forskarbloggen

Hur bra är Dennis kostråd?

Av Harald Cederlund, BioCentrum, Institutionen för Mikrobiologi, SLU i Uppsala

Jag kan inte låta bli att (med glimten i ögat) försöka sätta någon form av siffra på hur mycket man kan minska sin miljöpåverkan genom att minska sin köttkonsumtion så som Dennis föreslog häromdan – är det värt mödan? Men jag ska nog poängtera att jag inte gör anspråk på att presentera någon absolut sanning– bara en enkel uppskattning.

Ja, om jag börjar med att konstatera att som man frågar får man som bekant svar - och livsmedels miljöbelastning kan ju mätas på många olika sätt: med livcykelanalyser, som koldioxidekvivalenter eller global warming potential, energiförbrukning, ekologiska fotavtryck etc. och dessutom uttryckas på olika sätt: per kg, per kcal, förbrukning per person och år. Lägg till detta att olika studier gör olika avgränsningar både när det gäller vilken typ av miljöbelastning de väljer att räkna med och när det gäller vilka olika typer av produkter och produktionssystem de undersöker så står det klart att man kan hitta resultat som tyder på både det ena och det andra.

En enskild studie kan vara väl utförd men är inte nödvändigtvis generaliserbar till liknande situationer – och om man läser en review eller metastudie som extraherar sina slutsatser från många olika studier (så som jag har gjort) så är resultaten ofta mer generaliserbara men å andra sidan mer trubbiga och inte nödvändigtvis användbara i det enskilda fallet. Med denna lilla brasklapp ger jag mig glatt på att generalisera utifrån några studier som jag har funnit. Tämligen generaliserbart verkar vara att:

• livsmedel, boende och transporter står för ca 70 % och att kosten enskilt står för ca 20-30 % av hushållens miljöpåverkan (1)
• för europeiska hushåll gäller att konsumtion av livsmedel förmodligen är den enskilt största miljöpåverkande faktorn. (2) (Huruvida det är den mest påverkbara faktorn låter jag vara osagt.)
• inom gruppen livsmedel gäller att konsumtion av kött och mjölkprodukter ger i särklass störst miljöpåverkan – de utgör ungefär hälften, dvs. ungefär 10-15 % av den totala miljöpåverkan om man klumpar ihop dem (1;2)

Att ersätta livsmedel som har stora ekologiska fotavtryck (dvs. i princip liktydigt med att byta proteinkällor som Daniel föreslår) kan ge ganska betydande minskningar av kostens miljöpåverkan: nötkött och lammkött mot ljust kött eller ägg (och ännu hellre då baljväxter), grädde mot mjölk, smör mot margarin etc. men i övrigt låta kosten vara opåverkad kan ge en ganska betydande minskning av det ekologiska fotavtrycket (ca 25%) (3) – (iaf. om man extrapolerar utan betänkligheter från en typisk ”Cardiff”-diet till det svenska fallet…)

Och att stryka en av fem köttdagar kan man då förmoda skulle ge en korresponderande ca 5 % minskning av kostens ekologiska fotavtryck – dvs. ca 5 % av kostens 20-30% - dvs. i slutändan ca 1-1,5 % minskning av hushållets totala miljöpåverkan - snällt räknat. Om det är mycket eller lite är väl upp till var och en att bedöma – personligen tycker jag inte att det är så illa pinkat!

Referenser:

1. Tukker A & Jansen B. 2006. Environmental impact of products: a detailed review of studies. Journal of Industrial Ecology 10: 159-182.
2. Huppes G et al. 2006. Environmental impact of consumption in the European Union: high-resolution input-output tables with detailed environmental extensions. Journal of Industrial Ecology 10: 129-146.
3. Collins A & Fairchild R. 2007. Sustainable food consumption at a sub-national level: an ecological footprint, nutritional and economic analysis. Journal of Environmental Policy and Planning 9: 5-30.(pdf)

Läs även andra bloggares åsikter om kött, mjölk, miljö, djurindustri, köttkonsumtion, kost, kostråd, intressant

Tips om pesticiddatabas(er)

Av Harald Cederlund, Inst för mikrobiologi, SLU i Uppsala

Var igår inbjuden till ett möte med referensgruppen för kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) för att hålla ett föredrag betitlat "Kemisk ogräsbekämpning på banvallar - problem och lösningar".

På mötet pratade också Nick Jarvis om det EU-finaniserade "Footprint-projektet" som syftar till att ta fram några olika verktyg för riskbedömning och riskhantering av pesticider inom jordbruket. Han demonstrerade en (ännu inte helt färdigutvecklad) programvara (FOOT-FS) där man ska kunna mata in data om åkermark, gröda, växtföljder, vilka bekämpningsmedel och sprututrustning man använder och vilka riskminimerande åtgärder man använder sig av som t.ex. buffertzoner och att fylla på sprututrustningen över en biobädd. Sedan kör programmet en simulering och indikerar om det finns stora eller små risker med den planerade bekämpningen och ger förslag på vad man ytterligare kan göra för att minimera riskerna. Tanken är att det ska kunna användas som ett pedagogiskt verktyg för t.ex. rådgivare. Ganska fiffigt!

Till verktygen har det byggts upp en pesticiddatabas som jag tänkte tipsa om. Där finns det information om såväl kemiska egenskaper och nedbrytning som toxikologiska och ekotoxikologiska data för alla substanser som används inom EU fritt tillgängliga - dessutom information om nedbrytningsprodukter till dessa. Positivt är att man anger såväl källor till, såväl som en uppskattning av tillförlitligheten i de uppgifter som anges. Än så länge - och förhoppningsvis även framöver så kommer databasen att uppdateras kontinuerligt.

Det finns ju även andra databaser för pesticider tillgängliga på nätet som t.ex. Pesticide Action Networks databas och Extoxnet som jag brukar använda mig av ibland - en annan alldeles utmärkt webresurs för pesticidnomenklatur och kemisk struktur är Alan Woods Compendium of Pesticide Common Names. En källa till pesticidvetande som de som arbetar med bekämpningsmedel ofta använder - speciellt eftersom den anses mer tillförlitlig än de webbaserade databaserna - är "The Pesticide Manual" som ges ut av British Crop Protection Council - men den måste man ju betala för. Eventuellt kan den nya Footprint-databasen fungera som ett substitut för denna.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om: forskning, bekämpningsmedel, riskhantering, riskminimering, databaser, FOOTPRINT, jordbruk, CKB, kompetenscentrum för kemisk ogräsbekämpning

Är miljömärkta biobränslen en lösning?

Av Harald Cederlund, Institutionen för mikrobiologi, SLU i Uppsala.

Jag skrev häromveckan ett inlägg om biobränslen här på forskarbloggen – och slog då fast att det tycks vara en god idé att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion medan primär biomassa från jordbruket helst bör undvikas. Detta illustrerade jag med resultaten från en studie som räknade med att drivmedel från jordbruket gav reduktioner av växthusgasutsläpp – men som trots detta kalkylerade med att deras totala miljöpåverkan skulle vara negativ.

Hela frågan handlar om markanvändning. En utökad produktion av biobränslen kommer att innebära att mer jordbruksmark kommer att behöva tas i anspråk. Denna mark måste tas någonstans ifrån. I de fall då denna expansion sker in i naturliga ekosystem finns det en uppenbar risk att detta får negativa konsekvenser för biologisk mångfald. En intensifiering av jordbruket leder också till en ökad vattenförbrukning vilket kan vara mycket problematiskt i många länder.

Två nya studier i Science (Searchinger et al., 2008 & Fargione et al., 2008), som både DN och SvD har rapporterat om i veckan, har nu räknat på vad denna landutvidgning får för effekter för bränslenas kolbudgetar. Det visar sig att om utvidgningen sker på bekostnad av naturliga ekosystem som savanner, torvmarker eller skogar så leder den ändrade markanvändningen till att stora mängder koldioxid släpps ut från dessa marker. Så stora att bränslena faktiskt kommer att ha en klart negativ påverkan på klimatet jämfört med att använda fossila bränslen under ganska lång tid. Hur lång tid man måste odla biobränslen på marken innan odlingen har betalat av sin koldioxidskuld och börjar bli gynnsam för klimatet varierar beroende på gröda och marktyp. Sockerrör på gräsmark är ganska gynnsamt (17 år innan koldioxidbalansen blir positiv) medan majsetanol producerad på torvmark kommer att ha negativa konsekvenser i flera hundra år.

Än så länge bara har läst den första av de båda artiklarna – tack till Mats Fröberg och Maria Abrahamsson på "Under lagerbladet" för att förse mig med den. Mats tycker själv att man bör ta uppskattningarna av hur stora koldioxidutsläpp markomställningarna leder till med "ett stort lass salt" och jag jag är benägen att hålla med även om det här nog representerar de bästa uppskattningar vi har just nu.

Dessa studier är inte heller de första som indikerar att biobränslen kan ha en negativ klimatpåverkan. Palmoljeplantager, som ofta har etablerats på torvmarker, har bland annat visat sig kunna ge markant ökade växthusgasutsläpp (Reijnders & Huijbregts, 2008) och det har även framhållits att om målet är att lindra växthuseffekten så är det en bättre idé att satsa på att bevara och plantera skogar än att producera biobränslen (Righelato & Spracklen, 2007).

Vad ska man då göra åt det här? Kan en svanmärkning där det ställs krav på att bränslet inte har producerats på tidigare naturmark vara lösningen? Svaret på den frågan är nog tyvärr ”nej”. Det är ju just det som är huvudslutsatsen från de båda studierna i Science – i dagsläget spelar det ingen roll alls hur det biobränsle man köper är producerat. Så länge man köper biobränsle producerad på åkermark så bidrar man till att öka den totala efterfrågan på mark och det kommer indirekt att leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Därmed landar vi åter vid slutsatsen från min förra bloggpost: att producera drivmedel från restprodukter tycks vara en god idé men att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Fargione et al. 2008. Land clearing and the biofuel carbon debt. Science DOI: 10.1126/science.1151861

Reijnders L. & Huijbregts M A J. 2008. Palm oil and the emission of carbon-based greenhouse gases. Journal of Cleaner Production 16: 477-482.

Righelato R. & Spracklen D V. 2007. Carbon mitigation by biofuels or by saving and restoring forests? Science 317: 902.

Searchinger et al. 2008. Use of croplands for biofuels increases greenhouse gases through emissions from land use change. Science DOI: 10.1126/science.1152747

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om: vetenskap, forskning, miljö, biobränslen, etanol, biodiesel, palmolja, koldioxid, växthuseffekten, klimatet, miljömärkning, markanvändning

 

Artikel i Science: Hur gröna är biobränslen?

Av Harald Cederlund, Institutionen för Mikrobiologi, SLU i Uppsala.

I årets första nummer av Science fanns det en kort artikel (Scharlemann och Laurance, 2008) som jag tyckte summerade problematiken kring biodrivmedel på ett förtjänstfullt och lättillgängligt sätt.

Att köra en bil med ett biobränsle (t.ex. etanol) leder nästan alltid till lägre utsläpp av koldioxid än om samma bil körs på bensin. Det betyder inte nödvändigtvis att bränslet är ett ”grönare” alternativ. För att kunna göra ett sådant utlåtande måste man först väga samman bränslets hela miljöpåverkan. Produktionen av olika biobränslen kommer ju förutom vissa utsläpp av växthusgaser också att i varierande grad leda till ökad markanvändning, ökad vattenförbrukning, skogsskövling etc. med allt vad det för med sig av konsekvenser för t.ex. bevarande av biodiversitet och livsmedelsförsörjning.

Att väga samman alla typer av miljöpåverkan kan vara svårt men är fullt möjligt och är nödvändigt för att vi ska kunna besluta vilka typer av biobränslen vi bör satsa på och vilka vi helst bör undvika i framtiden. Den schweiziska energimyndigheten publicerade förra året en rapport (Zah et al., 2007) som använde sig av två olika sådana tillvägagångssätt för att utvärdera ett antal olika biobränslens totala miljöpåverkan relativt bensin (båda metoderna gav liknande utfall). Scharlemann och Laurance valde att illustrera sin Scienceartikel med en figur som visar resultatet för det ena tillvägagångssättet. Jag tycker figuren är väldigt pedagogisk och klistrar därför in den här nedan (klicka för större bild).
















Tolkningen av diagrammet är inte svår: de bränslen som vi återfinner i den gröna rutan är ur miljösynpunkt bättre alternativ än bensin och de som ligger utanför är sämre. Bra alternativ tycks vara biogas från gödsel eller rötslam, diesel från återvunnen olja, och också etanol från cellulosa (gräs och träråvara). Dåliga alternativ är etanol från majs, råg, sockerbetor, sockerrör, råg och potatis och diesel från soja, raps och palmolja.

Naturligtvis är de olika bränslenas och råvarornas position i ett sådant diagram beroende på hur man värderar olika typer av miljöpåverkan och på hur exakt bränslena produceras men tendensen är ändå ganska tydlig. – Att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion tycks vara en god idé, att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Scharlemann JPW & Laurance WF. 2008. How Green Are Biofuels? Science 319: 43-44.

Zah et al. 2007. Ökobilanz von Energieprodukten: Ökologische Bewertung von Biotreibstoffen. St. Gallen, Schweiz. (Rapporten hittar ni här – även i Engelsk översättning!)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om: biobränslen, biodrivmedel, etanol, biodiesel, biogas, klimat, miljö

Hur farlig är egentligen Banverkets ogräsbekämpning?

Av Harald Cederlund,Inst för mikrobiologi, SLU i Uppsala

Jag medverkade i tisdags vid en pressvisning av banverket produktions tåg för kemisk ogräsbekämpning uppe i Sundsvall. Syftet med mötet var förutom att förevisa den tekniska utrustningen att informera om det miljökontrollprogram för kemisk ogräsbekämpning som banverket har startat upp i år. På åtta platser runt om i landet har grundvattenrör installerats i och vid sidan av banvallen för att kunna mäta om och i vilken utsträckning bekämpningsmedel läcker till och transporteras i grundvattnet. Data från dessa grundvattenrör är sedan tänkt användas för att utveckla en datamodell för riskbedömning av ogräsbekämpningsmedel på banvallar.

Själv var jag där för att informera om den forskning som jag är ansvarig för med syfte att sålla fram nya, förhoppningsvis både effektiva och miljövänliga medel för kemisk ogräsbekämpning och för att svara på frågor i egenskap av expert.

Att medverka som forskare i sådana sammanhang är ju alltid något vanskligt – dels för att det riskerar att framstå som att man inte är helt fristående från dem som organiserar presskonferensen (för min del från banverket) och dels för att det man säger riskerar att om inte förvrängas så åtminstone att snuttifieras, förenklas eller starkt vinklas.

Vad rapporterade då pressen om?

Pressvisningen gav upphov till en del skriverier och tv-inslag i den lokala pressen:

Sundsvalls Tidning
”Klart spår för omtvistat gifttåg”
”Dödligt undermedel”
”Ogräsmedel dödade banarbetare”
”Så arbetar dödens tåg idag” (Webtv-inslag. Klicka er tillbaka i arkivet till den 28:e augusti så hittar ni det.)

Dagbladet (Sundsvalls Dagblad)
”Ett tåg kommer lastat med ogräsgift”

SVT:s mittnytt
”Ogräståget skapar strid”

Redan titlarna på inslagen skvallrar ju ganska tydligt om hur man har valt att vinkla det hela. Intressant nog så var det ingen av de rapporterande medierna som nämnde någonting alls om miljökontrollprogrammet. Istället valde man bl.a. att lyfta fram de historiska kontroverser som funnits kring ogräsbekämpningen på banvallar och att på olika sätt misstänkliggöra dagens kemikalieanvändning.

Figur 1. Banverkets ogräståg vid utläggning av ett av våra fältförsök.

Särskilt Sundsvalls Tidnings webtv-inslag – där de bl.a. intervjuar mig – blev vinklat tycker jag. Speakern talar om att det tidigare ”varit svårt att få ogräståget på bild” och att ”banverket nu tänker om” när de väljer att berätta om verksamheten – i själva verket har banverket anordnat pressvisningar av ogräståget sedan flera år tillbaka och körplanerna för tåget ligger ute på banverkets hemsida. Sedan lyckades reportern få mig att framstå som både naiv och historielös genom att först låta mig uttala mig om 50-talets ”okritiska syn” på bekämpningsmedel och säga att man då ”trodde att medlen var helt ofarliga” – sedan står jag likväl själv där i slutet av inslaget och intygar att dagens medel är ofarliga. Resonemanget däremellan där jag förklarar varför 50-talets ogräsbekämpning skiljer sig från dagens har de helt klippt bort. Jag tänkte därför passa på att utveckla ämnet lite grann här på forskarbloggen och ge en lite mer nyanserad version.

Historisk användning av kemiska bekämpningsmedel på banvallar

Delvis måste jag nog ta på mig skulden för mediernas fokusering på det historiska. Jag valde nämligen att i mitt korta föredrag visa upp ett diagram (Figur 2) över den historiska användningen av kemiska bekämpningsmedel på banvallar. Mitt syfte var främst att sätta dagens kemikalieanvändning i lite perspektiv och att visa hur mycket den totala användningen av bekämpningsmedel faktiskt har minskat över tiden. Men det hela ledde såklart till frågor om hur det var förr och hur farliga de medel som användes då egentligen var.

Figur 2. Användning av ogräsbekämpningsmedel på svenska banvallar från och med 1957 uttryckt som ton preparat, baserat på hyfsat tillförlitliga uppgifter från banverket och SJ:s arkiv. De olika färgerna i figuren illustrerar olika aktiva beståndsdelar – samma beståndsdel kan ha funnits i flera olika preparat. De aktiva beståndsdelar som använts i störst kvantiteter är utmärkta med pilar i figuren. För 1957-1961 finns inga detaljerade uppgifter, bara uppgifter på vilka medel som användes och den totala mängden. Buskbekämpning (med fenoxisyrorna 2,4-D och 2,4,5-T; markerat med svart färg) skedde fram till 1970 – bl.a. användes de omstridda preparaten Hormoslyr 64 och Hormoslyr 500 T men också flertalet andra preparat med samma ingredienser. Från 1972 användes bara preparatet Karmex 80 med den aktiva beståndsdelen diuron och från och med 1993 används främst glyfosat-preparatet Roundup Bio.

På 50 och 60-talet användes betydligt större kvantiteter och en större mångfald av medel och man har faktiskt konstaterat i en vetenskaplig studie att det fanns en förhöjd dödlighet och en ökad förekomst av tumörer hos dem som arbetade med bekämpningen – åtminstone för de som arbetade med den mellan åren 1957-1961[1]. Att säga att det var just Hormoslyret som förorsakade problemen (vilket ofta hävdas) gick dock inte att dra några helt säkra slutsatser om – det tycktes vara de som exponerats för både fenoxisyror och amitrol som främst låg i riskzonen.

Anledningarna till att de som jobbade med medlen drabbades berodde ju dels naturligtvis på vilka medel som användes men också, och kanske framförallt, på sättet som medlen hanterades. På 50-talet hade man inget begrepp om att de här medlen kunde vara farliga och man använde därför ingen skyddsutrustning. Preparaten blandades för hand, man gick med kläder indränkta i preparat, sprutrampen satt monterad längs fram på tåget så att lokförarna blev kontinuerligt duschade – listan med tokerier kan göras lång. I dagens ogräståg är systemet för hantering av bekämpningsmedlet helt slutet så att exponeringen hos dem som arbetar på ogräståget minimeras.

En mer detaljerad information om den historiska användningen av bekämpningsmedel på banvallar och kontroverserna kring denna kan den intresserade hitta i sammanläggningsdelen till min avhandling.

Hur farligt är det bekämpningsmedel som används av banverket idag?

Idag använder banverket preparatet Roundup Bio med den aktiva beståndsdelen glyfosat. När det gäller hälsoeffekter så anses glyfosat och glyfosatherbicider i allmänhet ha få toxiska effekter och inte heller vara cancerogena (faktasammanställningar kan man hitta på nätet: EPA; EXTOXNET; PAN; EU(Download list1_glyphosate_en.pdf ); KemI(pdf); se också: [2]).

Är bilden då helt okomplicerad? – Nja, det är den ju aldrig det finns naturligtvis vissa frågetecken även för glyfosat…

Den största (och bäst utförda) studien som undersökt kopplingarna mellan glyfosatexponering (främst genom användning av Roundup) och cancer hos människor är Roos et al. (2005). Över 50 000 amerikanska lantbrukare ingick i studien som inte fann någon koppling mellan glyfosat och de flesta cancertyper. Dock fann man en svag koppling mellan glyfosatexponering och multipelt myelom – det rörde sig dock om relativt få fall och slutsatsen bedömdes av författarna själva vara tämligen osäker [3].

Tidigare har bl.a. en studie som utförts av Lennart Hardell indikerat att det skulle kunna finnas en koppling mellan Non-Hodgkins-Lymfom (NHL) och glyfosatexponering [4]. Hardells studie var dock både relativt liten och dessutom en s.k. fall-kontroll-studie. I sådana studier intervjuas de som redan drabbats av sjukdomen om sitt bekämpningsmedelsanvändande tidigare i livet. Det finns då en klar risk att de som drabbats bättre minns sitt användande av bekämpningsmedel än de som inte är sjuka – och därför anses denna typ av studier allmänt vara mindre tillförlitliga. Den större studien (Roos et al., 2005)fann heller ingen koppling mellan glyfosat och NHL.

Toxiciteten och ekotoxiciteten kan vara annorlunda hos det formulerade bekämpningsmedlet jämfört med hos den aktiva beståndsdelen. Det finns flera labstudier som indikerar att bekämpningsmedlet Roundup kan vara betydligt mer giftigt än vad glyfosat är (t.ex.[5, 6]) – dock uppstår toxicitet även i dessa studier först vid koncentrationer som är betydligt högre än vad som är realistiskt att förvänta sig av en vanlig användning. Man tror att det är tillsatsmedlet POEA (polyethoxylated tallow amine) som står för denna ökande toxicitet.

Värt att notera är dock att Roundup Bio som används av banverket idag inte är identiskt med preparatet Roundup utan innehåller andra tillsatsmedel än POEA. Mig veterligen finns det dock inga vetenskapliga studier som har tittat just på formuleringen Roundup Bio så där finns naturligtvis en osäkerhet.

Min sammanvägda bedömning av banverkets användning av Roundup Bio är dock att den näppeligen kan utgöra någon större risk för människors hälsa. Dels eftersom medlet i sig tycks vara relativt ofarligt och dels för att det ter sig mycket osannolikt att någon skulle exponeras för mer än spårkoncentrationer. Detta är också utifrån denna bedömning jag svarar om en journalist frågar mig om medlets farlighet – och det betyder inte att jag är vare sig naiv eller historielös.

Referenser:

1.    Axelson, O., L. Sundell, K. Andersson, C. Edling, C. Högstedt and H. Kling. 1980. Herbicide exposure and tumour mortality. An updated epidemiologic investigation on Swedish railroad workers. Scandinavian Journal of Work, Environment and Health 6: 73-79.
2.    Williams, G.M., R. Kroes and I.C. Munroe. 2000. Safety evaluation and risk assessment of the herbicide Roundup and its active ingredient, Glyphosate, for humans. Regulatory Toxicity and Pharmacology 31: 117-165.
3.    Roos, A.J.D., A. Blair, J.A. Rusiecki, J.A. Hoppin, M. Svec, M. Dosemeci, D.P. Sandler and M.C. Alavanja. 2005. Cancer incidence among glyphosate-exposed pesticide applicators in the Agricultural Health Study. Environmental Health Perspectives 113: 49-54.
4.    Hardell, L., M. Eriksson and M. Nordström. 2003. Exposure to pesticides as risk factor for non-Hodgkin's lymphoma and hairy cell leukemia: pooled analysis of two Swedish case-control studies. Leukemia & Lymphoma 43: 1043-1049.
5.    Richard, S., S. Moslemi, H. Sipahutar, N. Benachour and G.-E. Seralini. 2005. Differential effects of glyphosate and Roundup on human placental cells and aromatase. Environmental Health Perspectives 113: 716-720.
6.    Peixoto, F. 2005. Comparative effects of the Roundup and glyphosate on mitochondrial oxidative phosphorylation. Chemosphere 61: 1115-1122.

Andra bloggar om: vetenskap, roundup, ogräsbekämpning, banvallar, media