forskarbloggen

Måste jag bli vegetarian nu?

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Det var Ekot som satte bollen I rullning: Danska grisar plågas före slakt. Svd.se har följt upp med ett antal artiklar, först om den danska svinproduktionen men snart kom också en kritisk artikel om den svenska, där SLU-professorn Bo Algers kommenterade att inte heller svenska grisar alltid har det så bra som de borde. Tack för den nyanseringen, Bosse och svd.se – för ett ögonblick hörde jag Ernst-Hugo Järegård vråla Danskjävlar! men det är förstås inte där skon klämmer. I ett anmärkningsvärt uttalande sätter ordföranden för danska svinproducenterna fingret på en öm punkt:

Det är en fabrik vi har. Du ska inte tro att jag har 1700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem, säger Torben Paulsen till Ekot

Marknaden. Efterfrågan. Så länge vi envisas med att äta så mycket kött som vi gör i västvärlden, och vilja betala så lite för det som vi gör, kommer vi att ha en storskalig djurproduktion där vinstmaximering i stor utsträckning handlar om att skära ner på kostnader. Svensk djurskyddslagstiftning och svenska djuromsorgsambitioner är föredömliga – och de danska är inte så uschliga de heller - men med rådande marknadskrafter lurar frestelsen att tumma på reglerna hela tiden runt hörnet. Det ska man vara medveten om som konsument.

Måste vi då följa i min danska kollegas fotspår och bli vegetarer om vi bryr oss om djuren (och miljön)? Med det här blogginlägget vill jag slå ett slag för ett alternativt tankesätt som jag önskade att alla konsumenter övervägde: om man äter kött mer sällan kan man välja godare, dyrare och djur/miljövänligare kött de gånger man sätter kniven i en biff (eller en riktigt god köttfärslimpa, eller långkokt, mustig kalops). Eller alternativt uttryckt, hellre tofu på tisdag och naturbetesbiff på söndag än trista fläskkotletter varje dag.

För femtio år sedan var kött dyrt i förhållande till genomsnittseuropéns inkomster. Man åt mindre kött, mer sällan, fler delar av slaktkroppen och mer utdrygat. Rent kött var för många en lyxvara, vikt för söndagsmiddagar och högtidliga tillfällen. Numera är kött vardagsmat, och vi äter långt mer än vad vi näringsmässigt behöver* så det finns gott om utrymme för att skära ner. Och gott om etiska vinster att göra med en minskad konsumtion, som Dennis Eriksson redan pekat på här på bloggen. Med mitt förslag ger man sig själv en del av vinsterna tillbaka, i det en del av de pengar man sparar under vegetariska dagar kan gå till bättre och dyrare kött på söndagen. Liksom min mormorsmor antagligen gjorde, fast av tvång snarare än av fri vilja.

Lever jag själv som jag lär? Ja, i så stor utsträckning jag kan. I jämförelse med kött från den iberiska svarta grisen som bökar under korkekarna och bidrar till det unika montado-landskapet i södra Portugal och Spanien eller någon av de traditionella nötraser som föds upp huvudsakligen på bete och grovfoder, som marones- eller mirandesa-boskap – är en vanlig tisdaglig fläskkotlett en högst tveksam historia. I Sverige är naturbeteskött en motsvarighet, fast vi tyvärr inte har samma rikedom av lokalt anpassade lantraser som fortfarande finns i Sydeuropa.

Det är klart att mina smakpreferenser är partiska. Men resonemanget håller. Och det finns en poäng till: bättre betalt för bättre kött i mindre mängd är ett alternativ för, inget hot mot, det inhemska lantbruket.

* Enligt agronomstuderande Madeleine Arnquists examensarbete om köttkonsumtion, klimatpåverkan och hur mycket kött vi kan äta inom ramen för miljömässig bärkraft äter vi i Sverige 219 g / person och dag, att jämföra med Livsmedelsverkets rekommendationer om 140 g / person och dag.

Peter Singer i Stockholm

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology

En av samtidens mest kontroversiella filosofer är i Stockholm igen: Fredag den 3 april kan man lyssna på honom i Olympiasalen, Salénhuset. 

Peter Singer (som är DeCamp Professor of Bioethics vid Princeton University) representerar den filosofiska riktning som på svenska benämns nyttoetik eller utilitarism, på engelska utilitarianism. Utilitaristiska filosofer baserar sitt resonemang på två huvudprinciper. Den första är att etik handlar om konsekvenser. Om en handling är etiskt riktig beror på utfallet av den handlingen: ger den upphov till mer lycka och tillfredsställelse än lidande och frustration. Den andra är att det är de sammanlagda konsekvenserna för alla inblandade individer som räknas, och här räknas alla individer som kan känna lidande och frustration.

De slutsatser en utilitaristisk filosof kommer till kommer inte sällan i konflikt med det som Peter Singer benämner common morality, det konventionella och vardagliga sättet att tänka i etiska frågor. Den som läst en debattartikel av Torbjörn Tännsjö, den mest kända svenska utilitaristiska filosofen. kan känna igen det påståendet. Kanske är det inte heller en slump att när jag googlade ordet nyttoetik så fick jag gå igenom ett antal kristdemokratiskt präglade debattinlägg innan jag hittade en mer objektiv definition.

Det som gjort Peter SInger så kontroversiell att det bedrevs en regelrätt kampanj mot hans utnämning till professor vid Princeton har att göra med det han skrivit om abort och dödshjälp. Men det som gjort honom till världens kanske mest inflytelserika filosofer är sannolikt hans engagemang i djurskyddsfrågorna, som författare till boken Animal liberation som kom 1975 och i mångt och mycket lade grunden till den moderna debatten om vår rätt att använda djuren så som vi gör idag. Det är inte den rätten i sig som Singer ifrågasätter, men hur vi gör det. Det finns nästan ingen situation, menar Singer, där det inte människans användning av djuren leder till ett sammanlagt negativt utfall. Många av oss uppskattar kött - men den njutning vi får ut av att äta kött uppvägs inte av det lidande och den frustration som djuren upplever under uppfödning, transport och slakt.

Singer kommer säkert att få svara på frågor om både dödshjälp till svårt handikappade nyfödda barn vid sitt besök i Stockholm. Men det han kommer för att tala om är den globala fattigdomen, den fråga som engagerat honom mest under de senaste åren. Än en gång: om det är de samlade konsekvenserna för alla inblandade som räknas, hur kan jag då rättfärdiga att jag köper en ny tröja för en summa som skulle kunna betala flera månadslöner för en lärare i Afghanistan eller ge en afrikansk bonde möjlighet att plantera skog som han kan försörja hela sin familj på?

Peter Singer räds varken obehagliga frågor eller obehagliga svar. Andra är inte lika modiga: Singer var inbjuden att tala i Sveriges Riksdag 1998, men en hätsk kampanj gav talmannen kalla fötter och inbjudan drogs tillbaka. Ha det i bakhuvudet imorgon eftermiddag - att gå och lyssna på Singer i Stockholm är både att möta en intellektuell utmaning och att visa sitt stöd för yttrandefriheten.

Bioteknikpredikanter och gröna fundamentalister

Det skrivs ofta om bioteknologi och miljö här på Forskarbloggen. Just idag vill jag rekommendera vad New Scientists blogg Short Sharp Science skriver om dilemmat att som journalist styra rätt i den polariserade debatten. 

Är Stymne köpt av GMO-industrin?

av Sten Stymne, Institutionen för Växtförädling och Bioteknik (Alnarp) och VD för ScanBiRes AB (Alnarp)

 

Jag fick för någon vecka sedan ett telefonsamtal från en student på ett svenskt universitet som gjorde en undersökning om kopplingar mellan industrin och svenska forskare som sysslar med genteknik på växter. Hon hade följt mina inlägg på Forskarbloggen och menade att jag där borde öppet redovisa de kopplingar med GM-industrin som jag har. Syftet med en sådan redovisning torde vara att läsare av mina inlägg då får en vink om att jag skulle kunna ha bakomliggande motiv att gynna mina uppdragsgivare inom GMO-industrin genom mina inlägg. I och för sig vänder jag mig mot alla sådana "guilt by association"-resonemang. Det är påståendet eller resonemanget som någon för i en debatt, oavsett om det är i GMO-debatten eller vilken annan debatt som helst, som skall bedömas och bemötas. Att avfärda påståenden med typen av argument; "att han är ju köpt av industrin", eller "det vet man ju att Greenpeace har GMO-motståndet som affärsidé",  är inte att föra debatten framåt utan att sabotera en dialog i syfte att inte vilja ha upp alla fakta till diskussion. Här har både GMO-motståndare och tillskyndare syndat, även här på Forskarbloggen. Jag har dock kommit till slutsatsen att det är en fördel för GMO-debatten att här redovisa mina kommersiella kopplingar och mina motiv till att ha sådana.

 

Det är ju så att nästan alla forskare, i alla fall på ett sektorsuniversitet som SLU, vill att deras forskning skall komma till nytta för samhället och den övervägande delen av samhällets aktiviteter lyder ju under kommersiella villkor. Detta gäller i speciellt hög grad genmodifierade växter. Det är därför oundvikligt att växtforskare som sysslar med genteknik och som vill att deras forskning skall komma till användning också förr eller senare måste ha kontakter med den industri som kan ta denna forskning ut på marknaden i form av grödor. Jag vill med emfas hävda att alla mina industrikontakter är av det slag att den forskning som jag utfört med stöd av industrin har haft syften som överensstämt med mina mål att främja utvecklingen av ett hållbart samhälle och att jag inte har haft någon personlig ekonomisk vinning av denna forskning. De som följt mina inlägg i GMO-debatten torde inte heller ha undgått att märka att jag varit starkt kritisk till hur lagstiftningen tillåtit att GM-växter patentskyddas på ett sätt som monopoliserar framtidens växtförädling till ett fåtal multinationella företag och därmed på sikt hotar att tillintetgöra den dynamik som den nuvarande växförädlarrätten  inneburit för växtförädlingens utveckling. Patentlagstiftningens tillämpning på GM-växter innebär nämligen att växtförädlingen inte som tidigare kan fritt bygga på tidigare förädlares framsteg och det är mer än en skandal att detta har kunnat tillåtas. Tänk om våra vänner inom miljörörelsen hade fokuserat sin kritik av GMO på detta! Trots denna kritik av patentlagstiftningen har jag patenterat själv och står som uppfinnare till (antagligen) flera hundra beviljade patent. Har man inte patent så är inte industrin intresserad då de inte kan skydda sina produkter, och då kommer de inte någonsin ut på marknaden. Helst skulle jag dock sett att jag hade sluppit detta slöseri med både pengar och forskarkrafter. Jag skulle tro att kostnaderna för patentering och patentadvokater vida överstiger de kostnader man hittills lagt ner på forskning på GM-växter. 

 

Efter denna redovisning av mina motiv så följer här en redogörelse för mina industrikontakter och jag står gärna till tjänst med ytterligare upplysningar för den som så önskar:

 

Min forskning rör vegetabiliska oljor och att med genteknik förändra kvalitet och kvantitet av dessa i våra grödor. Under 90-talet samarbetade jag med ett amerikanskt bioteknikföretag, Calgene, genom att jag fick tillgång till, och studerade biokemiskt, GM-raps de tagit fram med förändrad fettsyrasammansättning (producerande korta fettsyror) och jag publicerade ett par artiklar tillsammans med företaget. Företaget köptes sedermera upp av Monsanto vilket är anledningen till att jag hamnat på Monsantos hemsida, där de listar de publikationer Monsanto-anställda producerat (vilket en anti-GMO-bloggare till sin förtjusning har noterat!). Jag var även konsult för Calgene i två år och under det sista året var företaget Monsanto-ägt, så i praktiken har jag varit konsult åt Monsanto(!). Under mitten av 90-talet stöddes min forskning av Stiftelsen för Strategisk forskning. Denna stiftelse krävde att man sökte patentera potentiellt värdefulla forskningsrön vilket vi också gjorde. Jag hade dock svårt att hitta industrintressenter till dessa patent(ansökningar) varför jag fick låna av min mamma för att kunna betala ansökningarna!. Så småningom övertogs patenten av Svenska Lantmännen (numera Lantmännen) som (utan min vetskap!) sålde dessa vidare till det nybildade BASF Plant Science  (BPS, då 85% ägt av BASF och 15% av Svenska Lantmännen, numera 100% ägt av BASF). Forskargruppen fick som kompensation 5 miljoner kronor och vi bildade ett bolag, Scandinavian Biotechnology Research AB (ScanBi AB, 13 ägare)  med dessa pengar som grundplåt. ScanBi AB förde också fram ett förslag till forskningsprojekt (utveckling av vegetabiliska oljor för industriändamål för att ersätta fossil olja) till BPS och tecknade ett treårigt forskningskontrakt med detta företag (under åren 2000-2003). ScanBi AB bildade också ett helägt dotterbolag, ScanBi Diagnostics (ursprungligen ScanGene), för spårning av GMO inblandning, framförallt i utsäde. Detta dotterföretag såldes av 2007 och moderbolagets kortnamn ändrades till ScanBiRes AB. Under 2007 utförde ScanBiRes AB ett forskningsprojekt för Bayer CropScience (modifiering av vegetabilisk olja för plasttillverkning). För närvarande har ScanBiRes ett samarbete med BPS och stött av Vinnova för utveckling av oljeväxter producerande ’fiskfettsyror ’ (EPA och DHA). Jag är f.n. 20% tjänstledig från min SLU tjänst för arbete på ScanBiRes AB (med samma (tim)lön som på  SLU). Det skall noteras att ScanBi(Res) har gått med stadig förlust från start ända till 2007 då kassan nästan var tom. Orsaken var dåliga aktieplaceringar ("IT-bubblan"), misslyckat eget forskningsprojekt samt uppbyggnad och koncernbidrag till ScanBi Diagnostics. Under 2008 kunde vi dock visa upp en liten vinst varvid aktieägarna kunde få tillbaka sina investerade aktiekapital som aktieutdelning.

 

Huvudanledningen att driva en viss del av vår forskning i bolagsform är inte att tjäna pengar (vilket vi alltså inte har gjort) utan att den sekretess som ett företag som betalar forskningen  i allmänhet kräver  är svårförenlig med den akademiska forskningens krav på öppenhet och att kunna  kommunicera och samarbeta fritt. Det skall påpekas att ScanBiRes AB är det enda svenskägda företag som idag bedriver växtbioteknisk forskning och, vid sidan av Syngenta i Landskrona, det enda svenskbaserade företaget med sådan verksamhet överhuvudtaget (sedan BPS lagt ned sin verksamhet i Svalöv). Även om omfattningen av verksamheten i ScanBiRes AB idag är mycket blygsam (1-2 forskare) är det min förhoppning att den, med gynnsammare klimat för GMO forskning, kan expandera och bidra till att svensk växtförädling kan återfå en del av den forna glansen samt kunna utgöra en arbetsplats för en del av de eminenta växtforskare vi fortfarande har i Sverige, men som idag har svårt att finna sin utkomst.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, GMO, industri, patent, genteknik

Otroligt men sant

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det är nog inte många som har undgått att lägga märke till den lustiga debatt om “otrohetsgenen” som utspelar sig i Sverige just nu. Det började med en artikel i PNAS, sedan ett pressmeddelande från Karolinska Institutet, artiklar i DN och Svenska Dagbladet följde, det pratades i Sveriges Radio och sedan var debatten igång. I blogginlägg efter blogginlägg efter blogginlägg efter blogginlägg raljeras det nu hit och dit. Sen finns där ju trots allt en del sansade inlägg också, här och där.

Även om man borde börja bli van vid det här laget, så blir jag fortfarande förvånad över vilken förmåga människor har att förenkla. Det blir ofta helt absurt. Man hör det man vill höra. Och lika ofta det man egentligen inte vill höra, för att få chansen att raljera lite till. Bara för att en forskargrupp har hittat en statistiskt signifikant koppling mellan en receptor för vasopressin och förmåga att få en parrelation att fungera så betyder det inte att man kan skylla sitt vänsterprasslande på någonting annat än dålig karaktär, klen respekt för sin partner eller någon annan socialt betingad faktor. Men lika lite ska man avfärda dylika forskningsresultat som humbug och dumheter. Trots allt så ger de anvisningar om hur vi människor fungerar.

Så vad ska vi göra med forskningsresultat som visar på en koppling mellan vår biologi och beteendetendenser hos människan som kollektiv? Ska vi göra som stora delar av vänsteretablissemanget och blåneka alltihopa och fortsatta hävda att vi bara är tomma, kritvita pappersark från födseln? Eller ska vi hoppa högt av lycka och ge rasbiologiska institutet i Uppsala en fräsch nystart? Eller ska vi lugnt och stilla acceptera att vi i grund och botten är biologiska varelser, men samtidigt förstå att sociala normer i stor utsträckning är det som sätter ramarna för hur vi beter oss i samhället? Jag förespråkar det sistnämnda. Kan vi inte en gång för alla acceptera att en människa är en produkt av både sitt biologiska arv och sin sociala miljo? Som en av artikelförfattarna i PNAS, Paul Lichtenstein pa Karolinska Institutet, skriver på sin hemsida:

”Arv eller miljö? Vilket har störst betydelse för hur vi mår och hur vi beter oss? På den frågan finns inget generellt svar och kanske är den fel ställd. Det rör sig nämligen om ett komplext samspel, där omständigheterna avgör hur våra gener - och faktorer i omgivningen - får genomslag vid en viss tidpunkt hos den enskilde individen.”

Forskning på djur bra för människor?

Av Anna Olsson. Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Hur väl kommer resultaten från den medicinska genomforskningen patienterna till nytta? frågade Gabriella Lindgren förra veckan här på forskarbloggen. Var finns bevisen för att forskning på djur gynnar människor? frågade en brittisk forskargrupp i British Medical Journal för några år sedan. Tyvärr visar de systematiska genomgångar av djurförsök som gjorts på sistone en hel del brister som påtagligt begränsar nyttan av forskningen. Initiativen till genomgångarna kommer huvudsakligen från två olika håll: dels från grupper som är motståndare till användning av djur i forskning och som i ökande utsträckning intresserar sig för vetenskapliga (snarare än etiska) argument, dels från medicinskt håll där man är bekymrad över att man inte får den patientnytta man skulle önska sig från forskningen.

Från djurförsöksmotståndarhåll talar man gärna om "missvisande resultat" och "bevis" för att forskning på djur inte kan överföras på människor. Forskare med självaktning ska vara medvetna om att det kan vara knepigt att överföra resultat från en patient på en annan - kön, ålder, andra sjukdomar, kostvanor etc kan påverka resultaten. Skillnaderna mellan arter är naturligtvis ännu större. Men likheterna är också stora, många gener och mekanismer är "högt konserverade" mellan arter, det vill säga de ser tämligen likadana ut hos en mus som hos en katt som hos en människa. Så det finns inget som säger att vi principiellt inte kan lära oss något om människor genom att studera möss. Att vi inte direkt kan extrapolera från en art till en annan är en annan sak.

Men resultaten av de systematiska genomgångarna ger oss anledning till eftertanke på en annan front. De säger oss att i dagsläget kan vi egentligen inte utvärdera hur bra modeller djur är i den biomedicinska forskningen eftersom så många studier på djur har stora brister i försöksupplägget. "Placebo" och "dubbelblinda studier" är nyckelord i kliniska utvärderingar av läkemedel på människor, och de är lika viktiga i forskning på djur. Placeboeffekt hos djur? Inte för att mössen känner sig bättre om de tror att de fått en verksam substans, men för att forskaren kan lockas att tro att djuren verkar friskare. Om forskaren då vet vilken grupp av djur som har fått vilken behandling kan han omedvetet påverka resultaten - i synnerhet när det gäller mätningar som har stort tolkningsutrymme.

Forskning som visar på brister i forskning på djur är förstås mums för måns för djurförsöksmotståndare. Men de forskargrupper som ägnar sig åt sådana genomgångar - som till exempel CAMARADES som tittar på stroke-forskning - menar att ur vetenskaplig synpunkt är svaret att planera bättre djurförsök snarare än att avstå från att använda djur.

Själv vill jag gärna tro att vi på husdjurssidan är lite bättre på att planera försök. Vi vet att djuren inte är provrör med päls och vi vet att andra parametrar och variabler än just de som studeras kan påverka resultaten.

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.