forskarbloggen

CGIAR och svensk politik för global utveckling –inför kommande högnivåbesök

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik och Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

I mitten av september i år gästas Sverige av en högnivådelegation från CGIAR-hökvarteret i Washington D.C., USA.  För mer information om CGIAR besök: www.cgiar.org. För snart ett år sedan genomfördes på SLU ett två dagars seminarium med flertalet av de 15 CG-institutens chefer och forskningsledare. SLU beslutade då satsa 10 mkr av egna medel för att främja forskningssamverkan med CGIAR. Våren 2009 beslutade SLUs ledning bevilja 5 projekt forskningsmedel. Dessa projekt pågår. Sveriges engagemang i CGIAR går tillbaka till organisationens start 1971. På SLU-sajten:  http://www2.slu.se/cgiar/SwedenandCGIAR_policyimpac_CGT.pdf   finns en genomgång av  Sveriges stöd genom CGIAR 1973-2008 och hur vi söker påverkar policyfrågor på systemnivå.  Perioden 1973-2008 har Sverige beviljat CGIAR sammanlagt ca 1,6 miljarder kr, främst i form av s k obundet basstöd. Och vi kan vara oblyga nog att påstå att Sverige haft flera framgångar på systemnivå:  t ex  initiering av effekstudier på landnivå av ”Gröna Revolutionen”; etablerande av genpolitisk kommitté för att hantera alla nya regelverk kring genetiskt material;  och hur man producerar global allmännytta, när ingående produktionsfaktorer alltmer läggs under territoriella egendomsregimer (patent; nationell suveränitet eller multilaterala fördrag rörande specificerade  –kultur- växtfamiljer).  

Jordbruket = alltings moder –och CGIARs  roll däri När det svenska stödet genom CGIAR byggdes upp under 1970-talet stod FAO och Världsbanken för mycket av initiativ och nysatsningar. Och fokus för CGIAR låg starkt på att öka avkasningen på viktigaste u-landsgrödorna: majs, vete och  ris. Statistik visar att perioden 1950-2000 1,6 miljarder hektar (motsvarande  USAs landyta) sparades från att läggas under plogen, tack vare den ökade avkastningen. Den oerhörda mängd biologisk mångfald som därmed räddades kan inte nog uppskattas. Och det är jordbruket som även framgent kommer förbli vårt största och bredaste ingrepp i moder natur för att föda en ännu växande global befolkning. Under 1980- och 1990-talen kom miljö-och mångfaldsfrågor alltmer i centrum för det internationella samarbetet och biståndsverksamheten. CGIAR svarade med att bredda sin verksamhet genom  att t ex inkludera nya institut för skogsfrågor, akvatiska resurser och naturresurshuhållning. Och systemets totalbudget ökade från ca 150 milj USD till 300 milj USD. Under början av 2000-talet började effekten av insnävning på miljö-, mångfalds- och klimatfrågor ta sin tribut i CGIARs verksamhet. Bruket av jorden för att ge oss vår mat var inte längre alltings moder. Kan man med dagens fokus på miljö-, mångfalds-  och klimatfrågor och t ex med hjälp av ekologiskt lantbruk ånyo undvika att under de kommande två decennierna lägga de 1,6 miljarder hektaren under plogen? Inom CGIAR är man –på basis av tunga vetenskapliga studier -helt övertygad om att så ej är fallet. Där framhålls åter igen att lantbruket är alltings moder, men kan ytterligare integreras med miljö-, mångfalds och t ex klimatansatser och där ekologiskt lantbruk är en av många strängar man måste spela på och med.  

Högnivåbesöket och Sveriges framtida profil i CGIAR Just nu pågår föreberedelser inom SLU, Sida och regeringskansliet för att förbereda svenska policypositioner. Sedan drygt ett år pågår en omvälvande process i CGIAR för att ombilda detsamma till ett konsortium med centraliserad styrelse och en samordnad givarfond. Denna process skapar många utmaningar för givare såsom t ex Sverige, där vi ska driva den svenska politiken för global utveckling (PGU) och t ex införliva åtaganden under den s k Paris-agendan om givarsamordning mm. Hela perioden 1973 och fram till slutet av 1990-talet intog svenska UD en stark roll tillsammans med SAREC och Sida/SAREC i det svenska stödet genom CGIAR. Och ännu under tidigt 1990-tal vad det UD som godkände delegationssammansättning och instruktion inför svenskt deltagande i CGIARs givarmöten. Sedan gick det utför. UDs agenda på CGIAR-området ersattes med andra områden. Och inom Sida sköts CGIAR och lantbruksfrågor åt sidan och blev sidoaktiviteter –och ej längre en huvudingång för så mycket annat. Under senaste två åren har lantbrukets centrala roll för utveckling åter hamnat högt på den globala agendan inom FAO, Världsbanken, G8/20 m fl multilaterala fora.  

Sverige väl förberett? Perioden 1975-1995 representerades Sverige genom SAREC mestadels genom sin generaldirektör och medarbetare samt med deltagande från UD vid CGIARs årsmöten. Detta möjliggjorde hyfsat långtgående åtagande (även politiskt) redan vid sittande bord. Därefter sänktes nivån på det svenska deltagandet. Och samtidigt urvattnades den interna kompetensen i Sida rörande CGIAR, emedan ”70% of work done” i CGIAR äger rum i långsiktiga, kunskapsintensiva, informella, personliga nätverk. Om detta kan man tycka mycket. Men –där finns en hel del erfarenheter (bl a redovisade i en bilaga till Globkom -SOU 2001:91) att ta vara på när CGIAR står inför en ny stor ombildning. När detta skrivs har SLU och Jordbruksdepartement mobiliserats för mötet med CGIAR-delegationen. Inom Sida diskuteras upplägg och konsultationer har inletts med UD. En personlig önskan jag har efter hittills 28 år i olika funktioner som givar- och forskarrepresentant inom CGIAR-systemet är att vi ånyo lyfter lantbruket inom Sida och UD som centralt instrument för att nå de viktiga andra mål vi har t ex inom PGU rörande miljö-, mångfald-, klimat-, livsmedelssäkerhet-, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att Gunilla Carlsson och Eskil Erlandsson och deras utmärkta medarbetare håller med.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om CGIAR, SLU, bistånd, jordbruk, Sida, UD

Vad ska vi göra åt alla tistlar?

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

I SvD pågår just nu en debatt om ekologiskt lantbruk. Det är till stor del SLU-forskare på olika sidor om det idémässiga bråddjup som kallas Becklösaån som uttalar sig i debatten:

Svd Brännpunkt 12/6: Tveksam vinst med ekolantbruk

Svd Brännpunkt 17/6: Mångfald slår enfald även inom jordbruket

Svd Brännpunkt 27/6: Argumentationen för ekoodling är osaklig

Svd Brännpunkt 27/6: Konventionellt jordbruk utarmar jorden

Svd Brännpunkt 27/6: Ekolantbruk försämrar miljön

SVT rapport har dessutom tagit upp tråden i ett reportage där de ekologiska vetefälten utanför mitt labb förevisas…

… och jag kan inte låta bli att undra över hur man gör för att skörda vetet utan att få med sig alla tistlar?

För en utomstående kan det synas konstigt att forskare från samma universitet har så olika uppfattning. Alla parter i debatten är nog ense om målet: Ett miljövänligt och hållbart jordbruk. Får man då, som statsfinansierad forskare och lärare säga vad man vill? Kan inte det vara att motverka det högre målet?

Jag har själv fått de frågorna efter mina klara ställningstaganden för GM-grödor, och svaret är: Ja det får man, om man har fakta och resultat som stödjer det egna påståendet. Nej, det hotar inte det högre målet utan är tvärtom en förutsättning för att vi ska nå målet. Det råder som tur är akademisk frihet och det innebär att man som forskare inte bara ska redovisa sina resultat utan dessutom tolka dem, även om tolkningen inte alltid är i linje med den gängse politiska uppfattningen.

Vi måste därmed förutsätta (och kräva) att alla forskare bygger sina utsagor på väl genomförda vetenskapliga studier. Men olika studier kan naturligtvis ge olika resultat och det är utifrån den kunskapen som vi ska förstå varför debattörerna kan komma till så olika slutsatser. Svårigheten kommer i nästa steg när man objektivt ska väga samman resultaten från olika studier. Vad är viktigast? Hur främjar vi en ökad biodiversitet i odlingslandskapet bäst? Vilken odlingsform ger det mest klimatsmarta lantbruket?

Jag tror att den ideologiska och politiska låsningen vid två separata produktionssystem utgör ett av grundproblemen för den framtida utvecklingen av lantbruket. Ytterst handlar det även om en prioritering av forskningsmedel. Stor del av forskningen går idag ut på att jämföra de två odlingssystemen med varandra. Vi borde istället koncentrera oss på att hitta de enskilda åtgärder som främjar ett hållbart och miljövänligt jordbruk; oavsett om åtgärden klassificeras som ekologisk eller konventionell.

Delar av de argument som förs fram i debatten känns igen från FORMAS två senaste publikationer: Är Eko reko och Klimatfrågan på bordet, vilka båda är läsvärda. I mitten av september är jag själv inbjuden till ett seminarium på FORMAS om en planerad uppföljare till dessa bägge böcker. Flera av de forskare som deltar i den pågående debatten är även de inbjudna. Det lär bli livat, men förhoppningsvis kan vi då åtminstone påbörja bygget av den nödvändiga bron över Becklösaån.

Not: Flera tidningar kommenterar debatten.

Ekomaten är klimatsmart, Norrköpings Tidningar - 2009-07-28

I NT:s ledare (22/7) skriver tidningen att det är synd att försäljningen av ekomaten ökar. Konsumenterna vet bättre, deras val är tydligt, de vet att ekologiskt och KRAV- godkänt är naturligt och säkert, skriver lantbrukaren Per-Gunnar Gunnarsson i ett brev till

Eko-odlare avfärdar utspel från forskare, Katrineholms-Kuriren - 2009-07-28 05:05

Enligt några forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala är det inte bra för miljön med ekologiska lantbruk. Det främsta argumentet är att det ger ett lika stort eller större näringsläckage som det traditionella jordbruket.

Hållbar odling - för vilka?, Upsala Nya Tidning - 2009-07-28 00:36

Enligt Norman Borlaug, amerikansk agronom och fredspristagare, skulle bara fyra av dagens sex miljarder människor kunna äta sig mätta om alla grödor odlades ekologiskt.

Forskare dömer ut ekologiskt odlad mat, Länstidningen Östersund - 2009-07-28 00:07

Allt fler väljer ekologisk mat i butikerna. Men nu menar några forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, att ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk. 

SLU-forskare i centrum för ekomatsdebatt, Upsala Nya Tidning - 2009-07-27 16:38

- Rädda miljön och köp ekologisk mat, säger vissa forskare. - Undvik ekologiska livsmedel, det är att kasta bort pengarna, menar andra.

Ekologiskt - till vilket pris?, Svd 28/7-09

Statens stöd till ekojordbruket uppgår i dagsläget till närmare en miljard kronor per år. Är detta en riktig prioritering när världens mat- och energibehov ökar och statens och kommunernas ekonomi är ansträngd, skriver agronomen och riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C).

Nygammal attack mot ekologisk odling, Östersunds-Posten - 2009-07-29 04:10

Bygger på naturromantik enligt forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet Lantbruksforskare går till attack mot ekologisk odling. Länets mesta ekobonde Jan Runsten är van.

Kritik mot ekologiska odlingar avfärdas, Eskilstuna-Kuriren - 2009-07-29 06:49

Eko-odlaren Karl Källander i Sörtorp, utanför sörmländska Valla, ger inte mycket för utspelet från forskarna på Sveriges Lantbruksuniversitet om att ekologiska odlingar inte är bra för miljön.

En fråga om tro, Katrineholms-Kuriren - 2009-07-29 05:07

Ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk, rapporteras det med hänvisning till forskning som gjorts på Sveriges Lantbruksuniversitet. På detta reagerar naturligtvis de ekologitroende.

Ekoodlat - bra eller dåligt? Artur Granstedt slår tillbaka mot nya forskarrön, Länstidningen Södertälje - 2009-07-29 07:36

JÄRNA Det går att få samma avkastning i ett ekologiskt lantbruk som i ett konventionellt. Men det tar tid, säger Järnabon Artur Granstedt. Artur Granstedt är docent i ekologiskt lantbruk och koordinator för Östersjönätverket Beras.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, eko, miljö, jordbruk, vetenskap, forskning

Greenpeace bekänner färg om modern växtförädling

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

På 1980-talet hade forskarna just lärt sig en metod för att genmodifiera växter, i betydelsen att ta en enskild gen från vilken organism som helst och stoppa in i en växt. Detta var något helt nytt i den vetenskapliga växtförädlingens drygt hundraåriga historia och oanade möjligheter öppnades. Samtidigt så började politikerna diskutera behovet av kontroll av denna nya genteknik och år 1990 antogs ett direktiv i EU (dåvarande EG) om reglering av GMO, genetiskt modifierade organismer. Detta direktiv blev till viss del uppdaterat år 2001, men definitionen av vad som är och inte är GMO-tekniker var i stort sett oförändrad. Direktivet om reglering av GMO har alltså nästan 20 år på nacken och det säger sig självt att en ordentlig uppdatering är nödvändig. Många nya metoder har sedan dess utvecklats som hamnar i en gråzon. Just nu sitter en arbetsgrupp och granskar de nya metoderna för att utreda vad som egentligen ska räknas som GMO eller inte. Jens Sundström har även tidigare, under rubriken ”Vad är GMO?”, berört ämnet här på Forskarbloggen. Några av de metoder i gråzonen som arbetsgruppen tittar på är följande:

 

1. Ympning på GM-grundstammar

Inom förädling på fruktträd ympar man ofta in växtmaterial på grundstammar. Om man då använder genmodifierade grundstammar, till exempel för förbättrad rotning, och konventionellt material som ympas in, så blir inte frukten som plockas genmodifierad. Frukten är exakt likadan som frukter odlade på konventionella grundstammar. Ska dessa frukter klassas som GMO eller ej?

 

2. Cisgena grödor

Man nämner ofta ”transgen” när man pratar om GM-grödor, och det betyder att växten har fått gener från annat håll, till exempel från en bakterie eller från en obesläktad växt. Nuförtiden så har man dock börjat särskilja ”transgen” och cisgen”. Cisgen betyder också att växten är genmodifierad, men att man antingen har jobbat med växtens egna gener eller stoppat in en gen från en växt som är korsningsbar med den man har modifierat. Detta skulle alltså kunna göras med traditionella korsningar, men det skulle ta mycket längre tid och vara mindre specifikt. Ska cisgena grödor, som är helt likvärda konventionellt förädlade grödor, gå under samma regelverk som transgena grödor?

 

3. Riktad mutagenes

Under många årtionden har man använt mutagena kemikalier och strålning för att skapa mutationer i växtgener. Dessa mutationer har varit helt slumpmässiga och man har sedan screenat många tusentals plantor för att hitta några fåtal med lämpliga egenskaper. De senaste åren har forskare utvecklat ett par olika gentekniker som gör att man kan mutera en specifik gen helt och hållet kontrollerat och med avsedd effekt. Till exempel så har företagen Cibus och BASF tagit fram en herbicidresistent raps med en sådan metod. I USA klassas Cibus/BASF:s raps ej som GMO. Hur ska den klassas i EU?

 

4. Reverse breeding

I utsädesproduktion så vill man gärna ha ett växtmaterial som är homozygot för vissa anlag. Det innebär att samtliga frön (avkomman) kommer att bära på de önskade anlagen, till skillnad från ett heterozygot material då man får en blandning av anlag i avkomman. Att ta fram homozygota linjer tar flera generationer och väldigt lång tid. Man har nu utvecklat en metod där man genmodifierar utgångsmaterialet för att få det att producera homozygota linjer direkt. Hälften av avkomman kommer att bära på transgenen. Man kan sedan välja ut de homozygota plantor som har de önskade anlagen och som inte bär på transgenen och använda dessa för utsädesproduktion. Det kommer alltså att vara GMO under ett steg i processen, men utsädet man producerar i slutänden är inte GMO, och inte heller plantorna som utsädet kommer direkt ifrån. Metoden kallas ”reverse breeding” och fördelen är alltså att det spar väldigt mycket tid. Frågan är hur utsädet ska klassas?

 

Tilläggas bör att när det gäller flera av dessa metoder så får man i slutänden en produkt som inte på något sätt går att särskilja från konventionellt förädlade jordbruksprodukter. Om då dessa likväl ska klassas som GMO så blir ju frågan om spårbarhet och märkning omöjlig att lösa.

 

Greenpeace har i ett brev till EU-kommisionen den 25 maj 2009 framfört åsikten att en revision av regelverket för GMO är onödig. Brevet (som jag länkar till längst ner) är författat av Dr. Janet Cotter, geolog på Greenpeace Research Laboratories i Storbritannien. Hon skriver: “Whilst new techniques are becoming available, Greenpeace does not think it is necessary to re-evaluate the definition of a GMO.” Redan här visar hon att deras inställning till genteknik aldrig kommer att ändras, oavsett hur mycket riskforskning som utförs, oavsett hur mycket vi lär oss om hur gener fungerar. Det spelar ingen roll att nya tekniker utvecklas – en GMO är en GMO, punkt slut. Men faktum är ju att den nuvarande definitionen av GMO i direktivet gör klassificeringen av vissa nya tekniker svår, för att inte säga omöjlig. Hon skriver sedan: ”The deliberate release of GMOs is of concern, not only because of the consequences of the introduced trait, but because of the genetic modification process.” Det spelar alltså ingen roll att GM-grödor påvisas vara helt likvärdiga konventionella grödor – en GMO är potentiellt farlig, punkt slut. Hon går vidare med att kritisera metoden som Cibus/BASF har utvecklat och hon tycker att risken är stor att oförutsedda saker ska hända i växten på grund av de enstaka nukleotider (DNA:s byggstenar) som de använder när de muterar en gen. ”Although only a few base pairs are changed, there are unanswered questions regarding the unintended effects of the changes. For example, what happens to the ejected base pairs or the carrier DNA?” Då kan jag upplysa Dr. Cotter om att varje gång hon äter så får hon i sig ett antal biljoner nukleotider, som tas upp i kroppen. Det cirkulerar hela tiden ett oräkneligt antal av dessa DNA-byggstenar i våra celler, som används och återanvänds. Byggstenarna är i sig inte farliga. De fåtal nukleotider som frigörs i Cibus/BASF:S metod kommer antingen att användas av växten eller brytas ner.

 

Greenpeace vill tydligen att samtliga nya tekniker som utvecklas ska GMO-klassas. ”With this in mind, we hope you will not change the definition of GMOs in the EU, but evaluate new techniques within the existing process-based definition.” Även om teknikerna inte ger upphov till GMO. För säkerhets skull, liksom. En ny teknik är ju en ny teknik. Även om de förädlade grödor som den nya tekniken ger upphov till verkar vara normala och smakar som de brukar och växer som de alltid har gjort, så finns det säkert något farligt med dem någonstans som vi inte kan upptäcka i växthus eller fältförsök……..någon gång i framtiden kanske……säkert…..eh…farligt……man vet ju aldrig……

 

I brevet framgår det tydligt att Greenpeace överhuvudtaget inte bryr sig om slutprodukten (den förädlade grödan) eller hur den uppför sig och fungerar i sin miljö. Det enda de bryr sig om är processen, dvs den teknik som används. Det är uppenbart att det inte är målet (ett hållbart jordbruk) som är det viktiga för Greenpeace, utan snarare vägen (en ideologiskt romantiserad bild av det ”naturliga” och ”traditionella” jordbruket). Vart vägen leder hän spelar mindre roll. Jag gillar inte ordet reaktionär, men när det gäller Greenpeace inställning till modern växtförädling så är det verkligen motiverat att kalla dem reaktionära.

Download Letter from Greenpeace

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Greenpeace, växtförädling, GMO, genteknik, EU-direktiv

Myt 8: Förindustriellt jordbruk fungerade bra och var överlägset det moderna.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Detta är det sista inlägget i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Myt 7: Myter om den Gröna Revolutionen

Myt 8: Förindustriellt jordbruk fungerade bra och var överlägset det moderna.

De flesta av de föregående myterna ryms på sätt och vis i en ”övermyt”, som å ena sidan glorifierar det gamla bondesamhället och dess odlingstekniker i vår del av världen och å den andra sidan idealiserar det förmoderna småbruket i t.ex. Afrika. Inte minst anses det senare ofta vara såväl mer socialt acceptabelt som ekologiskt överlägset. Därför sägs det nu ofta att vi har mer att lära av den afrikanske bonden än att lära ut.

Det finns säkert en hel del att lära men påståendena att förindustriellt jordbruk fungerade bra är problematiskt och det är lätt att peka på områden där det inte gjorde det. Det äldre jordbruket var förbundet med stort slit och fattigdom för bönderna. De säsongsmässiga variationerna var extrema, med återkommande missväxt och hungersnöd. Miljöbelastningen var mindre, det är sant, men det berodde i stor utsträckning på att världens befolkning var mindre. Något liknande gäller det lågproduktiva afrikanska småbruket. Trots sin påstådda överlägsenhet är detta knappast längre hållbart. Därför är det inte riktigt att en återgång till förindustriella odlingsformer eller ett fasthållande vid förmoderna system skulle lösa världens miljö- och försörjningsproblem.

Om man föreställer sig att sex miljarder människor skulle försörjas med samma metoder som världens jordbrukare använde för att försörja en eller två miljarder människor för femtio eller hundra år sedan, skulle världens jordbruksarealer behöva minst fördubblas. Då skulle det inte bli mycket skog kvar. Då skulle vi sannerligen få storskaliga miljö- och försörjningsproblem!

En variant av ovanstående kan man tycka är Low External Input Agriculture (LEIA), jordbruk med ett minimum av industriellt producerade insatsvaror. LEIA drivs av många NGOs och av flera stora internationella organisationer som IFAD (International Fund for Agricultural Development), men är då speciellt inriktat på fattiga bönder i marginella, lågproduktiva områden i u-länderna. LEIA är inte avsett att lösa de globala försörjningsproblemen. Om någon skulle komma på tanken att man med LEIA skulle kunna försörja sex (eller rent av tio) miljarder människor, är det naturligtvis galet.

Vi ska inte falla i fällan att ersätta en myt med en annan genom att rakt av avfärda nyttan av lokal kunskap och inhemsk teknik. Inte heller ska vi hävda att modern teknik är lösningen i alla situationer. Men faktum kvarstår. Om t.ex. Afrika, den kontinent som idag har de största problemen med sviktande jordbruksproduktion, ska undgå fortsatt beroende av livsmedelsimport, behövs en över flera decennier ihållande tillväxt av jordbruksproduktionen med minst 4-5 procent per år. Det finns inget historiskt exempel där en sådan tillväxt åstadkommits enbart med traditionella metoder.

Avslutning
Oavsett om vi väljer att kalla det en ”grön revolution” eller inte, så är en fortsatt intensifiering av det afrikanska jordbruket nödvändig. Idag finns snabbväxande, torktåliga, mer näringsrika och högavkastande grödor, som skulle kunna förbättra livsvillkoren och matsäkerheten – inte bara för stadsbor och bönder i gynnade områden utan även för småbrukare i de perifera och nederbördsfattiga områden som inte omfattades av den första gröna revolutionen. Modern jordbruksteknologi ger oss också möjligheter att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel och därmed att minska belastningen på ekologiska system.

För att uppnå varaktig matsäkerhet måste fler jordbrukare än idag producera ett överskott, särskilt som världens urbana befolkning växer snabbt. Detta innebär att fler småbrukare än idag måste bli kommersiella odlare. Detta är, enligt många kritiker, inte önskvärt. Som motvikt till det av FAO förespråkade målet ”food security” (att alla människor alltid skall ha tillgång till en fullvärdig kost), lanserar moderniseringens kritiker målet ”food sovereignty”. I korthet innebär detta inte bara alla människors rätt till mat utan också att denna skall garanteras genom lokal produktion för lokal konsumtion. Enligt vissa talesmän syftar ”food sovereignty” till autonomi ända ner till hushållsnivå. Detta är knappast förenligt med ambitionen att trygga alla människors matförsörjning.

De som driver de ståndpunkter vi kritiserat ovan uppfattas, och uppfattar gärna sig själva, som radikala, men man kan sätta stora frågetecken vid denna radikalitet. En radikal ståndpunkt i förhållande till världens försörjningsproblem behöver varken vara teknikfientlig eller antimodernistisk. Snarare handlar det om att peka på hur västvärden systematiskt saboterar möjligheterna för de fattiga länderna, speciellt i Afrika, att anamma en politik som skulle göra det möjligt för dem att brödföda sin egen befolkning. Men det är en annan historia.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 7: Myter om den Gröna Revolutionen

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 7: Myter om den Gröna Revolutionen

Den s.k. ’gröna revolutionen’ har i många sammanhang kommit att stå som symbol för en oönskad och möjligen skadlig utveckling. Det är visserligen sant att den, åtminstone initialt, medförde en rad olägenheter. Det är också sant att den inte varit lika framgångsrik överallt. Men mytbildningen tenderar i många fall att bortse från de positiva effekter den gröna revolutionen faktiskt har haft samtidigt som den bortser från att många av dess initialproblem nu är lösta eller tycks vara på god väg att lösas.

Till myterna hör att gröna revolutionen utgör en miljöfara. De nya utsädessorter som utvecklas och släpps i en jämn ström anklagas fortfarande för de brister som de första generationerna uppvisade i mitten på 1960-talet. Jämfört med de traditionella utsädessorterna uppvisar dagens alternativ, tack vare årtionden av intensivt förädlingsarbete, både högre potentiell avkastning och bättre motståndskraft mot t.ex. torka och växtskadegörare. Detta innebär ett minskat behov av både konstgödning och kemiska bekämpningsmedel. Vidare kombineras ofta en allmänt kritisk inställning till både bevattningsjordbruk och konstgödselanvändning med det felaktiga likställandet av grön revolution och monokultur. Den senare är dock inte typisk för den gröna revolutionen. Sammantaget ger detta i en föga representativ bild av den gröna revolutionens produktionssystem.

Historiskt sett saknas motstycke till de dramatiska ökningar av spannmålsproduktion som uppnåddes i stora delar av Asien och i mindre omfattning i Latinamerika under perioden 1965-1985. Produktionsframgångarna, framförallt i Asien, är idag väldokumenterade och numer oomtvistade. Trots detta intar många en kritisk hållning till den gröna revolutionen. Detta beror på en seglivad mytbildning kring dess sociala och miljömässiga konsekvenser. I motsats till de mycket pessimistiska farhågorna om att den nya tekniken endast skulle gynna rika/större bönder och marginalisera och proletarisera småbönder, har det med tiden visat sig att den nya tekniken snarare stärkte småböndernas relativa position. Studier över tiden visar att i de områden där den nya tekniken spreds, idag över mer än hälften av spannmålsarealen i Asien, klarade sig småbönderna bra. I själva verket utnyttjade de teknikpaketet med nytt utsäde, konstgödsel och bevattning intensivare än de större bönderna. De fattigare blev relativt sett rikare.

Detta är inlägg nummer sex i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Det är väl känt att människans förmåga att experimentera med naturen ofta visat sig större än hennes förmåga att förutse följderna av densamma. Inte minst göds oron för missgrepp av den nu framväxande men för de flesta ganska okända s.k. genteknologin (fr.a. dess transgena varianter). Denna oro tycks smitta av sig på mytbildningen kring mer traditionell växtförädling och ’vanlig’ bioteknologi. Denna myt bygger till stor del på en missuppfattning om vad bioteknik inom jordbruk står för.

För det första, är jordbruk till sin natur bioteknik genom att det griper in i och manipulerar naturliga processer – det finns inga ’naturliga’ jordbrukssystem. Samtidigt är det naturligtvis ett stort steg från böndernas genom årtusendena långsamma urvalsprocess till den snabba utvecklingen av nya spannmålssorter under efterkrigstiden. Det råder dock inget tvivel om att den konventionella växtförädlingen varit av godo. Det är denna som gett oss de vete-, ris- och majssorter, som gjort det möjligt att försörja en världsbefolkning som ökat från 2,5 miljarder 1950 till över 6 miljarder idag. Med de spannmålssorter som bönderna själva utvecklat skulle detta ha varit en omöjlighet. Mellan 1969/71 och 1988/90 ökade genomsnittsavkastningen i utvecklingsländerna för vete från 1,2 till 1,9 ton/ha, för ris (paddy) från 1,9 till 2,8 ton/ha och för majs från 1,3 till 2,5 ton/ha. I brist på denna avkastningsökning hade dessutom en mycket stor del av den idag bevarade naturmiljön snabbt försvunnit under tvånget att sprida jordbruket till all odlingsbar mark.

Detta är inlägg nummer sex i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Många bevattningssystem har en lång historia och utgör goda exempel på ekologiskt bärkraftiga produktionssystem. Samtidigt finns det både historiska och nutida exempel på ekologiskt ohållbara system. Inte minst har många av de storskaliga bevattningssystemen i torra och halvtorra odlingsområden kollapsat eller åtminstone visat sig mindre bärkraftiga. Ofta handlar det om försaltnings- och försumpningsskador. Dessa i sin tur orsakas i regel inte av konstbevattningen som sådan utan av bristande eller obefintlig dränering. I andra sammanhang pumpas grundvatten upp i en takt snabbare än lagren fylls på. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. Inga av dessa problem hänger samman med konstbevattningen i sig utan med bristande och ibland okänslig planering, dåligt underhåll och ineffektiv administration.

Kritiker av det moderna jordbruket utmålar ändå emellanåt bevattningsjordbruket som ett miljöskadligt produktionssystem. Avskräckande exempel på ohållbara bevattningssystem, t.ex. Aralsjön, har utnyttjats för att påverka den allmänna inställningen till bevattningsjordbruket. Missuppfattningar om bevattiningsjordbruket uppstår troligen lättare i länder som slipper problem med torka och ojämn nederbörd. För majoriteten av jordens bönder, framför allt i utvecklingsländerna, är bevattning en självklarhet. Ca 40 procent av världens odlade grödor produceras på en knapp femtedel av den odlade arealen, den bevattnade. Trenden är tydlig: av världens årliga produktionsökning inom jordbruket kommer ca 50-60 procent från de bevattnande arealerna. I folkrika länder som Kina och Indien produceras mer än hälften av spannmålsbehovet på bevattnade jordar.

Småskaliga bevattningssystem, som av bl.a. investeringsmässiga, operativa och inte minst miljömässiga skäl kommit att stå för en allt större del av bevattningsjordbrukets fortsatta expansion, använder i ökad utsträckning vattenbesparande modern teknologi, t.ex. ’drip-irrigation’. Sammantaget kan konstateras att bevattningsjordbruk ofta innebär en ökad produktion på befintlig areal. Minskat beroende av osäker nederbörd samt möjligheten att ta fler och/eller högre skördar är det som genom historien lockat bönder att utveckla bevattningsjordbruket.

Detta är inlägg nummer fem i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.


Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Det finns rikliga belägg för att över- och feldosering av konstgödsel är skadligt. Våra egna problem med övergödning av vattendrag och kustnära hav är exempel på detta. Dessa problem orsakas dock inte av konstgödningen som sådan utan av ovarsamt handhavande. Man kan också överdosera animalisk gödsel. Detta är t.ex. ett stort problem i Holland. Det finns inga belägg för att rätt doserad konstgödsel orsakar skador på jorden och dess bördighet. I Sverige har vi använt en kombination av konstgödsel, stallgödsel och gröngödsel i över hundra år utan att jordens bördighet skadats. Däremot kan ett ensidigt beroende av konstgödsel vara skadligt, särskilt i områden med osäker nederbörd och stark solinstrålning.

I Afrika används så lite konstgödning per hektar att risk för övergödning knappast föreligger. Bristen på konstgödning framstår samtidigt som ett av de största hindren för ökad produktion. Ta ett land som Malawi. Produktiviteten inom jordbruket är låg och livsmedelsbrist ett återkommande bekymmer. Kompostering och gröngödsling förekommer endast i begränsad omfattning och räcker inte till för att upprätthålla jordens bördighet. Det råder samtidigt brist på animalisk gödsel, eftersom endast ca tio procent av Malawis bönder håller kreatur. Här är konstgödsel nödvändig för att råda bot på livsmedelsosäkerheten – märk väl, som komplement, inte som ersättning.

Detta är inlägg nummer fyra i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.


Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Det hävdas ofta att jordbrukets modernisering mer eller mindre automatiskt leder till monokultur. Det är riktigt att ensidig odling av en gröda ofta medför problem, speciellt om det sker i stor skala och/eller över en längre tid. Det är mera tveksamt om jordbruksutvecklingen verkligen leder till monokultur. Samtidigt är ’monokultur’ ett luddigt begrepp. Vi stöter på det i minst tre olika betydelser, alla med det gemensamt att det är skadligt: (a) att odla samma gröda år efter år, d.v.s. utan växtföljd; (b) ensidig dominans av en gröda i ett odlingssystem och (c) odling av ett fåtal sorter av samma gröda. Vi tar varje påstående för sig:

a)    Att odla utan växtföljd är i allmänhet olämpligt, det är alla jordbrukskunniga människor ense om. Det är däremot inte sant att sådan odling ökar om man ser det i global skala. Undantaget är en del högt specialiserade odlingssystem, som t.ex. i växthus där man byter ut jorden i stort sett varje säsong. Ibland hör man påståendet att ris odlas år efter år på samma mark utan hänsyn till god odlingspraktik, som kräver rotation. Detta är felaktigt. I de flesta intensiva risodlingssystem tar man två eller t.o.m. flera risskördar per år, men vanligen har man minst en annan gröda i växtföljden, t.ex. grönsaker eller kväveberikande baljväxter.
b)    I många odlingssystem förekommer stor dominans av en enda gröda. Det är riktigt att sådan dominans är riskabel, eftersom storskaliga angrepp av skadedjur, insekter, svamp, etc. kan leda till omfattande skador. Det är dock inte riktigt att det finns en tendens till att sådana ensidiga odlingssystem ökar, sett i global skala. Under 70- och 80-talet, när det var mycket lönsamt att odla spannmål, fanns ett sådant problem. Under 90-talet, när spannmålsproduktion varit mindre lönsam, har odlingssystemen snarare blivit mindre ensidiga.
c)    I traditionellt jordbruk använde bönderna mängder av olika sorter av utsäde. Fördelen var att risken för storskaliga angrepp av insekter blev mindre. Det är dock inte övergången från traditionella till förädlade sorter som lett till större risker för angrepp, eftersom de förädlade sorterna ofta är mer motståndskraftiga. Det är snarare den intensivare odlingen, som skapar problem. Därav följer dock inte att det av detta skäl är önskvärt med en återgång till traditionella sorter.

Detta är inlägg nummer tre i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis,Holmén
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Övergången från ett huvudsakligen självhushållsinriktat jordbruk till ett mer marknadsinriktat sådant kan ofta vara problematisk. Det är dock sällan som avsalujordbruket är fel i sig. De finns ändå de som hävdar att produktion för marknaden generellt sett är av ondo och att fattiga bönder gör bäst i att ägna sin arbetskraft och resurser åt att odla för sin egen och familjens direkta konsumtion. Sedan finns de som säger att problemet snarare består i att produktionen av de s.k. exportgrödorna (kaffe, te, bomull, etc.) sker på bekostnad av familjernas och ländernas livsmedelsförsörjning.
Många studier visar att när bönderna producerar ett överskott för marknaden, vare sig det sker i form av livsmedelsgrödor eller exportgrödor, är detta ett viktigt steg i att minska fattigdomen på landsbygden. Men om marknaden inte fungerar, kanske på grund av att regimer eller företag har en monopolsituation, att transport- och lagringsmöjligheter saknas, eller att priserna på världsmarknaden åker berg och dalbana, kan bönderna ställas inför en försörjningskris. Samma sak gäller på nationell nivå för länder som är beroende av råvaror för sin export.

Även om det finns undantag, är det i områden med självhushållningsjordbruk som vi finner de största problemen med fattigdom, ohälsa och undernäring. De flesta studier visar att där man odlar för avsalu är inkomst- och levnadsnivån högre och mattillgången bättre än där produktionen huvudsakligen sker för självhushåll. Det gäller inte bara när det som säljs från gården är just mat, utan även när produktionen handlar om icke ätbara grödor. I det senare fallet används inkomsterna för diverse behov, inklusive mat. Inte sällan används inkomsterna för att göra den del av jordbruket som rör odling för familjens eget matbehov effektivare.

Länk till inledande inlägg och Myt 1: Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion, finns här.

Länk till Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt, finns här.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis,Holmén
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, vetenskap, bistånd, Gröna Revolutionen, FAO