklingar transporteras till de stall där de ska leva sitt korta liv.
    Men vad kan konsumenterna göra? Genom att ställa krav på producenterna kan vi förändra och förbättra slaktkycklingarnas liv! Satsa på ekologisk kyckling, eller välj bort kyckling helt. Quorn är ett lättlagat alternativ som med rätt kryddor smakar förvillande likt den hönsfågel de flesta svenskar älskar att äta. Så kära konsument, väg din billiga middag mot den kostnad kycklingen som ligger i den varma påsen har fått betala.

Inlägget ingår som ett delmoment i kursen Djurmiljö (C-kurs i etologi- och djurskyddsprogrammet) med prof Bo Algers som kursledare.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om djurskydd, kycklingar, SLU

Svenska djur i förbjudna system.

Emelie Rohdin, Studerande vid Etologi & Djurskyddsprogrammet SLU i Skara

Är det inte dags att Sverige tar ansvar för sina exporterade djur? Debatterna har gått höga och vilda om djurtransporter de senaste årtiondena, men i debatten har frågan om vad som händer med djuren sedan helt glömts bort. År 2003 publicerades en offentlig utredning av Djurtransportutredningen där man bland annat kan läsa att Sverige var den 6:e största exportören av levande grisar år 2000. Bland de som toppade importen, alltså några av slutdestinationerna för våra levande svenska grisar, tillhör Tyskland, Holland och Frankrike vilka har en annan djurskyddslagstiftning än vi i Sverige. Av dessa går de flesta direkt till slakt men det finns dock en andel djur som går på export som avelsdjur.  Detta är djur som vuxit upp med den svenska djurskyddslagen, men som sedan hamnar i djurhållningssystem som skulle vara förbjudna i Sverige. Några exempel kan illustreras med följande, tänk er en sugga som fött sin första kull smågrisar i ett Svenskt system där hon kunnat röra sig någorlunda i en box med sina kultingar. Efter detta går hon på export till något av de ovan nämnda länderna. Där kommer hon att fixeras inför nästa grisning d.v.s. låsas fast i en liten trång spilta där hon endast kan ta ett steg fram eller bak och knappt lägga sig ned. Vad gör inte detta för ett djur, att veta hur hon bör kunna interagera med sin avkomma, men är förvägrad vad som kommer för henne naturligt på grund av en stålbur? Ett annat exempel är när exporten används för att kringgå den svenska lagen eller praxisen, vilket bland annat sker med en del av våra Svenska kalvar. Enligt en rapport från Swedish Meats år 2000 förmedlas kalvarna vid sex veckors ålder från mjölkproducenten till kalvuppfödare i Sverige bland annat för att man vet att kalvar yngre än 6 veckor är väldigt känsliga för de påfrestningar som transport och foderbyte innebär. Men genom att exportera kalvarna kringgår man denna praxis, de svenska mjölkproducenterna har då möjlighet att sälja så unga djur som två veckors kalvar till uppköpare utanför Sverige. Vilket innebär att dessa kalvar som vi vet är väldigt känsliga för transport så tidigt får göra en ännu längre resa. Vi i Sverige klappar oss själva allt för ofta på axeln och påstår att vi har en så god djurvälfärd, men kan vi verkligen med gott samvete påstå detta? Vi skickar samtidigt djur till förhållanden som vi förkastar inom våra gränser. Om vi i Sverige börjar leva lite mer som vi lär även utanför våra gränser så skulle det skicka en signal till resten av världen att vi menar allvar med vår lagstiftning. Har inte vi konsumenter och producenter i Sverige ett moraliskt ansvar för de djur som föds i Sverige även om de exporteras.

Inlägget ingår som ett delmoment i kursen Djurmiljö (C-kurs i etologi- och djurskyddsprogrammet) med prof Bo Algers som kursledare.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om djurskydd, SLU, djurtransporter, miljö

Sommarkatter och brist på kattvett

Av Maria Andersson, Avd för etologi och djurskydd Inst. för husdjurens miljö och hälsa, SLU i Skara

Hej, idag har en ny termin startat och vi i Skara har fått massor av nya trevliga studenter till campus. Det är otroligt kul att se alla dessa nya studenter som alla kommer med ett engagerat djurintresse. Jag blir så himla glad över att det är så många unga studenter som bryr sig om hur våra djur har det och som kan tänka sig att jobba för att våra djurmiljöer blir bättre i framtiden. Något som ligger mig mycket varmt om hjärtat är våra katters väl och ve. I vår rapport om katter på djurhem som publicerades innan sommaren framkom att det är många katter som lämnas till djurhem och att det säkerligen i mångt och mycket handlar om att människor som skaffar katt inte alltid har full koll på vad det egentligen är för djur de har skaffat. Hur man ökar kunskapen om katter i samhället och hur man får människor att faktiskt skaffa sig kunskap är något som jag har funderat mycket över. En sak som jag verkligen tror på är att man måste diskutera detta redan med barnen på grundskolenivå. Det borde vara nästan lika viktigt att barn lär sig hantera och förstå sig på olika djur som att lära sig skriva och räkna. Jag tror att om vi kan föra in kunskap om katters beteende och hur katter ska hanteras för att må bra, tidigt i skolan så kommer vi att förebygga de problem med okunskap som vi ser idag. Så lärare därute, ta detta på allvar och för in lite mer djurkunskap och "kattvett" i skolan. Och hör gärna av er om ni behöver bolla idéer.

Många vänliga hälsningar Maria Andersson, forskare och lärare i etologi vid SLU i Skara

Andra bloggar om: katt, djurskydd, etologi, husdjur