forskarbloggen

Angående antibiotikaresistens i GM-grödor

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Jag såg ett inslag på Aktuellt ikväll (14 juli) om den genmodifierade potatis vid namn Amflora som Sveriges regering på torsdag kommer att godkänna för odling. I inslaget dök en viss Marco Contiero, GMO-expert på Greenpeace, upp och förklarade för oss tittare att GM-grödor är livsfarliga eftersom den gen som gör grödan resistent mot ett antibiotikum kan överföras till jordlevande mikroorganismer och till de bakterier som lever i våra tarmsystem, och gudbevars, till oss också i slutänden. Och den största risken med det hela skulle vara att bakterier som är farliga för oss kan bli resistenta mot antibiotika.

Jag tycker det är dags att sluta med det här tramset nu. Olika anti-GMO-grupper har kört detta argumentet i många herrans år, utan att begripa att det inte är ett argument. Inte ens ett dåligt sådant.

Man måste sluta förväxla användandet av antibiotikaresistens-gener med användandet av antibiotika. Det är inte samma sak. Bara för att båda handlar om antibiotika betyder det inte att båda har samma risker. Att använda stora mängder antibiotika, framförallt i sjukhusmiljö där det finns gott om patogena bakterier, innebär stora risker. Vi ser tyvärr redan många exempel på bakterier som inte antibiotika biter på. Men att äta en potatis – eller äta en biff från en ko som har ätit en potatis – som är resistent mot ett antibiotikum innebär ingen som helst ökad risk.

Jag har två argument för detta påstående, och båda är bra.

För det första är sannolikheten för horisontell genöverföring från en växt till en bakterie extremt liten. Den finns möjligtvis i teorin, men saknar praktisk betydelse på grund av mitt andra argument.

För det andra finns det redan gott om antibiotikaresistenta mikroorganismer överallt omkring oss. Den vanligaste genen man använder i GM-grödor, som gör växten resistent mot kanamycin, kommer från en bakterie som heter Escherichia coli. Man har hittat denna gen i människors avföring, i gödsel, i flodvatten och i jordar. Om överföring från potatis till bakterie mot förmodan skulle ske, så skulle bidraget till all den antibiotikaresistens som redan finns ”out there” vara helt betydelselöst.

Saken är ju den att horisontell genöverföring mycket lättare sker mellan två olika bakterier än mellan en växt och en bakterie. Om jag vore en läskig bakterie och ville få tag på resistens mot till exempel kanamycin, så skulle jag hellre gå och deala med min polare och släkting Escherichia cooli än att ha att göra med skumma potatisar som jag inte har något som helst gemensamt med.

Alltså, snälla Greenpeace, sluta tjafsa om horisontell genöverföring från GM-grödor och fokusera istället på verkliga problem. Ni gör, och har gjort, så mycket bra saker för miljön. Förstör inte ert rykte och förstör inte det europeiska jordbrukets möjligheter att minska sin miljöpåverkan.

Jens Sundström har nyligen skrivit utförligt om samma sak här på bloggen. Men eftersom Greenpeace fortsätter att tjata, så fortsätter även jag att tjata.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, Greenpeace, antibiotikaresistens, horisontell genöverföring

Köttkonsumtionen måste minska

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det finns risk att jag kommer låta tjatig i detta blogginlägg. Det jag kommer skriva om har sagt och skrivits åtskilliga gånger av alla möjliga olika grupper under många år, men det tål faktiskt att sägas igen. Saken är den att jag satte mig ner för några dagar sedan för att kolla upp lite fakta om köttproduktion i världen, ur olika aspekter. Jag ville veta mer om energiåtgång jämfört med vegetabilieproduktion, om foderproduktion och markanvändning, om vattenförbrukning i djurhållning, om metangas och växthuseffekten med mera, med mera. Jag ville också veta exakt vad näringsexperterna egentligen säger om huruvida det är nödvändigt eller inte att äta kött. Framförallt så ville jag sätta in min egen livsstil och konsumtion i ett hållbarhetsperspektiv.

Och det jag fick reda på fick mig omedelbart att bestämma mig för att stryka en ”köttdag” ur veckomatsedeln hemma, under mycket milda protester från resten av familjen, och istället laga helvegetariskt en dag i veckan. Visst, jag och de flesta andra hade väl redan innan en viss uppfattning om att köttproduktion är mer energikrävande och har en större åverkan på miljön i det långa loppet än vegetabilieproduktion. Men ibland kan i alla fall jag behöva lite klara siffror för att få tummen ur och göra något åt problemet.

Följande siffror kommer från en massa olika källor på internet och jag kan inte garantera allas sanningshalt, men överlag så visar de ändå på ett faktum: köttkonsumtionen måste minska.

Mark:

- Enligt FAO:s statistiska databas så producerades år 2004 drygt 260 miljoner ton kött i världen. Det är nästan en fördubbling jämfört med år 1979, 25 år tillbaka, då drygt 136 miljoner ton kött producerades.

- Enligt FAO:s rapport ”Livestock´s Long Shadow” används 70 % av all jordbruksmark globalt – åker och bete – till köttproduktion. Men kött och mjölk utgör bara 15 % av den sammanlagda matkonsumtionen.

- Enligt Tillståndet i världen 1999  förbrukar boskapsupp­födningen 38 % av världens spannmål. I i-länderna, som har en betydligt högre köttkonsumtion, går ungefär två tredjedelar av spannmålen till djuruppfödning.

- Enligt SLU:s rapport ”Vegan, vegetarian, allätare” kräver en blandkost 2300 kvadratmeter (0,23 hektar) per person och år medan den vegetariska kosten endast behöver 1500 kvadratmeter per person.

- USA:s boskapsdjur konsumerar fem gånger så mycket säd som den mängd som konsumeras av den amerikanska populationen människor.

- 80 % av världens produktion av sojabönor går till djurfoder. En del av detta odlas på skövlad regnskogsmark i Amazonas. Enligt rapporten ”Livestock´s Long Shadow” så har 70 % av skogsskövlingen i Amazonas skett för att anlägga betesmark för boskapsdjur, och på en stor del av de återstående 30 %  skövlad skogsmark odlas fodergrödor.

- Totalt importerar de svenska djuruppfödarna cirka 330 000 ton soja från Brasilien varje år.

- I takt med att köttproduktionen i världen ökar försvinner skogarna.

Vatten:

- Enligt professor David Pimentel vid Cornell University i USA krävs 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött, om man räknar in produktionen av foder. För ett kilo potatis behövs 500 liter.

- Att köttproduktionen har fördubblats de senaste 25 åren är utan tvekan är starkt bidragande orsak till att bristen på färskvatten i världen blir allt större.

- Över 80 länder lider idag av vattenbrist och en miljard människor saknar tillgång till rent vatten.

Energi:

- Enligt rapporten ”Vegan, vegetarian, allätare” var energiåtgången för att producera ett kilo av de vanligaste köttsorterna - svin- och nötkött - 8,3 respektive 12,8 kWh. För att framställa ett kilo baljväxter behövdes 0,86 kWh och för potatis endast 0,44 kWh. Det innebär att det går åt mellan 10 och 30 gånger mer energi för att producera animaliska produkter än vegetabiliska.

- För att framställa den mest energieffektiva ”proteinproducenten”, ägg, krävs 16 gånger mer energiandelar än det protein som produceras. För kyckling är förhållandet 28:1, för fläsk 66:1, och för lammkött krävs hela 188 gånger mer energi än vad köttet ger.

- Enligt Naturvårdsverket skulle en köttfri kosthållning i Sverige medföra en minskning av den totala energiåtgången för livsmedelsproduktion med ca en tredjedel.

Växthuseffekten:

- Rapporten ”Livestock’s Long Shadow” visade att 18 % av de globala utsläppen av växthusgaser kommer från köttindustrin och djuruppfödningen. Det är mer än de samlade växthusgasutsläppen från världens transporter.

- Idisslande djur avger metangas från både strupe och ändtarm när födan bryts ned. Djurindustrin svarar för 15-20 % av de totala globala metanutsläppen.

- En vanlig mjölkko släpper ut cirka 154 kilo metan per år. Ett kilo metan bidrar lika mycket till växthuseffekten som 21 kg koldioxid gör.

Övergödning:

- I Sverige och västvärlden konsumeras 40 % mer protein än vad som är nödvändigt. Överskottsproteinet omvandlas till kväve som går ut med avföringen för att sedan leda till övergödning av sjöar och vattendrag.

- Hela 90 procent av ammoniakutsläppen i Sverige kommer från djurhållning och gödselhantering.

- Omkring 35 procent av naturmiljön i EU-länderna är så tungt belastad av näringsämnen som kväve och fosfor, att det finns stora risker för skador på naturen. Värst drabbade är områden med hög djurbelastning.

- I Holland finns nästan lika många grisar, 14 miljoner, som det finns människor. Årligen produceras 274 kilo djuravfall per hektar. Utsläpp i form av avföring går ut i vattendragen där den våldsamma höjningen av halter av näringsämnen gör att sjöar och hav växer igen samt att dricksvatten förstörs.

Hälsan:

Hur är det då med hälsan? Hur mycket kött behöver man äta för att vara säker på att hålla en näringsriktig diet? Följande citat är hämtat från Livsmedelsverkets hemsida (uppdaterad 16 feb 2007):

”I genomsnitt en portion (ca 100 g) magert kött (nyckelhålsmärkta charkuteriprodukter) per dag. Kött är vår viktigaste källa till järn och bidrar med flera andra mineralämnen och vitaminer.”

Dessutom läste jag följande i Livsmedelsverkets slutsatser från underlagsrapporten ”På väg mot miljöanpassade kostråd” (nr 9/2008) :

”Livsmedelsverket rekommenderar ett lägre intag jämfört med dagens konsumtion av kött och köttprodukter för att minska den globala miljöbelastningen orsakad av köttproduktion. Livsmedelsverkets nuvarande rekommendation om ett intag på cirka 140 gram kött och köttprodukter per person och dag är en bra utgångspunkt. Detta skulle innebära en minskning på 20-25 procent jämfört med nuvarande köttkonsumtion. Om var fjärde till var femte portion kött- och köttprodukter ersätts med exempelvis baljväxter, såsom torkade ärtor, bönor och linser, eller om varje köttportion minskas med en fjärdedel till en femtedel, kommer genomsnittssvensken fortfarande att konsumera en tillräcklig mängd kött- och köttprodukter ur näringssynpunkt.”

Enligt webplatsen LivsmedelsSverige (uppdaterad 10 sept 2007) så äter vi svenskar i genomsnitt ca 40 kg rent kött och ytterligare ca 20 kg korv, pastejer och andra charkuterivaror årligen per person. Detta blir 164 gram per dag i genomsnitt. Men med tanke på att omkring 5-6 % av befolkningen i vårt land är vegetarianer eller veganer, och att småbarn förmodligen är inräknade i statistiken, så blir nog snittet bland de vuxna som äter kött betydligt högre. Själv vet jag med mig att mitt köttätande förmodligen överskrider de av Livsmedelsverket rekommenderade 140 g per dag.

På sikt måste alltså köttkonsumtionen minska. Men det är lättare sagt än gjort. Jag är själv uppvuxen på kött i maten så gott som dagligen, det var gris- och kalvkött från mina farföräldrars lantgård samt det rådjurs- och älgkött som min far bar hem från sin jakt. Så för mig är det inte lätt att ställa om till en vegetarisk kost. Men poängen är ju att det inte är nödvändigt att börja äta helt vegetariskt och aldrig någonsin mer få sätta tänderna i en kotlett eller en köttbulle. Det viktiga är ju att minska köttkonsumtionen, att sluta överkonsumera. Ät helt enkelt inte mer kött än du behöver!

Jag och min familj har tagit ett första steg genom att stryka en ”köttdag” i veckan. Med fisk två dagar i veckan och en helvegetarisk dag så har vi ändå fyra ”köttdagar” i veckan kvar, och med lagom portioner så uppfyller det Livsmedelsverkets rekommendationer mer än väl. Jag vill uppmana alla er som läser detta att göra detsamma – om ni vet med er att ni dagligen eller flera gånger i veckan konsumerar kött. Dessutom så kan man ju när man lagar till exempel en köttgryta minska mängden kött och fylla ut med mer grönsaker och rotfrukter.

Och om det nu blir så att du beslutar dig för att minska din köttkonsumtion något på grund av det du just har läst här, skriv då gärna en liten kommentar om det på bloggen så att jag får veta om det gör någon nytta att skriva den här typen av inlägg. Tack så mycket!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, djurindustri, köttkonsumtion

Antibiotikaresistens och GM-grödor.

Av Jens Sundström Inst. för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Inom den moderna växtförädlingen och växtbiotekniken använder man sig ibland av antibiotikaresistensgener som härrör från bakterier för selektion av transgena plantor. Det vill säga, förutom genen som bär på den egenskap som man primärt vill tillföra grödan tillför man även en selektionsmarkör som hjälper växtförädlaren att särskilja de transgena plantorna. Farhågor om överföring av antibiotikaresistensgener från transgena grödor till bakterier via så kallad ”lateral gene transfer” har dock gjort att de GM-grödor som idag produceras för kommersiellt bruk oftast inte innehåller någon antibiotikaresistensmarkör. Ett undantag från detta är den s.k. Amfora-potatisen med förändrad stärkelsesammansättning som ligger för bedömning hos kommissionen just nu. EFSA har fått i uppdrag att återigen granska om den resistensgen som Amfora-potatisen bär på utgör någon risk för spridning av antibiotikaresistens till bakterier.

Även om man i odlingsförsök, i växthus och på lab, kunnat konstatera att resistensgener kan överföras från GM-grödor till bakterier har man aldrig kunnat konstatera en sådan överföring i fält. Nyligen publicerades en studie i PNAS, som kan komma att få betydelse för kommissionens bedömning av Amfora potatisen. En grupp franska forskare har under 10 år studerat förekomst av antibiotikaresistens hos jordbakterier i fält odlade med en transgen majssort (1). Den transgena majsen bär på anlag som ger skydd mot vissa skadeinsekter samt en bakteriell antibiotikaresistensgen. Forskarna har inte i något fall kunnat konstatera att en resistensgen överförts från majsen till jordbakterier. Det beror förmodligen dels på att frekvensen för överföring av resistensgener från växt till bakterier är mycket låg, samt att det inte innebär någon konkurrensfördel för jordbakterierna att erhålla en sådan resistensgen. Många jordbakterier innehåller nämligen redan resistensgener mot ett flertal olika antibiotika. De franska forskarna kunde heller inte konstatera någon signifikant skillnad i förekomst av antibiotikaresistenta jordbakterier mellan fält som odlats med GM-majsen och kontrollfält som odlats med konventionellt förädlad majs. En intressant observation är dock att kontrollprover från naturligt förekommande grässlätter hade en signifikant högre andel antibiotikaresistenta bakterier. Forskarna drar därmed slutsatsen att den möjliga risk för spridning av antibiotikaresistens som odling av GM-grödor medför kan negligeras; inte på grund av att överföring av resistensgener inte kan ske, utan på grund av att de resistensgener, som används som markörer, redan är vanligt förkommande bland jordbakterier.

Om man vill förhindra spridning av antibiotikaresistens är det därför främst den ökade användningen av antibiotika som är problematisk, inte förekomsten av resistensgener i GM-grödor per se.

Referens:

(1) PNAS March 11, 2008 vol.105 no.10 3957–3962

Läs även andra bloggares åsikter om PNAS, vetenskap, EFSA, amfora, GMO, antibiotika, jordbruk

Utbyta biodiversitet: SS-botanikerna under Barbarossa-offensiven 1941-43 -absurd anekdot eller dagsaktuell allegori?

Av Carl-Gustaf Thornström, Centrum för Biologisk Mångfald, SLU i Uppsala

DEL 2

I Svalöv
Vi bör inledningsvis erinra oss att växtgenetiskt material fram till 1960-talet ansågs tillhöra mänsklighetens gemensamma arv. Fritt för envar att samla och utbyta. En huvudfråga för vår utredning är om Brucher hade med sig ”insamlat” material från SS-kommandot när han besökte Sverige 1948. Flera blivande SLU-professorer träffade som unga agronomer Heinz Brucher under dennes vistelse i Sverige april-november 1948. Jag har intervjuat dem alla.  En av mina SLU-mentorer, framlidne professor Ewert Åberg, publicerade tillsammans med Brucher en uppsats om korn från Tibet i Kungl. Lantbrukshögskolans Annaler vol 17, 1950. Ewert gick bort 1984. Jag träffade Ewert första gången i slutet av 1970-talet. Vi kom aldrig att tala om Brucher eftersom historien om SS-kommandot publicerades fört 1995. Även framlidna professorerna Wilhelm och Magnhild Umaerus träffade Brucher vid dennes återbesök i Sverige på 1960-talet. De kunde ej erinra sig att Brucher haft med sig frömaterial från Tyskland.

Sommaren 1948 tjänstgjorde Brucher som assistent vid Svalöf ABs fältförsök. Prof em Arne Hagberg och prof em Gösta Ohlsson träffade då honom. Enligt Arne hade Brucher inget frömaterial med sig till Sverige. Vi har intervjuat prof em James MacKey som även han träffade Brucher i Svalöv 1948. James antydde att Brucher högst eventuellt hade frömaterial  (inkl kok-sagy som ersättning för gummiproduktion) med sig till dåvarande chefen för stråsädsförädlingen  Åke Åkerman. Detta har dock hittills aldrig kunnat verifierats. Enligt James väckte det uppmärksamhet att svenskan Ollie Berglund valde att följa med  Heinz till Sydamerika. Sommaren 1948 besöktes Svalöv även av en växtförädlande dr Klaus von Rosenstiel. Klaus hade haft en hög officersgrad i SS och även deltagit i krigsförvaltningen av Baltikum. Vi skall återkomma till denne man. Intressant här är också att nämna Arne Hagbergs möte med prof Savitsky  som varit chef för Batei-Berg-stationen –en av de stationer Bruchers SS-kommando ”besökte” sommaren 1943! Savitsky flydde 1947 via Tyskland till USA där han blev en inflytelserik specialist på sockerbetor. Här kan också nämnas att i Savitskys biografi från 1986 nämns intet om mötet med dr Bruchers SS-kommando 1943.

Till Tucuman och ”Kondor-hausi”
I början av november 1948 avreste Brucher och Ollie till Sydamerika med MF ”Orinocco” från Göteborg. Deras bagage omfattade ca 500 kg.  För några år sedan öppnades immigrationsarkiven i Argentina. Dock förstördes mycket av innehållet i dessa arkiv under Peron-tiden. Vi har hittills ej lyckats spåra Bruchers ankomst i dessa arkiv. Paret  fortsatte till Tucuman där Heinz sedermera fick en professorstjänst vid universitetets botaniska institution. Brucher övergick från stråsäd till att intressera sig för potatis och dess andinska ursprung. De byggde upp en liten frukt och vingård som Heinz döpte till ”Kondor hausi”. Vid min kollega prof  em Daniel Gade´s besök där i december 2006 visade det sig att paret Bruchers boning var en synnerligen blygsam skapelse. På väggen i huset återfanns en metallfågel med utbredda vingar (ca 1 m). Fågeln gav intryck av blandning av den Nazityska örnen och en kondor…

NKVD och KGB börjar intressera sig
1958 fick Brucher –som av en händelse- besök av Vavilov-institutets chef Pjotr Zhukowski. Detta var under Kalla kriget och naturligtvis medföljde den sovjetiska säkerhetstjänsten prof Zhukowski´s vetenskapliga expedition till Sydamerika. I sina memoarer nämner Pjotr om sitt möte med Heinz, där denne beskrivs som ”karaktärsfast och drivande”. Vad som utspelade sig vid mötet mellan Heinz och Pjotr blev tydligt först i december 2001. Vid ett besök på Vavilov-institutets potatisavdelning i Pushkin förevisades jag loggböcker över ”leveranser” från Brucher under 1960 till institutets genbank!  Potatis var och är en viktig stapelgröda i det forna Sovjetunionen. Tillgång till andras potatis-diversitet var avgörande för upprätthållande av folkförsörjningen –trots Lysenkos dominerade inflytande över den Sovjetiska växtförädlingen vid denna tid. En fråga vi ställer oss i utredningen är om Brucher utsattes för utpressning vid besöket av Vavilov-institutets delegation 1958? Sannolikt var detta fallet.

Under 1950- och 1960-talen förde Brucher ett kringflackande liv med uppdrag i Sydafrika, Trinidad, Paraguay och Venezuela. Helt klart besökte familjen släktingar i Sverige och även Svalöv. I början av 1970-talet omkom hustrun och en av parets två söner i en bilolycka i Venezuela. I Venezuela bodde vid denna tid fd SS-Sturmbannfuhrer Ernst Schäfer, samt en av de fd SS-generaler som givit klartecken åt Bruchers botaniska insamlingsexpedition 1943…

Att den Sovjetiska säkerhetstjänsten var aktiv under efterkrigstiden i att försöka spåra tyska SS-biologer som deltagit i ”Operation Barbarossa” är sannolikt. Arne Hagberg berättar i sina memoarer om ett besök på en internationell växtförädlarkonferens i dåvarande Leningrad i början av 1970-talet. Arne som träffat tidigare nämnde dr Rosenstiel  i Svalöv 1948 åkte tåg med denne från Helsingfors till Leningrad. Vid ankomst påkördes dr Rosenstiel av en taxi utanför stationen. Han avled på sjukhus några dagar senare.

Medan Brucher knappast kan betecknas som ett ”odjur i SS-uniform”- utan snarare som en tämligen  populistisk och opportunistisk botaniker, framstår Rosenstiels dokumenterade verksamhet i Baltikum som mer kompromenterande. Hur pass aktivt  SS-officeren Rosenstiel deltog i genomförande av Förintelsen kan sannolikt diskuteras –men hans krigsbefattningar i Baltikum krävde ett stort mått av blindhet hos honom för att inte se vad som pågick.

Jagad av vad?
Uppenbarligen fruktade Brucher särskilt under 1970- och  80-talen att  personer eller någon organisation var ute efter honom. Under 1970-talet besökte Brücher CGIARs växtförädlingscentra för potatis i Peru (CIP) och för bönor i Colombia (CIAT). Han hade även kontakter med dåvarande Internationella genbankstyrelsen (IBPGR) i Rom. En av våra sagesmän prof em Carlos Ochoa, CIP, Lima (Dr Hc vid SLU, 2006) antydde 1999 att Brucher  varit under press när han besökte CIP. Men av vilket slag? Från vem? I samband med att jag och min huvudmedförfattare dr Uwe Hossfeld (Univ i Jena, Tyskland) under 2002 började publicera material och resultat från vårt projekt fick vi kontakt med forskare i England, Holland och i Sydamerika som träffat Brucher. De var alla över 80-90 år gamla. En av dem träffade Brucher i Tyskland så sent som sommaren 1991.  Brucher hade då uttryckt sig ”… das man nicht davor zuruckschrecke, seine Existenz und sein Leben zu vernichten.”  (Källa: Prof Dr. Dres. h.c. H.F. Linskens i brev till dr Uwe Hossfeld 7 juni, 2003). Liknande vittnesbörd  angavs av prof S. Rehm som skrev Bruchers dödsruna i Angewante Botanik, 1992. Där antyder Rehm att Kokainmaffian kan ha hotat Brucher när han under 1980-talet arbetade med att ta fram ett virus för att slå ut koka-busken i Anderna. I brev till undertecknad  den 15 juli, 2000 skriver prof Rehm att Brucher var ”…obsessed  by the fear that somebody or some organization (not necessarily the Nazis were threatening his life.”  Detta fick oss i projektgruppen att under en tid (2002-2004) också spekulera i om det handlade om en intern uppgörelse inom ODEZZA/Kameradenwerk; eller kanske Mossad/KGB… I retrospekt var detta nog att låta sig styras väl långt bortom ”grundad anledning”. Brucher var som sagt inget ”odjur i SS-uniform”. Vi bör här notera att det 1983 inom FAO startades en kommission rörande växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk/VGR. Till skillnad från 40 år tidigare blev VGR vid denna tid alltmer en strategisk resurs. Det geopolitiska spelet kring VGR har under följande decennier  alltmer accentuerats och politiserats. Jag har under  8 år arbetat vid en institution (Centrum för Biologisk Mångfald vid SLU) som är exempel på ett resultat av nya internationella avtal kring VGR, den s k Biodiversitetskonventionen som tillerkänner stater nationell suveränitet över sina genetiska resurser.  Växtgenetiskt material tillhör ej längre mänsklighetens gemensamma arv. Brucher levde sitt sista decennium i en tid när ”uppmarschen” för alla nya regulatoriska regimer rörande biologiskt material ägde rum. Men  denna uppmarsch kan knappast ha hotat Brucher personligen.

Om detta ska den avslutande 3:e delen av denna förunderliga intellektuella och geopolitiska resa handla…

Del 1 finns att läsa här

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om växtförädling, historia, vetenskap, tyskland, biodiversitet, SLU

Ett storskaligt ekologiskt experiment

av Barbara Ekbom, Institutionen för ekologi, SLU i  Uppsala

En typ av GMO gröda som har använts i många år är växter som är resistenta mot insekter. Resistensen kommer från bakterien Bacillus thuringiensis (Bt). Bakterien har länge används som biologisk bekämpningsmedel och det finns flera preparat på marknaden i Sverige. Dessutom är bakterien aktuell därför att man håller på att flygbespruta cirka 1000 ha kring nedre Dalälven för att ta livet av myggor (http://www.mygg.se). Bakterien innehåller ett giftämne som är skadlig för vissa grupper av insekter. Ämnet binder till tarmväggen; först slutar insekten äta och sedan dör den. Det är enbart ungstadier av insekter (larver) som påverkas.

GMO grödor som innehåller Bt giftet har odlats i rätt stor skala sedan mitten av 90-talet i bl.a. USA, Australien och Kina. Grödan som ansetts göra störst nyttan är bomull. Bomull har länge varit en gröda som kräver stora insatser av kemiska bekämpningsmedel mot insekticider. Vad man än tycker om Bt grödor är det så att användning av insekticider i bomullsodling har minskat markant där man introducerat GMO metoder. Minskad användning av insekticider är till gagn för den biologiska mångfalden och reducera risken för odlaren som annars måste handskas med gifter.

 

En av farhågorna som framfördes mycket tidigt från forskare var att skadeinsekterna kunde utveckla resistensen till giftet i Bt grödor precis på samma sätt de gjort så många gånger tidigare mot insekticider. Med hjälp av teoretiska modeller utvecklade man idén att det var nödvändigt att skapa ”refuger”; d.v.s. platser där vanliga bomullssorter skulle odlas så att det skulle ske mindre selektion för insekter som klarade av Bt GMO:s. Insektspopulationen skulle innehålla homozygota mottagliga individer som skulle para sig med resistenta individer. På det sättet skulle det mottagliga anlaget finnas kvar inom populationen för att förhala resistensutvecklingen.

 

Hur snabb resistens skulle utvecklas berodde på, enligt modellerna: 1) om arvsanlaget för resistens var dominant (snabbare resistensutveckling -heterozygota delvis resistenta) eller recessiv (långsammare - heterozygota mottagliga) och 2) hur stort området var där man odlade vanliga bomullssorter (refugerna). Myndigheterna var delvis hörsamma för forskarna argument och obligatoriska refuger infördes i USA.

Nu har det gått långt över 10 år med en mycket storskalig användning av Bt bomull i vissa områden. I en studie som genomfördes av Bruce Tabashnik och kollegor och publicerats i februari numret av Nature Biotechnology (26(2):199-202) rapporteras insektsresistens i fält mot Bt bomull. Insekten är Helicoverpa zea, en nattfly larv, som orsakar stora skador till bomullens fruktkroppar.

Arvsanlaget hos H. zea för resistens har visat sig vara delvis dominant vilken påskyndar resistens. Men resistens hos H. zea larver insamlade i fält har bara påvisats i ett område där den effektiva refug arealen var under 40% av den totala arealen bomull. På andra ställen har man haft > 70% av arealen planterat i vanlig bomull.

Det finns två viktiga lärdomar som kommer fram ur denna rapport. Den första är att de teoretiska modellerna som forskarna använde för att argumentera för refugåtgärden verkar stämma ganska bra. Den andra är att när myndigheter, näringslivsintressenter och forskare samarbetar för att följa en biologisk utveckling kan man få tillgång till data som gör att effekten av åtgärder kan analyseras (och ev. justeras). Då blir införande av nya odlingsåtgärder helt enkelt storskaliga ekologiska experiment. En grupp forskare i USA har nyligen pläderat för samkörning av de ökande antal databaserna som kartlägger allt från odlingsåtgärder och vattenkvalitet till utbredning av fåglar och vattendjur (Science, 25 april 2008, 320:452-453). Jag kan bara hålla med om att det är ett bra sätt att se till att förändringar följas och analyseras.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om insekter, Bt, GMO, resistens

Hurra för vår jordbruksminister!

Sten Stymne
Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp

Ovanstående rubrik är kanske förvånande för att komma från en SLU anställd då jordbruksdepartementet varit njugg mot SLU i den senaste budgeten. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson har kommit med uttalanden som är mycket viktigare och positivare för världens jordbruk och de svältande massorna än anslag till SLU. Jag har i över tjugo år försökt framföra samma synpunkter som Erlandsson nu gör, men praktiskt taget ingen har tagit upp tråden, allra minst någon politiker, utan man har lagt ut dimridåer och givit allmänheten ren desinformation. Vad är det då för sensationellt han nu säger? Jo, att världens fattiga är fattiga p.g.a. Europas och USAs gigantiska subventioner av sin jordbruksnäring med dumpning av jordbruksprodukter på världsmarkanden, ofta långt under produktionskostnaderna. Därmed har de ryckt undan mattan för utvecklingen av jordbruket i den fattiga delen av världen.
Lyssna till Lördagsintervjun med Eskil Erlandsson. 

Nu pågår en intensiv debatt om användning av biodrivmedel från jordbruksprodukter och det hävdas att det drivit upp priserna på livsmedel och hotar att orsaka omfattande svältkatastrofer. FNs sändebud i matfrågor, Jean Seagler, har t.o.m. kallat användningen av jordbruksprodukter för energiändamål för ’ett brott mot mänskligheten’.  Man kan undra vem eller vad som ligger bakom denna totala desinformationskampanj.

Först skall vi fastslå att de snabbt ökande priserna på jordbruksprodukter är ett verkligt  problem för de fattiga i tredje världens städer som varit vana med dumpade importerade produkter och för de hjälporganisationer som nu får betala dubbelt så mycket för sina matsändningar. Men på sikt är de ökade priserna på jordbruksprodukter det mest glädjande som hänt Tredje världen. Tre fjärdedelar av befolkningen i de fattiga länderna lever på jordbruk och de har inte haft möjlighet att konkurrera med de  dumpade jordbruksprodukterna från USA och Europa och således har det inte funnits något incitament att utveckla denna näring. Man har tvingats fokusera sig på vad vi i den rika delen av världen inte kan producera så som kaffe, te och kakao med en överproduktion och fallande priser som följd. Kaffe och kakaopriserna har i absoluta kronor nästan varit oförändrat i 20 år i Sverige vilket i reala termer betyder att de blivit fem gånger billigare. Medan världens mest produktiva sockerrörsfält legat för fäfot i Sydafrika har Daniscos betsocker från Europa, med produktionskostnader minst tre gånger sockerrörets, stått på hyllorna i snabbköpen i detta land. Idag är det annorlunda för nu skriker värden efter socker och andra jordbruksprodukter och de fattiga länderna kommer att utveckla sin näring och därmed få det välstånd som förut förvägrats dem från oss. Det låter drastiskt att säga det, men det är faktiskt så att svenska bönder har gödslat sina åkrar med de fattiga massorna i den Tredje världen.

Som Eskil Erlandsson påpekar i sin intervju, det kommer att ta en viss tid för de fattiga länderna att öka sin produktion och därmed möta efterfrågan, men att öka jordbruksproduktionen är det absolut enklaste sättet att öka välståndet för de flesta fattiga länder. Det finns gott om duktiga bönder medan andra näringsgrenar är oftast rudimentära. Vi kan redan se hur länder som Argentina och Brasilien de senaste åren radikalt förbättrat sina ekonomier genom de ökade priserna och den kraftigt ökade produktionen av jordbruksprodukter. Jag är övertygad om att många fattiga länderna som idag har ett mycket outvecklat jordbruks om några få år kommer att vara betydande exportörer av jordbruksprodukter. Ukraina som en gång var Europas kornbod kommer snart att åter igen bli en av de ledande jordbruksexportörerna i världen. Sedan är det en politisk fråga om de pengar som strömmar in kommer lantarbetarna och investeringar till del och här gäller det för våra fackföreningar att vara aktiva internationellt med blockader och sympatistrejker mot arbetsgivare som inte vill dela med sig av sitt överflöd eller regeringar som struntar i sitt lands utveckling och skor sig själva.

Men hur är det nu med biobränslena? Är det vettigt att använda jordbruksprodukter till detta?
Jag har förut svarat nej  på den frågan (se Tänka grönt eller tanka grönt på denna blogg) av den enkla anledningen att även om vi avsätter hela världens jordbruk så kan vi inte ersätta mer en halva behovet för transportbränslen, och då har vi inget att äta. Alltså, jordbruket kan inte annat än marginellt bidra till att ersätta den fossila oljan för energiändamål. Men jag tvivlar starkt på att dagens produktion av biobränslen från jordbruksprodukter mer än marginellt påverkat jordbrukspriserna. Endast 1% av jordens åkerareal används idag till biobränslen. Det som framförallt drivit upp priserna är den stora efterfrågeökningen i Indien och Kina, vilket inte minst beror på en ökad animaliekonsumtion och naturligtvis ytterst beror på den ökade köpkraften och välståndet i dessa länder. Det är inte heller så att felslagna skördar p.g.a. klimatförändringar lett till ökade priser. Förra året kunde världen inhösta den största spannmålsskörden någonsin.

Finns det då inte  risk att vi även på sikt hamnar i en bristsituation i livsmedelsproduktionen? Den finns, om man inte begränsar den yta man avsätter till biobränslen då behoven där är omättliga. Däremot tror jag inte att det är något problem att föda jordens befolkning då stora delar av den jordbruksmark som finns idag är underutnyttjad. Bara som exempel, Brasilien räknar  med  att där finns minst 30 miljoner hektar ( 12 gånger Sveriges jordbruksareal) betesmark som kan läggas under plogen och Europas har haft 10% av sin areal i träda. Så mitt råd till ägarna till flexifuel bilarna som går på sockerrörsetanol är: Tanka etanol med gott samvete, du gör både brasilianarna och klimatet en tjänst. Men tänker du köpa en ny bil skulle jag råda att köpa en snål diesel med partikelfilter som drar hälften så mycket bränsle som din gamla bensinbil fast har samma prestanda i väntan på att plug-in elbilar med bättre räckvidd kommer.

En sak till: Trots att Tredje världen nu kan få rimligt betalt för sina jordbruksprodukter sker inte konkurrensen på lika villkor med europeiska bönder som ju får direktstöd från EU för sin odling. Det behöver dom inte med dagens priser, dom klarar sig ändå även om bönderna i Uganda och Sydafrika kommer att tjäna mer än dem. Bort med allt jordbruksstöd i EU,- det är den bästa U-hjälpen!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, bioenergi, Eskil Erlandsson, ekot, SLU,

Om behovet av en ny grön revolution

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Det råder ingen brist på livsmedel och svälten i världen är främst ett fördelningspolitiskt problem. Det har länge varit den gängse bilden och en politisk sanning som styrt både jordbruks- och biståndspolitiken.

Mycket tack vare den så kallade gröna revolutionen har världens jordbruksproduktion kunnat hålla jämna steg med jordens befolkningsökning, och till och med kunnat tillåta oss i Europa att bygga upp ett överskott.

Den bilden håller nu gradvis på att förändras. Ökad efterfrågan på spannmål från länder som Kina och Indien i kombination med en ökad satsning på biobränslen från länder i väst anges som orsak till att världsmarknadspriser på ris, majs och vete skjuter i höjden. Vi har tidigare berört satsningen på biobränslen här på forskarbloggen och klart är nu att världen står inför utmaningen att öka jordbruksproduktionen avsevärt.

I den bästa av världar skulle produktionsökningen ske i de delar av världen som med stigande världsmarknadspriser riskerar svält. Med ökade världsmarknadspriser skulle då biståndsberoendet i dessa länder kunna bytas mot exportinkomster. För att detta ska kunna ske krävs en medveten satsning och modernisering av jordbruket, något som många utsatta länder söder om Sahara i Afrika behöver västvärldens stöd för att kunna genomföra. I DN den 20/4 talar man om behovet av en ny grön revolution med ett ökat inslag av GM-grödor. Till skillnad från den förra gröna revolutionen har dock västvärldens regeringar den här gången, på gott och ont, avhändat sig ansvaret för teknikutvecklingen inom jordbrukssektorn till privata aktörer.

I många av mina samtal med företrädare för ekolantbruket har jag förstått att dessa anser sig ha den bästa lösningen även för fattiga länder söder om Sahara. Frågan är bara om det räcker för att höja produktionen? Visst, det finns inslag i det ekologiska lantbruket, till exempel småskaligheten och växelbruket, som förmodligen lämpar sig väl även för länderna söder om Sahara, men även i ett ekologiskt lantbruk behöver man ta fram nya mer torktåliga grödor. Min uppfattning är att det lättast och säkrast sker om man även inkluderar modern bioteknik i förädlingsledet. Ekoproducenternas motstånd mot GM-grödor ter sig därför i det närmaste som kontraproduktivt och fungerar i praktiken som ett handelshinder i utbytet med utvecklingsländerna.

Det finns bra och dåliga saker både med ekologiskt lantbruk och konventionellt lantbruk. Den uppdelning av jordbruket som finns idag mellan dessa grenar är dock, enligt min mening, direkt skadlig för jordbrukets utveckling. Det är hög tid att vi tar till vara det bästa från de olika produktionsformerna för att gemensamt utveckla ett produktivt och miljövänligt jordbruk.

Uppdatering: Den 29/5 intervjuades Peter Herthelius i vetenskapsradion om behovet av en modernisering av jordbruket i länderna söder om Sahara och den 18/5 hade NYT en intressant artikel om behovet av en ökad satsning på växtförädling riktad till länder i tredje världen.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, GMO, bistånd, politik, eko, växtförädling

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

Tips om pesticiddatabas(er)

Av Harald Cederlund, Inst för mikrobiologi, SLU i Uppsala

Var igår inbjuden till ett möte med referensgruppen för kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) för att hålla ett föredrag betitlat "Kemisk ogräsbekämpning på banvallar - problem och lösningar".

På mötet pratade också Nick Jarvis om det EU-finaniserade "Footprint-projektet" som syftar till att ta fram några olika verktyg för riskbedömning och riskhantering av pesticider inom jordbruket. Han demonstrerade en (ännu inte helt färdigutvecklad) programvara (FOOT-FS) där man ska kunna mata in data om åkermark, gröda, växtföljder, vilka bekämpningsmedel och sprututrustning man använder och vilka riskminimerande åtgärder man använder sig av som t.ex. buffertzoner och att fylla på sprututrustningen över en biobädd. Sedan kör programmet en simulering och indikerar om det finns stora eller små risker med den planerade bekämpningen och ger förslag på vad man ytterligare kan göra för att minimera riskerna. Tanken är att det ska kunna användas som ett pedagogiskt verktyg för t.ex. rådgivare. Ganska fiffigt!

Till verktygen har det byggts upp en pesticiddatabas som jag tänkte tipsa om. Där finns det information om såväl kemiska egenskaper och nedbrytning som toxikologiska och ekotoxikologiska data för alla substanser som används inom EU fritt tillgängliga - dessutom information om nedbrytningsprodukter till dessa. Positivt är att man anger såväl källor till, såväl som en uppskattning av tillförlitligheten i de uppgifter som anges. Än så länge - och förhoppningsvis även framöver så kommer databasen att uppdateras kontinuerligt.

Det finns ju även andra databaser för pesticider tillgängliga på nätet som t.ex. Pesticide Action Networks databas och Extoxnet som jag brukar använda mig av ibland - en annan alldeles utmärkt webresurs för pesticidnomenklatur och kemisk struktur är Alan Woods Compendium of Pesticide Common Names. En källa till pesticidvetande som de som arbetar med bekämpningsmedel ofta använder - speciellt eftersom den anses mer tillförlitlig än de webbaserade databaserna - är "The Pesticide Manual" som ges ut av British Crop Protection Council - men den måste man ju betala för. Eventuellt kan den nya Footprint-databasen fungera som ett substitut för denna.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om: forskning, bekämpningsmedel, riskhantering, riskminimering, databaser, FOOTPRINT, jordbruk, CKB, kompetenscentrum för kemisk ogräsbekämpning

Den nyttiga ekomaten

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Jag deltog i höstas i en paneldebatt om GM-grödor med Peter Einarsson från Ekologiska lantbrukarna. Under debatten framhöll Einarsson att det nu var visat att ekologiska grönsaker är nyttigare än konventionellt odlade dito och att man inte behövde följa livsmedelsverkets rekommendationer att öka intaget av frukt och grönt om man bara köpte ekologiska grönsaker. Liknande åsikter framfördes härom veckan av den prisade miljöjournalisten Isabella Lövin i Meny i Sveriges Radio P1 som dessutom ansåg att livsmedelsverket borde se över sina rekommendationer när det gäller ekoproducerade grönsaker.

Både Einarsson och Lövin hänvisar till en pågående engelsk studie som via media förmedlat vissa preliminära resultat: Ekologiska grönsaker rapporteras innehålla mer antioxidanter och fler nyttiga spårämnen än konventionellt odlade grönsaker.

Nu är ingen av dessa resultat publicerade i någon vetenskaplig tidskrift och därför finns det viss anledning till att förhålla sig avvaktande till de kategoriska tolkningar av resultaten som görs av näringsföreträdare och miljöjournalister.

Förutom ovan nämnda engelska studie har det dock under de gångna åren publicerats ett antal studier där man jämfört halter av olika ämnen i ekologiskt och konventionellt odlade grödor. Gemensamt för många av dessa studier är man behandlar ekologiskt jordbruk och konventionellt jordbruk som separata diskreta storheter. Man analyserar dessutom ofta bara slutprodukten, dvs högre eller lägre halt av till exempel karoten, utan intresse för vilka specifika delar av de olika jordbrukssystemen som påverkar karotenhalten i en gröda. Det är synd, eftersom om man kunde identifiera vilka delar av bruksmetoden som påverkar karotenhalten i en gröda, så skulle man kunna genomföra förändringar i jordbruket i sin helhet, som gynnade förekomsten av just karoten.

För att illustrera detta skulle jag vilja nämna en spansk studie som nyligen publicerades i Journal of Agricultural and Food Chemistry där man jämfört karotenhalten i konventionellt och ekologiskt odlad paprika. Den här studien är bra eftersom man jämfört en och samma paprikasort och därmed kan bortse från den genetiska variation som finns mellan olika sorter. Man odlar dessutom plantorna under kontrollerade former och ger dem samma mängd och sorts gödsel innan försöket påbörjas. Under försöket behandlar man plantorna med olika biologiska och kemiska bekämpningsmedel men det som är relevant för karotenbiosyntesen är, enligt min bedömning, att man tillför svavel till plantorna i olika mängd. Konventionellt odlade paprikor får två givar svavel medan de ekologiska paprikorna får sju. För mig framstår det som att man genomfört ett gödslingsförsök och att de resultat man erhållit främst är en reflektion av skillnader i mängd svavel man tillfört plantorna, d.v.s. höga tillsatser av svavel i det ekologiska jordbruket ger paprikor med högre karotenhalt.

Nu vet inte jag om stora tillsatser av svavel är något man praktiserar vare sig i konventionell eller ekologiskt jordbruk i Sverige och därför kan man undra hur pass generella slutsatser man egentligen kan dra av studien. Författarna till studien väljer dock att se det ekologiska jordbruket som en enhet och diskuterar därför inte vilka delar av bruksmetoden som bidragit till de högre karotenhalterna. Författarnas slutsats, vilken säkerligen kommer att omfamnas av näringsföreträdare för de svenska ekologiska jordbruket, är att ekologisk produktion i sin helhet bidrar till en högre karotenhalt i paprika.

I sammanhanget kan man även påpeka att de skillnader man uppmäter av halter av olika ämnen i jämförelser mellan konventionellt och ekologiskt jordbruk oftast är mindre eller av samma storleksordning som de skillnader man hittar när man jämför halter av ämnena i olika sorter av samma gröda. Därför blir det också svårt att överföra resultaten från jämförande studier av ekologiskt och konventionellt odlade grödor till vad konsumenten möter i butiken. Nästa gång du står och väljer mellan ekologiska och konventionellt odlade paprikor bör du kanske därför även fråga handlaren vilka olika sorters paprikor det finns att välja på.

Referenser:

Perez-Lopez et al. (2007) Effects of Agricultural Practices on Color, Carotenoids Composition, and Minerals Contents of Sweet Peppers, cv. Almuden  J. Agric. Food Chem, 55, 8158–8164

Antonious et al, (2006) 'Antioxidants in Hot Pepper: Variation Among Accessions', Journal of Environmental Science and Health, Part B, 41:7, 1237 - 1243

Den engelska undersökningen tas även upp här, och Harald har tidigare skrivit om ekologiska tomater.

Noterat: Ennart rapporterar den 29/5 i SvD att de Brittiska forskarna nu kommer att publicera delar av sin studie i Journal of science of food and agriculture. Enligt rapporten påverkas mjölkens näringsinnehåll av fodersammansättningen och det hela rubriseras som: "Ekomjölk nyttigare än vanlig mjölk". Huruvida det påståendet gäller även för svensk eko-mjök återstår att se. Tidigare svenska studier har inte påvisat några större skillnader mellan svenskproducerad ekomjölk och vanlig mjölk Download r_eko_mjlk_bttre.pdf .

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om eko, Ekologiska Lantbrukarna, Meny, karoten, jordbruk, näring, SR