forskarbloggen

Femminuterssjukan

Jaha, ligger fortfarande hemma, men lite orkar man ju ändå knappa på datorn, så idag kan jag faktiskt beskriva lite vad jag gjort idag. Jag skickade iväg en artikel (manus) till en vetenskaplig tidskrift i förra veckan, tyvärr kom den tillbaks fortare än kvickt med en hel del negative kommentarer. Så, en del tid har jag idag ägnat åt att göra om en karta som inte dög, skriva om sammanfattningen, hitta några nyckelord som beskriver vad artikeln handlar om och petat lite texten. Särskilt det där med figurer och kartor kan ta en evig tid om man inte passar sig. Sedan har jag anmält mig till en stor vetenskaplig konferens som kommer gå av stapeln i Nordamerika i höst. Den hålls vart tredje år och jag har åkt alla år sedan jag var doktorand (den i höst blir fjärde raka). Råkade se att 2010 är det dags för Sydafrika, häftigt! Organisatörerna hade tänkt till, så man var tvungen att fylla i anmälningsblanketten och betala innan man hade möjlighet att skicka in sammanfattningen av vad man vill prata om. Smart för dem, men dumt för mig som var tvungen att få tag i någon på institutionen som kunde betala konferensavgiften. Sammanfattningen skulle vara inne under den här veckan, så det var lika bra att passa på. Den här gången är jag inbjuden att prata inom ett visst tema (det är alltid lite finare än att själv skicka in och föreslå vad man skall prata om). Sammanfattning hade jag redan från en tidskrift där det blev refuserat för att det inte passade in (se nedan). Tog en stund att korta ned den sammanfattning jag redan hade till något som passade till den nya konferensen. Har också ägnar en stund åt Future Faculty, vi håller på att anordna en kurs om "hur man lyckas med att söka pengar". Själv har jag ju sökt svenska forskningspengar ett antal gånger. Brukar få rätt bra omdöme (inte senast dock) men jag får inga pengar. Kan man få några som har lång erfarenhet (och dessutom sitter med och bedömer) att komma och berätta vad de tittar på och vad man kan göra för att öka sina chanser, så är ju inte det helt fel. Nu har vi lokal och har frågat ett antal personer om de kan ställa upp som föredragshållare, sedan är det bara att bjuda in folk.

I sommar skall jag och en kollega anordna en föredragsserie på en konferens. Vi träffades förra sommaren när vi hamnade i samma internationella grupp som skulle söka pengar tillsammans. Då upptäckte vi att vi hade en del gemensamma forskningsintressen som vi ville utveckla. Eftersom vi visste att den här konferensen var på gång frågade vi organisatörerna om vi fick anordna en dag med egna, inbjudna föredragshållare på ett visst tema. Det gick bra. Sedan frågade vi en av de viktigaste tidskrifterna inom vårt forskningsområde om vi kunde få göra ett specialnummer på det här temat (vi lockade också med en lista på folk vi tänkte bjuda in). Redaktören sa preliminärt ja och plötsligt hade vi tre bra lockbeten, en trevlig konferens med ett intressant tema, en lista på bra forskare vi hade frågat om de ville prata på konferensen och sist men absolut inte minst ett preliminärt ja från den bra tidskriften. Man kan lugnt säga att vi lagt en hel del av vår fritid på detta projekt och utväxlat väldigt många mail (enda gången vi träffats under det här halvåret var en timme på en flygplats när jag var på genomresa på väg hem från ett projektmöte). Vi har nu en riktigt imponerande föredragslista för konferensen (vi har fått utöka till två dagar) och 20 utlovade manus till tidskriften där vi nu fått ja på vårt temanummer. Det ironiska var att den enda sammanfattning som tidskriften refuserade och inte ville ha med var det jag själv skrivit. Det var det som nu hamnade på den Nordamerikanska konferensen. Just nu håller vi på att gå igenom de sammanfattningar som skickats direkt till konferensen, eftersom vem som helst som skall på konferensen och vill prata kan föreslå att de skall göra det inom vårt tema. Igår skickade jag därför ett antal frågor till 4-5 potentiella föredragshållare för att höra om de verkligen passade in och hade tänkt att prata om det vi vill att de skall prata om. Några kom tillbaks idag så jag fick ägna lite tid åt att läsa och värdera deras svar. Sedan är det snart dags att söka nya EU pengar. En utlysning kom ut den 22 december och ansökningarna skall vara inne i maj. Jag har varit på några förberedande möten inom ett konsortium som kommer att skicka in en ansökan i maj, det stora mötet där allt kommer bestämmas hålls i slutet av den här veckan i sydeuropa. Jag åker inte, utan det gör en kollega. Som vanligt under senare år är den stora oron att man tar på sig för mycket jobb med för lite pengar. Kan bli ett livligt möte, det finns två falanger kan man väl säga. De som vill ut och göra en massa nya (dyra) mätningar och de som tycker att vi tar befintliga data och analyserar dem med utgångspunkt i de nya frågeställningar vi har. Själv står jag på barrikaderna för nya data. Alltså har jag ägnat lite tid idag åt att läsa förslag på vad vi skall göra och komma med kommentarer på hur vår falang skall agera på mötet. Om jag inte glömt något så är det sista jag gjort (och som tog absolut mest tid) att köra några statistiska analyser på ett stort dataset från de nordiska länderna. Jag fick data någon gång sent i höstas och lovade att det skulle vara klart till slutet av januari. Det var det ju inte, så jag började tycka synd om den person som behövde resultaten för att kunna gå vidare med det han höll på med. Som vanligt tog det några timmar att få ut data ur databasen, fixa till formatet, se till att allt blev rätt och sedan tar det mindre än fem sekunder att göra analysen. Det slår sällan fel. Jag blev klar med ena delen iallafall, imorgon skall jag göra samma sak på ett dataset från ett annat habitat.

Jo, det var ju det här med feminuterssjukan. Som ni kanske har förstått så är antalet olika saker man skall hinna med rätt stort och delvis väldigt varierat. Samtidigt har saker och ting en tendens att ta längre tid än man tänkt sig (alternativt att man ligger efter från början, eftersom något annat tagit längre tid än man tänkt sig). Plötsligt har man flera saker som redan skulle vara färdigt. Själv använder jag uppgiftsfunktionen i Outlook och där har jag för tillfället har jag åtta röda uppgifter, dvs de skulle redan vara färdiga. Det här med att ligga konstant efter med saker och ting (och bara släcka eldar, aldrig arbeta förebyggande som en av mina kollegor brukar säga) innebär att man blir ruskigt splittrad. Man blir så splittrad har man svårt att hålla fokus på en uppgift. Det skulle givetvis gå snabbast om man tog en uppgift i taget, gjorde klart den och sedan grep sig an nästa. Istället jobbar man lite med något, man kör fast eller det går trögt, eller man blir avbruten av något (mail, telefon, någon som kommer in i rummet och vill en något) och man hoppar över till en annan arbetsuppgift. Det märkte jag otroligt tydligt när jag skulle skriva det manus jag skickade iväg i förra veckan. Det var svårt att fokusera på att skriva mer än fem minuter i taget och de verkar svårt att ta sig ur det dåliga sättet att gripa sig an sina arbetsuppgifter. Alltså har man drabbats av femminuterssjukan.

Han som också heter Leif.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, konferens, ansökningar

länkad till Intressant.se

Ingen vanlig måndag

Jaha, när Jens bad mig blogga en vecka om hur det var att vara "yngre forskare" på SLU trodde jag ju att det skulle bli en helt vanlig vecka. Så blir det nog inte. Jag har varit sjuk sedan i slutet av förra veckan och det verkar inte vilja gå över. Två av barnen är också sjuka och ni som har barn vet hur mycket man vilar sig när man är hemma med två barn som inte är tillräckligt sjuka för att gå till förskolan - men friskare än vad man själv är.

Tänkte därför ta tillfället i akt och berätta mer om hur arbetet med Future Faculty flyter på. Så, vi var alltså fem tappra själar som träffades och fikade och smidde planer på hur vi skulle kunna erhålla världsherravälde, eller åtminstone få möjlighet att anorda intressanta kurser, studieresor, kunna påverka vår situation genom att fungera som remissinstans för universitetsledningen med mera, med mera (har ni bra förslag på vad det skulle kunna vara, skriv ett svar på bloggen, det tas tacksamt emot). Så, hur drar man enklast igång en ny organisation (särskilt som tiden skall tas från någon av dygnets 24 timmar som antagligen redan är inbokad)? Jo, man bjuder in någon som redan gjort samma resa och så snor man så många idéer som möjligt (men lägger till och drar ifrån efter eget tycke). 

Så vi bjöd in Åsa Fex Svenningsen (bild t.v.) som varit drivande i att starta en liknande organisation på Uppsala Universitet. De viktigaste delarna vi fick av Åsa var i mitt tycke:

i) att vi inte skulle oroa oss alltför mycket över definitionen av vilka som skulle anses vara "yngre forskare" eller passa in i en Future Faculty, vi bestämde oss därför för den definition som använts på Göteborgs Universitet, man skall vara disputerad, men inte lektor eller professor,
ii) börja med att identifiera vilka som skulle kunna tänkas vara intresserade av en Future Faculty och e-maila dem och berätta vad ni vill göra och
iii) börja med en workshop för att samla ihop vad folk vill göra och vilka som är tillräckligt entusiastiska för att se till att det blir gjort.

Vi identifierade ca 200 personer som vi trodde skulle kunna vara intresserade och har faktiskt fått positiva svar från närmre 100 stycken! Än så länge en riktig succé alltså. Förutom workshopen vi planerar kom vi fram till att det vore bra att köra någon mer aktivitet som kunde vara av intresse för de yngre forskarna. Eftersom jag själv sökt men inte fått (svenska) forskningspengar de senaste fyra-fem åren tyckte jag att en avancerad  söka forskningsbidrags kurs vore något att satsa på. Den kommer förhoppningsvis gå av stapeln i mars-april, lagom tills dess att alla ansökningar skall vara inne.

Apropå söka pengar, hur finaniserar man sin tjänst när den inte betalas av vare sig institutionen eller av fakulteten? En hel del yngre forskare har ju antingen pengar från något av forskningsråden (vanligtvis Vetenskapsrådet eller FORMAS) eller från fakulteten. Jag som är anställd som forskare av min institution (en ordning som verkar ganska unik på svenska universitet, när jag berättar det för folk från andra universitet, så verkar det inte finnas tillsvidareanställda forskare där, såvida de inte har en tjänst finansierad av fakulteten). Hur som helst, det gäller ju att se till att dra in pengarna, kostnaderna för min lön inklusive alla påslag ligger väl för närvarande i runda slängar på 850.000 kronor per år. Dessutom  skall man kanske ut i fält eller analysera något på lab eller ha någon anställd som hjälper en i de olika projekten eller resa på möten, så det drar lätt iväg. Man blir ganska lätt "pengablind" och lite som toppmodellerna, man kliver inte ur sängen om inte pengarna (eller forskningsområdet) är de rätta. Småprojekt brukar dessutom ha en otrevlig tendens att bara ge lite pengar, medan arbetsinsatsen vida överstiger den betalning man får. Under de senaste 3-4 åren har jag normalt sett haft ansvar för 3-4 projekt och arbetat i ytterligare 3-4 projekt parallellt. Det är inte särskilt bra för produktionen av manuskript och artiklar kan jag säga. Det finns alltid ytterligare en rapport som skall skrivas, eller någon redovisning eller projektmöte eller fältarbete som behöver göras först. Dessutom blir man otroligt splittrad av att jobba så.

Mer om detta imorgon, då jag skall reda ut allt kring "femminuterssjukan".

Han som också heter Leif.

Länk till debattartikel i tentakel om yngre forskares situation av Åsa Fex Svenningsen

Andra bloggar om: vetenskap, future faculty, föräldrar, forskning

Framtidens forskare?

Eftersom Jens som håller i bloggen bett mig blogga om min vardag som varandes "yngre forskare" på SLU, tänkte jag att jag skulle tjuvstarta så här på söndagen med en liten bakgrund. Alltså, jag disputerade på SLU för 5-6 år sedan och har sedan fortsatt först som projektanställd och sedan som tillsvidareanställd forskare på SLU.

Jag är gift och har några barn från yngre skolåldern till en som precis börjat på förskola. Var hemma med den yngsta i ett år, men kände mig samtidigt mer eller mindre tvungen att fortsätta arbeta deltid för att inte halka efter och se till att de projekt jag driver utvecklades som de skulle. Sedan i höstas är jag tillbaks igen och försöker få någon sorts normalt hemmaliv att gå ihop med ett forskarliv, vilket inte alltid är det enklaste. Under tiden jag gick hemma funderade jag en hel del på det där med nätverk, något jag själv har satsat en hel del kraft och energi på att bygga upp (forskarnätverk alltså). I princip alla mina större forskningsbidrag kommer från EU och för att kunna få sådana pengar måste man helt enkelt se till att ingå i ett sammanhang där man blir tillfrågad om att vara med på ansökningar, när en utlysning inom rätt ämnesområde dyker upp. Blir man inte tillfrågad, eller kan se till att vara tillräckligt offensiv och ta plats är man chanslös. Antalet forskare/institutioner som vill vara med har under de senaste 2-3 åren hela tiden accelererat och det finns helt enkelt inte plats för alla i båten. Hur som helst, gick hemma och tänkte på att det antagligen finns ganska många i samma situation på SLU. Disputerat för några år sedan, eller kommit till SLU efter disputationen och nu har man ett antal år på sig att visa vad man går för som mer eller mindre självständig forskare. Det gäller helt enkelt att producera forskning, undervisning, börja dra in egna forskningsmedel, visa att man kan stå på egna ben och hänga med i konkurrensen (och givetvis helts ligga först). Samtidigt kanske man har eller tänkt skaffa sig familj och frågan är var de skall få plats i ekvationen? Eftersom jag gått docentkursen i pedagogik på SLU, så kände jag några som jag antog var i samma situation som mig. Jag mailade helt enkelt några av dem och frågade om de ville vara med i en liten fikaklubb. Träffas och diskutera våra gemensamma och individella problem, glädejeämnen, nästa karriärsteg, hur man handskas med besvärliga kollegor, doktorander, studenter, prefekter, professorer om man nu har sådana. Hur skall man kunna balansera sitt familjeliv med ett liv som framtidens forskare (eventuellt) på SLU? Samtidigt hoppades jag ju att vi skulle kunna ha lite trevligt, fika och snacka lite skit helt enkelt. Första mötet var vi tre och sedan dess har vi varit fem hela tiden. Det som raskt hände var att vi inte bara pratade om de saker jag nämnt ovan, utan också började diskutera vad vi skulle kunna göra -om vi var många fler. Alltså dags att försöka starta en FramtidsFakultet eller Future Faculty på NL fakulteten.

Mer om det imorgon.

Han som också heter Leif.

Andra bloggar om: vetenskap, future faculty, forskning

Iintressant