forskarbloggen

Forskning på djur bra för människor?

Av Anna Olsson. Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Hur väl kommer resultaten från den medicinska genomforskningen patienterna till nytta? frågade Gabriella Lindgren förra veckan här på forskarbloggen. Var finns bevisen för att forskning på djur gynnar människor? frågade en brittisk forskargrupp i British Medical Journal för några år sedan. Tyvärr visar de systematiska genomgångar av djurförsök som gjorts på sistone en hel del brister som påtagligt begränsar nyttan av forskningen. Initiativen till genomgångarna kommer huvudsakligen från två olika håll: dels från grupper som är motståndare till användning av djur i forskning och som i ökande utsträckning intresserar sig för vetenskapliga (snarare än etiska) argument, dels från medicinskt håll där man är bekymrad över att man inte får den patientnytta man skulle önska sig från forskningen.

Från djurförsöksmotståndarhåll talar man gärna om "missvisande resultat" och "bevis" för att forskning på djur inte kan överföras på människor. Forskare med självaktning ska vara medvetna om att det kan vara knepigt att överföra resultat från en patient på en annan - kön, ålder, andra sjukdomar, kostvanor etc kan påverka resultaten. Skillnaderna mellan arter är naturligtvis ännu större. Men likheterna är också stora, många gener och mekanismer är "högt konserverade" mellan arter, det vill säga de ser tämligen likadana ut hos en mus som hos en katt som hos en människa. Så det finns inget som säger att vi principiellt inte kan lära oss något om människor genom att studera möss. Att vi inte direkt kan extrapolera från en art till en annan är en annan sak.

Men resultaten av de systematiska genomgångarna ger oss anledning till eftertanke på en annan front. De säger oss att i dagsläget kan vi egentligen inte utvärdera hur bra modeller djur är i den biomedicinska forskningen eftersom så många studier på djur har stora brister i försöksupplägget. "Placebo" och "dubbelblinda studier" är nyckelord i kliniska utvärderingar av läkemedel på människor, och de är lika viktiga i forskning på djur. Placeboeffekt hos djur? Inte för att mössen känner sig bättre om de tror att de fått en verksam substans, men för att forskaren kan lockas att tro att djuren verkar friskare. Om forskaren då vet vilken grupp av djur som har fått vilken behandling kan han omedvetet påverka resultaten - i synnerhet när det gäller mätningar som har stort tolkningsutrymme.

Forskning som visar på brister i forskning på djur är förstås mums för måns för djurförsöksmotståndare. Men de forskargrupper som ägnar sig åt sådana genomgångar - som till exempel CAMARADES som tittar på stroke-forskning - menar att ur vetenskaplig synpunkt är svaret att planera bättre djurförsök snarare än att avstå från att använda djur.

Själv vill jag gärna tro att vi på husdjurssidan är lite bättre på att planera försök. Vi vet att djuren inte är provrör med päls och vi vet att andra parametrar och variabler än just de som studeras kan påverka resultaten.

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.