forskarbloggen

Dålig vetenskap

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Vad önskar man av en god populärvetenskaplig bok? Att den ska underhålla och att den ska få läsaren att känna sig intelligent under läsningens gång och kunnigare vid läsningens slut. Och så ska den handla om något väsentligt, förstås. Som om kritiskt tänkande och evidensbaserad medicin. Författaren till den bok jag tänker på konstaterar lite luttrat att inget vetenskapsmuseum någonsin gjort en utställning om evidensbaserad medicin och datakvalitet – men själv har han lyckats göra en spännande och rolig bok om precis detta.

Bad science är titeln på Ben Goldacres bloggversion av den kolumn med samma titel han skriver för Guardian och också på en bok som kom ut i Storbritannien 2008 och genast blev en bästsäljare. Av skäl som jag återkommer till misstänker jag att den inte kommer att översättas till svenska, men originalversionen är å andra sidan inte särskilt tungläst för den som känner sig hyfsat hemma med engelska. Och ska du, som Daily Mails recensent skrev, bara läsa en faktabok i år så gör du rätt i att välja den här.

Ben Goldacre är läkare och dissekerar medicinska forskningsrön och det sätt de hanteras i media på den tid han inte ägnar åt att arbeta heltid inom den offentliga brittiska sjukvården. Det finns mycket att gräva i: självutnämnda näringsspecialister med doktorsgrader från amerikanska korrespondenskurser, komplementärmedicin, statististiska missförstånd, journalister som vill att en analys ska ge den ekvation de själva redan tänkt ut. Ben Goldacre tar tag i frågorna en efter en, benar ut dem med humor och förmedlar kunskap om den mänskliga tankeförmågans tendens att missförstå och möjlighet att komma till klarhet på samma gång. Hans humor är vass, men han saknar inte respekt för det han skriver om. Systematiska genomgångar av homeopatiska behandlingar visar att de inte är mer effektiva än placebo (om detta skrev DN i november 2008 i samband med att Edzard Ernsts och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksalveri kom på svenska), vilket förstås inte förringar den positiva effekten patienter upplever som en följd av att ha blivit väl bemötta, lyssnade på och behandlade. Andrew Wakefield presenterade tveksamma data med tveksamma slutsatser angående ett förment samband mellan trippelvaccinationer (mässling, påssjuka och röda hund) och autism, men skulden för att det blev en skandal av sådant omfång att vaccinationsfrekvensen gick ner påtagligt i Storbritannien är inte en enskild läkares utan medias okritiska hantering av informationen. För att bara ge två exempel på ämnen som Goldacre tar upp utan att hemfalla åt respektlöst raljerande kring inblandade personer.

Boken är uppbyggd kring brittiska exempel, vilket gör att förläggare sannolikt tvekar inför att översätta boken till svenska (även om jag hoppas att i kommentarsfältet få veta att en översättning är på gång). Det är synd, för den är av intresse i vilket land som helst som bebos av människor som vill sälja behandlingsmetoder och lösnummer och människor som vill försöka sålla i floden av information, råd och skandaler. OK, det finns en handfull alldeles utmärkta kritiskt tänkande bloggar på svenska som tar upp just de här frågorna. Men Ben Goldacre är värd att läsa ändå – inte minst för att hans bok är ett exempel på lysande forskningskommunikation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frukt, fetma och forskarintegritet

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

En forskare med självaktning uttalar sig inte om det hon inte kan och jag tänker inte drista mig till att säga något om vad det är man blir överviktig av. Men vilka slutsatser man kan dra utifrån ett visst faktaunderlag, det är vanligt forskarfolkvett som man får lära sig redan som examensarbetare. Av en studie som jämfört fettbildningen hos försökspersoner som intagit ren glukos respektive ren fruktos kan man inte dra slutsatsen att man blir fet av frukt. Nu är Christer Enkvist inte forskare utan överläkare, men även från en sådan borde man kunna förvänta sig respekt för grundläggande principer i tolkningen av forskningsresultat. Det visar sig dessutom att han inte bara drar halsbrytande slutsatser utan också felrapporterar studiens huvudresultat. Lyckligtvis är det många nyhetsläsare som tänker själva.

ID föreläsning på Linköpings Universitet skapar debatt

Av Jens Sundström vid Inst för Växtbiologi och skogsgenetik, SLU, Uppsala

Igår (31/10) anordnade studentföreningen Ny generation Linköpings universitet en föreläsning om Intelligent Design (ID) under rubriken “ Universum, livet och människan-Slump eller avsikt. Föreläsningen som hölls i universitetets lokaler har föranlett en debatt huruvida pseudovetenskapliga teorier ska få framföras vid Svenska universitet och högskolor och paralleller har dragits mellan ID-föreläsningen och den så kallade Nazistföreläsningen i Umeå för ett par år sedan.

Man kan beskylla ID-förespråkare för mycket men att tro på och propagera för ID som alternativ teori till evolutionsteorin kan inte betecknas som hets mot folkgrupp och med tanke på yttrandefriheten är det nog därför svårt att hävda att enskilda studentföreningar inte ska få bjuda in vilka föreläsare de vill.

ID debatten har ju tidigare förts främst i USA där det till och med finns juridiska beslut som fastslår att ID är en pseudovetenskap och att den inte kan jämställas med evolutionsteorin som vetenskaplig teori. Vad många inte känner till är att det i USA finns ytterligare en designteori, FSM-teorin, som av sina anhängare jämställs med ID.