forskarbloggen

Om behovet av en ny grön revolution

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Det råder ingen brist på livsmedel och svälten i världen är främst ett fördelningspolitiskt problem. Det har länge varit den gängse bilden och en politisk sanning som styrt både jordbruks- och biståndspolitiken.

Mycket tack vare den så kallade gröna revolutionen har världens jordbruksproduktion kunnat hålla jämna steg med jordens befolkningsökning, och till och med kunnat tillåta oss i Europa att bygga upp ett överskott.

Den bilden håller nu gradvis på att förändras. Ökad efterfrågan på spannmål från länder som Kina och Indien i kombination med en ökad satsning på biobränslen från länder i väst anges som orsak till att världsmarknadspriser på ris, majs och vete skjuter i höjden. Vi har tidigare berört satsningen på biobränslen här på forskarbloggen och klart är nu att världen står inför utmaningen att öka jordbruksproduktionen avsevärt.

I den bästa av världar skulle produktionsökningen ske i de delar av världen som med stigande världsmarknadspriser riskerar svält. Med ökade världsmarknadspriser skulle då biståndsberoendet i dessa länder kunna bytas mot exportinkomster. För att detta ska kunna ske krävs en medveten satsning och modernisering av jordbruket, något som många utsatta länder söder om Sahara i Afrika behöver västvärldens stöd för att kunna genomföra. I DN den 20/4 talar man om behovet av en ny grön revolution med ett ökat inslag av GM-grödor. Till skillnad från den förra gröna revolutionen har dock västvärldens regeringar den här gången, på gott och ont, avhändat sig ansvaret för teknikutvecklingen inom jordbrukssektorn till privata aktörer.

I många av mina samtal med företrädare för ekolantbruket har jag förstått att dessa anser sig ha den bästa lösningen även för fattiga länder söder om Sahara. Frågan är bara om det räcker för att höja produktionen? Visst, det finns inslag i det ekologiska lantbruket, till exempel småskaligheten och växelbruket, som förmodligen lämpar sig väl även för länderna söder om Sahara, men även i ett ekologiskt lantbruk behöver man ta fram nya mer torktåliga grödor. Min uppfattning är att det lättast och säkrast sker om man även inkluderar modern bioteknik i förädlingsledet. Ekoproducenternas motstånd mot GM-grödor ter sig därför i det närmaste som kontraproduktivt och fungerar i praktiken som ett handelshinder i utbytet med utvecklingsländerna.

Det finns bra och dåliga saker både med ekologiskt lantbruk och konventionellt lantbruk. Den uppdelning av jordbruket som finns idag mellan dessa grenar är dock, enligt min mening, direkt skadlig för jordbrukets utveckling. Det är hög tid att vi tar till vara det bästa från de olika produktionsformerna för att gemensamt utveckla ett produktivt och miljövänligt jordbruk.

Uppdatering: Den 29/5 intervjuades Peter Herthelius i vetenskapsradion om behovet av en modernisering av jordbruket i länderna söder om Sahara och den 18/5 hade NYT en intressant artikel om behovet av en ökad satsning på växtförädling riktad till länder i tredje världen.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, GMO, bistånd, politik, eko, växtförädling

En Skogspolitik i takt med tiden

Av Dag Lindgren, Inst för skoglig genetik och växtfysiologi SLU i Umeå

Regeringen har utarbetat en skogsproposition, som är det viktigast skogliga regeringsdokumentet på 15 år. Det finns anledning för SLUs skogsforskare att uppmärksamma detta dokument, jag ger några kommentarer.

Det är i huvudsak skön läsning för mig som arbetar med skog och tycker den Svenska skogen är en värdefull och utvecklingsbar resurs, och att det är något av det viktigaste vi som svenskar kan göra att lämna en bättre skog efter oss för kommande generationer, som lever i det geografiska området Sverige. Produktionshöjande åtgärder betonas. Eftersom skogsproduktion i princip bygger på uthållig cykling av vatten och luft är det i grunden ett mycket miljövänligt sätt att skaffa resurser. Skogsvårdslagen föreslås ändrad och inledsa med ”Skogen är en förnybar resurs”.

Jag är skogsgenetiker och skriver från det perspektivet. Det känns positivt att statuset på tillämpad forskning skall styrkas. SLU betonar för mycket ”excellence”, ”världsbäst”, ”high impact journals”, ”hög kvalitet” och dessa honnörsord har fått för stor vikt vid resurstilldelning. SLU borde ta stor hänsyn till verklighetsnära och med resultat som sektorn utanför SLU kan tillgodogöra sig och med resultat som är av betydelsefulla för Sveriges framtid på ett transparant sätt i ett rimligt tidsperspektiv och med rimlig sannolikhet att lyckas.

Vikten av förbättrat skogsodlingsmaterial framhävs. Skogforsk får resurser för ökad användning av förädlade material och SLU för utredning av intensivodling.

Skogsfröplantager är idag det enda sättet att massföröka förädlat material. Skogsfröplantager är i särklass det mest kostnadseffektiva sättet att höja Sveriges skogsproduktion på ett miljömässigt robust sätt. Andra metoder är dyrare, kommer i konflikt med gällande lagar och miljömål, eller intecknar ej utvecklad teknik. Utredningen anger vinsten till 20%, vilket nog är riktigt för de allra bästa fröproducerande plantagerna idag.  Men de nya fröplantagernas genetiska vinst är inte statisk utan ökar med kanske 0.4% per år, eftersom Sverige har ett långsiktigt förädlingsprogram. Fröplantager och förädlingen kan bli effektivare genom uppbackande forskning utöver den som skogsbruket delvis betalar vid Skogforsk. Exempelvis går en fjärdedel av vinsten förlorad för att vi inte förstår pollineringssituationen tillräckligt bra för att förhindra att hälften av pollineringen i plantagerna kommer från träd utanför. Skogmarken är över 20 miljoner hektar (skogsmarksbegreppet föreslås omdefinierat i propositionen, så jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva) och förnyas huvudsakligen med plantering.

Propositionen verkar förmoda att många skogsägare föredrar oförädlat frö framför förädlat och vill satsa på ökad upplysning. Jag tror detta problem numera blivit ganska marginellt och att de flesta markägare redan idag är tillräckligt upplysta och att det är besvärligt att nå resten. Huvudorsaken till att fröplantagefrö inte används fullt ut är att det inte finns tillräckligt med plantager, och det har sina risker med alltför intensiv uppifrån styrd propaganda för något, även om nästan alla är överens om att det är bra, och tillräckligt med plantager kommer snart att vara anlagda. Propositionen verkar vilja öka utbytet av granfröplantagerna på direkten. Det är tekniskt möjligt med blomningsstimulerande hormonbehandlingar, men detta strider nog mot regelverken och uppfattas nog som dyrt och omständigt. Insekter sänker nog granfröproduktionen med 35% och detta kanske kan minskas men det finns många arter och de är inte lätta att komma åt och relevant forskning pågår redan. Forskning som ger genetiskt bättre plantager är verksammare på sikt, fröproduktionen är relativt lätt att öka med en större areal. Det är tekniskt möjligt att omedelbart öka produktionen med 20% för gran i en del områden genom att använda sticklingsförmering utgående från speciellt bra men knappt frö. Detta går biologiskt och tekniskt, men skogsbruket tycker inte det är värt en krona mer per planta.

Salix intensivodlingar är föremål för omfattande forskning med flera forskare involverade sedan Gustaf Sirén lanserade idén för 40 år sedan. Trots detta används det idag inte på mer än 15000 hektar och detta är eftersom det subventioneras. Det är möjligt att få hög produktion genom intensivodling av andra trädslag (hybridasp, poppel). Den marginella användningen av intensivodling beror på faktorer som viltskador, hög anläggningskostnad, konkurrerande vegetation och behov av hägn, och det är svårt att komma ifrån med utredningar.

Utnyttjande av den befintliga skogsmarken inklusive konvertering av åkermark till konventionell skogsmark är en hundra gånger större fråga än intensivodlingen. SLU borde ägna mycket mer resurser åt huvuddelen av skogsmarken än den förhållandevis lilla intensivodlingssektorn.

SLUs skogsgenetik borde eftersträva uppbackande forskning till skogsträdsförädlingen och massproduktion av förädlat material utan att det blir överdrivet futuristiskt, abstrakt eller grundläggande, och samtidigt ge samhället underlag för att bedöma konsekvenser av den ökade användningen av förädlat material, samt genetiskt status och utveckling av våra skogar, och en stor del av denna forskning borde vara verklighetsnära.

Anläggning och drift av skogsfröplantager betalas till 100 % av skogsbruket. Detta fast en stor del av merproduktionen kommer mycket långt fram i tiden och att det inte går att säga vem som får del av nyttan, det är huvudsakligen de framtida innevånarna i det geografiska området Sverige som helhet. Det visar vilken framtidstro, samhällsansvar och vilja att bygga upp det framtida Sverige markägarna har, trots det oerhört långa tidsperspektivet! Det är väl sånt vi borde använda skattepengar till, att bygga upp det fysiska Sverige! Men när markägarna nu bjuder på detta, borde staten ivarjefall kunna bjuda till med lite statsfinansierad forskning, dvs några forskare vid SLU. Ett uppslag till en motionär vid riksdagsarbetet med propositionen.

Pingat på Intressant

Läs även medias och andra bloggares åsikter om regeringen, skogspolitik, miljö, skog, SLU

Publiceringsetik – ur vilken synvinkel?

Av Anna Olsson, Husdjursagronom, medarbetare vid CEBRA samt Laboratory Animal Science group, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC i Portugal

När man jobbar en solig söndagseftermiddag ter saker som inte är som de borde vara särskilt irriterande. Entusiastiskt kastade jag mig över den senaste Science Direct Alert om nya publikationer i serien Advances in Bioethics – där fanns flera artiklar som verkar som skrivna för ett pågående forskningsprojekt. Nu visade det sig att publikationen i fråga är en bokserie som inget av de forskningsbibliotek jag hör till prenumererar på, vars artiklar inte är indexerade i PubMed och där inga författarkontaker finns på Science Direct. Jag kan välja mellan att köpa enstaka artiklar för 30 USD styck eller hela rasket för 82 euro.

Vi vet ju alla att det är så här. Allt som publiceras i forskningsväg säljs av förlagen (till vilka vi avskriver oss våra rättigheter som författare) för dyra pengar. Oftast slipper vi betala – det gör biblioteket vi hör till. Med pengar ur universitetsbudgeten som inte kan användas för att direkt stötta det som universitetet ska ägna sig åt. I de flesta fall får vi tag i också artiklar i tidskrifter som inte finns lokalt genom att be författaren direkt om en kopia. Men vad är det som kostar hos förlaget? För forskningsrapporter vi skriver och publicerar får vi inte ett korvöre. För bokkapitel har åtminstone för min del betalningen begränsat sig till ett gratisexemplar av boken i fråga (förvisso värt någon tusenlapp med tanke på det pris boken betingar, men för flera veckors arbete är det en patetisk timlön).

För något år sedan slog de stora universitetsbiblioteken larm i massmedia. Men hände något? Jag har fortfarande inte fått något svar på vad som gör att en artikel som jag inte får ett öre för att skriva ska kosta 30 USD hos Elsevier.

En annan fråga om etisk användning av statliga medel gäller läkemedelsindustrin

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, Science Direct, PubMed, publikationer, etik

I väntans tider

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, vid SLU i Uppsala

I dagarna tar VR och FORMAS beslut om vilka forskningsprojekt som beviljas medel för den nästa treårsperioden. Själv tillhör jag den lyckligt lottade skara av yngre forskare som i år inte är beroende av att dra in externa medel till min till min egen lön; det är bara mitt forskningsprojekt som riskerar att gå i stå om jag inte erhåller extern finansiering. För många yngre forskare är dock rådens tilldelning av externa medel en förutsättning för fortsatt anställning. Eftersom beviljandegraden ligger omkring 20% beroende på ämne så finns det därför många som på 1 1/2 månads varsel måste se sig om efter något annat att göra.

För att synliggöra gruppen yngre forskare, och för att om möjligt komma bort från den situation där man som yngre forskare måste hanka sig fram på tidsbegränsade anställningar i 10-15 år efter disputation, har man på många av landets universitet organiserat sig i så kallade Future Faculties.

Vid NL fakulteten på SLU bildades ett Future Faculty (FF) under våren 2007. NL fakultetens FF har ca 90 medlemmar med representanter på fakultetens samtliga institutioner. Verksamheten leds av en styrgrupp på 10 personer. Som första prioritet anordnades, under våren, en kurs i hur man lyckas med att skriva framgångsrika ansökningar. I veckan som kommer, när VR och FORMAS lämnat sin dom, får vi se hur bra den kursen egentligen var.

Planerade arrangemang under 2008 är en tredagars kurs i krishantering, öppen för både yngre och etablerade forskare samt en Science-fair där fakultetens yngre forskare kan mötas och förhoppningsvis skapa spännande ämnesövergripande forskningsprojekt (mer detaljer och uppdateringar finns FFs hemsida ).

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om VR, FORMAS, vetenskap, Future Faculty, SLU

Bioprospektering och FNs konvention om biologisk mångfald (CBD)

Av Jenny Carlsson, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Onsdagen den 19/9 bjöd Gentekniknämnden in till en populärvetenskplig konferens med titeln ”Jakten på gener i naturens skafferi – Bioprospektering”. Det var en mycket bra konferens med många intressanta och duktiga föredragshållare. Konferensen väckte fler frågor än vad den besvarade.

Ämnet var bioprospektering och FNs konvention om biologisk mångfald. Bioprospektering kan mycket kort beskrivas som en kartering av naturen för att finna sådant som kan vara av nytta för oss människor. Bio i bioprospektering indikerar att det gäller det som är levande till exmpel gener, mikroorganismer och växter men inte mineraler, olja etc. På konferensen gavs exempel på hur haven och jorden kan användas som källor för nya resurser. Förhoppningen är att till exempel hitta aktiva substanser som kan var av betydelse inom medicin för att behandla till exempel diabetes och cancer eller inom till exempel pappersindustrin. På konferensen fick jag uppfattningen att bioprospektering till att börja med eller allt som oftast beskriver sökandet efter sådant i naturen som går att omvandla till en produkt som det sedan går att tjäna pengar på, men att bioprospektering numer inkludera allt som har med nyttjandet av naturens resurser oavsett om målet är att tjäna pengar eller få mer kunskap.

På FN:s miljökonferens i Rio 1992 presenterades Agenda21-strategin där FNs konvention om biologisk mångfald (CBD) är en del. Denna konvention hade sin grund i en önskan om att skapa ett hållbart nyttjande av de resuser som finns i naturen, och att naturen ska bevaras som den är och skyddas för framtiden. Dessutom ville man skapa en rättvis fördelning mellan det rika Nord och det fattiga Syd. CBD har vidareutvecklats vid ett fleratal tillfällen sedan 1992. Grovt kan man säga att CBD behandlar naturen förutom de aspekter som rör människan och jordbruket. För jordbruket har FNs livsmedelsorgan, FAO,  speciella program till exempel för genetiska resurser och för biodiversitet.

Konventionen om biologisk mångfald bygger på att man har ett avtal med dem som bor i ett land om att få nyttja deras ”naturliga resurser”. Avtalen ska ta upp till exempel kostnadsersättning för nyttjanderätten. Tanken är att om jag har ett företag och kan skapa en lönsam produkt tack vare att jag fick tillgång till dessa reusurser så ska jag dela med mig av min vinst. Jag erkänner att jag tycker att tanken är god och rättvis. Men det finns frågor som inte är besvarade, några är specifikt kopplade till grundforskning på universiteten.

Min måhända naiva uppfattning om forskning är att den är fri och öppen. Det jag upptäcker i min forskning publicerar jag och visar offentligt. Det är resultaten som är i fokus och de ska var tillgängliga för alla. Jag uppfattar att CBD och avtalen som bör skrivas verkar i motsatt riktning. Avtalen ska upprättas inom en viss stat, mellan två (eller flera) avtalsparter. Jag eller vi som ska använda naturresursen är den ena parten och de som är i besittning av resursen är den andra parten. Men vem är den andra parten? Jordägaren? Kommuninnevånarna? Staten? Detta är det första problemet. Vem är motparten och hur identifierar jag motparten. Nästa problem handlar om den akademiska fri och öppenheten. När avtalet är slutet kommer då min forskning vara fri och öppen? Hur ska jag ersätta dem som ger mig nyttjanderätt? Kan min forskning fortsatt ses som neutral och objektiv efter att jag har gett en ersättning för min nyttjanderätt?

Ett annat problem rör förhållandet mellan staters gränser och naturområden. Staters gränser kan förändras över tid, flera stater skan dela samma naturområde o.s.v. Om jag tar ett jordprov på den svenska sidan respektive den norska sidan om gränsen, med vem skriver jag avtal då? Om jag tar ett jordprov i Uppsala Botaniska trädgård är det då svenska staten eller upplänningarna jag ska skriva avtal med? Och om jag tar ett jordprov i Lappland är det då samerna eller de invandrande lapplänningarna som jag ska skriva avtal med? Och för hur länge sedan bör man ha invandrat för att var en part? Och om jag tillhör en ursprungsbefolkning, har jag då ”första tjing” på bioprospekteringen? Och vem har rätten att för talan för mig när någon vill bioprospektera i ”mitt” naturområde?

Det var synd att vi som åhörare aldrig fick tillfälle att diskutera våra frågor med föredragshållarna, det skulle ha varit väldigt intressant. Dels för att hör vilka erfarenheter de hade och dels för att veta mer om hur de själva tänker.

På det hela taget var det en mycket intressant dag där jag fick lära mig mer om hur FN arbetar och om Bioprospektering. Och jag uppskattar att konferensen väckte frågor, även om jag saknade diskussionerna och samtalen. För den som är intresserad av frågor som rör till exempel nyttjandet av genetiska resurser så är det värt att titta in på Gentekniknämndens hemsida då och då för att leta efter möten och seminarier.

Andra bloggar om: biologisk mångfald, bioprospektering, FN, FAO, gentekniknämnden, biodiversitet

Sålla ut forskarna tidigare i systemet!

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Tips om intressant debatt i Tentakel nr 2007-06

Det akademiska systemet behöver hög konkurrens för att upprätthålla hög kvalitet, men det måste vara vettigt. Helen Schmekel, docent i molekylärbiologi, vill se den stora utsållningen i steget mellan postdoktor och forskarassistent, innan man fullt ut slagit in på forskarbanan och fortfarande är intressant för industrin.

På NL-fakulteten här på SLU har under våren initiativ tagits för att blida ett Future Faculty; en intresseorganisation som ska verka för bättre villkor för yngre forskare verksamma vid SLU. Future Faculty har anordnat en kurs i konsten att skriva  framgångsrika ansökningar samt en workshop där  riktlinjer för det framtida arbetet utarbetades. Ytterligare information finns att tillgå på http://futurefaculty.slu.se

Andra bloggar om: vetenskap, yngre forskare, VR

Klimatfrågan och makten över de biologiska resurserna

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU

Det har varit och är synnerligen intressant att få följa denna problematik sedan mer än ett kvarts sekel såsom de speglas bl a i internationell lantbruksforskning inom t ex CGIAR. De biologiska resursernas och utsädets genes och betydelse för vårt dagliga bröd och vår  överlevnad blir nu alltmer påtaglig. Något de ej varit hittills i policysammanhang annat än som bevarandefrågor. Trots att de är del av evolutionen - antropogent påverkad eller inte: de rör på sig!  När vi nu äntligen mer kollektivt börja se att klimatförändringen kraftigt kommer påverka innehållet i våra natur- och kulturlandskap kommer de biologiska resurserna och deras genes alltmer i fokus. Vad ska överleva, vad ska försvinna och vad kan vi påverka? Kommer t ex IUCN, UNEP och FAO att som internationella instrument att kunna leverera? Och vad med WTO/TRIPS, Cartagena-protkollet, UPOV m fl? Och kommer berörda organ på nationella nivåer att kunna samarbeta tillsammans med näringsliv och civila samhället i de nya scenarier som kommer fokuseras på tvärfrågor, uppenbara revir-utmaningar och helt nya FoU-agendor? Och kommer man att slippa undan alla de nya globala rättsordningar rörande biologiskt material man ganska aningslöst låtit gå igenom under de senaste decennierna? Min prognos är vi sakta kommer få se en växande explosion av tillträdesfrågor, vars geopolitiska sprängkraft grovt underskattas. Om detta diskuteras nu i CGIARs plenar och i olika underkommittéer. Vi står där i absolut epicentrum för oförmågan hos världens nationer att reformera FN-systemet och konsekvenshålla multilaterala lösningar. Vi kommer få se ytterligare internationella avtal och skapande av nya FN-organ som läggs ovanpå den redan ohanterbara mosaiken. Makten över biologiskt/genetiskt material –i dess ständiga evolution- kommer bli  alltmer central. Möjligen viktigare än kampen om kontrollen av den fossila oljan eller kärnenergin. Och hoppas att t ex SLU engagerar sig ännu djupare tvärs över fakultets- och institutions gränser. Vi får hålla i hatten!

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: CGIAR, biologiska resurser, lantbruksforskning, kulturlandskap

Margot Wallström föreslås bli ny rektor för Uppsala Universitet

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Barbro Hedvall föreslår på ledarsidan i dagens DN att rektorer till landets universitet ska hämtas från leden av framstående politiker som Sverige begåvats med, och föreslår följaktligen att Margot Wallström ska erbjudas posten som rektor vid Uppsala Universitet när hon återvänder hem från Bryssel. Modellen kommer från Harvard, Oxford och Cambridge, privata universitet som rekryterat sina rektorer bland topppolitiker och företagsledare. Nu är det ju i och för sig så att den politiska styrning av universitetens verksamhet som Barbro Hedvall tycker sig sakna, redan idag finns eftersom det i universitetens styrelser finns flera politiskt tillsatta ledamöter. I Uppsala Universitets styrelse sitter till exempel Mats O Karlsson, Rezene Tesfazion och Cecilia Wikström. Av tradition rekryteras rektorer till landets universitet främst bland gruppen av framstående forskningsledare, personer som ofta har en lång erfarenhet av att bedriva egen forskning och bygga upp starka forskningsmiljöer. Om nu även rektorsämbetet vid landets universitet skulle omvandlas till en reträtt-tjänst för svenska politiker finns en viss risk att den vetenskapliga kompetens som krävs för att leda ett universitet skulle gå förlorad.

Andra bloggar om: Margot Wallström, forskning, Universitet, Rektor

Intressant?

Junior Faculty träffas snart på ett Universitet nära dig.

Av Jens Sundström Inst för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU Uppsala

Enligt högskoleverket får 2,6 % av de som disputerar en forskarassistenttjänst och av dessa har endast 10% en tillsvidaretjänst 10 år efter disputation. För att lyfta fram yngre forskares villkor har forskarassistenter, postdocs och andra forskare utan fast anställning på flera av landets lärosäten börjat organiserat sig i sk. Junoir Faculties (JF) eller Framtids fakulteter. Det är tydligt att det saknas en karriärväg inom universiteten och i praktiken så läggs många högkvalitativa forskningsprojekt ner på grund av att forskaren saknar anställningstrygghet. Utan tjänst har man knappast någon möjlighet att få pengar från något av forskningsråden. På medfack på Uppsala universitet verkar det i alla fall finnas en medvetenhet bland professorer och ledning om den här problematiken, förmodligen mycket tack vare ett aktivt JF, eftersom man valt att stötta sina forskarassistenter med anslag på 100 000 per år och medel motsvarande ett utbildningsbidrag, dessutom finns möjlighet att erhålla två års förlängning av forskarassistenttjänsten, efter prövning. På NL fakulteten här på SLU gjordes för ett par år sedan en ansats till att skapa ett JF men det rann ut i sanden; det är nu hög tid att väcka liv i den organisationen igen. Både för oss yngre forskares skull och för att SLU inte ska degradera sig själv till ett andra klassens universitet

Läs mer på Uppsala universitet hjälper unga forskare (Uppsaladirect.com)

JF på medfack på UU

Professorer säger sanningar

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU, Uppsala

Under rubriken “Forskare sviker sanningen” levererar Hugo Lagercrantz och Hector Rubinstein en serie sanningar  i dagens DN debatt.

Ett par lösryckta exempel:

“Naturvetenskapliga observationer kan i princip alltid testas om de är felaktiga. Det gäller däremot oftast inte i ekonomi, varför ekonomipriset (till Alfred Nobels minne) bör avskaffas.”

…forskarna i dag söker inte i första hand efter sanningen utan efter anslag.”

“Regeln är att till den som får mycket är ännu mera givet”

Det första citatet låter jag vara okommenterat men i de två sista kan man som ung forskare känna igen sig. Årets anslagstilldelning har präglats av att ett fåtal starka grupper har fått mer. Det är en strategisk och medveten satsning som ska gynna starka forskningsmiljöer och höja kvaliteten i svensk forskning. En översiktlig genomgång av det egna fältet visar också att främst väletablerade grupper har fått tilldelning, väldigt få nybildade grupper har beviljats medel. Som nybliven forskarassistent hade det därför i år varit bättre att spendera tiden på lab (och söka sanningen) än framför datorn och söka anslag.