forskarbloggen

Myt 8: Förindustriellt jordbruk fungerade bra och var överlägset det moderna.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Detta är det sista inlägget i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Myt 7: Myter om den Gröna Revolutionen

Myt 8: Förindustriellt jordbruk fungerade bra och var överlägset det moderna.

De flesta av de föregående myterna ryms på sätt och vis i en ”övermyt”, som å ena sidan glorifierar det gamla bondesamhället och dess odlingstekniker i vår del av världen och å den andra sidan idealiserar det förmoderna småbruket i t.ex. Afrika. Inte minst anses det senare ofta vara såväl mer socialt acceptabelt som ekologiskt överlägset. Därför sägs det nu ofta att vi har mer att lära av den afrikanske bonden än att lära ut.

Det finns säkert en hel del att lära men påståendena att förindustriellt jordbruk fungerade bra är problematiskt och det är lätt att peka på områden där det inte gjorde det. Det äldre jordbruket var förbundet med stort slit och fattigdom för bönderna. De säsongsmässiga variationerna var extrema, med återkommande missväxt och hungersnöd. Miljöbelastningen var mindre, det är sant, men det berodde i stor utsträckning på att världens befolkning var mindre. Något liknande gäller det lågproduktiva afrikanska småbruket. Trots sin påstådda överlägsenhet är detta knappast längre hållbart. Därför är det inte riktigt att en återgång till förindustriella odlingsformer eller ett fasthållande vid förmoderna system skulle lösa världens miljö- och försörjningsproblem.

Om man föreställer sig att sex miljarder människor skulle försörjas med samma metoder som världens jordbrukare använde för att försörja en eller två miljarder människor för femtio eller hundra år sedan, skulle världens jordbruksarealer behöva minst fördubblas. Då skulle det inte bli mycket skog kvar. Då skulle vi sannerligen få storskaliga miljö- och försörjningsproblem!

En variant av ovanstående kan man tycka är Low External Input Agriculture (LEIA), jordbruk med ett minimum av industriellt producerade insatsvaror. LEIA drivs av många NGOs och av flera stora internationella organisationer som IFAD (International Fund for Agricultural Development), men är då speciellt inriktat på fattiga bönder i marginella, lågproduktiva områden i u-länderna. LEIA är inte avsett att lösa de globala försörjningsproblemen. Om någon skulle komma på tanken att man med LEIA skulle kunna försörja sex (eller rent av tio) miljarder människor, är det naturligtvis galet.

Vi ska inte falla i fällan att ersätta en myt med en annan genom att rakt av avfärda nyttan av lokal kunskap och inhemsk teknik. Inte heller ska vi hävda att modern teknik är lösningen i alla situationer. Men faktum kvarstår. Om t.ex. Afrika, den kontinent som idag har de största problemen med sviktande jordbruksproduktion, ska undgå fortsatt beroende av livsmedelsimport, behövs en över flera decennier ihållande tillväxt av jordbruksproduktionen med minst 4-5 procent per år. Det finns inget historiskt exempel där en sådan tillväxt åstadkommits enbart med traditionella metoder.

Avslutning
Oavsett om vi väljer att kalla det en ”grön revolution” eller inte, så är en fortsatt intensifiering av det afrikanska jordbruket nödvändig. Idag finns snabbväxande, torktåliga, mer näringsrika och högavkastande grödor, som skulle kunna förbättra livsvillkoren och matsäkerheten – inte bara för stadsbor och bönder i gynnade områden utan även för småbrukare i de perifera och nederbördsfattiga områden som inte omfattades av den första gröna revolutionen. Modern jordbruksteknologi ger oss också möjligheter att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel och därmed att minska belastningen på ekologiska system.

För att uppnå varaktig matsäkerhet måste fler jordbrukare än idag producera ett överskott, särskilt som världens urbana befolkning växer snabbt. Detta innebär att fler småbrukare än idag måste bli kommersiella odlare. Detta är, enligt många kritiker, inte önskvärt. Som motvikt till det av FAO förespråkade målet ”food security” (att alla människor alltid skall ha tillgång till en fullvärdig kost), lanserar moderniseringens kritiker målet ”food sovereignty”. I korthet innebär detta inte bara alla människors rätt till mat utan också att denna skall garanteras genom lokal produktion för lokal konsumtion. Enligt vissa talesmän syftar ”food sovereignty” till autonomi ända ner till hushållsnivå. Detta är knappast förenligt med ambitionen att trygga alla människors matförsörjning.

De som driver de ståndpunkter vi kritiserat ovan uppfattas, och uppfattar gärna sig själva, som radikala, men man kan sätta stora frågetecken vid denna radikalitet. En radikal ståndpunkt i förhållande till världens försörjningsproblem behöver varken vara teknikfientlig eller antimodernistisk. Snarare handlar det om att peka på hur västvärden systematiskt saboterar möjligheterna för de fattiga länderna, speciellt i Afrika, att anamma en politik som skulle göra det möjligt för dem att brödföda sin egen befolkning. Men det är en annan historia.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Många bevattningssystem har en lång historia och utgör goda exempel på ekologiskt bärkraftiga produktionssystem. Samtidigt finns det både historiska och nutida exempel på ekologiskt ohållbara system. Inte minst har många av de storskaliga bevattningssystemen i torra och halvtorra odlingsområden kollapsat eller åtminstone visat sig mindre bärkraftiga. Ofta handlar det om försaltnings- och försumpningsskador. Dessa i sin tur orsakas i regel inte av konstbevattningen som sådan utan av bristande eller obefintlig dränering. I andra sammanhang pumpas grundvatten upp i en takt snabbare än lagren fylls på. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. Inga av dessa problem hänger samman med konstbevattningen i sig utan med bristande och ibland okänslig planering, dåligt underhåll och ineffektiv administration.

Kritiker av det moderna jordbruket utmålar ändå emellanåt bevattningsjordbruket som ett miljöskadligt produktionssystem. Avskräckande exempel på ohållbara bevattningssystem, t.ex. Aralsjön, har utnyttjats för att påverka den allmänna inställningen till bevattningsjordbruket. Missuppfattningar om bevattiningsjordbruket uppstår troligen lättare i länder som slipper problem med torka och ojämn nederbörd. För majoriteten av jordens bönder, framför allt i utvecklingsländerna, är bevattning en självklarhet. Ca 40 procent av världens odlade grödor produceras på en knapp femtedel av den odlade arealen, den bevattnade. Trenden är tydlig: av världens årliga produktionsökning inom jordbruket kommer ca 50-60 procent från de bevattnande arealerna. I folkrika länder som Kina och Indien produceras mer än hälften av spannmålsbehovet på bevattnade jordar.

Småskaliga bevattningssystem, som av bl.a. investeringsmässiga, operativa och inte minst miljömässiga skäl kommit att stå för en allt större del av bevattningsjordbrukets fortsatta expansion, använder i ökad utsträckning vattenbesparande modern teknologi, t.ex. ’drip-irrigation’. Sammantaget kan konstateras att bevattningsjordbruk ofta innebär en ökad produktion på befintlig areal. Minskat beroende av osäker nederbörd samt möjligheten att ta fler och/eller högre skördar är det som genom historien lockat bönder att utveckla bevattningsjordbruket.

Detta är inlägg nummer fem i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.


Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Det finns rikliga belägg för att över- och feldosering av konstgödsel är skadligt. Våra egna problem med övergödning av vattendrag och kustnära hav är exempel på detta. Dessa problem orsakas dock inte av konstgödningen som sådan utan av ovarsamt handhavande. Man kan också överdosera animalisk gödsel. Detta är t.ex. ett stort problem i Holland. Det finns inga belägg för att rätt doserad konstgödsel orsakar skador på jorden och dess bördighet. I Sverige har vi använt en kombination av konstgödsel, stallgödsel och gröngödsel i över hundra år utan att jordens bördighet skadats. Däremot kan ett ensidigt beroende av konstgödsel vara skadligt, särskilt i områden med osäker nederbörd och stark solinstrålning.

I Afrika används så lite konstgödning per hektar att risk för övergödning knappast föreligger. Bristen på konstgödning framstår samtidigt som ett av de största hindren för ökad produktion. Ta ett land som Malawi. Produktiviteten inom jordbruket är låg och livsmedelsbrist ett återkommande bekymmer. Kompostering och gröngödsling förekommer endast i begränsad omfattning och räcker inte till för att upprätthålla jordens bördighet. Det råder samtidigt brist på animalisk gödsel, eftersom endast ca tio procent av Malawis bönder håller kreatur. Här är konstgödsel nödvändig för att råda bot på livsmedelsosäkerheten – märk väl, som komplement, inte som ersättning.

Detta är inlägg nummer fyra i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myter om jordbruksutveckling hinder för framsteg

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Termer som växtförädling, konstgödsel, bioteknologi och marknad väcker misstro i vida kretsar. En del debattörer och organisationer går ännu längre vill få oss att tro, att konstgödning, moderna utsäden och andra typiska element i det moderna jordbruket inte bara är av ondo utan också hotar ansträngningarna att brödföda hela världens befolkning.

En saklig diskussion kring jordbrukets roll i att minska fattigdomen och förbättra livsmedelssäkerheten i bl.a. Afrika har under senare år tenderat att få stå tillbaka för uppfattningar som visserligen är engagerade, men dessvärre också vilseledande och ibland direkt felaktiga. Det gäller i högsta grad värderingen av de framsteg som åstadkommits inom jordbruksområdet under de senaste 30 eller 40 åren, framför allt i Asien. Och det gäller diskussionen av möjligheterna till och det önskvärda i att få till stånd en liknande utveckling i Afrika söder om Sahara. Det är dags att lyfta fram i ljuset några av de myter som under senare år har förvirrat diskussionen av de grundläggande problemställningarna och om förutsättningarna för utveckling och livsmedelssäkerhet.

Nyckeln till utveckling – jordbruket.
Den kraftiga ökningen av världens livsmedelsproduktion sedan andra världskriget har varit ett viktigt instrument för att minska hungern och fattigdomen i världen. En lång rad länder i Asien med snabb folkökning och en till synes hopplös försörjningssituation stod inför en gigantisk utmaning under 1960- och 1970-talen. Detta tvingade fram målmedvetna satsningar på intensifiering av jordbruket, i vilka statliga stödåtgärder riktade till miljoner småjordbrukare spelade en stor roll. Dessa satsningar gav resultat, inte minst genom användningen av modern teknik inkluderande konstgödning, högavkastande utsäden och bevattningsanläggningar. Vi glömmer lätt att det var tack vare kombinationen nya tekniker och en aktiv jordbrukspolitik som de ”hopplösa” länderna i Asien inte bara kunde öka livsmedelssäkerheten utan också drastiskt minska fattigdomen. Tack vare den ”gröna revolutionen” producerar dessa länder idag tillräckligt med livsmedel för att kunna försörja sina befolkningar.

Afrikas jordbruk står idag inför samma sort utmaning som det asiatiska för 30-40 år sedan. Trots AIDS beräknas Afrikas befolkning mer än fördubblas de närmaste 50 åren. Framsteg har visserligen gjorts i att öka produktionen, men de har hittills varit otillräckliga, instabila och ojämnt fördelade. Afrika är i stort behov av en ”grön revolution”. Hur den ska ske och med vilka medel har diskuterats livligt. Det finns grupper som helt avvisar en intensifiering av det afrikanska jordbruket med moderna metoder. Dessa åsikter bygger ibland på missuppfattning, men ofta på rena felaktigheter och myter.

Dessa har ofta sitt ursprung i vissa av den asiatiska jordbruksutvecklingens initialproblem och avarter och överdriver såväl det moderna jordbrukets avigsidor som de traditionella systemens förträfflighet. Myterna har fått ett starkt fotfäste i en rad inflytelserika internationella och nationella organ, som tillsammans med olika alternativrörelser utövar ett inte obetydligt inflytande på beslutsfattare och opinioner. Mängder av NGOs, alternativrörelser och andra kritiker av det moderna projektet framställer idag det moderna jordbruket som ekologiskt skadligt, socialt förkastligt och över huvud taget som icke önskvärt.

När FAOs Generaldirektör Jacques Diouf i positiva ordalag anmäler en tendensiös och i långa stycken missvisande bok (John Madeley 2000: Food for All – the need for a new agriculture. Zed Books), bidrar han till att legitimera denna typ av myter. Madeley förkastar i stort sett allt vad modern jordbruksutveckling representerar. Medan FAO stängt sin bokhandel vid huvudkontoret i Rom och bara skyltar med ett fåtal egna publikationer, var detta den enda bok som hösten 2002 exponerades i riklig mängd. I boken jämställs bl.a. modern växtförädling med ”terminator-teknologi” och det påpekas att det är riskabelt att ge krediter till fattiga småbrukare i utvecklingsländer eftersom dessa kan förledas att satsa på kommersiell odling. Vidare hävdas att småskaligt traditionellt jordbruk kan vara mångdubbelt – ja rent av flera hundra gånger – så produktivt som modernt jordbruk. Sådana påståenden måste bemötas.

Myterna hindrar oss att se
Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Barnet riskerar alltså att kastas ut med badvattnet. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill här lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 1: Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Det är riktigt att vi lever i en orättvis värld där många människor svälter trots att det finns tillräckligt med mat i världen för att alla skulle kunna äta sig mätta. Men detta problem kan inte reduceras till en fråga om enbart omfördelning. Myten är att fördelning och produktion ställs emot varandra, som om det handlade om ett antingen/eller. Försörjningsfrågan är istället både ett produktions- och ett fördelningsproblem.

Världens befolkning växer och i ett längre perspektiv måste det finnas något att fördela till de kanske tio miljarder människor, som jorden snart förväntas hysa. Detta underlättas om produktionen ökar. En omfördelning av livsmedel i global skala skulle leda till enorma logistiska problem (reserver, transporter, lagring). En situation där Nord (där merparten av vårt klots goda jordar och högavkastande jordbruk finns) försörjer Syd ger få eller inga incitament till utveckling i fattiga länder. Ökad produktivitet i Syds jordbruk ger inkomster och arbetstillfällen såväl inom som utom jordbruket och kan på flera sätt medverka till att reducera fattigdomen. Att bortse från fördelningsaspekten och tro att allt löses genom ökad produktion, är naturligtvis orimligt. Men att se försörjningsfrågan som enbart en fördelningsfråga, är lika orimligt. All historisk erfarenhet visar att det är lättare att öka produktionen än att omfördela den. En god tillgång på mat sänker dessutom priset vilket gynnar den fattige.



Detta är det första inlägget i en serie av åtta som behandlar vanligt förekommande myter kring jordbruksutvecklingen. Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare, finns att läsa här.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis,Holmén
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, vetenskap, bistånd, Gröna Revolutionen, FAO

Sommarnöje

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC, Porto, Portugal

Lite här och var på nätet hittar man litteraturquizzar. Ska vi prova en populärvetenskaplig sådan så här i sommarlovstider? Reglerna är enkla: läs, fundera, fråga kollegor, googla - och när du tror du vet får du gärna vara listig och svara i form av fler ledtrådar i kommentarsfältet till den som kommer efter dig. Ära utlovas den som kommer först till rätt svar!

En annan orsak till avskogningen var att man behövde bränsle. Till skillnad från inuiterna, som lärde sig att använda valspäck att värma och lysa upp sina bostäder med, fortsatte nordborna att bränna sälg och al i husen, något som framgår av rester i deras eldstäder. Att också mejerihantering kräver mycket bränsle är något vi moderna stadsbor aldrig skulle komma på, men så är det. Mjölk är ett potentiellt farligt livsmedel. Den är så näringsrik, inte bara för oss utan även för bakterier, att den snabbt blir skämd om den får stå utan den pastörisering och kylning som vi tar för given och som nordborna inte tillämpade, i likhet med alla andra före modern tid. Därför måste kärlen som de förvarade mjölk och gjorde ost och smör i tvättas ofta med kokande vatten, spannarna två gånger om dagen. Sätrarna fick alltså anläggas på maximalt 400 meters höjd eftersom inget bränsle fanns högre upp än så, men bete som boskapen frodades på växte mycket högre upp, cirka 750 meter. Både på Island och i Norge fick sätrarna läggas ner när bränslet i närheten tog slut, och det samma gällde säkert också för Grönland. Nordborna tog till andra bränslen som ersättning: djurben, dynga och torv. Men de lösningarna hade också sina nackdelar. Benen och dyngan kunde annars ha använts till gödning så att höskörden hade blivit större, och att bränna torv var detsamma som att bränna betesmark.

Naturskydd och skogsbruk

Av Johan Bodegård ArtDatabanken, SLU i Uppsala

Just nu pågår en debatt om naturreservatsskyddet av skogen som bl.a. initierats av att regeringen sagt att den vill ha en diskussion om nya alternativa former för skydd av naturvärden i skogsmark. Miljöministern menar att eftersom det är svårt att nå målen vill han utforska om större frivillighet kan ersätta en del av det statligt genomförda skyddet, bl.a. med ett finskt pilotprojekt för skogsskydd som modell. 

    ArtDatabanken, CBM och Institutionen för ekologi har skrivit till ministern och välkomnat en dialog om formerna för skydd. Vi har samtidigt uttryckt vår oro över att regeringen också föreslagit neddragningar av resurserna till skogsskydd trots att den fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar visar att det är ett av de mål som är svårast att nå. Skogsstyrelsen har också låtit utvärdera hur mycket skog som behöver skyddas av naturvårdsskäl och kommit fram till att målet tvärt om behöver höjas. Det är i linje med vad det vetenskapliga underlaget till miljömålet från början sa. I ett längre perspektiv (40 år) behöver 9-16% av skogsmarken undantas från rationellt skogsbruk, beroende på hur väl miljöanpassningen av skogsproduktionen och de frivilliga avsättningarna genomförs.

    Vi menar att formen för skydd är underordnad resultatet och har därför inget emot en diskussion om alternativ till naturreservat, men det är rimligtvis inte rätt att börja med att minska resuserna innan alternativa skyddsformer prövats ur miljösynpunkt och bedömts om de är kostnadseffektivare än nuvarande metoder.

Det skulle vara värdefullt att pröva nya skyddsformer som på ett aktivt sätt involerar markägarna som t ex förvaltare av landskapsavsnitt där vissa områden delvis eller helt undatas från skogsbruk och som får statliga medel men förvaltningen ligger kvar hos brukarna. CBM har inom ramen för forskningsprogrammet Naturvårdskedjan redan delvis jobbat efter dessa linjer, bl a i samarbete med LRF-skog.

        Statskontoret har också nyligen gjort en utvärdering av hur väl och vilka förutsättningar myndigheter har att uppfylla uppsatta miljömål för skog. Däremot saknas en övergripande vetenskaplig utvärdering av såväl ekologisk effektivitet som kostnadseffektivitet av olika skyddsformer, både formella och frivilliga avsättningar. Eftersom formellt skydd utgör en mindre del av skogslandskapet bör de skyddade områdena ses i ett större sammanhang där hela skogslandskapet ingår, dvs inkl produktionsskogen och naturhänsynen. De ekologiska effekterna av naturhänsyn och frivilliga avsättningar är särskilt viktigt att värdera, både med avseende på deras kvalitet och långsiktighet.

    Mot bakgrund av att ett organiserat arbete med områdesskydd och naturvårdshänsyn i skogsbruket har bedrivits i ungefär 15 år är det hög tid att också vetenskapligt värdera om metoderna ger det resultat som var avsett. Behovet av en sådan analys är än mer påkallat mot bakgrund av att klimatförändringar kan komma att ändra förutsättningarna för arter och ekosystem på ett sätt som är svårt att överblicka. Även  utvecklingen av skogsbrukets metoder och marknadens nya krav på skogsråvara, liksom andra anspråk på skogen som friluftsliv, turism och jakt, är viktiga faktorer som behöver vägas in i arbetet med att förvalta skydda skogliga naturvärden.

Download brev_till_miljministern_071015.doc

Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om naturvård, skogsbruk, miljö, ArtDatabanken, Miljöministern, forskning, vetenskap

Åriket – på väg att bli naturreservat

Av Anna Rosling, Skoglig Mykologi och Patologi, SLU i Uppsala

Åriket benämner landskapet kring Fyrisån, från Kungsängsbron till Flottsundsbron, med hävdad mark på den östra sidan och åsen på den västra sidan. Området är ett populärt rekreationsområde som kanske är mest känt för kungsängsliljorna och sitt rika fågelliv. Många av oss känner det som vår dagliga cykelväg till och från jobbet. Uppsala Kommuns Fritids- och naturvårdsnämnd har tagit fram ett förslag till beslut för hur Åriket skall göras om till naturreservat som kommer att förvaltas av Uppsala Kommun. Eftersom SLU är den största markägaren i det framtida reservatet är det av intresse för oss alla på Ultuna hur beslutet utformas.

I förslaget till beslut kan man bland annat läsa följande:

Föreskrifterna utgör inte hinder för:
– att det efter samråd med förvaltaren i samband med forskning eller undervisning förekommer mindre aktiviteter såsom grävning av provgropar, utmärkning av provrutor, insamling av ryggradslösa djur, ringmärkning av fågel eller liknande.

Det planerade reservatet ligger i direkt anslutning till Ultuna campus och närheten gör att mycket undervisning men även forskning bedrivs i området. Detta omfattar så väl planerade och återkommande aktiviteter som spontana exkursioner och pilotstudier. Kravet på samråd med förvaltaren kan innebära en dramatisk begränsning av denna verksamhet. Samrådets form och tidsramar för hur tillstånd beviljas finns inte definierat i förslaget för naturreservat.

Jag är positiv till planerna på att göra Åriket till ett naturreservat men jag tycker att SLU ska begära att vi även fortsättningsvis fritt får använda SLUs mark för forskning och undervisning. Som alltid när vi tar prover i naturen gör vi det naturligtvis även här så att det har minimal inverkan på systemet.

Det skulle vara intressant att få höra vad andra forskare och studenter tycker om dessa framtida begränsningar av våra möjligheter att utöva SLUs kärnverksamhet (forskning eller undervisning) på SLUs egen mark. Det vore även intressant att få veta hur SLUs ledning förhåller sig till naturreservatet som helhet och till nämnda begränsningar i synnerhet.

Fram till den 15 maj 2007 är förslaget ute på samråd och än finns det alltså möjlighet att framföra sina funderingar kring förslaget. Beslut, skötselplan och kartor finns att ladda ner på Uppsala Kommuns hemsida.

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: Uppsala, naturreservat, fyrisån, miljö, undervisning