forskarbloggen

Klimatfakta om handelsgödsel och den slopade skatten.

Av Cecilia Sundberg & Serina Ahlgren, Institutionen för energi och teknik, SLU

 

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att avskaffa miljöskatten på handelsgödsel. Jordbruksministern uttrycker sig som detta bara är en fråga om böndernas ekonomi. Vi anser att det är på sin plats att bidra med lite fakta om miljökonsekvenserna av beslutet.  

Totalt uppskattas klimatpåverkan från mineralgödselproduktion och lustgasutsläpp från svensk åkermark till 40 % av jordbrukssektorns utsläpp, motsvarande 6 miljoner ton CO₂-ekvivalenter. Detta kan jämföras med transportsektorns utsläpp som är 21 miljoner ton CO₂-ekvivalenter. Detta är alltså inte en liten struntfråga.  

Mineralgödsel avger 4-6.8 kg CO₂-ekvivalenter per kg kväve under produktion och transport. Sammantaget ger produktionen av den mineralgödsel som används i Sverige upphov till större växthusgasutsläpp än all dieselanvändning inom jordbruket.

Mineralkväve omvandlas i marken till lustgas. Lustgas är en stark växthusgas, 298 gånger starkare än koldioxid. Andelen av mineralkvävet som omvandlas till lustgas är osäker och har stor variation, men uppskattas av IPCC till minst 1%. Det innebär att lustgasutsläppen ger ca 3 kg CO₂-ekvivalenter per kg kväve.

Sammantaget blir alltså utsläppen från produktion och användning ca 7-11 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve. Handelsgödselskatten är 1,80 kr per kg kväve, vilket blir ca 16-25 öre per kg koldioxidekvivalenter. Detta kan jämföras med koldioxidskatten på diesel och bensin, som är drygt 1 krona per kg koldioxid. Ur ett klimatperspektiv är det svårt se varför det skulle vara befogat att slopa just skatten på handelsgödsel.

Det är sannolikt att sänkt pris på handelsgödsel leder till ökad användning, vilket kommer att leda till ökade utsläpp och går emot miljömålen inom både klimatpåverkan och övergödning.  

Jordbruket är en stor källa till utsläpp och allvarlig miljöpåverkan, och samtidigt en livsnödvändig verksamhet att värna om och utveckla. Det finns bättre sätt för regeringen att gynna Sveriges bönder – inte minst genom att med klokt utformade skatter och subventioner stödja utvecklingen mot ett mer miljövänligt jordbruk!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, koldioxid, handelsgödsel

Måste jag bli vegetarian nu?

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Det var Ekot som satte bollen I rullning: Danska grisar plågas före slakt. Svd.se har följt upp med ett antal artiklar, först om den danska svinproduktionen men snart kom också en kritisk artikel om den svenska, där SLU-professorn Bo Algers kommenterade att inte heller svenska grisar alltid har det så bra som de borde. Tack för den nyanseringen, Bosse och svd.se – för ett ögonblick hörde jag Ernst-Hugo Järegård vråla Danskjävlar! men det är förstås inte där skon klämmer. I ett anmärkningsvärt uttalande sätter ordföranden för danska svinproducenterna fingret på en öm punkt:

Det är en fabrik vi har. Du ska inte tro att jag har 1700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem, säger Torben Paulsen till Ekot

Marknaden. Efterfrågan. Så länge vi envisas med att äta så mycket kött som vi gör i västvärlden, och vilja betala så lite för det som vi gör, kommer vi att ha en storskalig djurproduktion där vinstmaximering i stor utsträckning handlar om att skära ner på kostnader. Svensk djurskyddslagstiftning och svenska djuromsorgsambitioner är föredömliga – och de danska är inte så uschliga de heller - men med rådande marknadskrafter lurar frestelsen att tumma på reglerna hela tiden runt hörnet. Det ska man vara medveten om som konsument.

Måste vi då följa i min danska kollegas fotspår och bli vegetarer om vi bryr oss om djuren (och miljön)? Med det här blogginlägget vill jag slå ett slag för ett alternativt tankesätt som jag önskade att alla konsumenter övervägde: om man äter kött mer sällan kan man välja godare, dyrare och djur/miljövänligare kött de gånger man sätter kniven i en biff (eller en riktigt god köttfärslimpa, eller långkokt, mustig kalops). Eller alternativt uttryckt, hellre tofu på tisdag och naturbetesbiff på söndag än trista fläskkotletter varje dag.

För femtio år sedan var kött dyrt i förhållande till genomsnittseuropéns inkomster. Man åt mindre kött, mer sällan, fler delar av slaktkroppen och mer utdrygat. Rent kött var för många en lyxvara, vikt för söndagsmiddagar och högtidliga tillfällen. Numera är kött vardagsmat, och vi äter långt mer än vad vi näringsmässigt behöver* så det finns gott om utrymme för att skära ner. Och gott om etiska vinster att göra med en minskad konsumtion, som Dennis Eriksson redan pekat på här på bloggen. Med mitt förslag ger man sig själv en del av vinsterna tillbaka, i det en del av de pengar man sparar under vegetariska dagar kan gå till bättre och dyrare kött på söndagen. Liksom min mormorsmor antagligen gjorde, fast av tvång snarare än av fri vilja.

Lever jag själv som jag lär? Ja, i så stor utsträckning jag kan. I jämförelse med kött från den iberiska svarta grisen som bökar under korkekarna och bidrar till det unika montado-landskapet i södra Portugal och Spanien eller någon av de traditionella nötraser som föds upp huvudsakligen på bete och grovfoder, som marones- eller mirandesa-boskap – är en vanlig tisdaglig fläskkotlett en högst tveksam historia. I Sverige är naturbeteskött en motsvarighet, fast vi tyvärr inte har samma rikedom av lokalt anpassade lantraser som fortfarande finns i Sydeuropa.

Det är klart att mina smakpreferenser är partiska. Men resonemanget håller. Och det finns en poäng till: bättre betalt för bättre kött i mindre mängd är ett alternativ för, inget hot mot, det inhemska lantbruket.

* Enligt agronomstuderande Madeleine Arnquists examensarbete om köttkonsumtion, klimatpåverkan och hur mycket kött vi kan äta inom ramen för miljömässig bärkraft äter vi i Sverige 219 g / person och dag, att jämföra med Livsmedelsverkets rekommendationer om 140 g / person och dag.

Food, sustainability and plant sciences

är temat för EMBO/EMBL Science & Society Conference nummer tio, i Heidelberg i november. Där kommer man att diskutera frågor som ofta debatteras här på bloggen. Jag hoppas att någon av er debattörer här kommer att vara med i Heidelberg och ge oss en rapport här så småningom!

KRAV om Klimat

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Jan Malmborg rapporterar i dagens DN att producentföreningen KRAV, som marknadsför och säljer ekologiska livsmedel, överger sina försök att ta fram en klimatmärkning av livsmedel. Enligt artikeln i DN ska “klimatkriterierna … byggas in i Kravreglerna.”

Det skulle, även om det inte uttalas i DN-artikeln, kunna betyda att det inte finns så stora skillnader i koldioxidutsläpp mellan ekoodlat och konventionellt odlade grödor. En sådan tanke får stöd av flera av författarna till boken “KliMATfrågan på bordet som nyligen utgivits av FORMAS. Skillnader på gårdsnivå kan vara större än skillnader mellan odlingsformerna. Jag antar att och om KRAV införde en klimatmärkning byggd på vetenskapliga rön skulle det kunna innebära att många ekoproducenter inte skulle de klara uppställda kraven.

Olof Andrén och Holger Kirchmann, båda verksamma här på SLU, går ytterligare ett steg i sin kritik och menar att eftersom ekologiskt jordbruk ger lägre skördar, och därmed binder mindre kol i marken än det konventionella jordbruket, så leder en övergång till ekologiskt jordbruk till ökade koldioxidutsläpp.
Andrén och Kirchmann gör ett räkneexempel och påvisar att en omställning till 100 % ekologiskt spannmålsproduktion skulle medföra en ökning av koldioxidutsläppen som motsvarar de årliga utsläppen från 675000 personbilar.  Det finns ca 275000 personbilar i Stockholm.

Om dessa beräkningar stämmer förstår jag att KRAV lägger ner sina försök att ta fram en klimatmärkning.

Läs även andra bloggares åsikter om KRAV, EKO, miljö, SLU, vetenskap

Vin, bubbel och klimat

av Daniel Lundberg, redaktör Forskarbloggen

 

För den som inte redan vet det, erbjuds det flera kurser inom vinodling på SLU: Nordisk vinodling (10 p.) i Alnarp och Vinodling (7,5 p.) i Uppsala plus några ämnesrelaterade produktions- och exkursionskurser. Utöver rent produktionstekniska detaljer får man även lära sig lönsamhet, ett högst aktuellt tema i dagens nedskärningstider (eller ska man här kanske säga beskärningstider?). När man läser SLU:s Fakta Jordbruk (4-2008) inser man dock att det krävs rätt stora investeringar för att producera något som blir relativt dyrt och därmed mer svårsålt, upp mot 500 kronor flaskan, vilket gör att fokus delvis ligger på att ”sälja en upplevelse, inte en måltidsdryck.” [1] Priset förklaras främst av en låg avkastning, som i sin tur beror på såväl klimat som de nystartade vingårdarnas ålder. Om klimatet gradvis blir varmare samtidigt som gårdarna åldras borde alltså chansen till lönsamhet öka, vilket borde göra att det finns några som kanske inte oroas av de klimatförändringar som tidigare diskuterats så livigt på denna blogg.

Kanske finns det utrymme för ytterligare vinrelaterade kurser på SLU? I novembernumret av Chemical Society Reviews kan man fascineras av två helt skilda typer av forskning: dofter i vin och bubblor i champagne. [2, 3] Bland de hundratals ämnen som identifierats i såväl druvor som vin, är det relativt få som faktiskt ligger bakom den komplicerade doftsammansättning som olika vinsorter genererar. [4] Detta är naturligtvis inte begränsat till vin, något som vilken julmustkonnässör som helst kan intyga, men då artikeln inte tar upp detta gör inte jag det heller! Separationen sker med kända tekniker, men om man ska studera dofter krävs dock något mer än normala gaskromatografiska (GC) metoder, nämligen en mänsklig näsa! Tekniken kallas GC-olfaktometri (GC-O) och kopplar samman den klassiska delen inom vinprovning med kemi. På så vis kan man strukturbestämma såväl shirazdruvans peppriga rotundon och muskatviners blomdoftande linalool (Figur 1). Fascinerande om man tänker efter, eller hur?

    

Figur 1: Linalool (vänster) och rotundon (höger)

 

Om man lyckas få bubblor i sitt vin borde detta kunna generera ett högre pris, kanske för att det känns exklusivare. Det är i huvudsak bubblornas effervescens som gör att champagne och mousserande viner skiljer sig från stilla vinvarianter, i alla fall rent kemiskt sett. [2] För er som vill testa detta betydligt billigare prova med avslagen cola. Nu känns ju just bubbelstudier lite längre bort från SLU:s huvudområden men i förlängningen, med den möjliga ekonomiska förtjänsten i åtanke, finns kanske möjligheten ändå till dylik forskning. Att sedan bubblorna består av koldioxid borde inte störa någon, då vinproduktionen får anses som naturlig och kretsloppsvänlig.

Eftersom många avslutar det gamla året och inviger det nya med alla sorters bubbel är det passande att även göra det här med lite uppiggande fakta! En champagneflaska av normalstorlek (0,75 l) innehåller cirka fem liter koldioxid och ger upphov till smått otroliga hundratals miljoner små bubblor. Framkomsten av bubblor varierar kraftigt i olika glas och klassificeras beroende på hur bubblorna stiger till ytan, där ensamma bubblor är av period-1-typ medan parvisa bubblor motsvaras av period-2. Självklart finns det varianter däremellan, men dessa får klara sig utan specifika namn. [3] Denna lilla kuriosadel får avsluta denna artikel som jag hoppas kan fungera som isbrytare på kommande fester både bland de som dricker skumpa och de som hellre tar en kall, lagrad must. Jag sällar mig gladeligen till de senare.

 

Referenser

[1] Fakta Jordbruk – om forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet (4-2008), Mårtensson A. et al., http://www-nlfak.slu.se/faktajordbruk/pdf08/Jo08-04.pdf

[2] Wine flavor: chemistry in a glass, Polášková P. et al., Chem. Soc. Rev., 37 (2008), 2478.

[3] Recent advances in the science of champagne bubbles, Liger-Belair G. et al., Chem. Soc. Rev., 37 (2008), 2490.

[4] Characterization of Food: Emerging Methods, ed. Gaonkar A., Elsevier, Amsterdam, 1995, 403.

Till alla klimatskeptiker

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det finns väl knappast någon som har missat de senaste årens intensiva diskussion om växthuseffekten och den ökande globala medeltemperaturen, framförallt inte efter att FN:s klimatpanel IPCC  och Al Gore fick dela Nobels fredspris förra året. Ett snabbt sökande i bloggosfären på orden klimat, klimatförändring, växthuseffekten och global warming antyder dock att det är klimatskeptikerna – dvs de som förnekar att den globala medeltemperaturen har ökat och/eller att temperaturökningen är orsakad av människan och/eller att det är ett problem – som dominerar debatten. Det gjorde mig lite förvånad. Jag trodde inte att det fanns så många sådana stolliga idéer kvar, med tanke på den mängd av information som sköljt över oss de senaste åren.

Jag saxar in lite citat/rubriker som jag har hittat på en del bloggar:

 ”Är klimathotet på riktigt?”

”Det kommer nya fakta eller vetenskapliga bevis i stort sett varje dag som motbevisar IPCCs teori att människan påverkar klimatet.”

”Det börjar bli lite problematiskt med alla köldrekord. När det är kallt är det naturligt men när det är varmt är det människans fel.”

“Koldioxidens bidrag är litet.“

”Koldioxid är extremt bra, en absolut nödvändighet för livet själv. Högre koldioxidhalt innebär att växtriket växer mer, behöver mindre vatten, och därmed avger mer syre.”

”Precis som religiösa fanatiker inte har någon rätt att köra ned sina dogmer i halsen på folk, har inte heller miljöaktivisterna någon rätt att köra ned sina “vetenskapliga” föreställningar i halsen på folk.”

”Det kommunistiska klimatmanifestet.”

”EU håller på att utvecklas till en storsocialistisk stat. Det handlar om en attack mot vår frihet och den fria marknaden.”

Men vad klimatskeptikerna än säger så är så gott som alla seriösa klimatforskare överens om att ökande koldioxidhalt i atmosfären gör att jorden blir varmare och att antropogena utsläpp av växthusgaser bidrar till denna process. Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes gjorde år 2004 en genomgång av de 928 artiklar som innehöll orden “global climate change” och fann ett totalt konsensus kring teorin att mänskliga aktiviteter orsakar klimatförändringar.

Det finns många klimatskeptiker som resonerar lugnt och sansat och utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt, men tyvärr så hittade jag på diverse bloggar en lång rad helt stolliga argument. Här är några vanliga:

- Medeltemperaturen har faktiskt inte ökat sedan 1998.

- Koldioxid är ett obetydligt ”spårämne” i atmosfären eftersom den bara utgör 0,038%, dvs 380 ppm (parts per million), och den har därför ingen effekt på klimatet. (Sanningen är att man kan se ett mycket tydligt samband mellan koldioxidhalten i atmosfären och medeltemperaturen i mätdata över de senaste 650.000 åren, där koldioxidhalten har pendlat mellan 180 och 280 ppm.)

- Och även om nu koldioxidhalten skulle ha betydelse för klimatet så är det ju faktiskt inte bara människan som bidrar med denna gas, utan även alla djur som går omkring och andas.

- Klimat-alarmismen handlar inte om klimatet utan om att ta kontroll över individen och nedmontera hela vårt välstånd.

- Det har hänt förr. Jorden har i urtiden varit både varmare och kallare än vad den är nu. (Visst har den det. För drygt 250 miljoner år sedan ökade medeltemperaturen till 6 grader varmare än vad vi har idag, koldioxidhalten hamnade någonstans mellan 2000 och 3000 ppm och syrehalten sjönk drastiskt. 90% av allt liv i haven och 75% av allt liv på land utrotades inom en mycket kort period. Vi vet mycket väl att det blir eländigt för väldigt många om jorden blir varmare. Att temperaturen varierar i ett geologiskt tidsperspektiv kan vi inte göra något åt, men vi måste försöka hindra den uppvärming som orsakas nu av oss människor.)

- Det hänvisas dessutom ibland till The 2008 International Conference on Climate Change, som hölls i New York i mars, där IPCC kritiserades och det hävdades att klimatförändringarna enbart har naturliga orsaker och är inte orsakade av människan. (Haken är bara att konferensen organiserades och sponsrades av Heartland Institute, en amerikansk tankesmedja som åren 1998-2005 mottog sammanlagt 560.000 dollar av världens största oljeproducent  ExxonMobil. Och trots att det anges som en vetenskaplig konferens så var det bara ett fåtal vetenskapsmän/kvinnor som deltog. Dessutom kan du ju ta en titt på listan över konferensens medfinansiärer. Say no more.)

 

Vad beror då denna skepsis på? Skepsis kan ofta vara sund och viktig för att driva kunskap och debatt framåt, men i det här läget blir det bara stolligt. Jag tycker mig se tre huvudsakliga orsaker:

1. Folk är bekväma och vill inte ändra sin livsstil. När man vill att det ska vara på ett visst sätt så tar man på skygglappar.

2. Man drunknar i informationsflödet och slår ifrån sig för att man helt enkelt inte orkar ta in allt elände.

3. Man har ”hört det förr”. Det var kvicksilver och bekämpningsmedel på 1960-talet, kärnkraft och älvkamp på 1970-talet, surt regn och ozonhål på 1980-talet, Öresundsbron och Dennispaketet på 1990-talet. Och vi lever ju fortfarande! (Javisst, vi har haft miljöproblem förr och en del har vi lyckats komma till rätta med. MEN det har inte hänt av sig själv. Det har tagit en väldig massa jobb under många år. Problemet med klimatförändringarna kommer inte heller lösa sig av sig själv.)

Tack och lov är det dock inte total öken i bloggdjungeln. Tidningen Arbetaren gör en hedervärd insats med sin klimatblogg och här hittade jag en blogg som på ett utmärkt sätt granskar klimatskeptikernas argument.

Jag håller definitivt med om en sak , och det är att där finns en hel del osäkerheter kring klimatförändringarna. Men dessa osäkerheter handlar framförallt om omfattningen och den exakta geografiska distributionen av klimatförändringarna, exakt hur illa det skulle gå om vi bara blundar och kör på, samt exakt vilken nivå av antropogena växthusgasutsläpp vi måste ner i för att systemet ska stabiliseras. Det är därför man läser många ”very likely” och ”with high confidence” i IPCCs rapporter. Frågan är inte alltså längre OM vi har ett problem, utan HUR STORT det är och VAD vi ska göra åt det.

Följande vet vi med säkerhet idag:

- Jordens medeltemperatur har ökat med 0,74 grader Celsius de senaste 100 åren (1906-2005), med betydligt högre ökning den andra hälften av århundradet relativt den första hälften.

- De årliga utsläppen av koldioxid ökade med omkring 80% från 1970 till 2004.

- Sedan industrialiseringens början kring år 1750 har halten koldioxid i atmosfären ökat från en historiskt sett stabil nivå  på omkring 280 ppm (parts per million) till 379 ppm år 2005 (se bild). Den historiska halten av atmosfäriska gaser känner man till genom analys av isborrkärnor från Antarktis och Grönland.

- Även växthusgaserna metan och dikväveoxid följer samma branta kurva uppåt (se bild).

- En studie på isborrkärnor som publicerades i Science år 2005 visade ett starkt samband mellan temperatur och atmosfärisk koldioxidhalt. Dessutom visades att koldioxidhalten pendlat mellan omkring 180 och 280 ppm de senaste 650.000 åren, och har aldrig under denna tid varit över 300 ppm.

- I Sibirien finns väldiga metanlager som kan börja läcka ut ifall permafrosten tinar upp.

- I peruanska Anderna har 22% av glaciärerna smält bort sedan 1970. Detta får svåra konsekvenser bland annat för huvudstaden Lima, som redan upplever vattenbrist. Samma trend ser man för glaciärer i Bolovia, Ecuador, Colombia och Venezuela.

- Den arktiska isen smälter mer om somrarna nu än den gjorde under 1980- och 90-talen, och den smälter snabbare än vad klimatmodellerna har förutsagt.

Nu får det räcka med siffror för denna gång. Men jag ska också länka till några rapporter och artiklar som diskuterar problemet med klimatförändringarna, och jag skulle mycket gärna vilja att alla ni klimatskeptiker tar er tid att ögna igenom dessa.

- IPCCs rapporter från åren 1990, 1995, 2001 och 2007. Framförallt är det ju den senaste som är viktig att läsa (pdf).

- Sternrapporten som visar att det lönar sig ekonomiskt att satsa på klimatstabiliserande åtgärder.

- DNs artikelserie om scenarier vid olika många graders uppvärmning.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, klimatskeptiker, klimatförändringar, IPCC

Köttkonsumtionen måste minska

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det finns risk att jag kommer låta tjatig i detta blogginlägg. Det jag kommer skriva om har sagt och skrivits åtskilliga gånger av alla möjliga olika grupper under många år, men det tål faktiskt att sägas igen. Saken är den att jag satte mig ner för några dagar sedan för att kolla upp lite fakta om köttproduktion i världen, ur olika aspekter. Jag ville veta mer om energiåtgång jämfört med vegetabilieproduktion, om foderproduktion och markanvändning, om vattenförbrukning i djurhållning, om metangas och växthuseffekten med mera, med mera. Jag ville också veta exakt vad näringsexperterna egentligen säger om huruvida det är nödvändigt eller inte att äta kött. Framförallt så ville jag sätta in min egen livsstil och konsumtion i ett hållbarhetsperspektiv.

Och det jag fick reda på fick mig omedelbart att bestämma mig för att stryka en ”köttdag” ur veckomatsedeln hemma, under mycket milda protester från resten av familjen, och istället laga helvegetariskt en dag i veckan. Visst, jag och de flesta andra hade väl redan innan en viss uppfattning om att köttproduktion är mer energikrävande och har en större åverkan på miljön i det långa loppet än vegetabilieproduktion. Men ibland kan i alla fall jag behöva lite klara siffror för att få tummen ur och göra något åt problemet.

Följande siffror kommer från en massa olika källor på internet och jag kan inte garantera allas sanningshalt, men överlag så visar de ändå på ett faktum: köttkonsumtionen måste minska.

Mark:

- Enligt FAO:s statistiska databas så producerades år 2004 drygt 260 miljoner ton kött i världen. Det är nästan en fördubbling jämfört med år 1979, 25 år tillbaka, då drygt 136 miljoner ton kött producerades.

- Enligt FAO:s rapport ”Livestock´s Long Shadow” används 70 % av all jordbruksmark globalt – åker och bete – till köttproduktion. Men kött och mjölk utgör bara 15 % av den sammanlagda matkonsumtionen.

- Enligt Tillståndet i världen 1999  förbrukar boskapsupp­födningen 38 % av världens spannmål. I i-länderna, som har en betydligt högre köttkonsumtion, går ungefär två tredjedelar av spannmålen till djuruppfödning.

- Enligt SLU:s rapport ”Vegan, vegetarian, allätare” kräver en blandkost 2300 kvadratmeter (0,23 hektar) per person och år medan den vegetariska kosten endast behöver 1500 kvadratmeter per person.

- USA:s boskapsdjur konsumerar fem gånger så mycket säd som den mängd som konsumeras av den amerikanska populationen människor.

- 80 % av världens produktion av sojabönor går till djurfoder. En del av detta odlas på skövlad regnskogsmark i Amazonas. Enligt rapporten ”Livestock´s Long Shadow” så har 70 % av skogsskövlingen i Amazonas skett för att anlägga betesmark för boskapsdjur, och på en stor del av de återstående 30 %  skövlad skogsmark odlas fodergrödor.

- Totalt importerar de svenska djuruppfödarna cirka 330 000 ton soja från Brasilien varje år.

- I takt med att köttproduktionen i världen ökar försvinner skogarna.

Vatten:

- Enligt professor David Pimentel vid Cornell University i USA krävs 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött, om man räknar in produktionen av foder. För ett kilo potatis behövs 500 liter.

- Att köttproduktionen har fördubblats de senaste 25 åren är utan tvekan är starkt bidragande orsak till att bristen på färskvatten i världen blir allt större.

- Över 80 länder lider idag av vattenbrist och en miljard människor saknar tillgång till rent vatten.

Energi:

- Enligt rapporten ”Vegan, vegetarian, allätare” var energiåtgången för att producera ett kilo av de vanligaste köttsorterna - svin- och nötkött - 8,3 respektive 12,8 kWh. För att framställa ett kilo baljväxter behövdes 0,86 kWh och för potatis endast 0,44 kWh. Det innebär att det går åt mellan 10 och 30 gånger mer energi för att producera animaliska produkter än vegetabiliska.

- För att framställa den mest energieffektiva ”proteinproducenten”, ägg, krävs 16 gånger mer energiandelar än det protein som produceras. För kyckling är förhållandet 28:1, för fläsk 66:1, och för lammkött krävs hela 188 gånger mer energi än vad köttet ger.

- Enligt Naturvårdsverket skulle en köttfri kosthållning i Sverige medföra en minskning av den totala energiåtgången för livsmedelsproduktion med ca en tredjedel.

Växthuseffekten:

- Rapporten ”Livestock’s Long Shadow” visade att 18 % av de globala utsläppen av växthusgaser kommer från köttindustrin och djuruppfödningen. Det är mer än de samlade växthusgasutsläppen från världens transporter.

- Idisslande djur avger metangas från både strupe och ändtarm när födan bryts ned. Djurindustrin svarar för 15-20 % av de totala globala metanutsläppen.

- En vanlig mjölkko släpper ut cirka 154 kilo metan per år. Ett kilo metan bidrar lika mycket till växthuseffekten som 21 kg koldioxid gör.

Övergödning:

- I Sverige och västvärlden konsumeras 40 % mer protein än vad som är nödvändigt. Överskottsproteinet omvandlas till kväve som går ut med avföringen för att sedan leda till övergödning av sjöar och vattendrag.

- Hela 90 procent av ammoniakutsläppen i Sverige kommer från djurhållning och gödselhantering.

- Omkring 35 procent av naturmiljön i EU-länderna är så tungt belastad av näringsämnen som kväve och fosfor, att det finns stora risker för skador på naturen. Värst drabbade är områden med hög djurbelastning.

- I Holland finns nästan lika många grisar, 14 miljoner, som det finns människor. Årligen produceras 274 kilo djuravfall per hektar. Utsläpp i form av avföring går ut i vattendragen där den våldsamma höjningen av halter av näringsämnen gör att sjöar och hav växer igen samt att dricksvatten förstörs.

Hälsan:

Hur är det då med hälsan? Hur mycket kött behöver man äta för att vara säker på att hålla en näringsriktig diet? Följande citat är hämtat från Livsmedelsverkets hemsida (uppdaterad 16 feb 2007):

”I genomsnitt en portion (ca 100 g) magert kött (nyckelhålsmärkta charkuteriprodukter) per dag. Kött är vår viktigaste källa till järn och bidrar med flera andra mineralämnen och vitaminer.”

Dessutom läste jag följande i Livsmedelsverkets slutsatser från underlagsrapporten ”På väg mot miljöanpassade kostråd” (nr 9/2008) :

”Livsmedelsverket rekommenderar ett lägre intag jämfört med dagens konsumtion av kött och köttprodukter för att minska den globala miljöbelastningen orsakad av köttproduktion. Livsmedelsverkets nuvarande rekommendation om ett intag på cirka 140 gram kött och köttprodukter per person och dag är en bra utgångspunkt. Detta skulle innebära en minskning på 20-25 procent jämfört med nuvarande köttkonsumtion. Om var fjärde till var femte portion kött- och köttprodukter ersätts med exempelvis baljväxter, såsom torkade ärtor, bönor och linser, eller om varje köttportion minskas med en fjärdedel till en femtedel, kommer genomsnittssvensken fortfarande att konsumera en tillräcklig mängd kött- och köttprodukter ur näringssynpunkt.”

Enligt webplatsen LivsmedelsSverige (uppdaterad 10 sept 2007) så äter vi svenskar i genomsnitt ca 40 kg rent kött och ytterligare ca 20 kg korv, pastejer och andra charkuterivaror årligen per person. Detta blir 164 gram per dag i genomsnitt. Men med tanke på att omkring 5-6 % av befolkningen i vårt land är vegetarianer eller veganer, och att småbarn förmodligen är inräknade i statistiken, så blir nog snittet bland de vuxna som äter kött betydligt högre. Själv vet jag med mig att mitt köttätande förmodligen överskrider de av Livsmedelsverket rekommenderade 140 g per dag.

På sikt måste alltså köttkonsumtionen minska. Men det är lättare sagt än gjort. Jag är själv uppvuxen på kött i maten så gott som dagligen, det var gris- och kalvkött från mina farföräldrars lantgård samt det rådjurs- och älgkött som min far bar hem från sin jakt. Så för mig är det inte lätt att ställa om till en vegetarisk kost. Men poängen är ju att det inte är nödvändigt att börja äta helt vegetariskt och aldrig någonsin mer få sätta tänderna i en kotlett eller en köttbulle. Det viktiga är ju att minska köttkonsumtionen, att sluta överkonsumera. Ät helt enkelt inte mer kött än du behöver!

Jag och min familj har tagit ett första steg genom att stryka en ”köttdag” i veckan. Med fisk två dagar i veckan och en helvegetarisk dag så har vi ändå fyra ”köttdagar” i veckan kvar, och med lagom portioner så uppfyller det Livsmedelsverkets rekommendationer mer än väl. Jag vill uppmana alla er som läser detta att göra detsamma – om ni vet med er att ni dagligen eller flera gånger i veckan konsumerar kött. Dessutom så kan man ju när man lagar till exempel en köttgryta minska mängden kött och fylla ut med mer grönsaker och rotfrukter.

Och om det nu blir så att du beslutar dig för att minska din köttkonsumtion något på grund av det du just har läst här, skriv då gärna en liten kommentar om det på bloggen så att jag får veta om det gör någon nytta att skriva den här typen av inlägg. Tack så mycket!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, djurindustri, köttkonsumtion

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

Är miljömärkta biobränslen en lösning?

Av Harald Cederlund, Institutionen för mikrobiologi, SLU i Uppsala.

Jag skrev häromveckan ett inlägg om biobränslen här på forskarbloggen – och slog då fast att det tycks vara en god idé att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion medan primär biomassa från jordbruket helst bör undvikas. Detta illustrerade jag med resultaten från en studie som räknade med att drivmedel från jordbruket gav reduktioner av växthusgasutsläpp – men som trots detta kalkylerade med att deras totala miljöpåverkan skulle vara negativ.

Hela frågan handlar om markanvändning. En utökad produktion av biobränslen kommer att innebära att mer jordbruksmark kommer att behöva tas i anspråk. Denna mark måste tas någonstans ifrån. I de fall då denna expansion sker in i naturliga ekosystem finns det en uppenbar risk att detta får negativa konsekvenser för biologisk mångfald. En intensifiering av jordbruket leder också till en ökad vattenförbrukning vilket kan vara mycket problematiskt i många länder.

Två nya studier i Science (Searchinger et al., 2008 & Fargione et al., 2008), som både DN och SvD har rapporterat om i veckan, har nu räknat på vad denna landutvidgning får för effekter för bränslenas kolbudgetar. Det visar sig att om utvidgningen sker på bekostnad av naturliga ekosystem som savanner, torvmarker eller skogar så leder den ändrade markanvändningen till att stora mängder koldioxid släpps ut från dessa marker. Så stora att bränslena faktiskt kommer att ha en klart negativ påverkan på klimatet jämfört med att använda fossila bränslen under ganska lång tid. Hur lång tid man måste odla biobränslen på marken innan odlingen har betalat av sin koldioxidskuld och börjar bli gynnsam för klimatet varierar beroende på gröda och marktyp. Sockerrör på gräsmark är ganska gynnsamt (17 år innan koldioxidbalansen blir positiv) medan majsetanol producerad på torvmark kommer att ha negativa konsekvenser i flera hundra år.

Än så länge bara har läst den första av de båda artiklarna – tack till Mats Fröberg och Maria Abrahamsson på "Under lagerbladet" för att förse mig med den. Mats tycker själv att man bör ta uppskattningarna av hur stora koldioxidutsläpp markomställningarna leder till med "ett stort lass salt" och jag jag är benägen att hålla med även om det här nog representerar de bästa uppskattningar vi har just nu.

Dessa studier är inte heller de första som indikerar att biobränslen kan ha en negativ klimatpåverkan. Palmoljeplantager, som ofta har etablerats på torvmarker, har bland annat visat sig kunna ge markant ökade växthusgasutsläpp (Reijnders & Huijbregts, 2008) och det har även framhållits att om målet är att lindra växthuseffekten så är det en bättre idé att satsa på att bevara och plantera skogar än att producera biobränslen (Righelato & Spracklen, 2007).

Vad ska man då göra åt det här? Kan en svanmärkning där det ställs krav på att bränslet inte har producerats på tidigare naturmark vara lösningen? Svaret på den frågan är nog tyvärr ”nej”. Det är ju just det som är huvudslutsatsen från de båda studierna i Science – i dagsläget spelar det ingen roll alls hur det biobränsle man köper är producerat. Så länge man köper biobränsle producerad på åkermark så bidrar man till att öka den totala efterfrågan på mark och det kommer indirekt att leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Därmed landar vi åter vid slutsatsen från min förra bloggpost: att producera drivmedel från restprodukter tycks vara en god idé men att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Fargione et al. 2008. Land clearing and the biofuel carbon debt. Science DOI: 10.1126/science.1151861

Reijnders L. & Huijbregts M A J. 2008. Palm oil and the emission of carbon-based greenhouse gases. Journal of Cleaner Production 16: 477-482.

Righelato R. & Spracklen D V. 2007. Carbon mitigation by biofuels or by saving and restoring forests? Science 317: 902.

Searchinger et al. 2008. Use of croplands for biofuels increases greenhouse gases through emissions from land use change. Science DOI: 10.1126/science.1152747

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om: vetenskap, forskning, miljö, biobränslen, etanol, biodiesel, palmolja, koldioxid, växthuseffekten, klimatet, miljömärkning, markanvändning

 

Miljövinster genom företagsutveckling i stället för företagsavveckling

Av Karl-Ivar Kumm Inst för husdjurens miljö och hälsa, SLU i Skara

Miljöförorening kan teoretiskt förklaras av att vinstmaximerande företag inte bryr sig om utsläpp som skadar omgivningen. Miljöföroreningen är externa effekter, alltså kostnader man slipper betala för och därför inte bryr sig om.

Denna världsbild stämde nog bra en gång i tiden. Men etik och lyhördhet inför konsumentopinioner gör att många företag numera tar stor miljöhänsyn. Frågan är om den svenska miljövården med sina nationella miljömål är mer besläktad med gårdagens företagsmoral eller dagens miljömedvetna företag.

I en ny rapport från Jordbruksverket konstateras att minskad spannmålsodling och färre djur har förbättrat möjligheterna att nå de nationella miljömålen. Det har blivit mindre klimatpåverkande växthusgaser och mindre näringsämnen till sjöar och kustvatten samtidigt som användningen av kemiska växtskyddsmedel har minskat i Sverige. Men för att den svenska produktionen har minskat har varken svenskar eller andra börjat äta mindre mat. Produktionen måste därför öka på andra ställen och denna produktion leder till växthusgaser och övergödning samtidigt som behovet av kemiska växtskyddsmedel ökar i andra länder. Men utifrån de svenska miljökvalitetsmålen är detta externa effekter.

Köttproduktionen är särskilt viktig ur miljösynpunkt då den förbrukar en stor del av växtodlingsprodukterna som foder samtidigt som gödsel och metan leder till övergödning och klimatpåverkan. För 15 år sedan producerade vi lika mycket kött som vi konsumerade i Sverige. Nu är självförsörjningsgraden endast 55 % för nötkött och 85 % för griskött. Vi importerar alltså stora mängder kött. Detta innebär samtidigt att vi exporterar negativ miljöpåverkan; främst till Irland när det gäller nöt och främst till Danmark när det gäller gris.

I en ny rapport från Naturvårdsverket (Import av kött – export av miljöpåverkan) konstateras att svensk nötköttsproduktion är bättre än irländsk och svensk grisköttsproduktion är bättre än dansk ur miljösynpunkt. Om vyerna vidgas till hela EU så har alltså miljön förlorat på att den svenska produktionen förlorat marknadsandelar. Men detta är externaliteter i ett snävt svenskt miljöperspektiv.

Nu är miljö inte det enda som skall avgöra var och hur kött och annat skall produceras. De monetära kostnaderna, och därmed vad vi konsumenter måste betala i affären, är också viktiga. Miljöbaserad protektionism är därför inte önskvärd.

I rapporten från Naturvårdsverket dras följande slutsats: En mera kostnadseffektiv svensk köttproduktion skulle återvinna marknadsandelar från importkött. Detta skulle i sin tur leda till större miljöfördelar än miljönackdelar i Sverige och världen i övrigt åtminstone om den tillkommande svenska produktionen lokaliseras på lämpliga ställen. Lämpliga ställen är för griskött bl.a. mellansvenska lerjordsområden långt från föroreningskänsliga havsområden och för nötkött skogsbygder där betesmarker och åkrar hotas av igenväxning.

Det finns goda möjligheter att genom företagsutveckling göra bl.a. svinproduktion i mellansvenska spannmålsbygder och nötköttsproduktion i svenska skogsbygder mera konkurrenskraftig utan att produktionens miljöfördelar går förlorade. Sådan företagsutveckling borde vara ett viktigare svenskt miljömål än att minska miljöförorening från svensk produktion oberoende av vilka konsekvenser detta får i omvärlden.

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: miljö, klimat, jordbruk