forskarbloggen

Omväxlande fjällandskap viktigt för rennäringen

Av Anders Mårell, Inst för Skoglig Zooekologi, SLU, Umeå

Jag visar i min doktorsavhandling att biologiskt omväxlande fjällandskap är viktiga sommarbetesområden för ren. Hänsyn till detta bör således tas i den regionala markanvändningsplaneringen. Renskötseln bör vidare bedrivas på ett sådant sätt att artrika växtsamhällen bibehålls, eftersom de är betydelsefulla sommarbetesplatser. Samtidigt kan de bidra till att uppfylla viktiga mål för svenskt och europeiskt naturskydd.

Renskötseln har traditionellt uppfattat vintern som en produktionsbegränsande faktor. Nya internationella forskningsrön har däremot visat att betesförhållandena sommartid påverkar renhjordens tillväxt genom indirekta effekter på vinteröverlevnad och fortplantningsframgång. Väldigt få svenska studier föreligger som har behandlat renens sommarbetesmönster.

I min doktorsavhandling har jag framförallt berört den rumsliga variationen i födokvalitet samt födotillgång, och dess inverkan på renens val av betesområde, växtsamhälle och betesplats. Jag visar i mitt doktorsarbete att näringsinnehållet i renens födoväxter varierar i tid och rum på flera olika nivåer vilket gör att renen har tillgång till hög födkvalitet under en längre tidsperiod i områden med omväxlande snösmältningsförhållanden. Jag visar också att renen väljer betesområden av varierande landskapstyp och omväxlande vegetation samt att renar därmed troligen reagerar på landskapstrukturer skapade av olika snösmältningsförhållanden. Sammantaget visar mina resultat på att ren främjar ett högt proteinintag i sitt födoval, men att valet av betesområde också kan påverkas av fitness-nedsättande faktorer som predationsrisk och insektsstörningar.

Tidigare i höstas framlades en annan doktorsavhandling som också studerat renens sommarbete men där fokus varit på andra viktiga omvärldsfaktorer. Anna Skarin visar i sin doktorsavhandling att renen påverkas av insektsförekomst samt mänskliga störningsaktiviteter i valet av betesområden, samt att renen anpassar sig i förhållande till hur dessa störningar varierar i tid och rum.

Sammantaget belyser de två nyligen framlagda doktorsavhandlingarna av Anna Skarin och Anders Mårell om renars sommarbete, vikten av att bibehålla ett omväxlande fjällandskap för ett uthålligt utnyttjande av naturresurserna i de svenska fjällen. Båda arbetena visar att renens utnyttjande av landskapet är komplex och beroende av flera omvärldsfaktorer samt att renarnas resursutnyttjande växlar markant mellan och inom olika säsonger. Det är därför av stor vikt att samerna kartlägger viktiga betesområden och dess säsongsbundna utnyttjande i syfte att ta fram viktiga diskussions- och beslutsunderlag som kan användas i diskussion med andra intressenter i den regionala markanvändingsplaneringen.

Renens sommarbetesområden kvantifieras

Av Anna Skarin, Enheten för renskötsel, SLU,Uppsala

I mitt doktorsarbete har jag kunnat konstatera att renarnas användning av fjällområdet sommartid varierar beroende på ett samspel mellan flera olika faktorer. Arbetet har föregåtts av diskussioner kring vilka betesmarker renarna behöver, hur renen påverkar vegetationen och hur turismen påverkar rennäringen. Renens val av sommarbetesområde i fjällen har inte tidigare studerats i någon större utsträckning. Det finns naturligtvis lokal kunskap hos de renskötande samerna, men den kunskapen behöver kvantifieras och formaliseras för att få en generell bild av hur renarna använder landskapet.

Arbetet är utfört inom tre olika fjällsamebyar och jag studerade hur renarna väljer sommarbetesområde efter väder, insektförekomst, beteskvalitet, mänsklig aktivitet vid vandringslederna. Studien genomfördes på Långfjället i Idre Nya sameby i Dalarna, i Handölsdalens sameby, vilken innefattar lederna i den så kallade Jämtlandstriangeln, och i Sirges sameby som delvis ligger i nationalparkerna Sarek och Padjelanta i Norrbotten. Jag inventerade spillning i ca 4300 provytor och utrustade 48 renar med gps-halsband under två somrar.

Under vår och försommar anses renarna vara känsliga för störningar på grund av kalvningen. Jag såg också tydliga tecken på att renarna undvek områden med mänsklig aktivitet under just den perioden. Under andra perioder I Idre sameby verkade renarna acceptera ett visst mått av mänsklig störning för att kunna använda områden högt upp där det inte är så mycket insekter. I Handölsdalen fanns det inte heller några tydliga tecken på att renarna påverkades av mänsklig aktivitet på lederna, men å andra sidan var betet bättre nära de stora lederna. Också i Sirges, där det är relativt få vandrare jämfört med Handölsdalen och Idre Nya Sameby, uppehöll sig renarna gärna i områden nära leder. Däremot rörde de sig mera ju närmare lederna de var, vilket kan tyda på att de kände sig störda. I Handölsdalen och Idre samebyar där det är mycket turister verkar renarna alltså acceptera ett visst mått av mänsklig störning för att vinna andra fördelar, medan renarna i Sirges inte verkar göra det.

De samlade resultaten i min studie visar en mångfacetterad bild av vilka områden som är värdefulla respektive mindre värdefulla för renarna. De olika områdena användes i olika grad under olika delar av sommaren, vilket alltså berodde på samspel mellan betets utveckling under sommaren, väderlek, insektsaktivitet och mänsklig störning. Genom att många faktorer påverkar användningen blir bilden komplex.

För att kunna tillämpa resultaten i nya områden föreslår jag att de olika faktorernas inverkan översätts t.ex. i ett poängsystem, som visar vilka områden på fjället som är värdefullast för renarna. Därigenom kan olika fjällområdens betydelse för renskötseln värderas och användas när olika intressen ska förvaltas, till exempel i naturvårdssammanhang och när nya leder och ledsystem ska planeras.