forskarbloggen

Är Stymne köpt av GMO-industrin?

av Sten Stymne, Institutionen för Växtförädling och Bioteknik (Alnarp) och VD för ScanBiRes AB (Alnarp)

 

Jag fick för någon vecka sedan ett telefonsamtal från en student på ett svenskt universitet som gjorde en undersökning om kopplingar mellan industrin och svenska forskare som sysslar med genteknik på växter. Hon hade följt mina inlägg på Forskarbloggen och menade att jag där borde öppet redovisa de kopplingar med GM-industrin som jag har. Syftet med en sådan redovisning torde vara att läsare av mina inlägg då får en vink om att jag skulle kunna ha bakomliggande motiv att gynna mina uppdragsgivare inom GMO-industrin genom mina inlägg. I och för sig vänder jag mig mot alla sådana "guilt by association"-resonemang. Det är påståendet eller resonemanget som någon för i en debatt, oavsett om det är i GMO-debatten eller vilken annan debatt som helst, som skall bedömas och bemötas. Att avfärda påståenden med typen av argument; "att han är ju köpt av industrin", eller "det vet man ju att Greenpeace har GMO-motståndet som affärsidé",  är inte att föra debatten framåt utan att sabotera en dialog i syfte att inte vilja ha upp alla fakta till diskussion. Här har både GMO-motståndare och tillskyndare syndat, även här på Forskarbloggen. Jag har dock kommit till slutsatsen att det är en fördel för GMO-debatten att här redovisa mina kommersiella kopplingar och mina motiv till att ha sådana.

 

Det är ju så att nästan alla forskare, i alla fall på ett sektorsuniversitet som SLU, vill att deras forskning skall komma till nytta för samhället och den övervägande delen av samhällets aktiviteter lyder ju under kommersiella villkor. Detta gäller i speciellt hög grad genmodifierade växter. Det är därför oundvikligt att växtforskare som sysslar med genteknik och som vill att deras forskning skall komma till användning också förr eller senare måste ha kontakter med den industri som kan ta denna forskning ut på marknaden i form av grödor. Jag vill med emfas hävda att alla mina industrikontakter är av det slag att den forskning som jag utfört med stöd av industrin har haft syften som överensstämt med mina mål att främja utvecklingen av ett hållbart samhälle och att jag inte har haft någon personlig ekonomisk vinning av denna forskning. De som följt mina inlägg i GMO-debatten torde inte heller ha undgått att märka att jag varit starkt kritisk till hur lagstiftningen tillåtit att GM-växter patentskyddas på ett sätt som monopoliserar framtidens växtförädling till ett fåtal multinationella företag och därmed på sikt hotar att tillintetgöra den dynamik som den nuvarande växförädlarrätten  inneburit för växtförädlingens utveckling. Patentlagstiftningens tillämpning på GM-växter innebär nämligen att växtförädlingen inte som tidigare kan fritt bygga på tidigare förädlares framsteg och det är mer än en skandal att detta har kunnat tillåtas. Tänk om våra vänner inom miljörörelsen hade fokuserat sin kritik av GMO på detta! Trots denna kritik av patentlagstiftningen har jag patenterat själv och står som uppfinnare till (antagligen) flera hundra beviljade patent. Har man inte patent så är inte industrin intresserad då de inte kan skydda sina produkter, och då kommer de inte någonsin ut på marknaden. Helst skulle jag dock sett att jag hade sluppit detta slöseri med både pengar och forskarkrafter. Jag skulle tro att kostnaderna för patentering och patentadvokater vida överstiger de kostnader man hittills lagt ner på forskning på GM-växter. 

 

Efter denna redovisning av mina motiv så följer här en redogörelse för mina industrikontakter och jag står gärna till tjänst med ytterligare upplysningar för den som så önskar:

 

Min forskning rör vegetabiliska oljor och att med genteknik förändra kvalitet och kvantitet av dessa i våra grödor. Under 90-talet samarbetade jag med ett amerikanskt bioteknikföretag, Calgene, genom att jag fick tillgång till, och studerade biokemiskt, GM-raps de tagit fram med förändrad fettsyrasammansättning (producerande korta fettsyror) och jag publicerade ett par artiklar tillsammans med företaget. Företaget köptes sedermera upp av Monsanto vilket är anledningen till att jag hamnat på Monsantos hemsida, där de listar de publikationer Monsanto-anställda producerat (vilket en anti-GMO-bloggare till sin förtjusning har noterat!). Jag var även konsult för Calgene i två år och under det sista året var företaget Monsanto-ägt, så i praktiken har jag varit konsult åt Monsanto(!). Under mitten av 90-talet stöddes min forskning av Stiftelsen för Strategisk forskning. Denna stiftelse krävde att man sökte patentera potentiellt värdefulla forskningsrön vilket vi också gjorde. Jag hade dock svårt att hitta industrintressenter till dessa patent(ansökningar) varför jag fick låna av min mamma för att kunna betala ansökningarna!. Så småningom övertogs patenten av Svenska Lantmännen (numera Lantmännen) som (utan min vetskap!) sålde dessa vidare till det nybildade BASF Plant Science  (BPS, då 85% ägt av BASF och 15% av Svenska Lantmännen, numera 100% ägt av BASF). Forskargruppen fick som kompensation 5 miljoner kronor och vi bildade ett bolag, Scandinavian Biotechnology Research AB (ScanBi AB, 13 ägare)  med dessa pengar som grundplåt. ScanBi AB förde också fram ett förslag till forskningsprojekt (utveckling av vegetabiliska oljor för industriändamål för att ersätta fossil olja) till BPS och tecknade ett treårigt forskningskontrakt med detta företag (under åren 2000-2003). ScanBi AB bildade också ett helägt dotterbolag, ScanBi Diagnostics (ursprungligen ScanGene), för spårning av GMO inblandning, framförallt i utsäde. Detta dotterföretag såldes av 2007 och moderbolagets kortnamn ändrades till ScanBiRes AB. Under 2007 utförde ScanBiRes AB ett forskningsprojekt för Bayer CropScience (modifiering av vegetabilisk olja för plasttillverkning). För närvarande har ScanBiRes ett samarbete med BPS och stött av Vinnova för utveckling av oljeväxter producerande ’fiskfettsyror ’ (EPA och DHA). Jag är f.n. 20% tjänstledig från min SLU tjänst för arbete på ScanBiRes AB (med samma (tim)lön som på  SLU). Det skall noteras att ScanBi(Res) har gått med stadig förlust från start ända till 2007 då kassan nästan var tom. Orsaken var dåliga aktieplaceringar ("IT-bubblan"), misslyckat eget forskningsprojekt samt uppbyggnad och koncernbidrag till ScanBi Diagnostics. Under 2008 kunde vi dock visa upp en liten vinst varvid aktieägarna kunde få tillbaka sina investerade aktiekapital som aktieutdelning.

 

Huvudanledningen att driva en viss del av vår forskning i bolagsform är inte att tjäna pengar (vilket vi alltså inte har gjort) utan att den sekretess som ett företag som betalar forskningen  i allmänhet kräver  är svårförenlig med den akademiska forskningens krav på öppenhet och att kunna  kommunicera och samarbeta fritt. Det skall påpekas att ScanBiRes AB är det enda svenskägda företag som idag bedriver växtbioteknisk forskning och, vid sidan av Syngenta i Landskrona, det enda svenskbaserade företaget med sådan verksamhet överhuvudtaget (sedan BPS lagt ned sin verksamhet i Svalöv). Även om omfattningen av verksamheten i ScanBiRes AB idag är mycket blygsam (1-2 forskare) är det min förhoppning att den, med gynnsammare klimat för GMO forskning, kan expandera och bidra till att svensk växtförädling kan återfå en del av den forna glansen samt kunna utgöra en arbetsplats för en del av de eminenta växtforskare vi fortfarande har i Sverige, men som idag har svårt att finna sin utkomst.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, GMO, industri, patent, genteknik

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

Nytt förslag om hur läkemedelsindustrin kan säkra pengar till forskning och utveckling utan att belasta statliga sjukvårdsbudgetar

Av Anna Olsson, Husdjursagronom, medarbetare vid CEBRA samt Laboratory Animal Science group, Institute for Molecular and Cell Biology - IBMC i Portugal

Om denna fråga skriver James Love intressant i New Scientist 10 november i år. Han menar att genom att ställa stora prissummor till förfogande, att betalas ut för viktiga medicinska innovationer, kan komma runt dagens patentsystem. Den amerikanske senatorn Bernie Sanders motionerade nyligen om detta. Han föreslår att patentsystemet slopas, och att istället en Medical Innovation Prize fund skapas. Den som tar fram ett nytt läkemedel ska inte längre kunna patentera det. Istället bestämmer en oberoende styrelse för fonden hur mycket av fondmedeln som ska komma företaget i fråga till godo.

Dagens patentsystem gör dels att läkemedel kostar mycket pengar (i vår del av världen skattemedel), dels att det finns en ständig morot för läkemedelsföretag att ta fram nya läkemedel som är tillräckligt annorlunda än de redan patenterade storsäljarna på (den av västvärldens stora sjukdomar dominerade) marknaden, i stället för att satsa på läkemedel på medicinskt viktiga men marknadsekonomiskt mindre intressanta områden. Man kan spekulera mycket om nyttan av användning av djur i forskningen, men ett område där många djur används till en högst tvivelaktig nytta är just detta.

Om etisk användning av statliga medel handlar också frågan om förlagens prissättning för forskningspublikationer.

Not: detta ämne berörs även i gårdagens DN

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, patent, läkemedelsindustrin, James Love, forskning