forskarbloggen

Veckans bubblare: champagne och havsvatten

I ett tidigare inlägg [1] nämndes den karaktäristiska skillnaden som återfinns i champagne och andra mousserande drycker gentemot deras mer stilla varianter: bubblorna. Att skillnaden i de bubblande och icke-bubblande dryckerna ligger på kemisk nivå redovisades redan då [2] och har sedan dess utökats med ytterligare studier [3]. I dagarna kommer ännu en artikel inom detta område, som dessutom identfierar ett dussintal av över hundratalet ämnen som förekommer i avsevärt större mängd i champagneaerosolen strax ovanför ytan än drycken i glaset [4]! Många av dessa föreningar är ytaktiva ämnen, däribland några som är av olfaktorisk betydelse, något som man mycket väl kan tänka sig då bubblorna i sig ger upphov till relativt stora reaktionsytor.

Artikeln leder även diskussionen åt ett helt annat men likväl relaterat fenomen, nämligen kemin i havsvattnets brus. Det har nämligen visat sig att specifika organiska föreningars koncentration är många tiopotenser högre i havsbruset än i havsvattnet självt, förmodligen då den större ytan även här leder till ökad reaktionsbenägenhet [5]. Fascinationen över små bubblor och deras kemiskt annorlunda aerosol är väl något man kan skänka en tanke nästa gång man dricker valfri bubblande dryck - oavsett om strandens tånglukt gör sig påmind eller ej.

Champagneartikeln [4] tillhör de forskningsrön som uppmärksammas av Vetenskapsradions nyhetsprogram i Sveriges radio P1, 29 september 2009 [6]. Programmet sänds vardagar kl 06.33, 07.36 och 08.37.

[1] Vin, bubbel och klimat, Lundberg, D. Forskarbloggen (11 december 2008), länk: <http://forskarbloggen.typepad.com/forskarbloggen/2008/12/vin-bubbel-och-klimat.html>

[2] Wine flavor: chemistry in a glass, Polášková P. et al., Chem. Soc. Rev., 37 (2008), 2478.

[3] Wine Chemistry and Flavor: Looking into the Crystal Glass, Ebeler S.E. & Thorngate J.H., J. Agric. Food Chem., 57 (2009), 8098.

[4] Unraveling different chemical fingerprints between a champagne wine and its aerosols, Liger-Belair G. et al., PNAS, 106 (2009), 16545.

[5] Marine aerosol production: A review of the current knowledge, O'Dowd C & De Leeuw G., Phil. Trans. R. Soc. A 365 (2007), 1753.

[6] Vetenskapsradion, länk: <http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programID=406&nyheter=1> (2009-09-29)

Vad menas egentligen med begreppet hållbar utveckling

Av Jens Sundström Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

Det är en fråga som många av landets forskare grunnat på den senaste tiden. Både VR och FORMAS beviljar nämligen i år medel till de forskare som bäst kan motivera sin forskning ur ett hållbarhetsperspektiv eller vars forskning bidrar till en ekologiskt hållbar utvecklingen av samhället, som det står att läsa i FORMAS handbok. Vad det egentligen betyder tål att tänkas på, kanske kan forskarbloggens läsare hjälpa till genom att ge sin definition av begreppet hållbar utveckling?

För den rådville forskaren som ändå funderar om den egna forskningen kan omfattas av formuleringen anordnade NL-fakultetens Future Faculty två seminarier under förra veckan. Ett av dessa seminarier, med Johanna Dernfalk forskningssekreterare på FORMAS, kan man titta på i efterhand via Future Faculty´s hemsida.

Att söka eller inte söka det är frågan

Av Jens Sundström Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Den som väljer att inte söka har i alla fall inte någon möjlighet att få några pengar. Den något förnumstiga sanningen får man som yngre forskare ofta höra av sina etablerade kollegor när man frågar sig om det är någon mening att skriva ännu en ansökan om forskningsmedel. Som om det rörde sig om något slags lotteri.

Under 2008 skrev jag sammanlagt fjorton ansökningar. Varje ansökan tog upp emot en vecka att skriva. I två av utlysningarna, som båda speciellt riktade sig mot forskare på SLU, inkom närmare 40 ansökningar. En ansökan per utlysning beviljades forskningsmedel. 40 arbetsveckor som istället kunnat ägnas åt forskning. Lägg därtill till den tid som de sakkunniga ägnat åt att granska min och de övriga forskarnas ansökningar och var och en inser att det måste vara ett väldigt bra projekt som beviljas väldigt mycket pengar för att motivera all förlorad forskningstid. Fast om man som forskare får information om hur mycket pengar som finns att söka samt en uppskattad beviljandegrad är detta egentligen inte ett problem. Det går då att ta ställning till om det är värt tiden att skriva ännu en ansökan.

Problem uppstår dock när förutsättningarna ändras efter det att utlysningen skett. I början av året arbetade jag med en ansökan för de särskilda forskartjänster som KVA utlyser. Två veckor innan deadline utgick en bulla från landets rektorer om att de minsann inte tänkte ta emot några forskare som beviljas medel för de särskilda forskartjänsterna eftersom KVA inte gav full kostnadstäckning (d.v.s. OH, som på SLU uppgår till dryga 70 % för lönemedel och på KTH 65 %). Information om detta sipprade så sakteliga även ner till oss som satt och skrev. En vecka innan deadline var det dock fortfarande osäkert om det som SLU-forskare var någon mening att fortsätta skriva på sin ansökan. KVA rättade dock i sista stund in sig i ledet; minskade antalet tjänster från 12 till 8, beviljade universitetens deras OH och gav oss som skrev ytterligare två veckor att fila på våra ansökningar.

I veckan som gick öppnade forskningsrådet FORMAS sin årliga utlysning för ansökningar om bidrag för forsknings- och utvecklingsprojekt. Några anvisningar för sökande finns i skrivande stund inte publicerade, sådana får vi vänta på ytterligare en tid. Det beror på att FORMAS styrelse för två veckor sedan beslutade sig för ändra bedömningsgrunderna för vilka projekt som ska beviljas forskningsmedel. Trots att ansökan är öppen, och man kan förvänta sig att många forskare påbörjat sitt arbete med årets ansökan, är inte riktlinjerna för vad som ska gälla vid bedömningen av ansökningarna klara. Ett slutgiltigt beslut i den frågan förväntas inte tas förrän FORMAS har styrelsemöte i april, d.v.s. ett par dagar innan ansökan stängs. Det som dock har beslutats är att antalet beredningsgrupper kommer att minskas och att antalet avnämare i förhållande till antalet sakkunniga forskare kommer att öka i beredningsgrupperna. Dessutom kommer en ökad vikt att läggas vid en direkt nytta för en hållbar miljö och uthålligt nyttjande av naturresurserna. Det låter bra, men i praktiken innebär detta att tillämpade projekt kommer att ges företräde eftersom det i ett projekt av grundforskningskaraktär kommer att vara svårt att påvisa en direkt nytta. I bästa fall kan man för ett grundforskningsprojekt kanske hävda en möjlig nytta. Men en direkt nytta med upp-skissad kommersialiseringsplan och stödjebrev från tilltänkt avnämare tror jag kommer att vara svårt att prestera om man antar att nyttan med forskningen kanske uppenbaras först 30 år fram i tiden.

FORMAS är vid sidan av VR det forskningsråd som har ett statligt uppdrag att främja grundforskning inom naturvetenskap och teknik, och har huvudansvar för forskningsområden som rör bland annat miljö och klimat. Med de nya riktlinjerna tror jag att många grundforskningsprojekt av hög vetenskaplig kvalitet kommer att få avslag till förmån för tillämpade projekt som kanske håller lägre vetenskaplig kvalitet men som har en tilltänkt beställare (avnämare). Den åsikten delar jag med majoriteten av de forskare som ingår i forskarrådet i FORMAS styrelse och som reserverade sig mot styrelsebeslutet. Vi får se om landets rektorer även denna gång vaknar till i elfte timmen, när det nu gäller grundforskningens väl och ve. Till dess får vi åter fundera på om det är värt mödan att söka. Min kollega svarade i alla fall denna gång: Jag vet faktiskt inte.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om KVA, ansökningar, FORMAS, vetenskap

Är Stymne köpt av GMO-industrin?

av Sten Stymne, Institutionen för Växtförädling och Bioteknik (Alnarp) och VD för ScanBiRes AB (Alnarp)

 

Jag fick för någon vecka sedan ett telefonsamtal från en student på ett svenskt universitet som gjorde en undersökning om kopplingar mellan industrin och svenska forskare som sysslar med genteknik på växter. Hon hade följt mina inlägg på Forskarbloggen och menade att jag där borde öppet redovisa de kopplingar med GM-industrin som jag har. Syftet med en sådan redovisning torde vara att läsare av mina inlägg då får en vink om att jag skulle kunna ha bakomliggande motiv att gynna mina uppdragsgivare inom GMO-industrin genom mina inlägg. I och för sig vänder jag mig mot alla sådana "guilt by association"-resonemang. Det är påståendet eller resonemanget som någon för i en debatt, oavsett om det är i GMO-debatten eller vilken annan debatt som helst, som skall bedömas och bemötas. Att avfärda påståenden med typen av argument; "att han är ju köpt av industrin", eller "det vet man ju att Greenpeace har GMO-motståndet som affärsidé",  är inte att föra debatten framåt utan att sabotera en dialog i syfte att inte vilja ha upp alla fakta till diskussion. Här har både GMO-motståndare och tillskyndare syndat, även här på Forskarbloggen. Jag har dock kommit till slutsatsen att det är en fördel för GMO-debatten att här redovisa mina kommersiella kopplingar och mina motiv till att ha sådana.

 

Det är ju så att nästan alla forskare, i alla fall på ett sektorsuniversitet som SLU, vill att deras forskning skall komma till nytta för samhället och den övervägande delen av samhällets aktiviteter lyder ju under kommersiella villkor. Detta gäller i speciellt hög grad genmodifierade växter. Det är därför oundvikligt att växtforskare som sysslar med genteknik och som vill att deras forskning skall komma till användning också förr eller senare måste ha kontakter med den industri som kan ta denna forskning ut på marknaden i form av grödor. Jag vill med emfas hävda att alla mina industrikontakter är av det slag att den forskning som jag utfört med stöd av industrin har haft syften som överensstämt med mina mål att främja utvecklingen av ett hållbart samhälle och att jag inte har haft någon personlig ekonomisk vinning av denna forskning. De som följt mina inlägg i GMO-debatten torde inte heller ha undgått att märka att jag varit starkt kritisk till hur lagstiftningen tillåtit att GM-växter patentskyddas på ett sätt som monopoliserar framtidens växtförädling till ett fåtal multinationella företag och därmed på sikt hotar att tillintetgöra den dynamik som den nuvarande växförädlarrätten  inneburit för växtförädlingens utveckling. Patentlagstiftningens tillämpning på GM-växter innebär nämligen att växtförädlingen inte som tidigare kan fritt bygga på tidigare förädlares framsteg och det är mer än en skandal att detta har kunnat tillåtas. Tänk om våra vänner inom miljörörelsen hade fokuserat sin kritik av GMO på detta! Trots denna kritik av patentlagstiftningen har jag patenterat själv och står som uppfinnare till (antagligen) flera hundra beviljade patent. Har man inte patent så är inte industrin intresserad då de inte kan skydda sina produkter, och då kommer de inte någonsin ut på marknaden. Helst skulle jag dock sett att jag hade sluppit detta slöseri med både pengar och forskarkrafter. Jag skulle tro att kostnaderna för patentering och patentadvokater vida överstiger de kostnader man hittills lagt ner på forskning på GM-växter. 

 

Efter denna redovisning av mina motiv så följer här en redogörelse för mina industrikontakter och jag står gärna till tjänst med ytterligare upplysningar för den som så önskar:

 

Min forskning rör vegetabiliska oljor och att med genteknik förändra kvalitet och kvantitet av dessa i våra grödor. Under 90-talet samarbetade jag med ett amerikanskt bioteknikföretag, Calgene, genom att jag fick tillgång till, och studerade biokemiskt, GM-raps de tagit fram med förändrad fettsyrasammansättning (producerande korta fettsyror) och jag publicerade ett par artiklar tillsammans med företaget. Företaget köptes sedermera upp av Monsanto vilket är anledningen till att jag hamnat på Monsantos hemsida, där de listar de publikationer Monsanto-anställda producerat (vilket en anti-GMO-bloggare till sin förtjusning har noterat!). Jag var även konsult för Calgene i två år och under det sista året var företaget Monsanto-ägt, så i praktiken har jag varit konsult åt Monsanto(!). Under mitten av 90-talet stöddes min forskning av Stiftelsen för Strategisk forskning. Denna stiftelse krävde att man sökte patentera potentiellt värdefulla forskningsrön vilket vi också gjorde. Jag hade dock svårt att hitta industrintressenter till dessa patent(ansökningar) varför jag fick låna av min mamma för att kunna betala ansökningarna!. Så småningom övertogs patenten av Svenska Lantmännen (numera Lantmännen) som (utan min vetskap!) sålde dessa vidare till det nybildade BASF Plant Science  (BPS, då 85% ägt av BASF och 15% av Svenska Lantmännen, numera 100% ägt av BASF). Forskargruppen fick som kompensation 5 miljoner kronor och vi bildade ett bolag, Scandinavian Biotechnology Research AB (ScanBi AB, 13 ägare)  med dessa pengar som grundplåt. ScanBi AB förde också fram ett förslag till forskningsprojekt (utveckling av vegetabiliska oljor för industriändamål för att ersätta fossil olja) till BPS och tecknade ett treårigt forskningskontrakt med detta företag (under åren 2000-2003). ScanBi AB bildade också ett helägt dotterbolag, ScanBi Diagnostics (ursprungligen ScanGene), för spårning av GMO inblandning, framförallt i utsäde. Detta dotterföretag såldes av 2007 och moderbolagets kortnamn ändrades till ScanBiRes AB. Under 2007 utförde ScanBiRes AB ett forskningsprojekt för Bayer CropScience (modifiering av vegetabilisk olja för plasttillverkning). För närvarande har ScanBiRes ett samarbete med BPS och stött av Vinnova för utveckling av oljeväxter producerande ’fiskfettsyror ’ (EPA och DHA). Jag är f.n. 20% tjänstledig från min SLU tjänst för arbete på ScanBiRes AB (med samma (tim)lön som på  SLU). Det skall noteras att ScanBi(Res) har gått med stadig förlust från start ända till 2007 då kassan nästan var tom. Orsaken var dåliga aktieplaceringar ("IT-bubblan"), misslyckat eget forskningsprojekt samt uppbyggnad och koncernbidrag till ScanBi Diagnostics. Under 2008 kunde vi dock visa upp en liten vinst varvid aktieägarna kunde få tillbaka sina investerade aktiekapital som aktieutdelning.

 

Huvudanledningen att driva en viss del av vår forskning i bolagsform är inte att tjäna pengar (vilket vi alltså inte har gjort) utan att den sekretess som ett företag som betalar forskningen  i allmänhet kräver  är svårförenlig med den akademiska forskningens krav på öppenhet och att kunna  kommunicera och samarbeta fritt. Det skall påpekas att ScanBiRes AB är det enda svenskägda företag som idag bedriver växtbioteknisk forskning och, vid sidan av Syngenta i Landskrona, det enda svenskbaserade företaget med sådan verksamhet överhuvudtaget (sedan BPS lagt ned sin verksamhet i Svalöv). Även om omfattningen av verksamheten i ScanBiRes AB idag är mycket blygsam (1-2 forskare) är det min förhoppning att den, med gynnsammare klimat för GMO forskning, kan expandera och bidra till att svensk växtförädling kan återfå en del av den forna glansen samt kunna utgöra en arbetsplats för en del av de eminenta växtforskare vi fortfarande har i Sverige, men som idag har svårt att finna sin utkomst.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, GMO, industri, patent, genteknik

Vasa du nu?

Av Daniel Lundberg, redaktör Forskarbloggen

En vetenskapsnyhet når ut

Det har väl inte undgått någon att verkligheten har hunnit ikapp det bärgade regalskeppet Vasa. Trävirket som hann med att ligga 333 år på botten av Stockholms hamn har utstått kemiska angrepp under en längre tid, något som givetvis studerats i detalj. Fredagen 26 september läggs ytterligare ett arbete till handlingarna då Gunnar Almkvist försvarar sin avhandling [1], kl. 10.15 i sal L i Undervisningshuset på Ultuna. För att inte gå händelserna i förväg tänkte jag inte diskutera innehållet i avhandlingen, utan överlåter detta till Gunnar. Istället tänkte jag ta tillfället i akt att kommentera den mediala uppmärksamheten som hans arbete fått för när det gäller Vasa då är alla intresserade! Nyheten dök upp inte bara på SLU:s hemsida med extra tilltagen plats igår [2], utan rapporterades även av Upsala Nya Tidning (UNT) samma dag [3]. Detta citerades av SVT Text under natten [3], samtidigt som Vetenskapsradion i P1 sände en skjutjärnsintervju med Gunnar morgonen efter [4]. Även Dagens Nyheter (DN) hade en kvartssida med nyheten imorse [5a] och listan fortsätter säkert att växa långt efter det att jag stannat till här.

Texternas variation

Texten som står att finna på SLU:s hemsida är, som sig bör, ett utförligt grunddokument. Avhandlingens innehåll gås igenom på ett korrekt sätt och tillhandahåller allt en utomstående journalist behöver för att bilda sig en mycket god uppfattning av problemställningen och kemin som avhandlingen bygger på. Även UNT:s rapportering håller hög kvalitet, kanske främst för att den bygger på det SLU skriver, och även en kort intervju med Gunnar. Det finns egentligen inget att klaga på SVT Texts version heller, då den tillåtna textmassan i detta format är ytterst begränsad. Vetenskapsradion ger en kort bakgrund och hinner även de med att få tag på Sveriges mest eftertraktade doktorand (i alla fall denna vecka)! Om man tänker på att radio är ett bildlöst medium gör de också hyfsat bra ifrån sig. DN går sin egen väg står ut i sammanhanget och då menar jag inte bara genom praktrubriken Järn äter upp ”Vasa”, utan även för att kemiskt sett slarva mest med språket.

Kemins plats i svenska språket
Inom ämnet kemi, i synnerhet inom det oorganiska området, är det nämligen en väldigt stor skillnad på järn (som är ett grundämne) och järnjoner (som inte är det!). Detsamma gäller naturligtvis för texternas svavel och svavelföreningar, men då även elementärt svavel hittats i träproverna kan man med rätta säga just svavel ibland. Dessutom händer det, i ledigt tal, att man säger lite slarvigt "järn" och "svavel" för att täcka in alla tänkbara former, men i ett mer utbroderat vetenskapligt sammanhang bör man nog hålla isär begreppen eller åtminstone skriva om orden så att de blir mer korrekta (exempelvis ”järnföreningar”). Denna noggrannhet syns tydligt i SLU-texten och de gånger som järn och svavel nämns görs detta i huvudsak i rätt mening eller i en förklaring av problemet. Samma goda språk återfinns i UNT:s text, men detta är kanske en naturligt följd då den bygger på den SLU publicerat. Den kraftigt nedkortade texten på SVT Text är svår att bedöma då den är så pass kort men får i alla fall godkänt, för att sammanfatta en avhandling på en ynka text-tv-sida är ingen lätt uppgift! Vetenskapsradion är aningen mer slarvig i sin rapportering och avslutar sin nyhet med den lagom förvirrande slutsatsen: ”Järnet som orsakar den allvarligaste nedbrytningen kommer från sönderrostade bultar och kanonkulor.” Den konstigaste versionen av nyheten står DN för. Kanske är det den effektsökande rubriken som gör att jag reagerar så kraftigt, för inte behöver man citattecken för ett skeppsnamn? Det visar sig, till min förvåning, att Typografisk handbok ger DN rätt [6], men jag finner senare att Svenska skrivregler även sträcker ut en hand till oss oliktänkande [7]. Det är väl knappast risk för att vi förväxlar skeppet med staden med samma namn. Jag hade nämligen hellre sett Vasa i kursiv stil, men jag antar att tidningens sanserif inte gör sig bra svagt lutad. Och om man envisas med att ha citattecken, hade de då inte passat bättre runt ”äter upp”? Eller runt ”Järn” om vi skall vara kemiskt petiga! Nästan hela artikeln är uppbyggd runt en intervju och går inte in på resultaten i direkt detalj, utan mer hur forskningen gått till. Den tryckta artikeln känns rumphuggen och förklaringen får man på nätet som erbjuder en något längre och därmed bättre version [5b]. Båda versionerna skriver dock ”ph-värdet” där man nog med säkerhet menar ”pH-värdet”.

Slutkommentar
Visst är det svårt att hålla koll på begreppen, men det är fullt möjligt i synnerhet om det finns tillräckligt med utrymme. Som vanligt är det kanske huvudsaken att budskapet når fram, men om man kan göra det på ett korrekt sätt, finns det då någon anledning att inte göra det? Det ska sägas att Gunnar citeras i många av tidningstexterna, men om citaten stämmer med det han verkligen sade kan nog bara han svara på själv. I radiointervjun hör vi dock honom säga ”att järn har de här egenskaperna”, vilket i min mening är ett korrekt sätt att använda ordet järn. Gunnar och andra kemister vet ju skillnaden på järn och järnjoner, vare sig de sistnämnda är två- eller trevärda. Efter fredagens presentation tror jag att alla andra intresserade vet det också eller vad säger du, Gunnar? Jag vet ju att din avhandling har en mycket bättre sjöduglighet än skeppet den handlar om.

Fotnot: Huruvida skeppet här nedan skall kallas Vasa eller inte står beskrivet med önskvärd tydlighet bland Hexmasters faktoider [9]. Den mest drastiska av kommentarer i Vasa-sammanhang stod guiden till Stockholm som medföljde SAS’ ombordtidning Scanorama för ett par år sedan: ”So go see her before she crumbles.” (sic!) [8]

Vasa - fortfarande i hetluften

Referenser:

[1] Almkvist, G. (2008), The Chemistry of the Vasa - Iron, Acids and Degradation, Acta Universitatis Agriculturae Sueciae 2008:57, Uppsala (pdf-version, 4 MB)

[2] ”Det är järn som orsakar nedbrytning av trä i Vasaskeppet”, SLU, 23 september 2008

[3] ”Järnet hotar Vasa”, Upsala Nya Tidning, 23 september 2008

[4] ”Svavlet skyddar regalskeppet Vasa” Vetenskapsradion (med länk till nyhetsprogrammet), 24 september 2008

[5] a och b) ”Järn äter upp ’Vasa’”, DN, 24 september 2008

[6] Hellmark, C. (2000), Typografisk handbok, Stockholm (s. 68f: ”Citationstecken används också för att markera ... fartygsnamn: ’Titanic’, M/S ’Gripsholm’”)

[7] Santesson, S. [red.] (2002), Svenska skrivregler, Stockholm (s. 170: ”’Carl Philip’ väntas till Drottningholm vid 7-tiden.” och s. 173: ”’Vasas’ bärgning, ’yuppier’ (om orden över huvud taget skall skrivas med citattecken)”)

[8] Larsson, P. & Hincks R. [red.] (2004), Scanorama’s guide to Stockholm, Stockholm

[9] Regalskeppet Vasa, Hexmasters faktoider - försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar

Läs även andra bloggares åsikter om Vasa, svavel, järn, trä, intressant

En etologs bekännelse...del 1

Hej, här sitter man då för första gången i sitt liv och bloggar... vad nu det betyder? ska jag skriva om mitt liv som forskare, är det verkligen det som är meningen, vill nån verkligen läsa om det?

forskare är jag likväl och så här ser mitt liv ut just nu. Planerar kurser i Uppsala, förbereder programnämnd, fixar betygskriterier, tänker på valpen, planerar exjobbsveckan, läser forskningsplaner, planerar sommarkurs, tänker på valpen, läser utbildninsplan, uppdaterar kursplaner, skriver ansökan om befordranslektorat, tänker på valpen...

ja, det var väl mitt forskar/studierektorsliv i korthet. Man kan lugnt säga att mitt arbetsliv är varierat och många många gånger helt fantastiskt. Var tex på disputation i Linköping igår, min fd kollega Christina disputerade i etologi och det var en mycket härlig teoretisk diskussion angående varför djur gör som dom gör. Och jag träffade min gamla (aj då Pelle vill nog inte bli kallad gammal) handledare Per Jensen och han var lika entusiastisk som vanligt. Och ni vet de där andra höjdarna som brukar komma på disputationer, professorn från Stockholm man inte träffat på länge tex.

Nu går alltså studenterna ut och gör sina kandidatarbeten och jag är så stolt över att de har kommit så här långt och gör så otroligt intressanta och viktiga projekt som exjobb. Tänk att jag har studenter som ska sitta på jordbruksverket och gå igenom djurskyddsärendedomar, och som ska hjälpa länsstyrelsen med sina projekt och som ska utveckla nytt utbildningsmaterial för djurparker. Jag blir så oerhört glad när det går bra för "mina" studenter.

Forskning måste jag säga några ord om, jag skulle så gärna vilja ha mer tid (ja pengar också för den delen) till mer forskning. Forskning är ju så underbart kul, tänk att få sitta och klura över designen på ett nytt projekt och få köra en pilotstudie och testa sina funderingar. Finns det något bättre? Ja, det skulle ju kanske vara sen när man fått in sina data och börjar vända och vrida på dom och plotta det ena och det andra och fundera över varför man får de mönster man får, det är ju faktiskt också en kick. Men det kanske kommer, man kan ju inte vara studierektor hela sitt liv, eller hur?

Jag kan inte låta bli, men jag måste bara få säga några ord om valpen... ja vår lilla Mimmi som kommer hem om två veckor. Hon är korsning mellan tollare och labrador, en helt underbar liten varelse. Och äntligen går min tonårsdröm i uppfyllelse (jag tror nästan inte det är sant...), en egen hund. Tänk så jag tjatade på min mamma där när jag var runt tretton år, men icke, mamma var stenhård, det blev ingen hund i vårt hem inte. Och jag trodde aldrigt jag skulle säga detta, men tack mamma, för att du inte föll för mitt tjat, och gick på det där med att "men mamma, jag ska visst ta hand om hunden...". För idag, när jag har varit involverad i ett projekt där vi tittat på djurhemsverksamheten i Sverige, så inser man vad viktigt det är att föräldrar tar sitt ansvar och faktiskt INTE skaffar djur bara för att barnen tjatar. Djurhemmen är överfyllda av djur som antagligen inte hade hamnat där om vuxna människor funderat först och tänkt igenom vad det faktiskt innebär att ha djur. Är det något som vi på SLU måste se som vår uppgift så är det att få kunskapen om djur och djurs behov att öka i samhället. Jag tror faktiskt att vi måste bli än tuffare så att det kommer in mer djurkunskap på schemat i småskolåldern. Vi måste skapa en mer ansvarstagande grupp av föräldrar och jag tror att vi måste börja i de lägre åldrarna och diskutera vad djur gör och varför.

Jag återkommer, det lovar jag, för de här frågorna brinner jag för.

vänligen

Maria Andersson, SLU i Skara

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, etologi, djurskydd

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

SLU:s Open Access-policy

Av Urban Ericsson, bibliotekarie och samordnare för e-publicering, SLU

På många svenska universitet och högskolor har man än idag rekommendationer om Open Access-publicering. SLU blir det sjunde lärosätet i Sverige som beslutat om en allmän Open Access-policy (se Beslutsprotokoll Dnr SLU ua 11-474/08), övriga är Blekinge tekniska högskola, Gymnastik- och idrottshögskolan, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Jönköping, Lunds universitet och Stockholms universitet.

Det finns i huvudsak två sätt att publicera sig Open Access:
1. Publicera i en Open Access-tidskrift.
2. Deponera en kopia av en publicerad artikel i ett öppet arkiv (t.ex. Epsilons öppna arkiv: http://epsilon.slu.se/).

Länge har det funnits en uttalad kritik inom forskarsamhället mot hur vetenskap kommuniceras. I tidigare inlägg på Forskarbloggen har man lyft fram orimligheten i att forskare som både producerar och värderar vetenskapen ändå är tvungna att så att säga "köpa tillbaka" vetenskapen från förlagen genom höga prenumerationskostnader (se Anna Olssons inlägg Publiceringsetik - ur vilken synvinkel?). Open
Access-initiativen i början av 1990-talet växte fram delvis som ett svar mot denna orimlighet. Men det handlar också om förbättrade kommunikationsvägar för forskningen och som policyn lyfter fram: synlighet och tillgänglighet. Vill du veta mer Open Access kan du läsa mer på bibliotekets Epsilon-sidor om just Open Access och Peter Subers introduktionstext om detta publiceringssätt.

På biblioteket har vi både kunskap om och ett intresse för hur vetenskap kommuniceras och försöker skapa tjänster som kan vara till nytta för SLU:s forskare. Därför är jag nyfiken på om det från forskarhåll finns intresse av att medverka i diskussioner om nya sätt att kommunicera vetenskap och samtidigt vara med i utvecklingen av Epsilon som publiceringssystem. Hör gärna av dig till mig om du vill medverka i en referensgrupp där vi kan ha dessa diskussioner om den vetenskapliga kommunikationen och samtidigt försöka omsätta dessa tankar i praktiken genom att skapa ett så bra publiceringssystem (Epsilon) som möjligt.

Forskaretik

Av Thomas  Nilsson, Prof., Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Forskarbloggen sägs vara till för en öppen debatt. När jag läser bloggen får jag inte intryck av att debatten varit särskilt aktiv. Det är kanske ändå en plats där man kan ställa frågor och kanske tom skriva av sig sin ilska. Just nu upplever jag SLU som en miljö inspirerad av Kafka. Man ställer frågor och krav, men möts av en solid tystnad. Jag skrev tidigare om hur vårt fältförsök förstörts och hur omöjligt det är att upprepa det, eftersom det pågått i 10 år. Jag går nästa sommar i pension efter 45 år på Skogshögskolan och SLU. Under alla dessa 45 år har jag aldrig upplevt att en forskare förstört en annan forskares försök. Det kan förstås ha inträffat utan att jag varit medveten om det. Debatter och strider har förvisso förekommit, men inte vandalisering.

Jag vet nu att det är en person på min tidigare institution som har förstört vårt fältförsök. Säreget nog anser han att det var helt i sin ordning. Det är värt att påpeka att varken personen eller institutionen ifråga har varit delaktiga i försöksplaneringen eller bidragit med medel till försöket. Ej heller har man haft någon insikt i syfte och tänkt hantering. Nu, nästan två månader efter upptäckten av vandaliseringen, har vi varken resultat eller material. 28 trästavar som ingick i försöket har olovligen bortförts.

Jag hade nog trott att prefekt för institutionen, dekanus för fakulteten, rektor för SLU eller juristen skulle reagera kraftigt på övergreppet. Så har inte skett. Istället möts jag av en kompakt tystnad. Varför? Man anser troligen att jag är bråkig och besvärlig. Visst är jag det, men med goda skäl. Jag efterlyser en förklaring och en ursäkt och vill dessutom ha ett skadestånd för övergreppet. Vill nu fråga bloggens läsare om vad de tycker: Är det rätt att reagera eller ska man spotta i nävarna och gå vidare?

Läs även andra bloggares åsikter om forskaretik, SLU, fältförsök, forskning,och utraderade fältförsök

Fältförsök

Av Thomas Nilsson, Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Hur gör man när man kommer ut till sitt 10 år gamla fältförsök och upptäcker att någon klant varit där och förstört materialet? Ska man skratta eller gråta? Ska man spotta i nävarna, ta nya tag och vänta 10 år igen? Det är svårt om man idag just har fyllt 66. Ska man resignera? Hur berättar man för sina partners att SLU inte kan garantera fältförsökens säkerhet, åtminstone inte mot skador orsakade av egen personal? Kan man kräva kompensation i någon form? Skadestånd? Många frågor, inga svar. Vad tycker Ni som läser bloggen?

Andra bloggar om: fältförsök, vetenskap, forskning