forskarbloggen

Hur bra är Dennis kostråd?

Av Harald Cederlund, BioCentrum, Institutionen för Mikrobiologi, SLU i Uppsala

Jag kan inte låta bli att (med glimten i ögat) försöka sätta någon form av siffra på hur mycket man kan minska sin miljöpåverkan genom att minska sin köttkonsumtion så som Dennis föreslog häromdan – är det värt mödan? Men jag ska nog poängtera att jag inte gör anspråk på att presentera någon absolut sanning– bara en enkel uppskattning.

Ja, om jag börjar med att konstatera att som man frågar får man som bekant svar - och livsmedels miljöbelastning kan ju mätas på många olika sätt: med livcykelanalyser, som koldioxidekvivalenter eller global warming potential, energiförbrukning, ekologiska fotavtryck etc. och dessutom uttryckas på olika sätt: per kg, per kcal, förbrukning per person och år. Lägg till detta att olika studier gör olika avgränsningar både när det gäller vilken typ av miljöbelastning de väljer att räkna med och när det gäller vilka olika typer av produkter och produktionssystem de undersöker så står det klart att man kan hitta resultat som tyder på både det ena och det andra.

En enskild studie kan vara väl utförd men är inte nödvändigtvis generaliserbar till liknande situationer – och om man läser en review eller metastudie som extraherar sina slutsatser från många olika studier (så som jag har gjort) så är resultaten ofta mer generaliserbara men å andra sidan mer trubbiga och inte nödvändigtvis användbara i det enskilda fallet. Med denna lilla brasklapp ger jag mig glatt på att generalisera utifrån några studier som jag har funnit. Tämligen generaliserbart verkar vara att:

• livsmedel, boende och transporter står för ca 70 % och att kosten enskilt står för ca 20-30 % av hushållens miljöpåverkan (1)
• för europeiska hushåll gäller att konsumtion av livsmedel förmodligen är den enskilt största miljöpåverkande faktorn. (2) (Huruvida det är den mest påverkbara faktorn låter jag vara osagt.)
• inom gruppen livsmedel gäller att konsumtion av kött och mjölkprodukter ger i särklass störst miljöpåverkan – de utgör ungefär hälften, dvs. ungefär 10-15 % av den totala miljöpåverkan om man klumpar ihop dem (1;2)

Att ersätta livsmedel som har stora ekologiska fotavtryck (dvs. i princip liktydigt med att byta proteinkällor som Daniel föreslår) kan ge ganska betydande minskningar av kostens miljöpåverkan: nötkött och lammkött mot ljust kött eller ägg (och ännu hellre då baljväxter), grädde mot mjölk, smör mot margarin etc. men i övrigt låta kosten vara opåverkad kan ge en ganska betydande minskning av det ekologiska fotavtrycket (ca 25%) (3) – (iaf. om man extrapolerar utan betänkligheter från en typisk ”Cardiff”-diet till det svenska fallet…)

Och att stryka en av fem köttdagar kan man då förmoda skulle ge en korresponderande ca 5 % minskning av kostens ekologiska fotavtryck – dvs. ca 5 % av kostens 20-30% - dvs. i slutändan ca 1-1,5 % minskning av hushållets totala miljöpåverkan - snällt räknat. Om det är mycket eller lite är väl upp till var och en att bedöma – personligen tycker jag inte att det är så illa pinkat!

Referenser:

1. Tukker A & Jansen B. 2006. Environmental impact of products: a detailed review of studies. Journal of Industrial Ecology 10: 159-182.
2. Huppes G et al. 2006. Environmental impact of consumption in the European Union: high-resolution input-output tables with detailed environmental extensions. Journal of Industrial Ecology 10: 129-146.
3. Collins A & Fairchild R. 2007. Sustainable food consumption at a sub-national level: an ecological footprint, nutritional and economic analysis. Journal of Environmental Policy and Planning 9: 5-30.(pdf)

Läs även andra bloggares åsikter om kött, mjölk, miljö, djurindustri, köttkonsumtion, kost, kostråd, intressant

Angående antibiotikaresistens i GM-grödor

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Jag såg ett inslag på Aktuellt ikväll (14 juli) om den genmodifierade potatis vid namn Amflora som Sveriges regering på torsdag kommer att godkänna för odling. I inslaget dök en viss Marco Contiero, GMO-expert på Greenpeace, upp och förklarade för oss tittare att GM-grödor är livsfarliga eftersom den gen som gör grödan resistent mot ett antibiotikum kan överföras till jordlevande mikroorganismer och till de bakterier som lever i våra tarmsystem, och gudbevars, till oss också i slutänden. Och den största risken med det hela skulle vara att bakterier som är farliga för oss kan bli resistenta mot antibiotika.

Jag tycker det är dags att sluta med det här tramset nu. Olika anti-GMO-grupper har kört detta argumentet i många herrans år, utan att begripa att det inte är ett argument. Inte ens ett dåligt sådant.

Man måste sluta förväxla användandet av antibiotikaresistens-gener med användandet av antibiotika. Det är inte samma sak. Bara för att båda handlar om antibiotika betyder det inte att båda har samma risker. Att använda stora mängder antibiotika, framförallt i sjukhusmiljö där det finns gott om patogena bakterier, innebär stora risker. Vi ser tyvärr redan många exempel på bakterier som inte antibiotika biter på. Men att äta en potatis – eller äta en biff från en ko som har ätit en potatis – som är resistent mot ett antibiotikum innebär ingen som helst ökad risk.

Jag har två argument för detta påstående, och båda är bra.

För det första är sannolikheten för horisontell genöverföring från en växt till en bakterie extremt liten. Den finns möjligtvis i teorin, men saknar praktisk betydelse på grund av mitt andra argument.

För det andra finns det redan gott om antibiotikaresistenta mikroorganismer överallt omkring oss. Den vanligaste genen man använder i GM-grödor, som gör växten resistent mot kanamycin, kommer från en bakterie som heter Escherichia coli. Man har hittat denna gen i människors avföring, i gödsel, i flodvatten och i jordar. Om överföring från potatis till bakterie mot förmodan skulle ske, så skulle bidraget till all den antibiotikaresistens som redan finns ”out there” vara helt betydelselöst.

Saken är ju den att horisontell genöverföring mycket lättare sker mellan två olika bakterier än mellan en växt och en bakterie. Om jag vore en läskig bakterie och ville få tag på resistens mot till exempel kanamycin, så skulle jag hellre gå och deala med min polare och släkting Escherichia cooli än att ha att göra med skumma potatisar som jag inte har något som helst gemensamt med.

Alltså, snälla Greenpeace, sluta tjafsa om horisontell genöverföring från GM-grödor och fokusera istället på verkliga problem. Ni gör, och har gjort, så mycket bra saker för miljön. Förstör inte ert rykte och förstör inte det europeiska jordbrukets möjligheter att minska sin miljöpåverkan.

Jens Sundström har nyligen skrivit utförligt om samma sak här på bloggen. Men eftersom Greenpeace fortsätter att tjata, så fortsätter även jag att tjata.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, Greenpeace, antibiotikaresistens, horisontell genöverföring

Köttkonsumtionen måste minska

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Det finns risk att jag kommer låta tjatig i detta blogginlägg. Det jag kommer skriva om har sagt och skrivits åtskilliga gånger av alla möjliga olika grupper under många år, men det tål faktiskt att sägas igen. Saken är den att jag satte mig ner för några dagar sedan för att kolla upp lite fakta om köttproduktion i världen, ur olika aspekter. Jag ville veta mer om energiåtgång jämfört med vegetabilieproduktion, om foderproduktion och markanvändning, om vattenförbrukning i djurhållning, om metangas och växthuseffekten med mera, med mera. Jag ville också veta exakt vad näringsexperterna egentligen säger om huruvida det är nödvändigt eller inte att äta kött. Framförallt så ville jag sätta in min egen livsstil och konsumtion i ett hållbarhetsperspektiv.

Och det jag fick reda på fick mig omedelbart att bestämma mig för att stryka en ”köttdag” ur veckomatsedeln hemma, under mycket milda protester från resten av familjen, och istället laga helvegetariskt en dag i veckan. Visst, jag och de flesta andra hade väl redan innan en viss uppfattning om att köttproduktion är mer energikrävande och har en större åverkan på miljön i det långa loppet än vegetabilieproduktion. Men ibland kan i alla fall jag behöva lite klara siffror för att få tummen ur och göra något åt problemet.

Följande siffror kommer från en massa olika källor på internet och jag kan inte garantera allas sanningshalt, men överlag så visar de ändå på ett faktum: köttkonsumtionen måste minska.

Mark:

- Enligt FAO:s statistiska databas så producerades år 2004 drygt 260 miljoner ton kött i världen. Det är nästan en fördubbling jämfört med år 1979, 25 år tillbaka, då drygt 136 miljoner ton kött producerades.

- Enligt FAO:s rapport ”Livestock´s Long Shadow” används 70 % av all jordbruksmark globalt – åker och bete – till köttproduktion. Men kött och mjölk utgör bara 15 % av den sammanlagda matkonsumtionen.

- Enligt Tillståndet i världen 1999  förbrukar boskapsupp­födningen 38 % av världens spannmål. I i-länderna, som har en betydligt högre köttkonsumtion, går ungefär två tredjedelar av spannmålen till djuruppfödning.

- Enligt SLU:s rapport ”Vegan, vegetarian, allätare” kräver en blandkost 2300 kvadratmeter (0,23 hektar) per person och år medan den vegetariska kosten endast behöver 1500 kvadratmeter per person.

- USA:s boskapsdjur konsumerar fem gånger så mycket säd som den mängd som konsumeras av den amerikanska populationen människor.

- 80 % av världens produktion av sojabönor går till djurfoder. En del av detta odlas på skövlad regnskogsmark i Amazonas. Enligt rapporten ”Livestock´s Long Shadow” så har 70 % av skogsskövlingen i Amazonas skett för att anlägga betesmark för boskapsdjur, och på en stor del av de återstående 30 %  skövlad skogsmark odlas fodergrödor.

- Totalt importerar de svenska djuruppfödarna cirka 330 000 ton soja från Brasilien varje år.

- I takt med att köttproduktionen i världen ökar försvinner skogarna.

Vatten:

- Enligt professor David Pimentel vid Cornell University i USA krävs 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött, om man räknar in produktionen av foder. För ett kilo potatis behövs 500 liter.

- Att köttproduktionen har fördubblats de senaste 25 åren är utan tvekan är starkt bidragande orsak till att bristen på färskvatten i världen blir allt större.

- Över 80 länder lider idag av vattenbrist och en miljard människor saknar tillgång till rent vatten.

Energi:

- Enligt rapporten ”Vegan, vegetarian, allätare” var energiåtgången för att producera ett kilo av de vanligaste köttsorterna - svin- och nötkött - 8,3 respektive 12,8 kWh. För att framställa ett kilo baljväxter behövdes 0,86 kWh och för potatis endast 0,44 kWh. Det innebär att det går åt mellan 10 och 30 gånger mer energi för att producera animaliska produkter än vegetabiliska.

- För att framställa den mest energieffektiva ”proteinproducenten”, ägg, krävs 16 gånger mer energiandelar än det protein som produceras. För kyckling är förhållandet 28:1, för fläsk 66:1, och för lammkött krävs hela 188 gånger mer energi än vad köttet ger.

- Enligt Naturvårdsverket skulle en köttfri kosthållning i Sverige medföra en minskning av den totala energiåtgången för livsmedelsproduktion med ca en tredjedel.

Växthuseffekten:

- Rapporten ”Livestock’s Long Shadow” visade att 18 % av de globala utsläppen av växthusgaser kommer från köttindustrin och djuruppfödningen. Det är mer än de samlade växthusgasutsläppen från världens transporter.

- Idisslande djur avger metangas från både strupe och ändtarm när födan bryts ned. Djurindustrin svarar för 15-20 % av de totala globala metanutsläppen.

- En vanlig mjölkko släpper ut cirka 154 kilo metan per år. Ett kilo metan bidrar lika mycket till växthuseffekten som 21 kg koldioxid gör.

Övergödning:

- I Sverige och västvärlden konsumeras 40 % mer protein än vad som är nödvändigt. Överskottsproteinet omvandlas till kväve som går ut med avföringen för att sedan leda till övergödning av sjöar och vattendrag.

- Hela 90 procent av ammoniakutsläppen i Sverige kommer från djurhållning och gödselhantering.

- Omkring 35 procent av naturmiljön i EU-länderna är så tungt belastad av näringsämnen som kväve och fosfor, att det finns stora risker för skador på naturen. Värst drabbade är områden med hög djurbelastning.

- I Holland finns nästan lika många grisar, 14 miljoner, som det finns människor. Årligen produceras 274 kilo djuravfall per hektar. Utsläpp i form av avföring går ut i vattendragen där den våldsamma höjningen av halter av näringsämnen gör att sjöar och hav växer igen samt att dricksvatten förstörs.

Hälsan:

Hur är det då med hälsan? Hur mycket kött behöver man äta för att vara säker på att hålla en näringsriktig diet? Följande citat är hämtat från Livsmedelsverkets hemsida (uppdaterad 16 feb 2007):

”I genomsnitt en portion (ca 100 g) magert kött (nyckelhålsmärkta charkuteriprodukter) per dag. Kött är vår viktigaste källa till järn och bidrar med flera andra mineralämnen och vitaminer.”

Dessutom läste jag följande i Livsmedelsverkets slutsatser från underlagsrapporten ”På väg mot miljöanpassade kostråd” (nr 9/2008) :

”Livsmedelsverket rekommenderar ett lägre intag jämfört med dagens konsumtion av kött och köttprodukter för att minska den globala miljöbelastningen orsakad av köttproduktion. Livsmedelsverkets nuvarande rekommendation om ett intag på cirka 140 gram kött och köttprodukter per person och dag är en bra utgångspunkt. Detta skulle innebära en minskning på 20-25 procent jämfört med nuvarande köttkonsumtion. Om var fjärde till var femte portion kött- och köttprodukter ersätts med exempelvis baljväxter, såsom torkade ärtor, bönor och linser, eller om varje köttportion minskas med en fjärdedel till en femtedel, kommer genomsnittssvensken fortfarande att konsumera en tillräcklig mängd kött- och köttprodukter ur näringssynpunkt.”

Enligt webplatsen LivsmedelsSverige (uppdaterad 10 sept 2007) så äter vi svenskar i genomsnitt ca 40 kg rent kött och ytterligare ca 20 kg korv, pastejer och andra charkuterivaror årligen per person. Detta blir 164 gram per dag i genomsnitt. Men med tanke på att omkring 5-6 % av befolkningen i vårt land är vegetarianer eller veganer, och att småbarn förmodligen är inräknade i statistiken, så blir nog snittet bland de vuxna som äter kött betydligt högre. Själv vet jag med mig att mitt köttätande förmodligen överskrider de av Livsmedelsverket rekommenderade 140 g per dag.

På sikt måste alltså köttkonsumtionen minska. Men det är lättare sagt än gjort. Jag är själv uppvuxen på kött i maten så gott som dagligen, det var gris- och kalvkött från mina farföräldrars lantgård samt det rådjurs- och älgkött som min far bar hem från sin jakt. Så för mig är det inte lätt att ställa om till en vegetarisk kost. Men poängen är ju att det inte är nödvändigt att börja äta helt vegetariskt och aldrig någonsin mer få sätta tänderna i en kotlett eller en köttbulle. Det viktiga är ju att minska köttkonsumtionen, att sluta överkonsumera. Ät helt enkelt inte mer kött än du behöver!

Jag och min familj har tagit ett första steg genom att stryka en ”köttdag” i veckan. Med fisk två dagar i veckan och en helvegetarisk dag så har vi ändå fyra ”köttdagar” i veckan kvar, och med lagom portioner så uppfyller det Livsmedelsverkets rekommendationer mer än väl. Jag vill uppmana alla er som läser detta att göra detsamma – om ni vet med er att ni dagligen eller flera gånger i veckan konsumerar kött. Dessutom så kan man ju när man lagar till exempel en köttgryta minska mängden kött och fylla ut med mer grönsaker och rotfrukter.

Och om det nu blir så att du beslutar dig för att minska din köttkonsumtion något på grund av det du just har läst här, skriv då gärna en liten kommentar om det på bloggen så att jag får veta om det gör någon nytta att skriva den här typen av inlägg. Tack så mycket!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, djurindustri, köttkonsumtion

Sommarnöje

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

Lite här och var på nätet hittar man litteraturquizzar. Ska vi prova en populärvetenskaplig sådan så här i sommarlovstider? Reglerna är enkla: läs, fundera, fråga kollegor, googla - och när du tror du vet får du gärna vara listig och svara i form av fler ledtrådar i kommentarsfältet till den som kommer efter dig. Ära utlovas den som kommer först till rätt svar!

En annan orsak till avskogningen var att man behövde bränsle. Till skillnad från inuiterna, som lärde sig att använda valspäck att värma och lysa upp sina bostäder med, fortsatte nordborna att bränna sälg och al i husen, något som framgår av rester i deras eldstäder. Att också mejerihantering kräver mycket bränsle är något vi moderna stadsbor aldrig skulle komma på, men så är det. Mjölk är ett potentiellt farligt livsmedel. Den är så näringsrik, inte bara för oss utan även för bakterier, att den snabbt blir skämd om den får stå utan den pastörisering och kylning som vi tar för given och som nordborna inte tillämpade, i likhet med alla andra före modern tid. Därför måste kärlen som de förvarade mjölk och gjorde ost och smör i tvättas ofta med kokande vatten, spannarna två gånger om dagen. Sätrarna fick alltså anläggas på maximalt 400 meters höjd eftersom inget bränsle fanns högre upp än så, men bete som boskapen frodades på växte mycket högre upp, cirka 750 meter. Både på Island och i Norge fick sätrarna läggas ner när bränslet i närheten tog slut, och det samma gällde säkert också för Grönland. Nordborna tog till andra bränslen som ersättning: djurben, dynga och torv. Men de lösningarna hade också sina nackdelar. Benen och dyngan kunde annars ha använts till gödning så att höskörden hade blivit större, och att bränna torv var detsamma som att bränna betesmark.

Om behovet av en ny grön revolution

Av Jens Sundström, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Det råder ingen brist på livsmedel och svälten i världen är främst ett fördelningspolitiskt problem. Det har länge varit den gängse bilden och en politisk sanning som styrt både jordbruks- och biståndspolitiken.

Mycket tack vare den så kallade gröna revolutionen har världens jordbruksproduktion kunnat hålla jämna steg med jordens befolkningsökning, och till och med kunnat tillåta oss i Europa att bygga upp ett överskott.

Den bilden håller nu gradvis på att förändras. Ökad efterfrågan på spannmål från länder som Kina och Indien i kombination med en ökad satsning på biobränslen från länder i väst anges som orsak till att världsmarknadspriser på ris, majs och vete skjuter i höjden. Vi har tidigare berört satsningen på biobränslen här på forskarbloggen och klart är nu att världen står inför utmaningen att öka jordbruksproduktionen avsevärt.

I den bästa av världar skulle produktionsökningen ske i de delar av världen som med stigande världsmarknadspriser riskerar svält. Med ökade världsmarknadspriser skulle då biståndsberoendet i dessa länder kunna bytas mot exportinkomster. För att detta ska kunna ske krävs en medveten satsning och modernisering av jordbruket, något som många utsatta länder söder om Sahara i Afrika behöver västvärldens stöd för att kunna genomföra. I DN den 20/4 talar man om behovet av en ny grön revolution med ett ökat inslag av GM-grödor. Till skillnad från den förra gröna revolutionen har dock västvärldens regeringar den här gången, på gott och ont, avhändat sig ansvaret för teknikutvecklingen inom jordbrukssektorn till privata aktörer.

I många av mina samtal med företrädare för ekolantbruket har jag förstått att dessa anser sig ha den bästa lösningen även för fattiga länder söder om Sahara. Frågan är bara om det räcker för att höja produktionen? Visst, det finns inslag i det ekologiska lantbruket, till exempel småskaligheten och växelbruket, som förmodligen lämpar sig väl även för länderna söder om Sahara, men även i ett ekologiskt lantbruk behöver man ta fram nya mer torktåliga grödor. Min uppfattning är att det lättast och säkrast sker om man även inkluderar modern bioteknik i förädlingsledet. Ekoproducenternas motstånd mot GM-grödor ter sig därför i det närmaste som kontraproduktivt och fungerar i praktiken som ett handelshinder i utbytet med utvecklingsländerna.

Det finns bra och dåliga saker både med ekologiskt lantbruk och konventionellt lantbruk. Den uppdelning av jordbruket som finns idag mellan dessa grenar är dock, enligt min mening, direkt skadlig för jordbrukets utveckling. Det är hög tid att vi tar till vara det bästa från de olika produktionsformerna för att gemensamt utveckla ett produktivt och miljövänligt jordbruk.

Uppdatering: Den 29/5 intervjuades Peter Herthelius i vetenskapsradion om behovet av en modernisering av jordbruket i länderna söder om Sahara och den 18/5 hade NYT en intressant artikel om behovet av en ökad satsning på växtförädling riktad till länder i tredje världen.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, GMO, bistånd, politik, eko, växtförädling

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

Tips om pesticiddatabas(er)

Av Harald Cederlund, Inst för mikrobiologi, SLU i Uppsala

Var igår inbjuden till ett möte med referensgruppen för kompetenscentrum för kemiska bekämpningsmedel (CKB) för att hålla ett föredrag betitlat "Kemisk ogräsbekämpning på banvallar - problem och lösningar".

På mötet pratade också Nick Jarvis om det EU-finaniserade "Footprint-projektet" som syftar till att ta fram några olika verktyg för riskbedömning och riskhantering av pesticider inom jordbruket. Han demonstrerade en (ännu inte helt färdigutvecklad) programvara (FOOT-FS) där man ska kunna mata in data om åkermark, gröda, växtföljder, vilka bekämpningsmedel och sprututrustning man använder och vilka riskminimerande åtgärder man använder sig av som t.ex. buffertzoner och att fylla på sprututrustningen över en biobädd. Sedan kör programmet en simulering och indikerar om det finns stora eller små risker med den planerade bekämpningen och ger förslag på vad man ytterligare kan göra för att minimera riskerna. Tanken är att det ska kunna användas som ett pedagogiskt verktyg för t.ex. rådgivare. Ganska fiffigt!

Till verktygen har det byggts upp en pesticiddatabas som jag tänkte tipsa om. Där finns det information om såväl kemiska egenskaper och nedbrytning som toxikologiska och ekotoxikologiska data för alla substanser som används inom EU fritt tillgängliga - dessutom information om nedbrytningsprodukter till dessa. Positivt är att man anger såväl källor till, såväl som en uppskattning av tillförlitligheten i de uppgifter som anges. Än så länge - och förhoppningsvis även framöver så kommer databasen att uppdateras kontinuerligt.

Det finns ju även andra databaser för pesticider tillgängliga på nätet som t.ex. Pesticide Action Networks databas och Extoxnet som jag brukar använda mig av ibland - en annan alldeles utmärkt webresurs för pesticidnomenklatur och kemisk struktur är Alan Woods Compendium of Pesticide Common Names. En källa till pesticidvetande som de som arbetar med bekämpningsmedel ofta använder - speciellt eftersom den anses mer tillförlitlig än de webbaserade databaserna - är "The Pesticide Manual" som ges ut av British Crop Protection Council - men den måste man ju betala för. Eventuellt kan den nya Footprint-databasen fungera som ett substitut för denna.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om: forskning, bekämpningsmedel, riskhantering, riskminimering, databaser, FOOTPRINT, jordbruk, CKB, kompetenscentrum för kemisk ogräsbekämpning

En Skogspolitik i takt med tiden

Av Dag Lindgren, Inst för skoglig genetik och växtfysiologi SLU i Umeå

Regeringen har utarbetat en skogsproposition, som är det viktigast skogliga regeringsdokumentet på 15 år. Det finns anledning för SLUs skogsforskare att uppmärksamma detta dokument, jag ger några kommentarer.

Det är i huvudsak skön läsning för mig som arbetar med skog och tycker den Svenska skogen är en värdefull och utvecklingsbar resurs, och att det är något av det viktigaste vi som svenskar kan göra att lämna en bättre skog efter oss för kommande generationer, som lever i det geografiska området Sverige. Produktionshöjande åtgärder betonas. Eftersom skogsproduktion i princip bygger på uthållig cykling av vatten och luft är det i grunden ett mycket miljövänligt sätt att skaffa resurser. Skogsvårdslagen föreslås ändrad och inledsa med ”Skogen är en förnybar resurs”.

Jag är skogsgenetiker och skriver från det perspektivet. Det känns positivt att statuset på tillämpad forskning skall styrkas. SLU betonar för mycket ”excellence”, ”världsbäst”, ”high impact journals”, ”hög kvalitet” och dessa honnörsord har fått för stor vikt vid resurstilldelning. SLU borde ta stor hänsyn till verklighetsnära och med resultat som sektorn utanför SLU kan tillgodogöra sig och med resultat som är av betydelsefulla för Sveriges framtid på ett transparant sätt i ett rimligt tidsperspektiv och med rimlig sannolikhet att lyckas.

Vikten av förbättrat skogsodlingsmaterial framhävs. Skogforsk får resurser för ökad användning av förädlade material och SLU för utredning av intensivodling.

Skogsfröplantager är idag det enda sättet att massföröka förädlat material. Skogsfröplantager är i särklass det mest kostnadseffektiva sättet att höja Sveriges skogsproduktion på ett miljömässigt robust sätt. Andra metoder är dyrare, kommer i konflikt med gällande lagar och miljömål, eller intecknar ej utvecklad teknik. Utredningen anger vinsten till 20%, vilket nog är riktigt för de allra bästa fröproducerande plantagerna idag.  Men de nya fröplantagernas genetiska vinst är inte statisk utan ökar med kanske 0.4% per år, eftersom Sverige har ett långsiktigt förädlingsprogram. Fröplantager och förädlingen kan bli effektivare genom uppbackande forskning utöver den som skogsbruket delvis betalar vid Skogforsk. Exempelvis går en fjärdedel av vinsten förlorad för att vi inte förstår pollineringssituationen tillräckligt bra för att förhindra att hälften av pollineringen i plantagerna kommer från träd utanför. Skogmarken är över 20 miljoner hektar (skogsmarksbegreppet föreslås omdefinierat i propositionen, så jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva) och förnyas huvudsakligen med plantering.

Propositionen verkar förmoda att många skogsägare föredrar oförädlat frö framför förädlat och vill satsa på ökad upplysning. Jag tror detta problem numera blivit ganska marginellt och att de flesta markägare redan idag är tillräckligt upplysta och att det är besvärligt att nå resten. Huvudorsaken till att fröplantagefrö inte används fullt ut är att det inte finns tillräckligt med plantager, och det har sina risker med alltför intensiv uppifrån styrd propaganda för något, även om nästan alla är överens om att det är bra, och tillräckligt med plantager kommer snart att vara anlagda. Propositionen verkar vilja öka utbytet av granfröplantagerna på direkten. Det är tekniskt möjligt med blomningsstimulerande hormonbehandlingar, men detta strider nog mot regelverken och uppfattas nog som dyrt och omständigt. Insekter sänker nog granfröproduktionen med 35% och detta kanske kan minskas men det finns många arter och de är inte lätta att komma åt och relevant forskning pågår redan. Forskning som ger genetiskt bättre plantager är verksammare på sikt, fröproduktionen är relativt lätt att öka med en större areal. Det är tekniskt möjligt att omedelbart öka produktionen med 20% för gran i en del områden genom att använda sticklingsförmering utgående från speciellt bra men knappt frö. Detta går biologiskt och tekniskt, men skogsbruket tycker inte det är värt en krona mer per planta.

Salix intensivodlingar är föremål för omfattande forskning med flera forskare involverade sedan Gustaf Sirén lanserade idén för 40 år sedan. Trots detta används det idag inte på mer än 15000 hektar och detta är eftersom det subventioneras. Det är möjligt att få hög produktion genom intensivodling av andra trädslag (hybridasp, poppel). Den marginella användningen av intensivodling beror på faktorer som viltskador, hög anläggningskostnad, konkurrerande vegetation och behov av hägn, och det är svårt att komma ifrån med utredningar.

Utnyttjande av den befintliga skogsmarken inklusive konvertering av åkermark till konventionell skogsmark är en hundra gånger större fråga än intensivodlingen. SLU borde ägna mycket mer resurser åt huvuddelen av skogsmarken än den förhållandevis lilla intensivodlingssektorn.

SLUs skogsgenetik borde eftersträva uppbackande forskning till skogsträdsförädlingen och massproduktion av förädlat material utan att det blir överdrivet futuristiskt, abstrakt eller grundläggande, och samtidigt ge samhället underlag för att bedöma konsekvenser av den ökade användningen av förädlat material, samt genetiskt status och utveckling av våra skogar, och en stor del av denna forskning borde vara verklighetsnära.

Anläggning och drift av skogsfröplantager betalas till 100 % av skogsbruket. Detta fast en stor del av merproduktionen kommer mycket långt fram i tiden och att det inte går att säga vem som får del av nyttan, det är huvudsakligen de framtida innevånarna i det geografiska området Sverige som helhet. Det visar vilken framtidstro, samhällsansvar och vilja att bygga upp det framtida Sverige markägarna har, trots det oerhört långa tidsperspektivet! Det är väl sånt vi borde använda skattepengar till, att bygga upp det fysiska Sverige! Men när markägarna nu bjuder på detta, borde staten ivarjefall kunna bjuda till med lite statsfinansierad forskning, dvs några forskare vid SLU. Ett uppslag till en motionär vid riksdagsarbetet med propositionen.

Pingat på Intressant

Läs även medias och andra bloggares åsikter om regeringen, skogspolitik, miljö, skog, SLU

Är miljömärkta biobränslen en lösning?

Av Harald Cederlund, Institutionen för mikrobiologi, SLU i Uppsala.

Jag skrev häromveckan ett inlägg om biobränslen här på forskarbloggen – och slog då fast att det tycks vara en god idé att använda olika typer av restprodukter för drivmedelsproduktion medan primär biomassa från jordbruket helst bör undvikas. Detta illustrerade jag med resultaten från en studie som räknade med att drivmedel från jordbruket gav reduktioner av växthusgasutsläpp – men som trots detta kalkylerade med att deras totala miljöpåverkan skulle vara negativ.

Hela frågan handlar om markanvändning. En utökad produktion av biobränslen kommer att innebära att mer jordbruksmark kommer att behöva tas i anspråk. Denna mark måste tas någonstans ifrån. I de fall då denna expansion sker in i naturliga ekosystem finns det en uppenbar risk att detta får negativa konsekvenser för biologisk mångfald. En intensifiering av jordbruket leder också till en ökad vattenförbrukning vilket kan vara mycket problematiskt i många länder.

Två nya studier i Science (Searchinger et al., 2008 & Fargione et al., 2008), som både DN och SvD har rapporterat om i veckan, har nu räknat på vad denna landutvidgning får för effekter för bränslenas kolbudgetar. Det visar sig att om utvidgningen sker på bekostnad av naturliga ekosystem som savanner, torvmarker eller skogar så leder den ändrade markanvändningen till att stora mängder koldioxid släpps ut från dessa marker. Så stora att bränslena faktiskt kommer att ha en klart negativ påverkan på klimatet jämfört med att använda fossila bränslen under ganska lång tid. Hur lång tid man måste odla biobränslen på marken innan odlingen har betalat av sin koldioxidskuld och börjar bli gynnsam för klimatet varierar beroende på gröda och marktyp. Sockerrör på gräsmark är ganska gynnsamt (17 år innan koldioxidbalansen blir positiv) medan majsetanol producerad på torvmark kommer att ha negativa konsekvenser i flera hundra år.

Än så länge bara har läst den första av de båda artiklarna – tack till Mats Fröberg och Maria Abrahamsson på "Under lagerbladet" för att förse mig med den. Mats tycker själv att man bör ta uppskattningarna av hur stora koldioxidutsläpp markomställningarna leder till med "ett stort lass salt" och jag jag är benägen att hålla med även om det här nog representerar de bästa uppskattningar vi har just nu.

Dessa studier är inte heller de första som indikerar att biobränslen kan ha en negativ klimatpåverkan. Palmoljeplantager, som ofta har etablerats på torvmarker, har bland annat visat sig kunna ge markant ökade växthusgasutsläpp (Reijnders & Huijbregts, 2008) och det har även framhållits att om målet är att lindra växthuseffekten så är det en bättre idé att satsa på att bevara och plantera skogar än att producera biobränslen (Righelato & Spracklen, 2007).

Vad ska man då göra åt det här? Kan en svanmärkning där det ställs krav på att bränslet inte har producerats på tidigare naturmark vara lösningen? Svaret på den frågan är nog tyvärr ”nej”. Det är ju just det som är huvudslutsatsen från de båda studierna i Science – i dagsläget spelar det ingen roll alls hur det biobränsle man köper är producerat. Så länge man köper biobränsle producerad på åkermark så bidrar man till att öka den totala efterfrågan på mark och det kommer indirekt att leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Därmed landar vi åter vid slutsatsen från min förra bloggpost: att producera drivmedel från restprodukter tycks vara en god idé men att använda primär biomassa från jordbruket är det inte.

Referenser:

Fargione et al. 2008. Land clearing and the biofuel carbon debt. Science DOI: 10.1126/science.1151861

Reijnders L. & Huijbregts M A J. 2008. Palm oil and the emission of carbon-based greenhouse gases. Journal of Cleaner Production 16: 477-482.

Righelato R. & Spracklen D V. 2007. Carbon mitigation by biofuels or by saving and restoring forests? Science 317: 902.

Searchinger et al. 2008. Use of croplands for biofuels increases greenhouse gases through emissions from land use change. Science DOI: 10.1126/science.1152747

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om: vetenskap, forskning, miljö, biobränslen, etanol, biodiesel, palmolja, koldioxid, växthuseffekten, klimatet, miljömärkning, markanvändning

 

Naturskydd och skogsbruk

Av Johan Bodegård ArtDatabanken, SLU i Uppsala

Just nu pågår en debatt om naturreservatsskyddet av skogen som bl.a. initierats av att regeringen sagt att den vill ha en diskussion om nya alternativa former för skydd av naturvärden i skogsmark. Miljöministern menar att eftersom det är svårt att nå målen vill han utforska om större frivillighet kan ersätta en del av det statligt genomförda skyddet, bl.a. med ett finskt pilotprojekt för skogsskydd som modell. 

    ArtDatabanken, CBM och Institutionen för ekologi har skrivit till ministern och välkomnat en dialog om formerna för skydd. Vi har samtidigt uttryckt vår oro över att regeringen också föreslagit neddragningar av resurserna till skogsskydd trots att den fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar visar att det är ett av de mål som är svårast att nå. Skogsstyrelsen har också låtit utvärdera hur mycket skog som behöver skyddas av naturvårdsskäl och kommit fram till att målet tvärt om behöver höjas. Det är i linje med vad det vetenskapliga underlaget till miljömålet från början sa. I ett längre perspektiv (40 år) behöver 9-16% av skogsmarken undantas från rationellt skogsbruk, beroende på hur väl miljöanpassningen av skogsproduktionen och de frivilliga avsättningarna genomförs.

    Vi menar att formen för skydd är underordnad resultatet och har därför inget emot en diskussion om alternativ till naturreservat, men det är rimligtvis inte rätt att börja med att minska resuserna innan alternativa skyddsformer prövats ur miljösynpunkt och bedömts om de är kostnadseffektivare än nuvarande metoder.

Det skulle vara värdefullt att pröva nya skyddsformer som på ett aktivt sätt involerar markägarna som t ex förvaltare av landskapsavsnitt där vissa områden delvis eller helt undatas från skogsbruk och som får statliga medel men förvaltningen ligger kvar hos brukarna. CBM har inom ramen för forskningsprogrammet Naturvårdskedjan redan delvis jobbat efter dessa linjer, bl a i samarbete med LRF-skog.

        Statskontoret har också nyligen gjort en utvärdering av hur väl och vilka förutsättningar myndigheter har att uppfylla uppsatta miljömål för skog. Däremot saknas en övergripande vetenskaplig utvärdering av såväl ekologisk effektivitet som kostnadseffektivitet av olika skyddsformer, både formella och frivilliga avsättningar. Eftersom formellt skydd utgör en mindre del av skogslandskapet bör de skyddade områdena ses i ett större sammanhang där hela skogslandskapet ingår, dvs inkl produktionsskogen och naturhänsynen. De ekologiska effekterna av naturhänsyn och frivilliga avsättningar är särskilt viktigt att värdera, både med avseende på deras kvalitet och långsiktighet.

    Mot bakgrund av att ett organiserat arbete med områdesskydd och naturvårdshänsyn i skogsbruket har bedrivits i ungefär 15 år är det hög tid att också vetenskapligt värdera om metoderna ger det resultat som var avsett. Behovet av en sådan analys är än mer påkallat mot bakgrund av att klimatförändringar kan komma att ändra förutsättningarna för arter och ekosystem på ett sätt som är svårt att överblicka. Även  utvecklingen av skogsbrukets metoder och marknadens nya krav på skogsråvara, liksom andra anspråk på skogen som friluftsliv, turism och jakt, är viktiga faktorer som behöver vägas in i arbetet med att förvalta skydda skogliga naturvärden.

Download brev_till_miljministern_071015.doc

Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om naturvård, skogsbruk, miljö, ArtDatabanken, Miljöministern, forskning, vetenskap