forskarbloggen

Angående antibiotikaresistens i GM-grödor

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Jag såg ett inslag på Aktuellt ikväll (14 juli) om den genmodifierade potatis vid namn Amflora som Sveriges regering på torsdag kommer att godkänna för odling. I inslaget dök en viss Marco Contiero, GMO-expert på Greenpeace, upp och förklarade för oss tittare att GM-grödor är livsfarliga eftersom den gen som gör grödan resistent mot ett antibiotikum kan överföras till jordlevande mikroorganismer och till de bakterier som lever i våra tarmsystem, och gudbevars, till oss också i slutänden. Och den största risken med det hela skulle vara att bakterier som är farliga för oss kan bli resistenta mot antibiotika.

Jag tycker det är dags att sluta med det här tramset nu. Olika anti-GMO-grupper har kört detta argumentet i många herrans år, utan att begripa att det inte är ett argument. Inte ens ett dåligt sådant.

Man måste sluta förväxla användandet av antibiotikaresistens-gener med användandet av antibiotika. Det är inte samma sak. Bara för att båda handlar om antibiotika betyder det inte att båda har samma risker. Att använda stora mängder antibiotika, framförallt i sjukhusmiljö där det finns gott om patogena bakterier, innebär stora risker. Vi ser tyvärr redan många exempel på bakterier som inte antibiotika biter på. Men att äta en potatis – eller äta en biff från en ko som har ätit en potatis – som är resistent mot ett antibiotikum innebär ingen som helst ökad risk.

Jag har två argument för detta påstående, och båda är bra.

För det första är sannolikheten för horisontell genöverföring från en växt till en bakterie extremt liten. Den finns möjligtvis i teorin, men saknar praktisk betydelse på grund av mitt andra argument.

För det andra finns det redan gott om antibiotikaresistenta mikroorganismer överallt omkring oss. Den vanligaste genen man använder i GM-grödor, som gör växten resistent mot kanamycin, kommer från en bakterie som heter Escherichia coli. Man har hittat denna gen i människors avföring, i gödsel, i flodvatten och i jordar. Om överföring från potatis till bakterie mot förmodan skulle ske, så skulle bidraget till all den antibiotikaresistens som redan finns ”out there” vara helt betydelselöst.

Saken är ju den att horisontell genöverföring mycket lättare sker mellan två olika bakterier än mellan en växt och en bakterie. Om jag vore en läskig bakterie och ville få tag på resistens mot till exempel kanamycin, så skulle jag hellre gå och deala med min polare och släkting Escherichia cooli än att ha att göra med skumma potatisar som jag inte har något som helst gemensamt med.

Alltså, snälla Greenpeace, sluta tjafsa om horisontell genöverföring från GM-grödor och fokusera istället på verkliga problem. Ni gör, och har gjort, så mycket bra saker för miljön. Förstör inte ert rykte och förstör inte det europeiska jordbrukets möjligheter att minska sin miljöpåverkan.

Jens Sundström har nyligen skrivit utförligt om samma sak här på bloggen. Men eftersom Greenpeace fortsätter att tjata, så fortsätter även jag att tjata.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, Greenpeace, antibiotikaresistens, horisontell genöverföring

Antibiotikaresistens och GM-grödor.

Av Jens Sundström Inst. för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Inom den moderna växtförädlingen och växtbiotekniken använder man sig ibland av antibiotikaresistensgener som härrör från bakterier för selektion av transgena plantor. Det vill säga, förutom genen som bär på den egenskap som man primärt vill tillföra grödan tillför man även en selektionsmarkör som hjälper växtförädlaren att särskilja de transgena plantorna. Farhågor om överföring av antibiotikaresistensgener från transgena grödor till bakterier via så kallad ”lateral gene transfer” har dock gjort att de GM-grödor som idag produceras för kommersiellt bruk oftast inte innehåller någon antibiotikaresistensmarkör. Ett undantag från detta är den s.k. Amfora-potatisen med förändrad stärkelsesammansättning som ligger för bedömning hos kommissionen just nu. EFSA har fått i uppdrag att återigen granska om den resistensgen som Amfora-potatisen bär på utgör någon risk för spridning av antibiotikaresistens till bakterier.

Även om man i odlingsförsök, i växthus och på lab, kunnat konstatera att resistensgener kan överföras från GM-grödor till bakterier har man aldrig kunnat konstatera en sådan överföring i fält. Nyligen publicerades en studie i PNAS, som kan komma att få betydelse för kommissionens bedömning av Amfora potatisen. En grupp franska forskare har under 10 år studerat förekomst av antibiotikaresistens hos jordbakterier i fält odlade med en transgen majssort (1). Den transgena majsen bär på anlag som ger skydd mot vissa skadeinsekter samt en bakteriell antibiotikaresistensgen. Forskarna har inte i något fall kunnat konstatera att en resistensgen överförts från majsen till jordbakterier. Det beror förmodligen dels på att frekvensen för överföring av resistensgener från växt till bakterier är mycket låg, samt att det inte innebär någon konkurrensfördel för jordbakterierna att erhålla en sådan resistensgen. Många jordbakterier innehåller nämligen redan resistensgener mot ett flertal olika antibiotika. De franska forskarna kunde heller inte konstatera någon signifikant skillnad i förekomst av antibiotikaresistenta jordbakterier mellan fält som odlats med GM-majsen och kontrollfält som odlats med konventionellt förädlad majs. En intressant observation är dock att kontrollprover från naturligt förekommande grässlätter hade en signifikant högre andel antibiotikaresistenta bakterier. Forskarna drar därmed slutsatsen att den möjliga risk för spridning av antibiotikaresistens som odling av GM-grödor medför kan negligeras; inte på grund av att överföring av resistensgener inte kan ske, utan på grund av att de resistensgener, som används som markörer, redan är vanligt förkommande bland jordbakterier.

Om man vill förhindra spridning av antibiotikaresistens är det därför främst den ökade användningen av antibiotika som är problematisk, inte förekomsten av resistensgener i GM-grödor per se.

Referens:

(1) PNAS March 11, 2008 vol.105 no.10 3957–3962

Läs även andra bloggares åsikter om PNAS, vetenskap, EFSA, amfora, GMO, antibiotika, jordbruk

Ett storskaligt ekologiskt experiment

av Barbara Ekbom, Institutionen för ekologi, SLU i  Uppsala

En typ av GMO gröda som har använts i många år är växter som är resistenta mot insekter. Resistensen kommer från bakterien Bacillus thuringiensis (Bt). Bakterien har länge används som biologisk bekämpningsmedel och det finns flera preparat på marknaden i Sverige. Dessutom är bakterien aktuell därför att man håller på att flygbespruta cirka 1000 ha kring nedre Dalälven för att ta livet av myggor (http://www.mygg.se). Bakterien innehåller ett giftämne som är skadlig för vissa grupper av insekter. Ämnet binder till tarmväggen; först slutar insekten äta och sedan dör den. Det är enbart ungstadier av insekter (larver) som påverkas.

GMO grödor som innehåller Bt giftet har odlats i rätt stor skala sedan mitten av 90-talet i bl.a. USA, Australien och Kina. Grödan som ansetts göra störst nyttan är bomull. Bomull har länge varit en gröda som kräver stora insatser av kemiska bekämpningsmedel mot insekticider. Vad man än tycker om Bt grödor är det så att användning av insekticider i bomullsodling har minskat markant där man introducerat GMO metoder. Minskad användning av insekticider är till gagn för den biologiska mångfalden och reducera risken för odlaren som annars måste handskas med gifter.

 

En av farhågorna som framfördes mycket tidigt från forskare var att skadeinsekterna kunde utveckla resistensen till giftet i Bt grödor precis på samma sätt de gjort så många gånger tidigare mot insekticider. Med hjälp av teoretiska modeller utvecklade man idén att det var nödvändigt att skapa ”refuger”; d.v.s. platser där vanliga bomullssorter skulle odlas så att det skulle ske mindre selektion för insekter som klarade av Bt GMO:s. Insektspopulationen skulle innehålla homozygota mottagliga individer som skulle para sig med resistenta individer. På det sättet skulle det mottagliga anlaget finnas kvar inom populationen för att förhala resistensutvecklingen.

 

Hur snabb resistens skulle utvecklas berodde på, enligt modellerna: 1) om arvsanlaget för resistens var dominant (snabbare resistensutveckling -heterozygota delvis resistenta) eller recessiv (långsammare - heterozygota mottagliga) och 2) hur stort området var där man odlade vanliga bomullssorter (refugerna). Myndigheterna var delvis hörsamma för forskarna argument och obligatoriska refuger infördes i USA.

Nu har det gått långt över 10 år med en mycket storskalig användning av Bt bomull i vissa områden. I en studie som genomfördes av Bruce Tabashnik och kollegor och publicerats i februari numret av Nature Biotechnology (26(2):199-202) rapporteras insektsresistens i fält mot Bt bomull. Insekten är Helicoverpa zea, en nattfly larv, som orsakar stora skador till bomullens fruktkroppar.

Arvsanlaget hos H. zea för resistens har visat sig vara delvis dominant vilken påskyndar resistens. Men resistens hos H. zea larver insamlade i fält har bara påvisats i ett område där den effektiva refug arealen var under 40% av den totala arealen bomull. På andra ställen har man haft > 70% av arealen planterat i vanlig bomull.

Det finns två viktiga lärdomar som kommer fram ur denna rapport. Den första är att de teoretiska modellerna som forskarna använde för att argumentera för refugåtgärden verkar stämma ganska bra. Den andra är att när myndigheter, näringslivsintressenter och forskare samarbetar för att följa en biologisk utveckling kan man få tillgång till data som gör att effekten av åtgärder kan analyseras (och ev. justeras). Då blir införande av nya odlingsåtgärder helt enkelt storskaliga ekologiska experiment. En grupp forskare i USA har nyligen pläderat för samkörning av de ökande antal databaserna som kartlägger allt från odlingsåtgärder och vattenkvalitet till utbredning av fåglar och vattendjur (Science, 25 april 2008, 320:452-453). Jag kan bara hålla med om att det är ett bra sätt att se till att förändringar följas och analyseras.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om insekter, Bt, GMO, resistens

Om behovet av en ny grön revolution

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Det råder ingen brist på livsmedel och svälten i världen är främst ett fördelningspolitiskt problem. Det har länge varit den gängse bilden och en politisk sanning som styrt både jordbruks- och biståndspolitiken.

Mycket tack vare den så kallade gröna revolutionen har världens jordbruksproduktion kunnat hålla jämna steg med jordens befolkningsökning, och till och med kunnat tillåta oss i Europa att bygga upp ett överskott.

Den bilden håller nu gradvis på att förändras. Ökad efterfrågan på spannmål från länder som Kina och Indien i kombination med en ökad satsning på biobränslen från länder i väst anges som orsak till att världsmarknadspriser på ris, majs och vete skjuter i höjden. Vi har tidigare berört satsningen på biobränslen här på forskarbloggen och klart är nu att världen står inför utmaningen att öka jordbruksproduktionen avsevärt.

I den bästa av världar skulle produktionsökningen ske i de delar av världen som med stigande världsmarknadspriser riskerar svält. Med ökade världsmarknadspriser skulle då biståndsberoendet i dessa länder kunna bytas mot exportinkomster. För att detta ska kunna ske krävs en medveten satsning och modernisering av jordbruket, något som många utsatta länder söder om Sahara i Afrika behöver västvärldens stöd för att kunna genomföra. I DN den 20/4 talar man om behovet av en ny grön revolution med ett ökat inslag av GM-grödor. Till skillnad från den förra gröna revolutionen har dock västvärldens regeringar den här gången, på gott och ont, avhändat sig ansvaret för teknikutvecklingen inom jordbrukssektorn till privata aktörer.

I många av mina samtal med företrädare för ekolantbruket har jag förstått att dessa anser sig ha den bästa lösningen även för fattiga länder söder om Sahara. Frågan är bara om det räcker för att höja produktionen? Visst, det finns inslag i det ekologiska lantbruket, till exempel småskaligheten och växelbruket, som förmodligen lämpar sig väl även för länderna söder om Sahara, men även i ett ekologiskt lantbruk behöver man ta fram nya mer torktåliga grödor. Min uppfattning är att det lättast och säkrast sker om man även inkluderar modern bioteknik i förädlingsledet. Ekoproducenternas motstånd mot GM-grödor ter sig därför i det närmaste som kontraproduktivt och fungerar i praktiken som ett handelshinder i utbytet med utvecklingsländerna.

Det finns bra och dåliga saker både med ekologiskt lantbruk och konventionellt lantbruk. Den uppdelning av jordbruket som finns idag mellan dessa grenar är dock, enligt min mening, direkt skadlig för jordbrukets utveckling. Det är hög tid att vi tar till vara det bästa från de olika produktionsformerna för att gemensamt utveckla ett produktivt och miljövänligt jordbruk.

Uppdatering: Den 29/5 intervjuades Peter Herthelius i vetenskapsradion om behovet av en modernisering av jordbruket i länderna söder om Sahara och den 18/5 hade NYT en intressant artikel om behovet av en ökad satsning på växtförädling riktad till länder i tredje världen.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, GMO, bistånd, politik, eko, växtförädling

Salig den som Herren inte tillräknar synd (ROM 4:8)

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

I veckan som gick kunde vi i ett flertal dagstidningar läsa att den katolska kyrkan, företrädd av ärkebiskop Gianfranco Girotti, planerade att utöka antalet dödssynder från nuvarande sju (högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet) till att även omfatta bland annat miljöförstöring och genmodifiering. I flera förtydliganden, bland annat i tidningen Dagen och på bloggar, framkommer det att det inte rör sig om en utökning av antalet dödsynder utan att ärkebiskopen istället uttalade sig om s.k. sociala synder. Sociala synder är ett begrepp inom den katolska kyrkan som omfattar företeelser som rasism, sexism och anti-semitism.

Att miljöförstöringen skulle vara något dåligt är väl inte så mycket att orda om men varför kyrkan väljer att peka ut just genmodifiering och modern bioteknik framför andra tekniska landvinningar tål att tänkas på.

Som genmodifierande forskare får jag ibland höra att vi forskare inte ska leka Gud, dvs att vi forskare inte ska ändra i den genetiska koden för att det strider mot Guds natur.

Den som säger detta bortser ofta från att människan under hela sin moderna historia, genom bland annat växtförädling och avel påverkat den genetiska koden hos växter och djur och att domesticeringen av dessa är en förutsättning för samhället som det ser ut idag.

Nu tror jag i och för sig inte att det främst är resultatet av de genetiska förändringarna som kyrkan vänder sig mot, utan snarare den kunskap som gentekniken bär med sig, nämligen den att på cellulär nivå är likheterna mellan olika organismer mer framträdande än skillnaderna. Det finns genetiska komponenter som är gemensamma för både växter, svampar och djur, och nu talar jag inte om de enskilda baserna (ACTG) i den genetiska koden utan hela gener. På DNA-nivå existerar helt enkelt inte artbegreppet som vi är vana att se det. Ett sådant påstående framstår naturligtvis som blasfemiskt om man tror att Gud skapade arterna, men redan idag kan man få humana gener att fungera i jäst (utan att jästen för den skull blivit mer mänsklig) och det omvända skulle naturligtvis även det vara möjligt.

På ett sätt kan jag tycka att det är bra att företrädare för kyrkan konkretiserar att det finns religiösa motiv till att motsätta sig genmodifiering och modern bioteknik. Ur ett religiöst perspektiv spelar det ingen roll att vetenskapssamhället visar att GM-grödor är säkra och bidrar till en minskad miljöpåverkan, eftersom man använt sig av en teknik som strider mot Guds natur. Mot bakgrund av den katolska kyrkans ställningstagande är det också lättare att förstå varför katolska politiker, som tillexempel frankrikes president Sarkozy, agerar som de gör i GMO frågan.

Det jag som forskare önskar är att fler politiker och opinionsbildare, likt den katolska kyrkan, klarare redogjorde för i vilken mån man låter religiösa övertygelser styra när man gör bedömningar i genteknikfrågor.

Peter Sylwan skrev i en krönika härförleden att forskningen inom Life Science området kommer att förändra världen. Han pekade på de genetiska resurser i form av mikroorganismer som ännu finns oupptäckta och outforskade och som kan komma att ge oss nya sätt att producera både energi och mat. Jag tror att samtidigt som kunskapen om biodiversiteten och de genetiska resurserna ökar så kommer insikten om vilka delar som är gemensamma för samtliga levande organismer i allt större utsträckning påverka hur vi ser på livet och naturen.

För övrigt har Gentekniknämnden i dagarna släppt en alldeles utmärkt rapport om syndens, förlåt genteknikens, senaste landvinningar (Download genteknikens_utveckling2007.pdf).

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vatikanen, GMO, vetenskap, synd, tro

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

Rapport från GMO-seminarium i Alnarp

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Onsdag 6 februari anordnades på SLU i Alnarp ett välbesökt seminarium om genmodifierade (GM) grödors möjligheter och problem. Partnerskap Alnarp stod som arrangör och företrädare för olika bioteknikföretag, SLU, Jordbruksverket, Livsmedelsekonomiska institutet, Ekologiska lantbrukare och Konsumentföreningen var inbjudna som talare.

Peter Sylwan, vetenskapsjournalist, inledde seminariet genom att med väl valda exempel på metangasanläggningar, byggnadstekniker och djurhållning ge sin bild av hur det gröna kunskapssamhället skulle kunna se ut. Han påpekade även hur otroligt resursbesparande den digitala revolutionen har varit. Han menade därefter att biologin under det 21:a århundradet kommer att få större betydelse i samhället än vad fysik och kemi hade under det 20:e. Dock så har vetenskapens ett dubbelt ansikte: det innebär både möjligheter och hot.

Peter Einarsson, Ekologiska jordbrukarna, var nästa talare. Han fastslog att Ekologiska Lantbrukarna säger kategoriskt nej till GM-grödor eftersom de försöker minimera artificiella insatser i jordbruket. Därefter hävdade han att GM-grödor har uppvisat väldigt lite fördelar under sina 13-14 år av kommersiell odling. Och eftersom minst hälften av alla investeringar inom växtförädlingen går till GM så är det bortkastade pengar som kunde användas till något bättre. Han nämnde sedan fyra begränsningar med tekniken:

1) Man kan bara jobba med en gen i taget och det gör att många egenskaper inte är tillgängliga.

2) Den är inexakt och föråldrad, den centrala dogmen i genetiken (DNA ® RNA ® protein) stämmer inte alltid.

3) Det är ej lönsamt eftersom tekniken är dyr, och skeptiska konsumenter gör att det inte går att lansera produkterna på marknaden.

4) Det är riskfyllt eftersom naturliga gener störs och stuvas om.

Avslutningsvis beskrev han uppkomsten av Roundup-resistenta (RR) ogräs i samband med herbicidtoleranta GM-grödor, och berättade att det förra året fanns åtta bekräftade RR-ogräs som drabbat 10 miljoner hektar soja, bomull och majs.

Jenny Andersson, Jordbruksverket, redogjorde för regelverket kring samexistens mellan GM-grödor och konventionella/ekologiska grödor. Tillstånd krävs för odling av GM-grödor när det gäller såväl fältförsök och innesluten användning som kommersiell odling. Hon gav en definition av ”samexistens” som innebär att lantbrukaren ska kunna välja mellan odling av konventionell, ekologisk eller GM-gröda. De svenska reglerna innehåller omfattande krav på information. Platsen för odling ska registreras, grannar ska informeras i förtid och om marken överlåts så måste man informera ifall man har odlat GM-potatis tidigare. Dessutom ställs höga krav på odlingen, rengöring av maskiner och transport. Avstånden till konventionella/ekologiska grannfält ska vara 50 meter när det gäller majs och 3 meter när det gäller potatis. Reglerna är framförallt till för att de som inte odlar GM-grödor inte ska drabbas ekonomiskt av märkningskraven.

Hon avslutade med att berätta att den enda GM-grödan som är godkänd för kommersiell odling i EU/Sverige är en insektresistent majs (MON810), samt att en potatis med förändrad stärkelsehalt (Amflora) och en kombinerat insektresistent och herbicidtolerant majs är på gång att godkännas.

Magnus Franzén, Jordbruksverket, redovisade Jordbruksverkets rapport om herbicidtoleranta (HT) GM-grödor. I rapporten beskrivs direkta och indirekta effekter.

Direkta effekter:

1) Gener sprids till vilda släktingar.

2) GM-grödor etablerar sig utanför odlingen.

3) Ersättning av vissa herbicider mot sådana som är värre för miljö och hälsa.

Indirekta effekter:

1) Ogräs utvecklar resistens.

2) Förändrade odlingsmetoder.

3) Befäster systemet med kemisk ogräsbekämpning.

Han hävdade dock att precis samma effekter förekommer vid intensifiering av konventionellt jordbruk, och GM-grödor särskiljer sig därför i princip inte.

Därefter gick han igenom HT-majs, -sockerbeta och -raps. Odling av dessa GM-grödor förväntas ge högre ekonomisk avkastning i alla tre fallen. När det gäller hälsoeffekter av att ersätta tidigare herbicider med glyfosat så förväntas de vara positiva när det gäller sockerbeta och raps, men negativa när det gäller majs. Samma förhållande gäller även miljöeffekter. Därefter nämnde han att det förväntas bli en negativ effekt på den biologiska mångfalden inom odlingen på grund av den effektivare ogräsbekämpningen, som då även skulle innebära färre insekter. Men frågan är om det är nödvändigt eller önskvärt att bibehålla en hög biodiversitet inom ett fält där en gröda odlas? Det innebär en målkonflikt med själva idéen med jordbruket: att producera så mycket som möjligt av en enda nyttoväxt. Kanske är det bättre att satsa på effektivt jordbruk, och hög biodiversitet i omkringliggande marker.

Sone Ekman, Livsmedelsekonomiska institutet (SLI), gav en bild av vilka ekonomiska effekter odling av GM-grödor har för bonden och för samhället.

Positiva ekonomiska effekter i odlingen:

1) Högre skörd.

2) Lägre kostnad för bekämpningsmedel.

3) Färre besprutningar (färre körningar).

4) Effektivare ogräsbekämpning.

Negativa ekonomiska effekter i odlingen:

1) Dyrare utsäde.

2) Kostnad för samexistens.

Därefter gick han igenom ekonomiska kalkyler i olika typfall.

Herbicidtolerant vårraps sades, med erfarenhet från Kanada, ge en ökad lönsamhet med 167-325 SEK/ha.

HT-fodermajs sades, enligt odling i USA, ge en ökad lönsamhet med 592 SEK/ha.

HT-sockerbeta sades, enligt internationella uppgifter, öka lönsamheten med 1298-1735 SEK/ha.

Slutligen sades svampresistent potatis (ännu bara fältförsök) ge en förväntad ökad lönsamhet med 3205-4685 SEK/ha.

Dock menade han att kostnader för särhållning, märkning och spårbarhet av GM-grödor kan äta upp hela vinsten. I USA har de ej dessa kostnader, och har därför en betydligt högre lönsamhet än vad vi kan förvänta oss i Europa.

Peter Einarsson kommenterade här att rapporten är dåligt underlag för bönderna eftersom det inte finns någon marknad för GM-grödor i Europa. Dessutom hade han sett andra uppgifter från norra USA att HT-grödor fått lägre skördar.

Arnulf Merker, Sveriges Lantbruksuniversitet, berättade om bioteknikens möjligheter i växtförädlingen. Han började med att säga att utvecklingen av GM-grödor är unik i växtförädlingens historia. Aldrig tidigare har ett fåtal gener fått så stor spridning och så snabbt. Därefter tillrättavisade han Peter Einarssons kritik av genetiken som en förenklad vetenskap (”den centrala dogmen”) och menade att vi har sysslat med kvantitativ genetik sedan 1920-talet. Han berättade om vilka GM-grödor vi kan förväntas se i framtiden:

1) Resistens mot fler skadegörare.

2) Odlingsegenskaper som kort strå eller stjälk.

3) Stärkelsekvalitet i potatis.

4) Oljekvalitet för plastindustri.

5) Näringsvärde, tex ris med betakaroten.

6) Dråsfasthet

7) Perennialitet

8) Domesticering av nya grödor, tex fältkrassing

Han kritiserade dagens patentsystem och menade att det, till skillnad från växtförädlarrätt, hämmar utvecklingsarbetet och gynnar stora transnationella företag. Han fortsatte med kritik av regelverket. Eftersom det är mycket dyrt att ta en ny sort genom kontrollsystemet så är det endast de stora aktörerna som har råd. Han tyckte att vi bör fokusera på egenskapen i den nya grödan istället för vilken teknik som använts för att ta fram den.

Mattias Zetterstrand, Monsanto, berättade utförligt om genteknikens betydelse för odling av majs. Vi har redan insektresistent och herbicidtolerant majs på marknaden, och vad som är på gång är hög lysinhalt (år 2010-2011), torktolerans (år 2010-2015), högre skörd (år 2012-2015) och bättre kväveutnyttjande (år 2012-2017).

Insektresistent majs, mot framförallt majsmott, har gett 10% högre skördar och ökad inkomst med € 65-141 i EU. Dessutom har kontamineringen med fusarium-toxiner minskat.

Herbicidtolerant majs ger en ökad flexibilitet i ogräsbekämpningen under grödans utveckling och det blir lättare att behovsanpassa mängden herbicid. Dessutom minskar antalet körningar i fält vilket också leder till lägre kostnader. Kostnaden för ogräsbekämpning vid konventionell odling är 800-900 SEK/ha medan den vid odling av HT-majs är 320-400 SEK/ha.

Torktolerant majs, som ännu bara finns i fältförsök, ger grödan en effektivare vattenhushållning, bättre pollinering, bättre fotosyntes och en ökad skörd med 8-10%.

Andra egenskaper som är på gång när det gäller potatis är resistens mot bladmögel och mot brunröta. Resistens mot bladmögel har man identifierat i en vild potatis, men efter 40 års försök att korsa in den i odlade sorter så har man nu tagit till gentekniken istället.

Kristoffer Vamling, Plant Science Sweden (BASF), gick igenom utvecklingen av amylopektinpotatisen Amflora. En konventionell potatis har två typer av stärkelse: 80% amylopektin och 20% amylos. Amflora har modifierats så att den innehåller nära 100% amylopektin. Användningsområdena för denna typ av stärkelse är framförallt till bestrykning av papper, som får en bättre glansighet utan tillsatser, och till säckpapp, som får en bättre hållfasthet. Man kan även tänka sig användningsområden som klister, betong och textil.

Patrik Stolt, ScanBi Diagnostics, gav några exempel på när regelverket ställer till elände för odlingen och marknadsförandet av GM-grödor/produkter.

Det första exemplet visade hur otydlig lagstiftningen är när det gäller import av tex GM-soja eller GM-raps för produktion av bioenergi och då man även vill utnyttja biprodukter som glycerol till kosmetika eller godis. Det andra exemplet visade att så lite som10 gram oavsiktlig inblandning av sojamjöl i en säck med vetemjöl kan ställa till det för en kakmix-tillverkare.Det tredje exempel var från Tyskland och ställde frågan om nolltolerans är rimligt, då en utsädesproducent tvingades förstöra utsäde till 1500 hektar bara för att man hittade ett enda GM-frö i ett av fyra stickprov.

Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm, avslutade föredragsomgångarna med att prata om konsumentattityder över tiden. Konsumentföreningen gör sedan 1998 en undersökning var tredje år om medlemmarnas inställning till GMO. Trenden överlag är att folk har blivit mer positiva sedan 1998, men fortfarande är en majoritet skeptiska till GMO, både när det gäller livsmedel och andra tillämpningar. Tilltron till olika aktörer har ökat något. Miljöorganisationer och universitet är de som folk har högst tilltro till, medan företagen och politiker ges mycket låg tilltro.

Paneldebatt med publikens frågor avslutade seminariet:

Fråga: Vad tror och vill ni ska hända inom GM-grödor de närmaste 5-10 åren?

Arnulf Merker: Vi kommer få ett större antal sorter, vi måste få in nya egenskaper. Jag hoppas att regleringen ska bli lite mer realistisk och fokusera på egenskapen och inte tekniken.

Peter Einarsson: GM-grödor kommer att bli en parentes i växtförädlingen. De kan ej hävda sig i en fri konkurrens, om 20 år kommer det på sin höjd finnas lite ströodlingar här och var. Målsättningen hållbart jordbruk måste styra vad vi satsar på, inte som idag att vi har en teknik och funderar på vad vi kan använda den till.

Fråga: Vad kommer sätta ramarna för utvecklingen inom GM-grödor? Politikerna eller marknaden?

Peter Sylwan: Politiken, det allmänna.Tex skulle nog inte Monsanto vara pigga på att satsa på en perenn gröda som bara behöver sås var tionde år.

Fråga till Peter Einarsson: Varför tror du att GM-grödor kommer försvinna, när vi ser att folk blir mer och mer positiva?

PE: GMO är oerhört uppblåst, det har inte så mycket att komma med som vi tror idag.

Fråga: Vilka fördelar ser ni med GM-grödor, vilka positiva möjligheter?

PE: Först måste vi reda ut begreppen. Genetisk grundforskning har gjort stora framsteg, men rekombinations-genetik, där man klipper och klistrar gener som lego är ett väldigt trubbigt och eftersatt forskningsfält.

PS: Genom ökad förståelse kan vi överbrygga klyftan till ekologiska lantbrukare, tex att vi kan utnyttja växten egna gener, väcka perennialitet osv, till skillnad från ”klipp-och-klistra”-metoderna med transgener.

AM: Peter Einarssons lego-analogi är utmärkt! Så har växtförädlare jobbat i 100 år. Han säger att GMO är uppblåst men det är ju han själv som i tio år har blåst upp och överdrivit den. Vi måste behandla den som en teknik bland alla andra.

Jan-Erik Necander, Sveriges Småbrukare, fick sista ordet när han i ett inlägg utbrast att forskarna bara pratar över huvudet på folk

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GM-grödor, GMO, hållbart jordbruk, genteknik

Hur tänker du nu Herr President?

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Den 16 och 17 januari rapporterades i Sveriges Radios Eko-sändningar om att president Sarkozy beslutat att stoppa Frankrikes odling av Bt-majsen MON810.

Presidenten väljer därmed att gå emot både de egna kontrollmyndigheterna CBG (Commission of Biomolecular Genius) och AFSSA (French Agency for food safety and health) samt EFSA som svarar för riskbedömningen av GM grödor på EU nivå och man kan fråga sig vilka överväganden som legat till grund för presidentens beslut.

Bakgrunden till president Sarkozy uttalanden står att finna i en rapport från en grupp av franska politiker, vetenskapsmän samt representanter från miljörörelse och industrin som går under benämningen Haute autorité. Gruppens bildades den 6 december 2007 med syfte att utreda eventuella risker och socio-ekonomiska aspekter förknippade med odling av MON810 i Frankrike. Gruppens ordförande Jean-François Le Grand lämnade ett preliminärt utlåtande den 9 januari 2008 till den franska regeringen där han hävdar att gruppens översyn av ett antal nyligen publicerade artiklar visat att effekterna av odlingen av MON810 inte är tillräckligt utredd med avseende på miljö, hälsa och ekonomi.

Redan den 10 januari gick dock en majoritet (12 av 15) av forskarna i Haute autorité ut med ett pressmeddelande där man tar avstånd från slutsatserna i det preliminära utlåtandet och beklagar att de på grund av tidsbrist inte kunde ta del av det slutgiltiga dokumentet innan det släpptes till regeringen.

Det här är inte första gången som europeiska politiker väljer att inte lyssna på de expertmyndigheter som på vetenskapliga grundvalar är satt att göra riskbedömningar för GM grödor. EUs miljökommissionär Stavros Dimas har annonserat att han tänker avslå ansökningar från Syngenta och Pioneer Hi-Bred som omfattar två transgena majssorter med hänvisning till nya rapporter som ifrågasätter den långsiktiga effekten av att odla GM-grödorna. Båda majssorterna har tidigare fått ett preliminärt godkännande av EFSA, innan dessa nya rapporter publicerades. Dimas har dock den här gången valt att inte tillfråga EFSA om kvaliteten och relevansen av dessa nya rapporter utan istället förbigått expertmyndigheten och tagit beslutet själv (Nature 450,928-929 (2007)).

Varje GM-gröda som når ett marknadsgodkännande i EU har genomgått en omfattande utvärdering både på nationell och internationell nivå och rimligtvis måste det vara svårt för en beslutsfattare att själv sätta sig in alla detaljer kring dessa ansökningar. Även som enskild forskare kan det vara vanskligt att få en helhetsbild, speciellt om man samtidigt förväntas driva sin egen forskning. Därför är det av största vikt att den granskning av GM-grödorna som sker vid EFSA och de nationella myndigheterna är oberoende och sker på ett vetenskapligt korrekt sätt. Det är dessutom viktigt att politiker, enskilda forskare och representanter för olika särintressen visar respekt för myndigheternas arbete och inte försöker kringgå eller på annat sätt misskreditera arbetsgången.

Det står naturligtvis var och en fritt att basera politiska beslut och ståndpunkter på andra grundvalar än de som är förankrade i vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag tycker dock att man kan ifrågasätta det lämpliga i att, använda ett underkännande av den vetenskapliga metoden som ett medel för att uppnå sina politiska mål; om grundvalarna för dessa mål är att betrakta som utomvetenskapliga.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Sarkozy, MON810, GMO, EFSA, Frankrike, EU, vetenskap

Ny teknik förhindrar spridning av GM-grödor

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Jag har tidigare skrivit om kanadensiska forskare som studerat hur anlag sprider sig från genetiskt modifierad raps till rapsens vilda släkting åkerkål. Även om en av slutsatserna från den kanadensiska studien är att anlag från raps ganska snabbt försvinner från åkerkålen så finns det en oro att transgena anlag skulle kunna sprida sig i naturen. En möjlig lösning på detta problem publicerades nyligen i Plant Biotechnology Journal där amerikanska och kinesiska forskare presenterar en metod för att hindra spridning av transgena anlag via pollen eller frön, den s.k. ‘GM-gene-deletor’ metoden:

Blommor är i grunden två-könade och bär på både hanliga och honliga reproduktiva organ, dvs ståndarna och pistillen. Inuti pistillen finns fröämnen som efter befruktning av ståndarnas pollen ger upphov till frön och i sin tur nya plantor.

Med hjälp av bioteknik kan man introducera anlag i växter, anlag som är aktiva i alla växtens olika delar.

Blomman t.v. illustrerar en planta där man introducerat ett anlag som gör att hela växten blir blåfärgad.
Eftersom frön och pollen bär på anlaget för den blå färgen kommer även avkomman från en sådan planta att vara blå.

Med hjälp av den s.k. gene deletor tekniken kan man plocka bort anlaget för blå färg i fröämnen och pollen. Frön från en sådan transgen planta kommer därför inte att bära på anlaget för blå färg.

De plantor som fröet ger upphov till kommer inte att vara blå. Man kan naturligtvis tänka sig att man byter ut anlaget för blåfärg mot vilket anlag som helst; till exempel herbicid resistens. Gene deletor tekniken skulle därmed kunna utnyttjas för att förhindra spridning av transgena anlag till konventionellt förädlade grödor och vilda släktingar.

Referens: Keming Luo et al. ‘GM-gene-deletor’: fused  loxP-FRT  recognition sequences  dramatically improve the efficiency of FLP or CRE  recombinase on transgene excision from pollen and seed  of tobacco plants, Plant Biotechnology Journal  (2007)  5 , pp. 263–274

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GM-gene-deletor, GMO, jordbruk, vetenskap, genetik, miljö

Ett miljölarm i månaden

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala.

En företrädare för miljörörelsen lär ha sagt sig ha  ambitionen att slå ett miljölarm i månaden. Personligen har jag dock svårt att tro på det påståendet, miljölarm i sig kan väl knappast vara ett självändamål? Vore det inte bättre att identifiera och diskutera möjliga lösningar på verkliga miljöproblem?

I veckan som gick publicerades en artikel i Molecular Ecology som, om man sökte efter en anledning att slå larm, skulle kunna ge upphov till följande larmrubrik: Gener från GM-grödor kan sprida sig i naturen! Problemet med ett sådant larm är att det riskerar att skymma de intressanta lärdomar man kan dra av den publicerade studien, och dessutom leda till att en felaktig bild förmedlas.

Bild: Rapsfält med konventionellt förädlad raps utanför Norrköping sommaren 2006.

I studien har forskare från Kanada undersökt om anlaget för resistens mot herbiciden glyfosat i transgen raps (Brassica napus) kan sprida sig till rapsens vilda släkting åkerkål (Brassica rapa). Dessutom har de studerat om anlaget kan ärvas från en generation till de nästkommande. Att åkerkål kan korsa sig med raps och bilda hybrider är känt sedan länge. Faktum är att raps egentligen är en hybrid mellan åkerkål och vanlig kål, Brassica olereacea. Vi kan anta att resistensanlag mot olika herbicider i konventionellt förädlad raps har kunnat överföras till åkerkål under en mycket lång tid. Men eftersom vi i de flesta fall inte exakt vet vilka anlag i raps som ger resistens mot en viss herbicid, har vi inte kunnat undersöka om anlaget överförts eller om åkerkål istället utvecklat en egen tolerans mot herbiciden i fråga; vilket är det man antar att ogräs oftast gör när man allt för ensidigt använder ett bekämpningsmedel.

I fallet med glyfosat vet de kanadensiska forskarna vilket anlag som ger den transgena rapsen resistens. Det gör det tämligen enkelt att följa vad som händer med just det anlaget i en hybrid mellan raps och åkerkål. Forskargruppen i Kanada undersökte åkerkål som växte i angränsning till två fält där man år 2000 för första gången odlade glyfosatresistent raps. Vid första undersökningstillfället återfanns hybrider mellan åkerkål och raps intill bägge fälten, 85 av totalt 200 undersökta åkerkålsplantor var hybrider och 65 % av dessa bar på anlaget för glyfosatresistens. Tre år senare hade andelen hybrider minskat till 5 av 200 och för endast en av dessa hybrider fanns det data som tydde på att anlaget för glyfosatresistens hade överförts till åkerkålens arvsmassa.

Vad betyder då detta?

Från undersökningen kan man sluta sig till att, i de fall där hybrider mellan raps och åkerkål uppstår, så minskar hybriderna avsevärt i antal redan efter någon eller några generationer. Det beror på att hybrider, även mellan närstående arter, ofta har en försämrad överlevnad och reducerad fertilitet. Dessutom verkar det som om resistensanlag endast i undantagsfall verkligen överförs till åkerkål. Det skulle naturligtvis vara intressant att veta om detta är ett generellt fenomen eller om det är resultatet av en enstaka händelse. Försöket borde därför upprepas så att fler oberoende plantor kan analyseras.

Om man ändå antar att resultaten är generella så har man här påvisat att ett resistensanlag kan överföras från raps till åkerkål. Man kan då anta att så även har skett vid odling av konventionell raps och att anlagen som överförts inte bara är begränsade till resistensanlag.

Vilka risker finns det då med spridning av anlag från raps till åkerkål. Åkerkål och raps är som sagt mycket nära släkt och många egenskaper är därför gemensamma. Ett utbyte av anlag har därför, i de flesta fall liten eller ingen påverkan på endera växten. Till exempel har både raps och åkerkål gula kronblad och om anlagen för gula kronblad flyttades över från raps till åkerkål skulle förmodligen ingenting hända. Rapsen är däremot förädlad till att inte sprida sina frön, och om anlagen för detta flyttades över till åkerkål skulle det med all säkerhet påverka åkerkålens överlevnad negativt.

Finns det då någon risk med att resistensanlag mot herbicider sprider sig till rapsens vilda släktingar? Generellt brukar man säga att det innebär en kostnad att bära på ett resistensanlag och att det endast är positivt för växten att bära på ett sådant om det finns ett selektionstryck. Därför är det viktigt att man på ett specifikt fält inte odlar samma sorts gröda under flera år och att man dessutom varierar metoden för ogräsbekämpning.

Jag vill ändå hävda att spridningen av resistensanlag primärt utgör en risk för jordbruket. I det här specifika fallet med glyfosatresistens, är det ett problem eftersom glyfosat är ett av de få ogräsmedel som finns att tillgå för att bekämpa åkerkål i rapsfält (såtillvida rapsen bär på anlaget för glyfosatresisten). Om man skulle få åkerkålplantor som är glyfosatresistenta skulle man i Kanada därmed åter hamna i samma situation som svenska rapsodlare är idag dvs att man inte på ett enkelt (och relativt miljövänligt) sätt kan hålla sina rapsodlingar fria från åkerkål.

De lärdomar vi kan dra från detta arbete är därmed att raps och åkerkål relativt enkelt bildar hybrider men att överlevnaden av dessa hybrider över flera generationer är mycket liten. Dessutom finns det en möjlighet att anlag från raps kan överföras till åkerkålens arvsmassa men att det än så länge är allt för tidigt att säga hur det går till och hur pass stabil överföringen är.

Om överföringen utgör en risk, för den fortsatta rapsodlingen eller åkerkålens väl och ve, beror på vilket anlag som överförts. Kunskap om vilka anlag som överförts vare sig det gäller blommans utformning, tolerans mot växtsjukdomar eller som i det förekommande fallet bekämpningsmedel, är naturligtvis en förutsättning för att kunna göra en riskbedömning. Transgen raps har därmed, med avseende på riskbedömningen, i alla fall EN fördel jämfört med konventionell förädlad raps, nämligen den att man vet vilket anlag som ger herbicidresistensen.

Referens:
S. I. WARWICK,* A. LÉGÈRE,† M.-J. SIMARD‡ and T. JAMES* Do escaped transgenes persist in nature? The case of an  herbicide resistance transgene in a weedy Brassica rapa  population Molecular Ecology (2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, genetik, GMO, vetenskap, ekologi, miljö, raps