forskarbloggen

Köttkonsumtionen måste minska

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det finns risk att jag kommer låta tjatig i detta blogginlägg. Det jag kommer skriva om har sagt och skrivits åtskilliga gånger av alla möjliga olika grupper under många år, men det tål faktiskt att sägas igen. Saken är den att jag satte mig ner för några dagar sedan för att kolla upp lite fakta om köttproduktion i världen, ur olika aspekter. Jag ville veta mer om energiåtgång jämfört med vegetabilieproduktion, om foderproduktion och markanvändning, om vattenförbrukning i djurhållning, om metangas och växthuseffekten med mera, med mera. Jag ville också veta exakt vad näringsexperterna egentligen säger om huruvida det är nödvändigt eller inte att äta kött. Framförallt så ville jag sätta in min egen livsstil och konsumtion i ett hållbarhetsperspektiv.

Och det jag fick reda på fick mig omedelbart att bestämma mig för att stryka en ”köttdag” ur veckomatsedeln hemma, under mycket milda protester från resten av familjen, och istället laga helvegetariskt en dag i veckan. Visst, jag och de flesta andra hade väl redan innan en viss uppfattning om att köttproduktion är mer energikrävande och har en större åverkan på miljön i det långa loppet än vegetabilieproduktion. Men ibland kan i alla fall jag behöva lite klara siffror för att få tummen ur och göra något åt problemet.

Följande siffror kommer från en massa olika källor på internet och jag kan inte garantera allas sanningshalt, men överlag så visar de ändå på ett faktum: köttkonsumtionen måste minska.

Mark:

- Enligt FAO:s statistiska databas så producerades år 2004 drygt 260 miljoner ton kött i världen. Det är nästan en fördubbling jämfört med år 1979, 25 år tillbaka, då drygt 136 miljoner ton kött producerades.

- Enligt FAO:s rapport ”Livestock´s Long Shadow” används 70 % av all jordbruksmark globalt – åker och bete – till köttproduktion. Men kött och mjölk utgör bara 15 % av den sammanlagda matkonsumtionen.

- Enligt Tillståndet i världen 1999  förbrukar boskapsupp­födningen 38 % av världens spannmål. I i-länderna, som har en betydligt högre köttkonsumtion, går ungefär två tredjedelar av spannmålen till djuruppfödning.

- Enligt SLU:s rapport ”Vegan, vegetarian, allätare” kräver en blandkost 2300 kvadratmeter (0,23 hektar) per person och år medan den vegetariska kosten endast behöver 1500 kvadratmeter per person.

- USA:s boskapsdjur konsumerar fem gånger så mycket säd som den mängd som konsumeras av den amerikanska populationen människor.

- 80 % av världens produktion av sojabönor går till djurfoder. En del av detta odlas på skövlad regnskogsmark i Amazonas. Enligt rapporten ”Livestock´s Long Shadow” så har 70 % av skogsskövlingen i Amazonas skett för att anlägga betesmark för boskapsdjur, och på en stor del av de återstående 30 %  skövlad skogsmark odlas fodergrödor.

- Totalt importerar de svenska djuruppfödarna cirka 330 000 ton soja från Brasilien varje år.

- I takt med att köttproduktionen i världen ökar försvinner skogarna.

Vatten:

- Enligt professor David Pimentel vid Cornell University i USA krävs 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött, om man räknar in produktionen av foder. För ett kilo potatis behövs 500 liter.

- Att köttproduktionen har fördubblats de senaste 25 åren är utan tvekan är starkt bidragande orsak till att bristen på färskvatten i världen blir allt större.

- Över 80 länder lider idag av vattenbrist och en miljard människor saknar tillgång till rent vatten.

Energi:

- Enligt rapporten ”Vegan, vegetarian, allätare” var energiåtgången för att producera ett kilo av de vanligaste köttsorterna - svin- och nötkött - 8,3 respektive 12,8 kWh. För att framställa ett kilo baljväxter behövdes 0,86 kWh och för potatis endast 0,44 kWh. Det innebär att det går åt mellan 10 och 30 gånger mer energi för att producera animaliska produkter än vegetabiliska.

- För att framställa den mest energieffektiva ”proteinproducenten”, ägg, krävs 16 gånger mer energiandelar än det protein som produceras. För kyckling är förhållandet 28:1, för fläsk 66:1, och för lammkött krävs hela 188 gånger mer energi än vad köttet ger.

- Enligt Naturvårdsverket skulle en köttfri kosthållning i Sverige medföra en minskning av den totala energiåtgången för livsmedelsproduktion med ca en tredjedel.

Växthuseffekten:

- Rapporten ”Livestock’s Long Shadow” visade att 18 % av de globala utsläppen av växthusgaser kommer från köttindustrin och djuruppfödningen. Det är mer än de samlade växthusgasutsläppen från världens transporter.

- Idisslande djur avger metangas från både strupe och ändtarm när födan bryts ned. Djurindustrin svarar för 15-20 % av de totala globala metanutsläppen.

- En vanlig mjölkko släpper ut cirka 154 kilo metan per år. Ett kilo metan bidrar lika mycket till växthuseffekten som 21 kg koldioxid gör.

Övergödning:

- I Sverige och västvärlden konsumeras 40 % mer protein än vad som är nödvändigt. Överskottsproteinet omvandlas till kväve som går ut med avföringen för att sedan leda till övergödning av sjöar och vattendrag.

- Hela 90 procent av ammoniakutsläppen i Sverige kommer från djurhållning och gödselhantering.

- Omkring 35 procent av naturmiljön i EU-länderna är så tungt belastad av näringsämnen som kväve och fosfor, att det finns stora risker för skador på naturen. Värst drabbade är områden med hög djurbelastning.

- I Holland finns nästan lika många grisar, 14 miljoner, som det finns människor. Årligen produceras 274 kilo djuravfall per hektar. Utsläpp i form av avföring går ut i vattendragen där den våldsamma höjningen av halter av näringsämnen gör att sjöar och hav växer igen samt att dricksvatten förstörs.

Hälsan:

Hur är det då med hälsan? Hur mycket kött behöver man äta för att vara säker på att hålla en näringsriktig diet? Följande citat är hämtat från Livsmedelsverkets hemsida (uppdaterad 16 feb 2007):

”I genomsnitt en portion (ca 100 g) magert kött (nyckelhålsmärkta charkuteriprodukter) per dag. Kött är vår viktigaste källa till järn och bidrar med flera andra mineralämnen och vitaminer.”

Dessutom läste jag följande i Livsmedelsverkets slutsatser från underlagsrapporten ”På väg mot miljöanpassade kostråd” (nr 9/2008) :

”Livsmedelsverket rekommenderar ett lägre intag jämfört med dagens konsumtion av kött och köttprodukter för att minska den globala miljöbelastningen orsakad av köttproduktion. Livsmedelsverkets nuvarande rekommendation om ett intag på cirka 140 gram kött och köttprodukter per person och dag är en bra utgångspunkt. Detta skulle innebära en minskning på 20-25 procent jämfört med nuvarande köttkonsumtion. Om var fjärde till var femte portion kött- och köttprodukter ersätts med exempelvis baljväxter, såsom torkade ärtor, bönor och linser, eller om varje köttportion minskas med en fjärdedel till en femtedel, kommer genomsnittssvensken fortfarande att konsumera en tillräcklig mängd kött- och köttprodukter ur näringssynpunkt.”

Enligt webplatsen LivsmedelsSverige (uppdaterad 10 sept 2007) så äter vi svenskar i genomsnitt ca 40 kg rent kött och ytterligare ca 20 kg korv, pastejer och andra charkuterivaror årligen per person. Detta blir 164 gram per dag i genomsnitt. Men med tanke på att omkring 5-6 % av befolkningen i vårt land är vegetarianer eller veganer, och att småbarn förmodligen är inräknade i statistiken, så blir nog snittet bland de vuxna som äter kött betydligt högre. Själv vet jag med mig att mitt köttätande förmodligen överskrider de av Livsmedelsverket rekommenderade 140 g per dag.

På sikt måste alltså köttkonsumtionen minska. Men det är lättare sagt än gjort. Jag är själv uppvuxen på kött i maten så gott som dagligen, det var gris- och kalvkött från mina farföräldrars lantgård samt det rådjurs- och älgkött som min far bar hem från sin jakt. Så för mig är det inte lätt att ställa om till en vegetarisk kost. Men poängen är ju att det inte är nödvändigt att börja äta helt vegetariskt och aldrig någonsin mer få sätta tänderna i en kotlett eller en köttbulle. Det viktiga är ju att minska köttkonsumtionen, att sluta överkonsumera. Ät helt enkelt inte mer kött än du behöver!

Jag och min familj har tagit ett första steg genom att stryka en ”köttdag” i veckan. Med fisk två dagar i veckan och en helvegetarisk dag så har vi ändå fyra ”köttdagar” i veckan kvar, och med lagom portioner så uppfyller det Livsmedelsverkets rekommendationer mer än väl. Jag vill uppmana alla er som läser detta att göra detsamma – om ni vet med er att ni dagligen eller flera gånger i veckan konsumerar kött. Dessutom så kan man ju när man lagar till exempel en köttgryta minska mängden kött och fylla ut med mer grönsaker och rotfrukter.

Och om det nu blir så att du beslutar dig för att minska din köttkonsumtion något på grund av det du just har läst här, skriv då gärna en liten kommentar om det på bloggen så att jag får veta om det gör någon nytta att skriva den här typen av inlägg. Tack så mycket!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, djurindustri, köttkonsumtion

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

Är miljömärkta biobränslen en lösning?

Av Harald Cederlund, Institutionen för mikrobiologi, SLU i Uppsala.

Jag skrev häromveckan ett inlägg om biobränslen här på forskarbloggen – och slog då fast att det tycks vara en god idé att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion medan primär biomassa från jordbruket helst bör undvikas. Detta illustrerade jag med resultaten från en studie som räknade med att drivmedel från jordbruket gav reduktioner av växthusgasutsläpp – men som trots detta kalkylerade med att deras totala miljöpåverkan skulle vara negativ.

Hela frågan handlar om markanvändning. En utökad produktion av biobränslen kommer att innebära att mer jordbruksmark kommer att behöva tas i anspråk. Denna mark måste tas någonstans ifrån. I de fall då denna expansion sker in i naturliga ekosystem finns det en uppenbar risk att detta får negativa konsekvenser för biologisk mångfald. En intensifiering av jordbruket leder också till en ökad vattenförbrukning vilket kan vara mycket problematiskt i många länder.

Två nya studier i Science (Searchinger et al., 2008 & Fargione et al., 2008), som både DN och SvD har rapporterat om i veckan, har nu räknat på vad denna landutvidgning får för effekter för bränslenas kolbudgetar. Det visar sig att om utvidgningen sker på bekostnad av naturliga ekosystem som savanner, torvmarker eller skogar så leder den ändrade markanvändningen till att stora mängder koldioxid släpps ut från dessa marker. Så stora att bränslena faktiskt kommer att ha en klart negativ påverkan på klimatet jämfört med att använda fossila bränslen under ganska lång tid. Hur lång tid man måste odla biobränslen på marken innan odlingen har betalat av sin koldioxidskuld och börjar bli gynnsam för klimatet varierar beroende på gröda och marktyp. Sockerrör på gräsmark är ganska gynnsamt (17 år innan koldioxidbalansen blir positiv) medan majsetanol producerad på torvmark kommer att ha negativa konsekvenser i flera hundra år.

Än så länge bara har läst den första av de båda artiklarna – tack till Mats Fröberg och Maria Abrahamsson på "Under lagerbladet" för att förse mig med den. Mats tycker själv att man bör ta uppskattningarna av hur stora koldioxidutsläpp markomställningarna leder till med "ett stort lass salt" och jag jag är benägen att hålla med även om det här nog representerar de bästa uppskattningar vi har just nu.

Dessa studier är inte heller de första som indikerar att biobränslen kan ha en negativ klimatpåverkan. Palmoljeplantager, som ofta har etablerats på torvmarker, har bland annat visat sig kunna ge markant ökade växthusgasutsläpp (Reijnders & Huijbregts, 2008) och det har även framhållits att om målet är att lindra växthuseffekten så är det en bättre idé att satsa på att bevara och plantera skogar än att producera biobränslen (Righelato & Spracklen, 2007).

Vad ska man då göra åt det här? Kan en svanmärkning där det ställs krav på att bränslet inte har producerats på tidigare naturmark vara lösningen? Svaret på den frågan är nog tyvärr ”nej”. Det är ju just det som är huvudslutsatsen från de båda studierna i Science – i dagsläget spelar det ingen roll alls hur det biobränsle man köper är producerat. Så länge man köper biobränsle producerad på åkermark så bidrar man till att öka den totala efterfrågan på mark och det kommer indirekt att leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Därmed landar vi åter vid slutsatsen från min förra bloggpost: att producera drivmedel från restprodukter tycks vara en god idé men att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Fargione et al. 2008. Land clearing and the biofuel carbon debt. Science DOI: 10.1126/science.1151861

Reijnders L. & Huijbregts M A J. 2008. Palm oil and the emission of carbon-based greenhouse gases. Journal of Cleaner Production 16: 477-482.

Righelato R. & Spracklen D V. 2007. Carbon mitigation by biofuels or by saving and restoring forests? Science 317: 902.

Searchinger et al. 2008. Use of croplands for biofuels increases greenhouse gases through emissions from land use change. Science DOI: 10.1126/science.1152747

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om: vetenskap, forskning, miljö, biobränslen, etanol, biodiesel, palmolja, koldioxid, växthuseffekten, klimatet, miljömärkning, markanvändning

 

Miljövinster genom företagsutveckling i stället för företagsavveckling

Av Karl-Ivar Kumm Inst för husdjurens miljö och hälsa, SLU i Skara

Miljöförorening kan teoretiskt förklaras av att vinstmaximerande företag inte bryr sig om utsläpp som skadar omgivningen. Miljöföroreningen är externa effekter, alltså kostnader man slipper betala för och därför inte bryr sig om.

Denna världsbild stämde nog bra en gång i tiden. Men etik och lyhördhet inför konsumentopinioner gör att många företag numera tar stor miljöhänsyn. Frågan är om den svenska miljövården med sina nationella miljömål är mer besläktad med gårdagens företagsmoral eller dagens miljömedvetna företag.

I en ny rapport från Jordbruksverket konstateras att minskad spannmålsodling och färre djur har förbättrat möjligheterna att nå de nationella miljömålen. Det har blivit mindre klimatpåverkande växthusgaser och mindre näringsämnen till sjöar och kustvatten samtidigt som användningen av kemiska växtskyddsmedel har minskat i Sverige. Men för att den svenska produktionen har minskat har varken svenskar eller andra börjat äta mindre mat. Produktionen måste därför öka på andra ställen och denna produktion leder till växthusgaser och övergödning samtidigt som behovet av kemiska växtskyddsmedel ökar i andra länder. Men utifrån de svenska miljökvalitetsmålen är detta externa effekter.

Köttproduktionen är särskilt viktig ur miljösynpunkt då den förbrukar en stor del av växtodlingsprodukterna som foder samtidigt som gödsel och metan leder till övergödning och klimatpåverkan. För 15 år sedan producerade vi lika mycket kött som vi konsumerade i Sverige. Nu är självförsörjningsgraden endast 55 % för nötkött och 85 % för griskött. Vi importerar alltså stora mängder kött. Detta innebär samtidigt att vi exporterar negativ miljöpåverkan; främst till Irland när det gäller nöt och främst till Danmark när det gäller gris.

I en ny rapport från Naturvårdsverket (Import av kött – export av miljöpåverkan) konstateras att svensk nötköttsproduktion är bättre än irländsk och svensk grisköttsproduktion är bättre än dansk ur miljösynpunkt. Om vyerna vidgas till hela EU så har alltså miljön förlorat på att den svenska produktionen förlorat marknadsandelar. Men detta är externaliteter i ett snävt svenskt miljöperspektiv.

Nu är miljö inte det enda som skall avgöra var och hur kött och annat skall produceras. De monetära kostnaderna, och därmed vad vi konsumenter måste betala i affären, är också viktiga. Miljöbaserad protektionism är därför inte önskvärd.

I rapporten från Naturvårdsverket dras följande slutsats: En mera kostnadseffektiv svensk köttproduktion skulle återvinna marknadsandelar från importkött. Detta skulle i sin tur leda till större miljöfördelar än miljönackdelar i Sverige och världen i övrigt åtminstone om den tillkommande svenska produktionen lokaliseras på lämpliga ställen. Lämpliga ställen är för griskött bl.a. mellansvenska lerjordsområden långt från föroreningskänsliga havsområden och för nötkött skogsbygder där betesmarker och åkrar hotas av igenväxning.

Det finns goda möjligheter att genom företagsutveckling göra bl.a. svinproduktion i mellansvenska spannmålsbygder och nötköttsproduktion i svenska skogsbygder mera konkurrenskraftig utan att produktionens miljöfördelar går förlorade. Sådan företagsutveckling borde vara ett viktigare svenskt miljömål än att minska miljöförorening från svensk produktion oberoende av vilka konsekvenser detta får i omvärlden.

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: miljö, klimat, jordbruk

Klimatförändringens påverkan på jordbruket

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik

I vetenskapsradion i SR PI den 5/12 rapporterar Anna Rockberg Tjärnberg om de kommande klimatförändringarnas påverkan på jordbruket i utvecklingsländerna. Majs som är den i huvudsak viktigaste grödan i länderna söder om Sahara är inte speciellt torktålig och stora befolkningsomflyttningar befaras till följd av utbredd torka. Den internationella forsknings organisationen, CGIAR, som bedriver forskning och utveckling inom jordbruksområdet riktat mot utvecklingsländerna betonar nu vikten av att grödor tas fram som är anpassade till det förändrade klimatet och som går att odlas lokalt. Modern bioteknologi skulle kunna vara till hjälp i förädlingen av sådana grödor. Av stor vikt är dock att man inte bara exporterar agrara lösningar från industriländerna till utvecklingsländerna utan att man utvecklar ett modernt och hållbart jordbruk som är förankrat i lokala grödor och metoder.

Naturligtvis måste utveckling av jordbrukssektorn i värdens fattiga länder gå hand i hand med åtgärder som motverkar krig, leder till ökad demokratisering och utbyggnad av ländernas infrastruktur för att satsningarna på jordbrukets ska vara verksamma.