forskarbloggen

En etologs bekännelse...del 1

Hej, här sitter man då för första gången i sitt liv och bloggar... vad nu det betyder? ska jag skriva om mitt liv som forskare, är det verkligen det som är meningen, vill nån verkligen läsa om det?

forskare är jag likväl och så här ser mitt liv ut just nu. Planerar kurser i Uppsala, förbereder programnämnd, fixar betygskriterier, tänker på valpen, planerar exjobbsveckan, läser forskningsplaner, planerar sommarkurs, tänker på valpen, läser utbildninsplan, uppdaterar kursplaner, skriver ansökan om befordranslektorat, tänker på valpen...

ja, det var väl mitt forskar/studierektorsliv i korthet. Man kan lugnt säga att mitt arbetsliv är varierat och många många gånger helt fantastiskt. Var tex på disputation i Linköping igår, min fd kollega Christina disputerade i etologi och det var en mycket härlig teoretisk diskussion angående varför djur gör som dom gör. Och jag träffade min gamla (aj då Pelle vill nog inte bli kallad gammal) handledare Per Jensen och han var lika entusiastisk som vanligt. Och ni vet de där andra höjdarna som brukar komma på disputationer, professorn från Stockholm man inte träffat på länge tex.

Nu går alltså studenterna ut och gör sina kandidatarbeten och jag är så stolt över att de har kommit så här långt och gör så otroligt intressanta och viktiga projekt som exjobb. Tänk att jag har studenter som ska sitta på jordbruksverket och gå igenom djurskyddsärendedomar, och som ska hjälpa länsstyrelsen med sina projekt och som ska utveckla nytt utbildningsmaterial för djurparker. Jag blir så oerhört glad när det går bra för "mina" studenter.

Forskning måste jag säga några ord om, jag skulle så gärna vilja ha mer tid (ja pengar också för den delen) till mer forskning. Forskning är ju så underbart kul, tänk att få sitta och klura över designen på ett nytt projekt och få köra en pilotstudie och testa sina funderingar. Finns det något bättre? Ja, det skulle ju kanske vara sen när man fått in sina data och börjar vända och vrida på dom och plotta det ena och det andra och fundera över varför man får de mönster man får, det är ju faktiskt också en kick. Men det kanske kommer, man kan ju inte vara studierektor hela sitt liv, eller hur?

Jag kan inte låta bli, men jag måste bara få säga några ord om valpen... ja vår lilla Mimmi som kommer hem om två veckor. Hon är korsning mellan tollare och labrador, en helt underbar liten varelse. Och äntligen går min tonårsdröm i uppfyllelse (jag tror nästan inte det är sant...), en egen hund. Tänk så jag tjatade på min mamma där när jag var runt tretton år, men icke, mamma var stenhård, det blev ingen hund i vårt hem inte. Och jag trodde aldrigt jag skulle säga detta, men tack mamma, för att du inte föll för mitt tjat, och gick på det där med att "men mamma, jag ska visst ta hand om hunden...". För idag, när jag har varit involverad i ett projekt där vi tittat på djurhemsverksamheten i Sverige, så inser man vad viktigt det är att föräldrar tar sitt ansvar och faktiskt INTE skaffar djur bara för att barnen tjatar. Djurhemmen är överfyllda av djur som antagligen inte hade hamnat där om vuxna människor funderat först och tänkt igenom vad det faktiskt innebär att ha djur. Är det något som vi på SLU måste se som vår uppgift så är det att få kunskapen om djur och djurs behov att öka i samhället. Jag tror faktiskt att vi måste bli än tuffare så att det kommer in mer djurkunskap på schemat i småskolåldern. Vi måste skapa en mer ansvarstagande grupp av föräldrar och jag tror att vi måste börja i de lägre åldrarna och diskutera vad djur gör och varför.

Jag återkommer, det lovar jag, för de här frågorna brinner jag för.

vänligen

Maria Andersson, SLU i Skara

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, etologi, djurskydd

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

SLU:s Open Access-policy

Av Urban Ericsson, bibliotekarie och samordnare för e-publicering, SLU

På många svenska universitet och högskolor har man än idag rekommendationer om Open Access-publicering. SLU blir det sjunde lärosätet i Sverige som beslutat om en allmän Open Access-policy (se Beslutsprotokoll Dnr SLU ua 11-474/08), övriga är Blekinge tekniska högskola, Gymnastik- och idrottshögskolan, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Jönköping, Lunds universitet och Stockholms universitet.

Det finns i huvudsak två sätt att publicera sig Open Access:
1. Publicera i en Open Access-tidskrift.
2. Deponera en kopia av en publicerad artikel i ett öppet arkiv (t.ex. Epsilons öppna arkiv: http://epsilon.slu.se/).

Länge har det funnits en uttalad kritik inom forskarsamhället mot hur vetenskap kommuniceras. I tidigare inlägg på Forskarbloggen har man lyft fram orimligheten i att forskare som både producerar och värderar vetenskapen ändå är tvungna att så att säga "köpa tillbaka" vetenskapen från förlagen genom höga prenumerationskostnader (se Anna Olssons inlägg Publiceringsetik - ur vilken synvinkel?). Open
Access-initiativen i början av 1990-talet växte fram delvis som ett svar mot denna orimlighet. Men det handlar också om förbättrade kommunikationsvägar för forskningen och som policyn lyfter fram: synlighet och tillgänglighet. Vill du veta mer Open Access kan du läsa mer på bibliotekets Epsilon-sidor om just Open Access och Peter Subers introduktionstext om detta publiceringssätt.

På biblioteket har vi både kunskap om och ett intresse för hur vetenskap kommuniceras och försöker skapa tjänster som kan vara till nytta för SLU:s forskare. Därför är jag nyfiken på om det från forskarhåll finns intresse av att medverka i diskussioner om nya sätt att kommunicera vetenskap och samtidigt vara med i utvecklingen av Epsilon som publiceringssystem. Hör gärna av dig till mig om du vill medverka i en referensgrupp där vi kan ha dessa diskussioner om den vetenskapliga kommunikationen och samtidigt försöka omsätta dessa tankar i praktiken genom att skapa ett så bra publiceringssystem (Epsilon) som möjligt.

Forskaretik

Av Thomas  Nilsson, Prof., Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Forskarbloggen sägs vara till för en öppen debatt. När jag läser bloggen får jag inte intryck av att debatten varit särskilt aktiv. Det är kanske ändå en plats där man kan ställa frågor och kanske tom skriva av sig sin ilska. Just nu upplever jag SLU som en miljö inspirerad av Kafka. Man ställer frågor och krav, men möts av en solid tystnad. Jag skrev tidigare om hur vårt fältförsök förstörts och hur omöjligt det är att upprepa det, eftersom det pågått i 10 år. Jag går nästa sommar i pension efter 45 år på Skogshögskolan och SLU. Under alla dessa 45 år har jag aldrig upplevt att en forskare förstört en annan forskares försök. Det kan förstås ha inträffat utan att jag varit medveten om det. Debatter och strider har förvisso förekommit, men inte vandalisering.

Jag vet nu att det är en person på min tidigare institution som har förstört vårt fältförsök. Säreget nog anser han att det var helt i sin ordning. Det är värt att påpeka att varken personen eller institutionen ifråga har varit delaktiga i försöksplaneringen eller bidragit med medel till försöket. Ej heller har man haft någon insikt i syfte och tänkt hantering. Nu, nästan två månader efter upptäckten av vandaliseringen, har vi varken resultat eller material. 28 trästavar som ingick i försöket har olovligen bortförts.

Jag hade nog trott att prefekt för institutionen, dekanus för fakulteten, rektor för SLU eller juristen skulle reagera kraftigt på övergreppet. Så har inte skett. Istället möts jag av en kompakt tystnad. Varför? Man anser troligen att jag är bråkig och besvärlig. Visst är jag det, men med goda skäl. Jag efterlyser en förklaring och en ursäkt och vill dessutom ha ett skadestånd för övergreppet. Vill nu fråga bloggens läsare om vad de tycker: Är det rätt att reagera eller ska man spotta i nävarna och gå vidare?

Läs även andra bloggares åsikter om forskaretik, SLU, fältförsök, forskning,och utraderade fältförsök

Fältförsök

Av Thomas Nilsson, Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Hur gör man när man kommer ut till sitt 10 år gamla fältförsök och upptäcker att någon klant varit där och förstört materialet? Ska man skratta eller gråta? Ska man spotta i nävarna, ta nya tag och vänta 10 år igen? Det är svårt om man idag just har fyllt 66. Ska man resignera? Hur berättar man för sina partners att SLU inte kan garantera fältförsökens säkerhet, åtminstone inte mot skador orsakade av egen personal? Kan man kräva kompensation i någon form? Skadestånd? Många frågor, inga svar. Vad tycker Ni som läser bloggen?

Andra bloggar om: fältförsök, vetenskap, forskning

En ur forskarsynpunkt förspilld dag.

Av Thomas Nilsson, fakulteten för skogsvetenskap, SLU i Umeå

I dag har jag fått känna på hur det känns utan mejlboxen. Plötsligt, utan förvarning, avklippt från SLUs webmail. Mejl som skickas till mig studsar tillbaka. Man tror antagligen att jag är död. Kontakta IT-stöd! Visst, men hur hittar man en person som kan hjälpa? Det är lättare att få hjälp av Telia. Hur kan man hitta någon som kan lägga in ett autosvar som talar om att jag ännu lever och lyckligtvis kan nås på en annan adress? Hur kan man koppla bort folk utan meddelande? Rätt oproffsigt tycker jag. En ur forskarsynpunkt helt förspilld dag.

CV, CV i ansökan där

.....se vem som bäst i denna anökningsomgång är. Ja, jag erkänner, jag är en CV narkoman. CV eller egentligen Curriculum Vitae är det latinska namnet för levnadsteckning, ordagrant "levnadsbana, livslopp" enligt Wikipedia. Det är där man skriver ner allt man gjort och presterat som har med ens profession att göra. Det är den som (till stora delar) hjälper eller stjälper en när det gäller att söka forskningsmedel eller tjänster. Samtidigt tror jag att det blir vanligare och vanligare att man bedöms efter det CV man (förhoppningsvis) har liggande på internet. Om det kommer upp ett namn som man inte känner till, eller som man inte vet så mycket om, när det gäller att bjuda in folk, vare sig det är till workshops eller ansökningar, så tittar man ju på hemsidan och laddar ner och läser deras CV. Iallafall jag är tvungen att kolla in vad de gjort, publicerat, forskningsintressen, om de gjort någon cool PostDoc (se tidigare inlägg), hur deras nätverk verkar se ut (ja, det brukar gå att utläsa hyfsat bra från deras C)V (se gårdagens inlägg). Men, som sagt jag tittar inte bara på vad de skriver utan också hur de skriver det. Två av de häftigaste CV:n jag sett var dels från Simon Levin [http://www.eeb.princeton.edu/~slevin/], en känd amerikansk ekolog. I hans lista över konferensföredrag (helt enkelt en lista med vilka konferenser man pratat på och titeln på föredraget), så har han bara med de "namngivna" plenarföredragen. Det är ju alltså så att på varje konferens med självaktning så bjuder man in ett par-tre föredragshållare som får breda ut sig betydligt längre än alla andra. Det är konferensens stjärnor helt enkelt. För att göra det hela lite extra fint, så heter dessa plenarföredrag ofta något, en konferens jag skall åka på i höst har t.ex. "Baldi memorial lecture" efter Professor Baldi. Alltså, Levin har gett så många sådana namngivna plenarföredrag att han helt struntar i att namge alla "vanliga" föedrag han givit i sina dar. Ett annat exempel var en norsk professor, som istället för att ge sina publikationer i tidsordning, med de nyaste överst och de äldsta underst, istället delade in dem efter hur många gånger de citerats av andra forskare (ett mått på hur stort genomslag ens forskning har och därmed på hur duktig man är). Hans lista började med "artiklar citerade mer än 200 gånger" med 3-4 artiklar och sedan artiklar citerade mer än 150 gånger osv. Själv gjorde jag helt om mitt CV för ett par år sedan med ny layout, nya rubriker osv, alltid kanske det lurar någon.

Tillbaks till det här med att det är på CV man till stora delar bedöms. Det innebär ju också att man måste se till att ha sitt CV uppdaterat. Själv försöker jag alltid se till att lägga in nya saker i mitt CVså fort de hänt, medan man har det hela i färskt i minne. Någon konferens man varit på, ett manus man skickat iväg eller fått accepterat (men se inlägget om femminuterssjukan, så inser ni att det inte hänt så ofta de senaste åren), en ny tidskrift som ber en granska ett manus av en annan forskare, eller något annat som man tycker passa in. Det är ju alltid intressant allt läsa CV för de personer som ligger så långt före en i karriären att det inte spelar någon roll vad de gör, men det kan vara rätt stressande att läsa CV för sådana som man vet att man (nu eller längre fram) kommer att konkurrera med när det gäller tjänster och pengar. Det är en smal pyramid man försöker arbeta sig upp för och det är inte många som får plats samtidigt på toppen. Den viktigaste delen av ett CV är alltså publikationslistan, det är här agnarna skiljs från vetet. Bra är att ha många publikationer och bra är att publicera i tidskrifter som har en hög Impact Factor (see t.ex. den engelska versionen av Wikipedia för en beskrivning av vad Impact Factor är). Kortfattat kan man säga att det är antalet gånger som alla artiklar i en tidskrift som producerats under en tvåårsperiod citeras under det tredje året delat med antalet artiklar som har publicerats. Alltså om det producerats 100 artiklar i en viss tidskrift under 2001 och 2002 och dessa 100 artiklar citeras 100 gånger under 2003, så har tidskriften en Impact Factor på 1. Ju högre siffra ju "bättre" är tidskriften. Inom naturvetenskapen brukar tidskrifterna Science och Nature anses som de bästa, de har en impact factor på 30.927 (Science 2005, 51926 citerade artiklar under 2003 och 2004, totalt 1679 artiklar publicerade under dessa två år), medan Nature har en Impact Factor på 29.273 (50848 citeringar på 1737 artiklar). Själv har jag ju inga artiklar som är i närheten av dessa två och det är ju synd. Problemet med Impact Factor är när man använder det för att värdera enskilda forskare, att titta på hur många artiklar man producerat och vilken Impact Factor tidskrifterna har är ju ett enkelt sätt att bedöma om en forskare gjort bra ifrån sig eller inte. Problemen med detta är ganska många och när jag sökte på "Impact Factor" idag i en databas med vetenskapliga artiklar så fick jag över 1000 träffar. Det man kan till exempel kan tycka är ju att bara för att tidskriften har en viss Impact Factor, så är det ju inte säkert att en enskild artikel publicerad i tidskriften har samma genomslag, det kan ju både vara högre och lägre. dessutom kan det ju vara så att många läser en viss artikel (och den därigenom får genomslag), men den citeras inte så mycket. Dessutom är det så att det är väldigt bra för tidskrifterna om deras Impact Factor är hög, så det kan finnas en tendens för dem att försöka påverka en viss tidskrift Impact Factor (till exempel genom att kräva att de som publicerar i tidskriften också skall citera ett visst antal andra artiklar som publicerats i samma tidskrift, eller se till att på tidningsens ledarsida citera artiklar i tidskriften). Alltså, Impact Factor är ett lätt sätt att (på ett åtminstone delvis) felaktigt sätt bedöma om en forskare är duktig eller inte. Det innebär att när man skrivit ett manus tender man, när man funderar på var man skall publicera, att titta på vilken Imåact Factor en tidskrift har istället för att titta på i vilken tidskrift mitt manus kan tänkas bli läst och därigenom kanske minska antalet potentiella läsare.

Det finns några förslag till alternativ till att bara stirra sig blind på en tidskrifts Impact Factor, själv har jag angivit i mitt CV mina artiklars Impact Factor (oberoende av tid), dvs helt enkelt hur många gånger de har blivit citerade. På kul räknade jag idag ut h-indexet som är förslaget av J.E. Hirsch som ett alternativ för att bedöma vilket genomslag en enskild forskare har. En forskare har ett index på "h" om h av forskarens artiklar är citerade minst h antal gånger. Själv har jag 9 artiklar som är citerade minst 9 gånger och har därmed ett h index på 9. Hirsch föreslår att ett h index som ökar med 1 per år (dvs ett h på 20 efter 20 års forskning) kan karakterisera en bra forskare. Själv har jag ju faktiskt (om man räknar bort föräldraledigheten) hållit på i 8,5 år, så det är väl OK. Hirsch föreslår också ett h på 10-12 för att bli associate professor (ungefär Docent) och ett h på ungefär 18 för att bli professor.Hirsch har också fått svar på tal från Kelly & Jennions som tittar på h värden i ekologi och evolutionsbiologi och deras slutsats är att bland annat några riktigt stora forskare inom ekologin har låga h värden och de avslutar med att säga att de tycker att göra om en livstids forskargärning till en siffra är osmakligt. Det kan vara hur det vill med det, man får ändå fortsätta med att utveckla sitt CV och där är det oundvikligen så att många artiklar i tidskrifter med hög Impact Factor är det som regerar.

Det här var den sista delen av min blogg för den här gången. Nu kanske ni vet lite mer om hur det kan vara att vara yngre, disputerad forskare på SLU och jag hoppas inte att det blev som jag skrev till Jens när han bad mig blogga den här vecka: "jag kommer ju skrämma iväg de stackarna som har funderat på en forskarkarriär"! Vill ni att det är något mer som rör yngre forskare som jag skall tycka till om är det bara att lämna förslag bland kommentarerna på forskarbloggen.

Han som också heter Leif.

J.E. Hirsch. 2005. An index to quantify an individual´s scientific research output. PNAS 102(46):16569-16572.

C.D. Kelly & M.D. Jennions. 2006. The h index and carreer assessment by numbers. TREE 21(4) 167-170.

Andra bloggar om: vetenskap, CV, Impact factor, forskning Pingat på Intressant.

Att resa eller inte resa, det är frågan

Jaha, en dag står man där med sin doktorstitel (förhoppningsvis) efter fyra års hårt arbete. Frågan är vad skall man göra sedan? Vill man fortsätta på den inslagna forskarbanan (det ville jag) så bör man ju åka på PostDoc (dvs åka iväg 1-2 år till något annat universitet i världen och få nya vyer och infallsvinklar). Vid tiden för min disputation hade jag en studerande fru och ett litet barn (nu har jag några till små barn, medan barnet som var litet då har börjat skolan). Det är alltså inte helt lätt att bara ta familjen och sticka iväg om det inte passar med maken/makans agenda för de närmsta åren.Jag blev erbjuden en ganska fin PostDoc i ett  extremt religiöst område i USA, men dit vägrade min fru att följa med. Jaha, så gick det som det gick, projekten rullade in i tillräcklig takt för att jag skulle kunna vara kvar på institutionen och internationell erfarenhet fick jag ju på sätt och vis eftersom i princip alla projekt jag jobbar i är internationella. Men det där med att aldrig ha varit på PostDoc ligger där och gnager. För tre år sedan lyckades jag få ett NorFa mobilitetsstipendium och åkte 3 månader till ett forskningsinstitut i ett av våra grannländer (kan varmt rekommenderas). Min fru studerade fortfarande och vi hade två barn, så det blev som ett långt sommarlov för dem, medan jag jobbade hela sommaren. I förra veckan var jag på en rätt trevlig svensk konferens och träffade två jätteduktiga tjejer, den ena hade precis varit iväg två år på en väldigt prestigefylld PostDoc i USA och den andra hade fått svenska forskningspengar för att åka två år till en känd professor och hans laboratorium på sydligare breddgrader. Det är när man hör sådant som PostDoc stressen sätter in. Nu är det ju för sent, jag har mina tre månader i Norden, men det är allt. På i princip alla ansökningar man gör om bra forskningstjänster (SSF, KVA etc) så är eventuell PostDoc vistelse (plats och längd) en obligatorisk uppgift. Jag undrar varje gång om man hamnar i högen för obegåvade nollor när man inte kan fylla i den rutan med två år på ett skrytuniversitet i USA? Det kanske är ett lyxproblem, jag vet helt enkelt inte om det i längden kommer att vara ett problem för mig, eller om det försvinner i högen med saker jag faktiskt har gjort......

Min taktik för att försöka kompensera för avsaknaden av PostDoc har hela tiden varit att planera för att åka iväg under flera korta perioder. Nu har jag precis fått ett stipendium från en forskningsorganisation på sydligare breddgrader och tanken är att jag skall åka dit 1-2 månader i höst. Det blir ju inte enklare än förut, min fru har jobb, äldsta tjejen går i skolan (och därifrån får man inte ledigt hur som helst). Dessutom räcker pengarna bara till min biljett och vårt boende, vi skall alltså själva skrapa ihop (den rätt stora summan) som biljetterna till de övriga familjemedlemmarna kostar. Vi är alla jätteglada för den här möjligheten att komma iväg - men för tillfället känns det som hindren är fler än möjligheterna. Som tur är finns ju alltid PostDoc stressen där under ytan, som får en att ignorera sådana problem, utan glatt söka pengar och hoppas att det skall lösa sig på något vis.

Så vill du komma någonstans i forskarvärlden och slippa drabbas av PostDoc stressen finns det några olika knep att ta till (jag har sett dem alla på mer eller mindre nära håll). Det enklaste är att helt enketl strunta i att skaffa familj, så är du fri och obunden och kan åka vart du vill när du vill. Skaffa familj, men åk utan dem, 1-2 år på andra sidan jordklotet är ju åndå inte så farligt. Skaffa familj och se till att din respektive disputerar ungefär samtidigt som du, så kan ni åka på PostDoc samtidigt och sikta in er på att hamna på ungefär samma ställe. Tvinga resten av familjen att följa med vare sig de vill eller inte, det är ju superbra, du får hemmafru eller hemmaman som sköter allt som har med hemmet att göra medan du kan jobba som en galning och komma tillbaks till Sverige med ett super CV.

Lycka till!

Han som också heter Leif.

Andra bloggar om: vetenskap, postdoc, forskning Pingat på Intressant

Femminuterssjukan

Jaha, ligger fortfarande hemma, men lite orkar man ju ändå knappa på datorn, så idag kan jag faktiskt beskriva lite vad jag gjort idag. Jag skickade iväg en artikel (manus) till en vetenskaplig tidskrift i förra veckan, tyvärr kom den tillbaks fortare än kvickt med en hel del negative kommentarer. Så, en del tid har jag idag ägnat åt att göra om en karta som inte dög, skriva om sammanfattningen, hitta några nyckelord som beskriver vad artikeln handlar om och petat lite texten. Särskilt det där med figurer och kartor kan ta en evig tid om man inte passar sig. Sedan har jag anmält mig till en stor vetenskaplig konferens som kommer gå av stapeln i Nordamerika i höst. Den hålls vart tredje år och jag har åkt alla år sedan jag var doktorand (den i höst blir fjärde raka). Råkade se att 2010 är det dags för Sydafrika, häftigt! Organisatörerna hade tänkt till, så man var tvungen att fylla i anmälningsblanketten och betala innan man hade möjlighet att skicka in sammanfattningen av vad man vill prata om. Smart för dem, men dumt för mig som var tvungen att få tag i någon på institutionen som kunde betala konferensavgiften. Sammanfattningen skulle vara inne under den här veckan, så det var lika bra att passa på. Den här gången är jag inbjuden att prata inom ett visst tema (det är alltid lite finare än att själv skicka in och föreslå vad man skall prata om). Sammanfattning hade jag redan från en tidskrift där det blev refuserat för att det inte passade in (se nedan). Tog en stund att korta ned den sammanfattning jag redan hade till något som passade till den nya konferensen. Har också ägnar en stund åt Future Faculty, vi håller på att anordna en kurs om "hur man lyckas med att söka pengar". Själv har jag ju sökt svenska forskningspengar ett antal gånger. Brukar få rätt bra omdöme (inte senast dock) men jag får inga pengar. Kan man få några som har lång erfarenhet (och dessutom sitter med och bedömer) att komma och berätta vad de tittar på och vad man kan göra för att öka sina chanser, så är ju inte det helt fel. Nu har vi lokal och har frågat ett antal personer om de kan ställa upp som föredragshållare, sedan är det bara att bjuda in folk.

I sommar skall jag och en kollega anordna en föredragsserie på en konferens. Vi träffades förra sommaren när vi hamnade i samma internationella grupp som skulle söka pengar tillsammans. Då upptäckte vi att vi hade en del gemensamma forskningsintressen som vi ville utveckla. Eftersom vi visste att den här konferensen var på gång frågade vi organisatörerna om vi fick anordna en dag med egna, inbjudna föredragshållare på ett visst tema. Det gick bra. Sedan frågade vi en av de viktigaste tidskrifterna inom vårt forskningsområde om vi kunde få göra ett specialnummer på det här temat (vi lockade också med en lista på folk vi tänkte bjuda in). Redaktören sa preliminärt ja och plötsligt hade vi tre bra lockbeten, en trevlig konferens med ett intressant tema, en lista på bra forskare vi hade frågat om de ville prata på konferensen och sist men absolut inte minst ett preliminärt ja från den bra tidskriften. Man kan lugnt säga att vi lagt en hel del av vår fritid på detta projekt och utväxlat väldigt många mail (enda gången vi träffats under det här halvåret var en timme på en flygplats när jag var på genomresa på väg hem från ett projektmöte). Vi har nu en riktigt imponerande föredragslista för konferensen (vi har fått utöka till två dagar) och 20 utlovade manus till tidskriften där vi nu fått ja på vårt temanummer. Det ironiska var att den enda sammanfattning som tidskriften refuserade och inte ville ha med var det jag själv skrivit. Det var det som nu hamnade på den Nordamerikanska konferensen. Just nu håller vi på att gå igenom de sammanfattningar som skickats direkt till konferensen, eftersom vem som helst som skall på konferensen och vill prata kan föreslå att de skall göra det inom vårt tema. Igår skickade jag därför ett antal frågor till 4-5 potentiella föredragshållare för att höra om de verkligen passade in och hade tänkt att prata om det vi vill att de skall prata om. Några kom tillbaks idag så jag fick ägna lite tid åt att läsa och värdera deras svar. Sedan är det snart dags att söka nya EU pengar. En utlysning kom ut den 22 december och ansökningarna skall vara inne i maj. Jag har varit på några förberedande möten inom ett konsortium som kommer att skicka in en ansökan i maj, det stora mötet där allt kommer bestämmas hålls i slutet av den här veckan i sydeuropa. Jag åker inte, utan det gör en kollega. Som vanligt under senare år är den stora oron att man tar på sig för mycket jobb med för lite pengar. Kan bli ett livligt möte, det finns två falanger kan man väl säga. De som vill ut och göra en massa nya (dyra) mätningar och de som tycker att vi tar befintliga data och analyserar dem med utgångspunkt i de nya frågeställningar vi har. Själv står jag på barrikaderna för nya data. Alltså har jag ägnat lite tid idag åt att läsa förslag på vad vi skall göra och komma med kommentarer på hur vår falang skall agera på mötet. Om jag inte glömt något så är det sista jag gjort (och som tog absolut mest tid) att köra några statistiska analyser på ett stort dataset från de nordiska länderna. Jag fick data någon gång sent i höstas och lovade att det skulle vara klart till slutet av januari. Det var det ju inte, så jag började tycka synd om den person som behövde resultaten för att kunna gå vidare med det han höll på med. Som vanligt tog det några timmar att få ut data ur databasen, fixa till formatet, se till att allt blev rätt och sedan tar det mindre än fem sekunder att göra analysen. Det slår sällan fel. Jag blev klar med ena delen iallafall, imorgon skall jag göra samma sak på ett dataset från ett annat habitat.

Jo, det var ju det här med feminuterssjukan. Som ni kanske har förstått så är antalet olika saker man skall hinna med rätt stort och delvis väldigt varierat. Samtidigt har saker och ting en tendens att ta längre tid än man tänkt sig (alternativt att man ligger efter från början, eftersom något annat tagit längre tid än man tänkt sig). Plötsligt har man flera saker som redan skulle vara färdigt. Själv använder jag uppgiftsfunktionen i Outlook och där har jag för tillfället har jag åtta röda uppgifter, dvs de skulle redan vara färdiga. Det här med att ligga konstant efter med saker och ting (och bara släcka eldar, aldrig arbeta förebyggande som en av mina kollegor brukar säga) innebär att man blir ruskigt splittrad. Man blir så splittrad har man svårt att hålla fokus på en uppgift. Det skulle givetvis gå snabbast om man tog en uppgift i taget, gjorde klart den och sedan grep sig an nästa. Istället jobbar man lite med något, man kör fast eller det går trögt, eller man blir avbruten av något (mail, telefon, någon som kommer in i rummet och vill en något) och man hoppar över till en annan arbetsuppgift. Det märkte jag otroligt tydligt när jag skulle skriva det manus jag skickade iväg i förra veckan. Det var svårt att fokusera på att skriva mer än fem minuter i taget och de verkar svårt att ta sig ur det dåliga sättet att gripa sig an sina arbetsuppgifter. Alltså har man drabbats av femminuterssjukan.

Han som också heter Leif.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, konferens, ansökningar

länkad till Intressant.se

Ingen vanlig måndag

Jaha, när Jens bad mig blogga en vecka om hur det var att vara "yngre forskare" på SLU trodde jag ju att det skulle bli en helt vanlig vecka. Så blir det nog inte. Jag har varit sjuk sedan i slutet av förra veckan och det verkar inte vilja gå över. Två av barnen är också sjuka och ni som har barn vet hur mycket man vilar sig när man är hemma med två barn som inte är tillräckligt sjuka för att gå till förskolan - men friskare än vad man själv är.

Tänkte därför ta tillfället i akt och berätta mer om hur arbetet med Future Faculty flyter på. Så, vi var alltså fem tappra själar som träffades och fikade och smidde planer på hur vi skulle kunna erhålla världsherravälde, eller åtminstone få möjlighet att anorda intressanta kurser, studieresor, kunna påverka vår situation genom att fungera som remissinstans för universitetsledningen med mera, med mera (har ni bra förslag på vad det skulle kunna vara, skriv ett svar på bloggen, det tas tacksamt emot). Så, hur drar man enklast igång en ny organisation (särskilt som tiden skall tas från någon av dygnets 24 timmar som antagligen redan är inbokad)? Jo, man bjuder in någon som redan gjort samma resa och så snor man så många idéer som möjligt (men lägger till och drar ifrån efter eget tycke). 

Så vi bjöd in Åsa Fex Svenningsen (bild t.v.) som varit drivande i att starta en liknande organisation på Uppsala Universitet. De viktigaste delarna vi fick av Åsa var i mitt tycke:

i) att vi inte skulle oroa oss alltför mycket över definitionen av vilka som skulle anses vara "yngre forskare" eller passa in i en Future Faculty, vi bestämde oss därför för den definition som använts på Göteborgs Universitet, man skall vara disputerad, men inte lektor eller professor,
ii) börja med att identifiera vilka som skulle kunna tänkas vara intresserade av en Future Faculty och e-maila dem och berätta vad ni vill göra och
iii) börja med en workshop för att samla ihop vad folk vill göra och vilka som är tillräckligt entusiastiska för att se till att det blir gjort.

Vi identifierade ca 200 personer som vi trodde skulle kunna vara intresserade och har faktiskt fått positiva svar från närmre 100 stycken! Än så länge en riktig succé alltså. Förutom workshopen vi planerar kom vi fram till att det vore bra att köra någon mer aktivitet som kunde vara av intresse för de yngre forskarna. Eftersom jag själv sökt men inte fått (svenska) forskningspengar de senaste fyra-fem åren tyckte jag att en avancerad  söka forskningsbidrags kurs vore något att satsa på. Den kommer förhoppningsvis gå av stapeln i mars-april, lagom tills dess att alla ansökningar skall vara inne.

Apropå söka pengar, hur finaniserar man sin tjänst när den inte betalas av vare sig institutionen eller av fakulteten? En hel del yngre forskare har ju antingen pengar från något av forskningsråden (vanligtvis Vetenskapsrådet eller FORMAS) eller från fakulteten. Jag som är anställd som forskare av min institution (en ordning som verkar ganska unik på svenska universitet, när jag berättar det för folk från andra universitet, så verkar det inte finnas tillsvidareanställda forskare där, såvida de inte har en tjänst finansierad av fakulteten). Hur som helst, det gäller ju att se till att dra in pengarna, kostnaderna för min lön inklusive alla påslag ligger väl för närvarande i runda slängar på 850.000 kronor per år. Dessutom  skall man kanske ut i fält eller analysera något på lab eller ha någon anställd som hjälper en i de olika projekten eller resa på möten, så det drar lätt iväg. Man blir ganska lätt "pengablind" och lite som toppmodellerna, man kliver inte ur sängen om inte pengarna (eller forskningsområdet) är de rätta. Småprojekt brukar dessutom ha en otrevlig tendens att bara ge lite pengar, medan arbetsinsatsen vida överstiger den betalning man får. Under de senaste 3-4 åren har jag normalt sett haft ansvar för 3-4 projekt och arbetat i ytterligare 3-4 projekt parallellt. Det är inte särskilt bra för produktionen av manuskript och artiklar kan jag säga. Det finns alltid ytterligare en rapport som skall skrivas, eller någon redovisning eller projektmöte eller fältarbete som behöver göras först. Dessutom blir man otroligt splittrad av att jobba så.

Mer om detta imorgon, då jag skall reda ut allt kring "femminuterssjukan".

Han som också heter Leif.

Länk till debattartikel i tentakel om yngre forskares situation av Åsa Fex Svenningsen

Andra bloggar om: vetenskap, future faculty, föräldrar, forskning