forskarbloggen

Mörka moln tornar upp sig på GMO-himlen.

Av Sten Stymne och Nils-Ove Bertholdsson Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU i Alnarp

Håkan Fogelfors Institutionen för Växtproduktionsekologi, SLU i Uppsala

Då det verkar som svensk media i stort beslutat sig för att sluta skrämma upp allmänheten  om genmodifierade växter är det nu dags att diskutera reella problem som de genmodifierade växter vi har idag kan föra med sig. GM-växter har hittills odlats på över en halv miljard hektar och ingen vetenskaplig rapport har ”so far” kunnat påvisa några skador på varken miljö eller människors hälsa p.g.a. att dessa är gentekniskt modifierade. Däremot finns många rapporter om positiva konsekvenser i form av minskad användning av insektsbekämpningsmedel och minskad jordbearbetning. De senare har då lett till minskad jorderosion, minskat näringsläckage, mindre bruk av fossil olja i odlingen och möjligheter till förbättrad ekonomi för många lantbrukaren (länk: Har miljöorganisationerna blivit miljöns fiender och i så fall, varför då?)

Därmed inte sagt att dessa GM-växter också i framtiden kommer att medföra ekonomiska och miljömässiga vinster. En av de största fördelarna med t.ex. herbicidresistenta GM-grödor är att de underlättar plöjningsfri odling. Det har t.ex. fört med sig att man kan odla upp väldiga arealer av Pampas, vilka annars bara kunde användas till betesmark och för Argentina har det inneburit ett ekonomiskt uppsving från en nästan bankrutt ekonomi.

Således har en avsevärd del av världens jordbrukproduktion blivit beroende av herbicidresistenta grödor, framför allt mot glyfosat (den aktiva substansen i tex Roundup). Alla användning av ämnen som dödar liv (jfr. antibiotika) utvecklar resistens hos organismen/växten. Förr eller senare utvecklar alltså också ogräs resistens mot en herbicid om den appliceras för ensidigt och för frekvent. Då Roundup-resistent majs och soja har odlats på så enorma arealer år efter år har det påskyndat utvecklingen av resistenta ogräs då det är de mest motståndskraftiga ogräsplantorna som får chansen att överleva genom detta selektionstryck. Förändringen i motståndskraft har alltså inget med någon genöverföring från GM växterna att göra. För att kontrollera situationen har man nu tvingats öka doserna av Roundup för att ta kål på ogräsen och även komplettera besprutningen med s.k. selektiva herbicider, d.v.s herbicider som inte dödar grödan men slår mot de ogräs som blivit motståndskraftiga mot Roundup. Därmed har man delvis tappat den stora vitsen med herbicid resistenta grödor, d.v.s att man kan spruta med en herbicid som uppvisar en hyfsad låg  giftighet och som dödar alla växter utom grödan. Detta medför med andra ord också en uppenbar risk att den totala användningen av herbicider per ytenhet ökar.

Den stora populariteten för Roundup resistenta grödor har också inneburit att marknaden för selektiva herbicider har minskat vilket gjort att man idag visar lågt intresse för att utveckla nya miljövänliga sådana. Att ta fram en ny herbicid tar mellan 10 till 20 år och kostar snarare över 500 miljoner kr än under. Detta innebär att det endast är ekonomiskt lönsamt i stora grödor som vete, majs, ris och soja. Då Monsanto har tagit fram dessa herbicidresistenta grödor så borde de åtminstone av företagsekonomiska skäl ha intresse av att jordbruket inte råkar in i en återvändsgränd och åter tvingas plöja jorden eller återföra den till betesmark, vilket allvarligt skulle påverka världens livsmedelsförsörjning och öka miljöbelastningen.

Vi anser att Monsanto inte tagit sitt moraliska ansvar i sin marknadsföring av Roundup resistenta växter. Utveckling och marknadsföring skulle ha skett i ett helt odlingssystemkoncept där nya miljömässigt godtagbara bredspektriga herbicider och grödor som varit resistenta mot dessa herbicider ingått tillsammans med icke kemiska åtgärder. Detta hade gett lantbrukaren en möjlighet att växla mellan olika herbicidtyper och kontrollåtgärder, vilket därmed gjort herbicidresistenta grödor till ett betydligt uthålligare/uthålligt  alternativ, vilket det inte är idag. Det faktum att dessa sorter oftast är vad man skulle kunna kalla’piratkopierade’ (dvs man betalar ingen licensavgift till Monsanto) i sydamerikanska länder fritar inte företaget från ett moraliskt ansvar då vi idag ser negativa socioekonomiska följder och påverkan på hela ekosystem.

Mycket av den samhällsnyttiga växtförädlingen har i genteknikens spår nedrustats och utvecklingen låsts in i ett fåtal stora företag genom den för dessa företag generösa patentlagstiftningen. Europas regeringar bär här ett stort ansvar genom att ha tillåtit ett obegränsat patentskydd på genmodifierade växter. Detta har lett till att man till stor del frånsagt sig teknikutvecklingen, vilket medfört att vi idag efterlyser ett större socialt/miljöansvar samt samarbete med offentligfinansierad forskning. Vidare har man infört reglersystem för godkännande av GM-växter som är så kostsamma att endast de stora företagen har råd med det.

Enligt ett EU-beslut kommer många bekämpningsmedel som idag är tillåtna att totalförbjudas 2014. Det betyder att det är hög tid att ta fram nya strategier för bekämpning av ogräs, svampar och insekter i jordbruket. Ett integrerat växtskydd är nödvändigt där mer miljövändiga bio-herbicider, bio-fungiscider och bio-insekticider används i kombination med mer resistenta och konkurrenskraftiga sorter i en optimal växtföljd. Så gott som alla växter har ett mer eller mindre utvecklat självförsvar mot olika typer stress. Det gäller nu att dessa egenskaper, med eller utan genteknik, tas till vara vid utveckling av nya sorter anpassade till regionala förutsättningar. Hittills har utvecklingen snarare gått åt andra hållet.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, SLU, vetenskap, Monsanto, miljö

Slippery slope: Farliga eftergifter åt okunskapen

Av Sten Stymne, Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp.

Som en strategi för att mildra den massiva propagandan mot genmodifierade växter har en del av förespråkarna av tekniken gått kritiken till mötes på en del punkter, trots att dessa punkter totalt saknar vetenskaplig grund. Det är en farlig strategi som jag starkt vänder mig mot eftersom vi då befinner oss på ett sluttande plan genom att acceptera villfarelser och desinformation. Det är vår plikt som forskare att alltid upplysa allmänheten om vår uppfattning utan att göra avkall på ärligheten för att vi tror att det är en strategisk bättre väg. Det är först när allmänheten blir korrekt informerad som de kan göra rationella ställningstaganden. De fall jag talar om är att man istället för transgena växter förespråkat att man skall fokusera sig på s.k. cis-gena växter och att antibiotikaresistensgener inte bör förekomma i transgena växter.  

Cis-gena växter innebär att man istället för att använda gener från andra arter använder de gener som finns i den växt man för transformerar . Detta skulle då mildra kritiken att gentekniken är ’onaturlig’ för att man med den kan gå förbi de korsningsbarriärer som finns mellan arter.  Vad som är ’naturligt’ eller ’onaturligt’ är ganska meningslöst att diskutera. Det viktiga är att här göra en riskvärdering.  Minskar riskerna genom att man bara sysslar med cis-gena växter? Alla som sysslar med växtbioteknik vet att så inte är fallet. Riskerna beror helt på de egenskaper som införandet av genetiskt material har. I cis-gena växter använder vi visserligen artens egna gener, men reglerar dessa på ett annat sätt än i den icke transformerade växten för att uppnå vissa egenskaper som denna inte har eller accentuera egenskaper. Olika högre växtarter  delar de flesta gener (80% till praktiskt taget 100%). Det som framförallt ger arterna deras olika egenskaper är hur dessa gener regleras. Vi kan t.ex. mycket väl tänka oss, om vi ville orsaka skada med genteknik, att vi använder potatisens egna gener för att kraftigt höja solaninhalten i potatisknölen så att enda potatis skulle göra oss väldigt sjuka. Det är således helt irrelevant för riskbedömningen om generna kommer från samma eller än annan art. Risken avgörs endast av den egenskap som växten tillförs genom transformeringen. Gener är ju bara planritningar för proteiner och har inte någon artstämpel på sig,   Det andra fallet är att man inom både företag och universitet har börjat accepterat att inte använda antibiotikaresistensgener som selektionsgener i GM växter för kommersiellt bruk. Det har gjorts mängder av riskvärderingar och experiment för att utröna om dessa växter skulle innebära en ökad risk för antibiotikaresistens hos sjukdomsframkallande bakterier, och svaret är ett enhälligt och rungande NEJ! Den som vill ha information om detta  kan t.ex. gå till European Food and Safety Agency (EFSAs) betänkande i frågan. Sitter antibiotikaresistensgenen väl integrerad i växtgenomet så sitter den där och den mikroskopiskt lilla teoretiska spridningen till en bakterie som skulle kunna förekomma är helt irrelevant för uppkomsten av antibiotikaresistenta bakterier. Risken för spridning finns då genen förekommer i bakterier, vilket den oftast gör på laboratoriet innan den sätts in i växten. Det arbete som förekommer med sådana gener i bakterier i samband med växttransformering är dock väldigt liten jämfört med det som görs för läkemedels och enzymproduktion och inga invändningar har hörts mot dessa tillämpningar. Vad jag vet så har man inte heller konstaterat någon spridning av dessa gener från  laboratorierna och fabrikerna till sjukdomsframkallande bakterier., Motståndet mot antibiotikaresistensgener i växter beror således uteslutande på att man uppfattar ordet ’antibiotikaresistens’ som mycket negativt. Det är antibiotikaresistenta bakterier som är farliga, dvs om  antibiotikaresistensgenen sitter i en bakterie, inte genen som sådan eller när den sitter i ett växtgenom.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, miljö, antibiotika, GMO

Vad Sveriges konsumenter kan lära av det Tjeckiska ordförandeskapet

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Det finns olika sätt att beskriva verkligheten. Under våren har organisationen Sveriges Konsumenter publicerat en skrift ¹ som beskriver de många farorna de upplever med genetiskt modifierade grödor. Dessutom har flera organisationer som säger sig företräda ”konsumenterna” framgångsrikt drivit frågan om att upprätta sk GMO-fria zoner, även om de flesta konsumenterna ändå väljer GM-produkter när de väl står i butiken. Lokalpolitiker har dock fallit till föga och förmodligen kommer utökade krav på GMO-fria zoner att framföras vid veckans miljöministermöte i Åre.

Jag har i en debattartikel som publicerats i SvD, Jordbruksaktuellt och Östersundsposten argumenterat mot dessa organisationer. Jag är övertygad om att modern genteknik kommer att vara ett värdefullt redskap för den framtida utvecklingen av ett miljövänligt jordbruk. Det är en uppfattning som jag delar med tjeckiska² och brittiska³ forskare som givit ut var sin skrift som båda beskriver vad GM-grödor är för något och dessutom avlivar många av de förställningar som florerar kring GM-grödor. Jag uppmanar landets konsumenter och EUs miljöministrar att läsa dessa skrifter, tänka till, och därefter bestämma sig för vad som verkar vara en rimlig beskrivning av verkligheten.

Referenser

1) Download Sveriges konsumenter

2) Download White-Book-on-GMO

Upprop från tjeckiska forskare som sammanfattar de lagar och regler som gäller för odling av GM-grödor inom EU, samt ger exempel på pågående forskning inom området. Forskarnas förhoppning är att en faktabaserad och vetenskaplig bedömning av GM-grödor ska bli vägledande när det gäller framtida tillståndsgivning inom EU.

3) Download MakingSenseofGM

Brittiska forskare förklarar för en bredare publik vad GM är för något och varför växtforskare använder sig av den teknologin inom ramen modern växtförädling.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om EU. politik, vetenskap, GMO

Greenpeace bekänner färg om modern växtförädling

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

På 1980-talet hade forskarna just lärt sig en metod för att genmodifiera växter, i betydelsen att ta en enskild gen från vilken organism som helst och stoppa in i en växt. Detta var något helt nytt i den vetenskapliga växtförädlingens drygt hundraåriga historia och oanade möjligheter öppnades. Samtidigt så började politikerna diskutera behovet av kontroll av denna nya genteknik och år 1990 antogs ett direktiv i EU (dåvarande EG) om reglering av GMO, genetiskt modifierade organismer. Detta direktiv blev till viss del uppdaterat år 2001, men definitionen av vad som är och inte är GMO-tekniker var i stort sett oförändrad. Direktivet om reglering av GMO har alltså nästan 20 år på nacken och det säger sig självt att en ordentlig uppdatering är nödvändig. Många nya metoder har sedan dess utvecklats som hamnar i en gråzon. Just nu sitter en arbetsgrupp och granskar de nya metoderna för att utreda vad som egentligen ska räknas som GMO eller inte. Jens Sundström har även tidigare, under rubriken ”Vad är GMO?”, berört ämnet här på Forskarbloggen. Några av de metoder i gråzonen som arbetsgruppen tittar på är följande:

 

1. Ympning på GM-grundstammar

Inom förädling på fruktträd ympar man ofta in växtmaterial på grundstammar. Om man då använder genmodifierade grundstammar, till exempel för förbättrad rotning, och konventionellt material som ympas in, så blir inte frukten som plockas genmodifierad. Frukten är exakt likadan som frukter odlade på konventionella grundstammar. Ska dessa frukter klassas som GMO eller ej?

 

2. Cisgena grödor

Man nämner ofta ”transgen” när man pratar om GM-grödor, och det betyder att växten har fått gener från annat håll, till exempel från en bakterie eller från en obesläktad växt. Nuförtiden så har man dock börjat särskilja ”transgen” och cisgen”. Cisgen betyder också att växten är genmodifierad, men att man antingen har jobbat med växtens egna gener eller stoppat in en gen från en växt som är korsningsbar med den man har modifierat. Detta skulle alltså kunna göras med traditionella korsningar, men det skulle ta mycket längre tid och vara mindre specifikt. Ska cisgena grödor, som är helt likvärda konventionellt förädlade grödor, gå under samma regelverk som transgena grödor?

 

3. Riktad mutagenes

Under många årtionden har man använt mutagena kemikalier och strålning för att skapa mutationer i växtgener. Dessa mutationer har varit helt slumpmässiga och man har sedan screenat många tusentals plantor för att hitta några fåtal med lämpliga egenskaper. De senaste åren har forskare utvecklat ett par olika gentekniker som gör att man kan mutera en specifik gen helt och hållet kontrollerat och med avsedd effekt. Till exempel så har företagen Cibus och BASF tagit fram en herbicidresistent raps med en sådan metod. I USA klassas Cibus/BASF:s raps ej som GMO. Hur ska den klassas i EU?

 

4. Reverse breeding

I utsädesproduktion så vill man gärna ha ett växtmaterial som är homozygot för vissa anlag. Det innebär att samtliga frön (avkomman) kommer att bära på de önskade anlagen, till skillnad från ett heterozygot material då man får en blandning av anlag i avkomman. Att ta fram homozygota linjer tar flera generationer och väldigt lång tid. Man har nu utvecklat en metod där man genmodifierar utgångsmaterialet för att få det att producera homozygota linjer direkt. Hälften av avkomman kommer att bära på transgenen. Man kan sedan välja ut de homozygota plantor som har de önskade anlagen och som inte bär på transgenen och använda dessa för utsädesproduktion. Det kommer alltså att vara GMO under ett steg i processen, men utsädet man producerar i slutänden är inte GMO, och inte heller plantorna som utsädet kommer direkt ifrån. Metoden kallas ”reverse breeding” och fördelen är alltså att det spar väldigt mycket tid. Frågan är hur utsädet ska klassas?

 

Tilläggas bör att när det gäller flera av dessa metoder så får man i slutänden en produkt som inte på något sätt går att särskilja från konventionellt förädlade jordbruksprodukter. Om då dessa likväl ska klassas som GMO så blir ju frågan om spårbarhet och märkning omöjlig att lösa.

 

Greenpeace har i ett brev till EU-kommisionen den 25 maj 2009 framfört åsikten att en revision av regelverket för GMO är onödig. Brevet (som jag länkar till längst ner) är författat av Dr. Janet Cotter, geolog på Greenpeace Research Laboratories i Storbritannien. Hon skriver: “Whilst new techniques are becoming available, Greenpeace does not think it is necessary to re-evaluate the definition of a GMO.” Redan här visar hon att deras inställning till genteknik aldrig kommer att ändras, oavsett hur mycket riskforskning som utförs, oavsett hur mycket vi lär oss om hur gener fungerar. Det spelar ingen roll att nya tekniker utvecklas – en GMO är en GMO, punkt slut. Men faktum är ju att den nuvarande definitionen av GMO i direktivet gör klassificeringen av vissa nya tekniker svår, för att inte säga omöjlig. Hon skriver sedan: ”The deliberate release of GMOs is of concern, not only because of the consequences of the introduced trait, but because of the genetic modification process.” Det spelar alltså ingen roll att GM-grödor påvisas vara helt likvärdiga konventionella grödor – en GMO är potentiellt farlig, punkt slut. Hon går vidare med att kritisera metoden som Cibus/BASF har utvecklat och hon tycker att risken är stor att oförutsedda saker ska hända i växten på grund av de enstaka nukleotider (DNA:s byggstenar) som de använder när de muterar en gen. ”Although only a few base pairs are changed, there are unanswered questions regarding the unintended effects of the changes. For example, what happens to the ejected base pairs or the carrier DNA?” Då kan jag upplysa Dr. Cotter om att varje gång hon äter så får hon i sig ett antal biljoner nukleotider, som tas upp i kroppen. Det cirkulerar hela tiden ett oräkneligt antal av dessa DNA-byggstenar i våra celler, som används och återanvänds. Byggstenarna är i sig inte farliga. De fåtal nukleotider som frigörs i Cibus/BASF:S metod kommer antingen att användas av växten eller brytas ner.

 

Greenpeace vill tydligen att samtliga nya tekniker som utvecklas ska GMO-klassas. ”With this in mind, we hope you will not change the definition of GMOs in the EU, but evaluate new techniques within the existing process-based definition.” Även om teknikerna inte ger upphov till GMO. För säkerhets skull, liksom. En ny teknik är ju en ny teknik. Även om de förädlade grödor som den nya tekniken ger upphov till verkar vara normala och smakar som de brukar och växer som de alltid har gjort, så finns det säkert något farligt med dem någonstans som vi inte kan upptäcka i växthus eller fältförsök……..någon gång i framtiden kanske……säkert…..eh…farligt……man vet ju aldrig……

 

I brevet framgår det tydligt att Greenpeace överhuvudtaget inte bryr sig om slutprodukten (den förädlade grödan) eller hur den uppför sig och fungerar i sin miljö. Det enda de bryr sig om är processen, dvs den teknik som används. Det är uppenbart att det inte är målet (ett hållbart jordbruk) som är det viktiga för Greenpeace, utan snarare vägen (en ideologiskt romantiserad bild av det ”naturliga” och ”traditionella” jordbruket). Vart vägen leder hän spelar mindre roll. Jag gillar inte ordet reaktionär, men när det gäller Greenpeace inställning till modern växtförädling så är det verkligen motiverat att kalla dem reaktionära.

Download Letter from Greenpeace

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Greenpeace, växtförädling, GMO, genteknik, EU-direktiv

Fråga till Carl Schlyter (MP),

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Det är snart dags för val till EU-parlamentet och jag funderar på att rösta på Miljöpartiet. Som jag alltid har gjort. Riksdagen, kommunen, EU-parlamentet……det har liksom alltid varit Miljöpartiet i mitt hjärta. Med många aktiva år i Fältbiologerna och medlemskap i Naturskyddsföreningen och Greenpeace så har jag alltid tyckt att miljöproblemen har högsta prioritet. Men nu har jag börjat tveka när det gäller Miljöpartiet i och med deras dogmatiska inställning till GM-grödor.

 

Jag är doktorand i växtförädling och bioteknik och jobbar med att utveckla den vilda fältkrassingen till en ny oljegröda. Denna fältkrassing ska kunna odlas som en perenn (flerårig) gröda och minska näringsläckaget från jordarna. Jordbruket står ju för en betydande del av framförallt kväveläckage till vattendrag och hav och detta problem måste vi komma tillrätta med. Dessutom kommer fältkrassingen att ge en olja av industriell kvalitet som kan ersätta fossil olja. Och i mitt arbete med fältkrassingen är genteknik en oumbärlig del.

 

Min fråga till Carl Schlyter är: Kan du tänka dig att rösta för ett marknadsgodkännande för en genmodifierad fältkrassing som har dessa tydliga miljöfördelar? Om du kan svara ja på den frågan så får du min röst den 7:e juni.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, genteknik, miljö, jordbruk, miljöpartiet, EU-parlamentet

Hur man ”vinner en debatt”

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Jag såg en debatt om GM-grödor på TV4 i morse mellan Miljöpartiets Carl Schlyter och professor i ekologi Torbjörn Fagerström. För mig som växtbiolog var det ingen tvekan om vem som hade de tyngsta argumenten. Fagerström resonerade lugnt och sakligt om åsikter baserade på vetenskaplig kunskap medan Schlyter sprutade ur sig en massa nyckelord som plockade publikpoäng men inte hade så mycket med verkligheten att göra. Dessutom satt Schlyter ibland och grimaserade när Fagerström talade och han avbröt vid något tillfälle.

 

Men trots mitt försök till nykter analys så syntes det mig att Schlyter hade ett visst övertag i debatten. Inte intellektuellt, dårakt inte, men snarare publikfriande.

 

En välinformerad lyssnare med specialkunskaper hör alla faktafel Schlyter kastade ur sig. Själv satt jag till exempel och skrattade högt åt en mening som han sade: ”Alla genetiska plantor är en identisk kopia av sig själv”. För det första är det en ren lögn att alla GM-växter är kloner och för det andra kan jag upplysa Schlyter om att alla levande organismer på vår planet är ”genetiska”. Till och med Carl Schlyter själv har en uppsättning gener i sina celler, vare sig han vill det eller inte. Men jag är rädd att större delen av svenska folket inte har kunskaper att se igenom Schlyters påhitterier, och det är väl det det handlar om när vi som forskare försöker redogöra för hur genetiken fungerar och vi får höra att ”forskarna bara pratar över huvudet på folk”. Men visst, så är det, genetiken är komplicerad och ofta svår att förstå. Och det är vi forskares ansvar att föra ut kunskapen till allmänheten om vad vi håller på med på laboratorierna och i växthusen.

 

Jag tror att de billiga poäng Schlyter plockade i debatten med Fagerström handlade om två saker: nyckelord och passion.

 

Att vinna en debatt handlar tyvärr sällan om att vara korrekt i sin verklighetsbeskrivning. Det handlar mer om att ständigt upprepa vissa nyckelord, som i Schlyters fall t.ex. ”ekologisk mat är godare”, ”konsumenter vill inte ha GMO”, ”GMO är monokultur” och ”GMO är riskfyllt”. Det behöver inte vara sant, folk kommer att tro på det ändå om de hör det tillräckligt ofta. Det handlar även om att visa passion, att visa att man inte har några egenintressen, att man är där och kämpar för folkets väl och ve och att ingenting får stoppa en, särskilt inte några torra, vetenskapliga argument som ingen begriper.

 

När det gäller dessa två saker, nyckelord och passion, så tycker jag att miljörörelsen har ett klart övertag gentemot oss som propagerar för genteknik i jordbruket. Som gammal fältbiolog som har röstat på miljöpartiet hela livet kan jag inte tycka annat än att det är synd.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, genteknik, jordbruk, miljö, miljöpartiet, språkbruk

Jordbrukspolitik på villovägar

Av Rober Wager, Vancover Island University, Canada

Jordbruk är en aktivitet som drivs av människor och som har inneburit att grödor och djur har anpassats efter våra behov under årtusenden. Under perioden 1950- 2000 bidrog den gröna revolutionen, som karaktäriserades av ett forskningsdrivet jordbruk med tillhörande teknologiska landvinningar, till att närmare en halv miljard människor kunde undgå svält.

Idag finns en stark rörelse som förespråkar en övergång till ett ekologiskt jordbruk både i Europa, Nord-Amerika och i världens utvecklingsländer. Detta är resultatet av aktiv lobbying till förmån för det ekologiska jordbruket som är en ideologi med många resursstarka förespråkare. Ekologiskt jordbruk kan dock varken föda världens mindre bemedlade eller möta en framtida ökning av jordens befolkning.

2002 initierade Världsbanken ett flerårigt projekt vars syfte var att minska hunger, undernäring och fattigdom i världen. Projektets engelska namn var ”the International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development“(IAASTD). Projektets ambition var att sammanföra olika intressegrupper och under det första mötet som hölls 2004 deltog 185 olika grupper, inklusive representanter från 45 regeringar, 86 frivilligorganisationer (NGOs), FN-organ som Världshälsoorganisationen (WHO) och FNs livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) samt företrädare för olika internationella bioteknologiföretag. I världsbankens uppdrag till IAASTD ingick att projektet skulle utvärdera agrar kunskap, forskning och teknologi (AKST, eng. Agricultural Knowledge, Science and Technology), både med avseende på relevans, effektivitet och med vilken kvalitet AKST bidrar till att reducera hunger, förbättra agrar hållbarhet och hälsa främst för världens landsbygdsbefolkning. Projektet har nyligen publicerat sin slutrapport (IAASTD, 2008).

Trots projektets högt ställda mål, så har forskningen fått stå på undantag eftersom slutrapporten tar avstånd från bioteknologi och samtidigt ensidigt framhåller fördelarna med ekologiskt jordbruk. Visserligen hävdar IAASTD att rapporten om AKST är en faktabaserad vägledning för policy och beslutsfattande, men anför samtidigt att det finns förmodade risker och potentiell skada med bioteknologins tillämpningar, trots att det saknas bevis för sådana risker eller skador.

Under 2003 publicerade ICSU (eng. International Council for Science, en organisation som representerar de flesta nationella vetenskapsråden och över 150 vetenskapliga organisationer) en omfattande granskning av miljö- och hälsorisker med genetiskt modifierade (GM) grödor. ICSU undersökte följande frågor:

Är mat som innehåller GM-grödor säker att äta?
Vad är nyttan med GM-grödor?
Hur påverkar odlingen av GM-grödor miljön?

Granskningen som ICSU genomförde visade att det inte finns några belägg för skadliga effekter orsakade av konsumtion av mat med ingredienser som bygger på transgena framställningsmetoder. Snarare finns det belägg för att GM-grödor gör nytta för hälsan, till exempel genom ökat vitamininnehåll i ris och ökad tolerans mot skadeinsekter, vilket medför att mängden kemiska bekämpningsmedel kan minskas, med en minskad risk för exponering av bekämpningsmedelsrester som följd. Angående påverkan på miljön noterar ICSU att det inte finns belägg för några skadliga effekter som kan härledas till de kombinationer av egenskaper och grödor som för närvarande används.
I kontrast till detta fastslår IAASTD att ”Allmänheten har visat allt större intresse för samband mellan jordbrukssystem och hälsa och att listan på livsmedelsanknutna hälsorisker stadigt har ökat. Listan inkluderar osäkerhet om GM-grödors påverkan på människors hälsa.” Men det råder ingen vetenskaplig osäkerhet kring detta; all tillgänglig forskning visar att det inte finns några vetenskapliga belägg för hälsorisker med GM-grödor. Dessa förmodade risker borde därför inte vara med i den förment faktabaserade rapporten från IAASTD.

IAASTD fastslår även att det ekologiska lantbruket producerar tillräckligt för att föda lokala marknader. Detta kan mycket väl vara sant, för vissa begränsade områden, men inte om man ser till världen som helhet. Som Norman Borlaug, Nobelpristagaren och den Gröna revolutionens fader, en gång anmärkte: Ekologiskt lantbruk kan endast föda fyra av jordens sex miljarder människor och hur jag än spanar ser jag inte de två miljarder som frivilligt skulle försvinna. Produktiviteten i det ekologiska lantbruket är nämligen i genomsnitt 30 % lägre än i det konventionella – härav Borlaugs kalkyl. Om vi globalt skulle utöka andelen ekologiskt odlade marker, som IAASTD föreslår, så skulle vi behöva lägga jordens återstående vildmarker under plogen endast för att bibehålla den produktion vi har idag. En sådan massiv ökning av den ekologiskt odlade landarealen skulle hota biodiversiteten globalt och ha en genomgripande inverkan på miljön.

Odling av GM-grödor är i stort accepterat i Nordamerika. Detsamma kan inte sägas om Europa. Skillnaden beror dock inte på att man gör olika vetenskapliga bedömningar av GM-grödor i Europa och Nordamerika. I EU-kommissionens rapport från 2001, som omfattade mer än 15 års samlad forskning angående risker med GM-grödor och livsmedel, konkluderas att GM-grödor inte har inneburit några nya risker för vare sig hälsa eller miljö, utöver den vanligen förekommande osäkerhet som finns i samband med odling av konventionellt förädlade grödor. Användningen av en mer exakt teknologi och den högre graden av kontroll gör snarare GM-grödor säkrare än konventionellt producerade grödor.
En möjlig anledning till att européer är tveksamma till GM-grödor kan vara den omfattande desinformation som spridits från olika NGOs under de sista 15 åren. Uttalanden till det engelska överhuset av Lord Melchett under dennes tid som ordförande i Greenpeace är talande: ” Denna NGO kommer alltid att motsätta sig GM-grödor oavsett vilka vetenskapliga bevis om grödornas säkerhet som presenteras ” (Taverne, 2003, 2005). Denna typ av blinda ideologiska ställningstaganden passar inte in i en vetenskaplig utvärdering, och det är därför förvånande att Greenpeaces ståndpunkt så uppenbart vunnit gehör i IAASTDs slutgiltiga rapport.

A-vitaminbrist är orsaken till att 500 000 människor blir blinda varje år och att uppemot 6 000 barn dör varje dag i världens utvecklingsländer. Forskare har tagit fram ett GM-ris, det så kallade gyllene riset, som har en förhöjd nivå av beta-karoten, ett ämne ur vilket vår kropp själv kan framställa A-vitamin. Försök att fritt distribuera detta ris till lokala odlare har dock hindrats av ett alltför tungrott regelverk framför allt rörande biosäkerhet. Det råder inget tvivel om att vissa av de NGOs som deltagit i IAASTD även har varit pådrivande vid skapandet av det regelverk som omgärdar odling av GM-grödor, ett regelverk som verkat direkt hindrande när det gäller spridandet av det gyllene riset. Detta står i direkt konflikt med det av IAASTD uttalade målet att öka näringshalten i våra grödor.

Det finns idag offentligt finansierad forskning med inriktning mot agrar-bioteknologi i över 70 länder. Den samlade kunskapsbas som världens växtforskare tagit fram har dock i stort sett ignorerats av IAASTD. Professor Marc von Montagu (http://pubres.org ;2008), uttryckte nyligen sin besvikelse på IAASTDs rapport: ”Vi anser att kapitlet [om bioteknologi] är skrivet utifrån ett perspektiv som är så främmande från det som vi anser borde ha varit rapportens utgångspunkt, att det inte skulle ha varit meningsfullt för oss att framföra några kommentarer om rapportens många tekniska fel och brister.”
Den obalans som råder i rapporten från IAASTD blir allt mer uppenbar när den gör utsagor likt denna: ”Vissa svårlösta problem, till exempel svamptoxiner, utgör även fortsättningsvis ett hälsoproblem, speciellt för spädbarn”. Samtidigt saknar rapporten helt referenser till de vetenskapliga studier som visar att insektresistent GM-majs innehåller lägre nivåer av svamptoxiner än både konventionellt och ekologiskt odlad majs. Det är svårt att se att utelämnandet av dessa fakta skulle stämma med rapportens mål att främja näring och hälsa. Dessutom kan nämnas att IAASTD även avstår från att kännas vid den reduktion av kemiska bekämpningsmedel som insektsresistenta GM-grödorna har möjliggjort. Samt att man inte ens nämner användningen av giftiga kopparsalter inom det ekologiska jordbruket.

Över 12 miljoner lantbrukare i världens utvecklingsländer odlar i dag GM-grödor. Den siffran ökar med 20 % varje år vilket kan ses som en indikator på nyttan med GM-grödor för dessa bönder. Trots detta varnar IASSTD för ökad utbildning av lantbrukare i frågor som berör odling av GM-grödor. Det är svårt att förstå denna positionering i ljuset av den stora mängd vetenskapliga data som stödjer odlingen av GM-grödor.

Ett av de mest framträdande exemplen på IAASTD rapportens partiskhet till förmån för det ekologiska lantbruket är påståendet att ekologisk certifiering hotas av pollenflöde från GM-grödor. Detta är ren retorik tagen direkt från producenter av ekologiska varor. Under en tid när både det ekologiska lantbruket och odlingen av GM-grödor har ökat i omfång har inte ett enda fall rapporterats där en eko-lantbrukare har förlorat sin certifiering som ett resultat av pollenflöde från ett närstående GM-fält. Det är till och med så att den internationella federationen för ekologiskt lantbruk (IOFAM) inte förespråkar tester för GM-innehåll i ekologiska produkter.

I sammanfattningen av IAASTD rapporten förespråkas vid upprepade tillfällen ett ekologiskt lantbruk utan att motsvarande stöd ges till användningen av bioteknologi. Det är besynnerligt eftersom man i brödtexten ger en annan bild av framtiden: Utan bioteknologiska applikationer [inom jordbruket] kommer mänskligheten att vara än mer utsatt vid förändringar i klimatet och riskera en framtida livsmedelsbrist.

Lantbruket har, under lejonparten av sin mer än 10 000-åriga historia, per definition varit ekologisk. Det låga utbytet vid denna typ av jordbruk är huvudorsaken till den hunger, undernäring, jorderosion och fattigdom som vi finner i många av världens utvecklingsländer. Att föreslå att ekologiskt jordbruk är den bästa metod vi har för att motverka detta trotsar all logik och visar att den faktabaserade utvärderingen i IAASTD rapporten har fått stå tillbaka för en ideologiskt baserad ”green-washing”. Detta förklarar varför de som dagligen arbetar med agrar bioteknologi är så besvikna på IAASTD rapporten.

Texten är en översättning av “Why the IAASTD Failed” gjord av Jens Sundström och är granskad av Sten Stymne, Carl-Gustaf Thornström, Torbjörn Fagerström och Dennis Eriksson . Orginaltexten samt andra texter av Robert Wager återfinns här. En liknande text av Robert har även publicerats i EMBO reports som svar på en artikel av Marta G Rivera-Ferre.

En ordväxling med hänvisning till IAASTD förkommer helt nyligen på kultursidorna i DN mellan Sverker Lenas och Mattias Zetterstrand.

Pingat på Intressant och twingly

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, vetenskap, jordbruk, miljö, Greenpeace, politik

Den faktiska nyttan av gentekniken i jordbruket

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Detta inlägg är en del av Vetenskapsradion Klotets bloggstafett om GM-grödor. Harald Cederlund inledde med att granska de GM-grödor, herbicidtoleranta och insektresistenta, som dominerar marknaden idag. Därefter skrev Klara Jacobsson om de problem hon ser med dagens GM-grödor och gav exempel från sin egen forskning om bönder i Sydafrika som odlar GM-majs. Nu när tar jag upp stafettpinnen så skulle jag vilja ge min syn på vad gentekniken kan vara bra till i jordbruket.

För det första vill jag bara invända mot en sak som Klara skriver: att GM-grödorna skulle vara anpassade till ett högteknologiskt industriellt jordbruk. Så är det inte alls. Till exempel så odlade över 4 miljoner småbrukare i Kina Bt-bomull åren 1999-2001. Men det som Klara sen skriver om är intressant. Hon har intervjuat småbrukare i Sydafrika som odlar Bt-majs och som inte har sett någon skillnad i avkastning jämfört med den konventionella hybridmajsen. Däremot har utsädet till Bt-majsen varit mycket dyrare. Detta talar emot en rapport i AgBioForum från 2004 där författarna hävdar att Bt-majs har avkastat omkring 10% mer än konventionell majs i Sydafrika. Men kanske, kanske att man drar öronen åt sig när man läser att båda författarna kommer från Monsanto Company. Nu tror jag inte att varken Klara eller Monsanto hittar på siffror. Däremot tror jag att avkastningen kan variera från region till region, säsong till säsong, bonde till bonde. Och både förespråkare och motståndare kan hitta siffror som talar för deras sak. En annan rapport, skriven av en ekonom i FAO, jämför situationen i Kina, Argentina, Sydafrika, Mexiko och Indien och påpekar att resultatet av odling av GM-grödor i stor utsträckning beror på saker som nationell kapacitet till forskning, reglering av marknad och fungerande marknad för insatsvaror.

Det är inte svårt att hitta artiklar som påstår att GM-grödor kan användas för att öka försörjningstryggheten (food security) i utvecklingsländer. Och det är lika lätt att hitta skrivelser som kritiserar detta påstående. Personligen tycker jag det är synd att en så stor del av debatten handlar om vad gentekniken kan göra för fattiga småbrukare i tredje världen. Förespråkare försöker lägga tyngd i argumenten genom att påstå att gentekniken räddar liv medan motståndarna försöker misskreditera alla typer av gentekniska produkter genom att säga att tekniken faktiskt inte alls hjälper några fattiga. Enligt min mening är det helt fel fokus för GMO-debatten.

FAOs senaste uppskattning är att det finns ungefär 923 miljoner undernärda människor i världen. Men att ge svältande människor tillgång till mat handlar om så oändligt mycket mer än att bönderna ska producera mer. Och att öka produktiviteten hos marginaliserade småbrukare handlar om så mycket mer än att ge dem tillgång till vissa typer av förädlade grödor. Det handlar för böndernas del även om hållbar vattenförsörjning, subventionerad handelsgödsel, tillgång till moderna redskap, mikrokrediter för inköp av utsäde samt marknader som ger betalt för produkterna. Förädlade grödor kan också göra nytta, oavsett vilken teknik som använts för att ta fram dem, men inte ensamt. En viktig del av den gröna revolutionen på 1960- och 1970-talet var att man tog fram högavkastande vete-, ris- och majssorter. Men revolutionen inkluderade även subventioner, bevattning, handelsgödsel och pesticider. Utan allt detta hade de nya sorterna inte ens varit värda sin vikt i ogräs.

Så mitt budskap är att gentekniken INTE kommer att rädda de 923 miljoner människor som svälter. GM-grödor kan förvisso utgöra en del av de program för jordbruksutveckling som är nödvändiga, men det behövs så mycket mer.

Så vad nyttar då gentekniken egentligen till i jordbruket? Jo, jag ska börja med att ge en rad exempel.

I min egen forskning försöker jag utveckla en ny fröoljeväxt, fältkrassing, som ska möjliggöra fleråriga odlingssystem för mindre kväveläckage och mindre jordbearbetning. Problemet med fältkrassingen är att den dråsar, dvs den släpper fröna, och man förlorar då en stor del av skörden. Detta problem går att åtgärda genom mutationsförädling eller genom genteknik. Jag har valt att använda genteknik eftersom det syntes mig vara en enklare väg. Min förhoppning är att fältkrassingen ska bli tillåten för odling när den kommer på marknaden om cirka 15-20 år.

Ett annat exempel är bladmögel i potatisodlingar. Denna svampliknande sjukdom kräver stora mängder av giftiga bekämpningsmedel. Resistens mot bladmögel finns hos flera vilda potatissläktingar men på grund av potatisens komplicerade genetiska struktur så är det ofta svårt att korsa dessa med kommersiella sorter. Vad som då är enklare är att klona resistensgenerna och föra över dem, dvs genmodifiera potatisarna.

Ett lysande exempel på där GM-grödor gjort stor nytta är på Hawaii. I början av 1990-talet höll hela produktionen av papaya på att slås ut av en virussjukdom, papaya ringspot virus (PRSV). Men man lyckades då ta fram en resistent GM-papaya som i princip räddade hela produktionen.

Jag ser en mycket stor potential i gentekniken när det gäller att utveckla grödor som är resistenta mot olika sjukdomsangrepp. Alla bönder är smärtsamt medvetna om vilket ändlöst och hopplöst arbete det är att försöka hålla fälten fria från skadeinsekter, ogräs, svampangrepp, virus- och bakteriesjukdomar och parasitiska rundmaskar i jorden. Jag läste i en artikel nyligen (Strange 2005) att minst 10% av all jordbruksproduktion i världen går förlorad till olika växtsjukdomar. Förutom möjligheten att därigenom öka de faktiska skördarna, världen över, så skulle gentekniken göra stor nytta för miljön genom att minska kemikalieberoendet i jordbruket.

Dessutom ser jag en potential för att utveckla nya kvaliteter i olika grödor, såsom dråsfasthet, förbättrad fröoljekvalitet i oljeväxter, perennialitet i våra sädesslag, stärkelsekvalitet i potatis och mycket annat.

Jag hör ibland GMO-motståndare hävda att GM-grödor är farliga för miljön eftersom de sprider sig och ”smittar ned” andra växter och leder till mer kemikalieberoende och till resistenta insekter och det ena efter det andra. Alla grödor över en kam. Inga nyanser. Min önskan är att de ska börja acceptera att vissa tillämpningar av gentekniken i jordbruket faktiskt kan ha positiv miljöpåverkan. Utan beska kommentarer om genteknikens ”tveksamma naturlighet”, men istället ett strikt observerande av hur miljön påverkas.

Genteknik är en fantastisk samling tekniker som har en lång rad mycket viktiga tillämpningar inom jordbruket. Men det gäller att diskutera rätt sak på rätt plats. När diskussionen handlar om svältande människor, då ska vi inte börja med att snacka om GM-grödor, nej, den diskussionen måste handla om andra saker. Detta är en uppmaning till både förespråkare och motståndare.

För den som vill fördjupa sig kan jag rekommendera följande artiklar:

Akhond M & Machray G (2009) Biotech crops: technologies, achievements and prospects. Euphytica 166: 47-59.

Christou P & Twyman R (2004) The potential of genetically enhanced plants to address food insecurity. Nutrition Research Reviews 17: 23-42.

Dennis E et al (2008) Genetic contributions to agricultural sustainability. Phil. Trans. R. Soc. 363: 591-609.

Strange R (2005) Plant disease: a threat to global food security. Annu. Rev. Phytopathology 43: 83-116.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, jordbruk, GM-grödor, genteknik

Några reflektioner kring GMO, valmöjlighet och framtida livsmedelsförsörjning

Av Klara Jacobson, SOL, landsbygdsutveckling, SLU i Uppsala

Harald Cederlund postade i går ett inlägg på sin blogg Skor längtar ut om GM-grödor om miljö. Inlägget var starten på en bloggstafett om GMO som anordnas av Vetenskapsradion Klotet – du kan lyssna till programmet och läsa de andra inläggen på Klotets hemsida. Mitt inlägg här är fortsättningen i stafetten.

Harald har skrivit ett bra inlägg om GMO och miljö tycker jag. Det han dock inte tar upp, som jag skulle vilja belysa är dels att om vi ska tillgodose Greenpeace och Ekologiska lantbrukarnas (samt många andra människors) vilja att kunna välja att odla och äta GMO-fritt så är GMO fria zoner kanske det enda alternativet. Växter sprider sig, inte bara i naturen men i alla steg från gröda till mat, genom pollinering, att lantbrukare delar maskiner, transporter, förädling osv. Att ha zoner som ska hållas GMO-fria är ett sätt att i högre grad säkra möjligheten att välja bort GMO. Den som är mer intresserad av samexistensfrågan kan ta en titt på rapporten Lantbruk på lika villkor, som nu börjar bli lite gammal, men ändå har vissa poänger och som försöker ge en översikt över varför många ekologiska lantbrukare inte vill odla GMO.

Jag surfade även runt lite på länken till Greenpeaces sida Hejdå GMO som Harald visar i sitt inlägg. Där hittade jag en läsvärd artikel från Barometern-Oskarshamnstidningen 2008-10-21 av Daphne Tuvesson. Jag tycker att artikeln tar upp flera saker som jag ser som centrala gällande GM-grödor och framtida matförsörjning (punkterna nedan baseras på vad jag tyckte var intressant i artikeln och är inga ordagranna citat på vad artikeln skriver. Kolla gärna artikeln själv)

-    Det är ett problem att den absolut övervägande majoriteten av GM-grödor i dag ägs av (några få) vinstdrivande företag. Detta gör att urvalet av utsäde blir kraftigt begränsat. Patent gör också att småbrukare världen över begränsas i sin möjlighet att själva spara och utveckla lokalt anpassade sorter.
-    De grödor som finns i dag är anpassade till högteknologiskt industriellt jordbruk och bönder som odlar GMO gör det framförallt för att de sparar tid och pengar eftersom de t ex behöver spruta färre gånger. Denna ekonomiska vinst minskar dock i och med att resistens utvecklas hos ogräs och insekter. Detta är ofrånkomligt.
-    En intressant kommentar i inlägget är, tycker jag, att Daphne säger att i USA, där majoriteten av GM-grödor odlas i dag, finns det 35 miljoner människor som saknar tillräckligt med mat. Detta säger något. Jag tror definitivt att ny teknik kan ha en viktig roll att spela i framtida matproduktion, men så länge som gentekniken är så starkt kopplad till ett industriellt jordbruk som kräver stort ekonomiskt spelutrymme så är det tveksamt om de kan hjälpa fattiga småbrukare. Och inte minst: brist på mat är till stor del en politisk fråga och en fråga om makt över resurser, och inte om hur mycket mat som produceras.

Jag skulle vilja koppla det Daphne tar upp till min egen forskning i Sydafrika och ta några konkreta exempel:

I byarna där jag gör mitt fältarbete har småbrukare genom ett statligt projekt under tre år fått finansiering för genmodifierat majsutsäde, konstgödsel och bekämpningsmedel. Majsen de odlar i projektet är en Bt-majs. Majsen är resistent mot angrepp från vissa skadeinsekter genom att den producerar ett gift från en jordbakterie.

Priserna på herbicidresistent majsutsäde har mer än dubblats sen förra året och priset för Bt utsäde har nästan dubblats. Som det ser ut i dag är genmodifierat utsäde ungefär tre gånger dyrare än vanligt hybridutsäde. Om man köper en öppenpollinerad majssort, så är utsädet betydligt billigare. Även om man tar med i beräkningen att öppenpollinerade sorter inte ger lika hög avkastning som hybridutsädet, så är det ändå absolut det mest lönsamma alternativet. De öppenpollinerade sorterna går dessutom bra att spara och så igen, vilket är viktigt för människor som är så fattiga att de inte har råd att köpa utsäde alla år.

Priser på utsäde hos den lokala återförsäljaren
år 2008 och 2009

Typ av majsutsäde                                                           2008               2009
Roundup ready (herbicidresistent)                                    Ca 500 kr   Ca 1400 kr
Bt                                                                                   Ca 500 kr    Ca 800 kr
Ej genmodifierat hybridutsäde                                         Ca 250 kr    Ca 350 kr
Öppenpollinerat utsäde (som kan sparas och sås igen)       Ca 100 kr    Ca 130 kr

(priserna baseras på att en sydafrikansk rand ungefär motsvarar en svensk krona vilket inte riktigt stämmer, men de inbördes relationerna mellan priserna stämmer)

Ingen av de småbrukare jag har intervjuat under 2008 någon skillnad i avkastning mellan Bt utsädet och vanligt hybridutsäde. Inte heller mentorer i programmet hävdar att Bt majsen ska ge några skördeökningar. Under de år småbrukarna har varit med i projektet har de fått utsäde gratis och har därför inte kunnat väga kostnaden mot avkastningen. Det verkar dock orimligt att ett hushåll med fem personer som lever på max 1000 kronor i månaden skulle spendera mer än det dubbla priset på utsäde som inte ger mer skörd.

Tänk er scenariot att människor som sparat utsäde år efter år, och ibland köpt öppenpollinerade sorter i affären, genom ett projekt som detta går över till genmodifierat utsäde, inte sparar sin gamla majs, och nu när priserna går upp extremt inte har tillgång till sina gamla sorter längre. Folk har dessutom blivit så ordentligt inlärda att min inte kan spara det nya utsädet att de nu tror att man inte kan spara något utsäde som man köper i affären. Många sparar därför inte ens det öppenpollinerade utsädet, trots att de vissa år inte har råd att köpa utsäde till hela fältet. Nu är det inte så illa. Många i byn har inte varit med i projektet och lokala majssorter finns fortfarande att tillgå, men scenariot visar på en verklig risk.

Man kan argumentera att detta bara är ett dåligt genomfört jordbruksutvecklingsprojekt och att småbrukarna helt enkelt har fått dålig rådgivning. Men detta är inget isolerat fall. Utsädespriserna har gått upp kraftigt och detta drabbar de fattiga hårdast. Priserna på genmodifierat utsäde har gått upp mycket mer än annat utsäde. Att gå in i ett jordbruk som är starkt kopplat till världsmarknadspriserna när man inte har några ekonomiska marginaler gör att risktagandet i jordbruket ökar. När avkastningen dessutom inte ökar i relation till risken finns det ingen anledning att gå in i den sortens jordbruk. Om gentekniken ska ha en plats i att trygga fattiga småbrukares försörjning så måste den verka inom helt andra ramar än den gör i dag.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om klotet, P1, vetenskap, miljö, jordbruk, GMO, SLU

Har miljöorganisationerna blivit miljöns fiender och i så fall, varför då?

Av Sten Stymne Området för Växtförädling och Bioteknik, Alnarp

Sista tiden a har Torbjörn Fagerström, Marit Paulsen och Annica Åhnberg  i media gått hårt åt vissa miljöorganisationers och ekologiska odlares motstånd mot GM växter (se DN 11/3, Di den 2/4 och UNT den 37/3). Dessa debattörer menar att miljöorganisationernas ovederhäftiga kritik av gentekniken på växter har hindrat att tekniken används för att säkra den framtida globala livsmedelsproduktionen, utvecklingen av tredje världens länder och ett miljövänligare jordbruk. Alla dessa tre personer har varit kända för sina miljöengagemang och kamp för ett uthålligt samhälle. Här på Forskarbloggen har också ett antal inlägg (också av undertecknad) starkt kritiserat miljörörelsernas inställning till gentekniken och menat att den motverkar utvecklingen av ett miljövänligt jordbruk.

Det tydligt att en stor spricka har uppstått inom de krafter som säger sig kämpar för en bättre miljö och för en ekonomisk utveckling av de fattiga länderna. Å ena sidan står de genetiska växtforskarna nästan eniga i sin syn på de positiva konsekvenserna gentekniken kan föra med sig på miljö och livsmedelsproduktion. Å anda sidan står de s.k. NGO (Non-Governmental Organisations) och ekologiska odlare  i sin kritik av denna teknik. Hur blev det så? Alla dessa säger ju sig ha samma mål, ett hållbart samhälle och en värld som kan mätta alla munnar. Jag skulle gärna vilja ha synpunkter på hur denna olyckliga tudelning av synen på hur miljön bäst främjas kan ha uppstått, men ger nedan min uppfattning.

Fram till 1960-talet var miljöförstöring nästan inget man debatterade eller brydde sig om hos de som hade makten inom politiken eller näringslivet. Teknikutvecklingen skedde nästan helt utan miljöhänsyn men också med väldigt lite hänsyn till människor hälsa. Gemene man kunde däremot bevittna i sin vardag hur både miljö och människor betalade ett fruktansvärt pris för utvecklingen. Arbetare utsattes för asbest, organiska lösningsmedel och andra hälsofarliga substanser,  oftast utan några som helst skyddsåtgärder, och detta förkortade livet och gjorde de sista åren till ett helvete för hundratusentals arbetare i Sverige. Rovfåglarna och fasaner försvann från vår fauna till följd av kvicksilverförgiftning. Startskottet för en mer artikulerad  kritik av utvecklingen kom med Rachel Carsons bok Tyst Vår, 1962. I Sverige bildades Naturvårdverket 1967 som politiskt svar på den utbredda opinion mot miljöförstöringen som utvecklades under 60-talet. Lagar och förordningar men också allmänhetens stigande avsky för miljöförstörande produktion  tvingade industrin till att utveckla nya, mindre miljöförstörande processer. Även om industrin på en förvånansvärt kort tid kunde radikalt minska sin miljöpåverkan så kvarstod, på goda grunder, en utbredd misstro på industrins genuina intresse att förbättra miljön. (se t.ex. BT kemi skandalen)

Under 70-talet så uppstod den s.k. ’Gröna Vågen’,
en önskan bort från det industrialiserade samhället till ett enkelt liv på landet och med en generell teknikfientlighet som underton. Miljöpartiet bildades 1981 i efterdyningarna till den Gröna Vågen och kärnkraftomröstningen och innefattade många olika meningsinriktningar där  Gröna Vågens och Ekologiska Odlares metafysiska uppfattning av vad som är  ’naturligt’ och därmed önskvärt är starka inslag. Dessa uppfattningar genomsyrar också dagens NGO men också många tjänstemän i statliga myndigheter. Är detta de historiska rötterna till den dogmatik som idag betecknar kritiken av gentekniken på växter?

Vad som än är orsaken till den pseudo-kritik som framförs mot GMO så är jag hjärtligt trött på att debattera och bemöta rena lögner eller helt befängda riskscenarion. Låt oss slå fast fakta; att dagens GM växter har odlats på över en halv miljard hektar och ingen vetenskaplig rapport har kunnat påvisa några skador på varken miljö eller människors hälsa p.g.a. att dessa är gentekniskt modifierade. Däremot finns många rapporter om positiva konsekvenser i form av minskad användning av insektsbekämpningsmedel och minskad jordbearbetning med minskat jorderosion, minskat näringsläckage, mindre bruk av fossil olja i odlingen och bättre ekonomi för bönderna som följd.

Därmed inte sagt att GM växter är oproblematiska, inte minst ur ett socioekonomiskt perspektiv, genom det oinskränkta patentskydd som dessa växter åtnjuter. Gentekniken innebär också att vi kan införa egenskaper i våra växter som svårligen, eller inte alls, låter sig göras med mer traditionella metoder vilket innebär både nya  möjligheter, men också okända risker.  Jag efterlyser en debatt om de verkliga problemen med GM växter som är baserad på fakta och vetenskap och som även inkluderar  samhällsvetenskaperna, Men att fortsätta debatten med fundamentalister som en gång för alla bestämt sig för att GMO är ont och skall inte förekomma är ganska poänglöst. Det är oerhört tragiskt att dessa dogmatiker nu sitter i toppen av miljöorganisationer och statliga myndigheter och stoppar en teknik som kan vara en viktig del av lösningen av många av de problem världen idag brottas med. Kom ihåg att det som innebar en vändning till en bättre miljö från 60-talets miljökatastrof var inte ett förnekande av nya teknikers möjligheter utan det var utvecklingen av dessa nya tekniker som fick utvecklingen att vända. Nu står vi inför  globala utmaningar att uthålligt försörja jordens befolkning och samtidigt bemästra följderna av en kraftig klimatförändring. Mitt hopp står till den unga generationen som har att brottas med dessa problem själva i framtiden, vilket de 40 och 50-talister som leder anti-GMO kampanjerna inte behöver göra. När jag föreläser om genteknik för gymnasister möter jag hos dessa en befriande avsaknad av dogmatiska uppfattningar om hur framtidens problem skall lösas. Jag hoppas denna generation snart tar över i miljöorganisationerna, annars kommer dessa  vara  kontraproduktiva krafter i byggandet av ett uthållig och för alla dräglig samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, GMO, NGO, miljö, vetenskap, jordbruk

Pingat på Intressant

Pingat på twingly