forskarbloggen

En Skogspolitik i takt med tiden

Av Dag Lindgren, Inst för skoglig genetik och växtfysiologi SLU i Umeå

Regeringen har utarbetat en skogsproposition, som är det viktigast skogliga regeringsdokumentet på 15 år. Det finns anledning för SLUs skogsforskare att uppmärksamma detta dokument, jag ger några kommentarer.

Det är i huvudsak skön läsning för mig som arbetar med skog och tycker den Svenska skogen är en värdefull och utvecklingsbar resurs, och att det är något av det viktigaste vi som svenskar kan göra att lämna en bättre skog efter oss för kommande generationer, som lever i det geografiska området Sverige. Produktionshöjande åtgärder betonas. Eftersom skogsproduktion i princip bygger på uthållig cykling av vatten och luft är det i grunden ett mycket miljövänligt sätt att skaffa resurser. Skogsvårdslagen föreslås ändrad och inledsa med ”Skogen är en förnybar resurs”.

Jag är skogsgenetiker och skriver från det perspektivet. Det känns positivt att statuset på tillämpad forskning skall styrkas. SLU betonar för mycket ”excellence”, ”världsbäst”, ”high impact journals”, ”hög kvalitet” och dessa honnörsord har fått för stor vikt vid resurstilldelning. SLU borde ta stor hänsyn till verklighetsnära och med resultat som sektorn utanför SLU kan tillgodogöra sig och med resultat som är av betydelsefulla för Sveriges framtid på ett transparant sätt i ett rimligt tidsperspektiv och med rimlig sannolikhet att lyckas.

Vikten av förbättrat skogsodlingsmaterial framhävs. Skogforsk får resurser för ökad användning av förädlade material och SLU för utredning av intensivodling.

Skogsfröplantager är idag det enda sättet att massföröka förädlat material. Skogsfröplantager är i särklass det mest kostnadseffektiva sättet att höja Sveriges skogsproduktion på ett miljömässigt robust sätt. Andra metoder är dyrare, kommer i konflikt med gällande lagar och miljömål, eller intecknar ej utvecklad teknik. Utredningen anger vinsten till 20%, vilket nog är riktigt för de allra bästa fröproducerande plantagerna idag.  Men de nya fröplantagernas genetiska vinst är inte statisk utan ökar med kanske 0.4% per år, eftersom Sverige har ett långsiktigt förädlingsprogram. Fröplantager och förädlingen kan bli effektivare genom uppbackande forskning utöver den som skogsbruket delvis betalar vid Skogforsk. Exempelvis går en fjärdedel av vinsten förlorad för att vi inte förstår pollineringssituationen tillräckligt bra för att förhindra att hälften av pollineringen i plantagerna kommer från träd utanför. Skogmarken är över 20 miljoner hektar (skogsmarksbegreppet föreslås omdefinierat i propositionen, så jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva) och förnyas huvudsakligen med plantering.

Propositionen verkar förmoda att många skogsägare föredrar oförädlat frö framför förädlat och vill satsa på ökad upplysning. Jag tror detta problem numera blivit ganska marginellt och att de flesta markägare redan idag är tillräckligt upplysta och att det är besvärligt att nå resten. Huvudorsaken till att fröplantagefrö inte används fullt ut är att det inte finns tillräckligt med plantager, och det har sina risker med alltför intensiv uppifrån styrd propaganda för något, även om nästan alla är överens om att det är bra, och tillräckligt med plantager kommer snart att vara anlagda. Propositionen verkar vilja öka utbytet av granfröplantagerna på direkten. Det är tekniskt möjligt med blomningsstimulerande hormonbehandlingar, men detta strider nog mot regelverken och uppfattas nog som dyrt och omständigt. Insekter sänker nog granfröproduktionen med 35% och detta kanske kan minskas men det finns många arter och de är inte lätta att komma åt och relevant forskning pågår redan. Forskning som ger genetiskt bättre plantager är verksammare på sikt, fröproduktionen är relativt lätt att öka med en större areal. Det är tekniskt möjligt att omedelbart öka produktionen med 20% för gran i en del områden genom att använda sticklingsförmering utgående från speciellt bra men knappt frö. Detta går biologiskt och tekniskt, men skogsbruket tycker inte det är värt en krona mer per planta.

Salix intensivodlingar är föremål för omfattande forskning med flera forskare involverade sedan Gustaf Sirén lanserade idén för 40 år sedan. Trots detta används det idag inte på mer än 15000 hektar och detta är eftersom det subventioneras. Det är möjligt att få hög produktion genom intensivodling av andra trädslag (hybridasp, poppel). Den marginella användningen av intensivodling beror på faktorer som viltskador, hög anläggningskostnad, konkurrerande vegetation och behov av hägn, och det är svårt att komma ifrån med utredningar.

Utnyttjande av den befintliga skogsmarken inklusive konvertering av åkermark till konventionell skogsmark är en hundra gånger större fråga än intensivodlingen. SLU borde ägna mycket mer resurser åt huvuddelen av skogsmarken än den förhållandevis lilla intensivodlingssektorn.

SLUs skogsgenetik borde eftersträva uppbackande forskning till skogsträdsförädlingen och massproduktion av förädlat material utan att det blir överdrivet futuristiskt, abstrakt eller grundläggande, och samtidigt ge samhället underlag för att bedöma konsekvenser av den ökade användningen av förädlat material, samt genetiskt status och utveckling av våra skogar, och en stor del av denna forskning borde vara verklighetsnära.

Anläggning och drift av skogsfröplantager betalas till 100 % av skogsbruket. Detta fast en stor del av merproduktionen kommer mycket långt fram i tiden och att det inte går att säga vem som får del av nyttan, det är huvudsakligen de framtida innevånarna i det geografiska området Sverige som helhet. Det visar vilken framtidstro, samhällsansvar och vilja att bygga upp det framtida Sverige markägarna har, trots det oerhört långa tidsperspektivet! Det är väl sånt vi borde använda skattepengar till, att bygga upp det fysiska Sverige! Men när markägarna nu bjuder på detta, borde staten ivarjefall kunna bjuda till med lite statsfinansierad forskning, dvs några forskare vid SLU. Ett uppslag till en motionär vid riksdagsarbetet med propositionen.

Pingat på Intressant

Läs även medias och andra bloggares åsikter om regeringen, skogspolitik, miljö, skog, SLU

Trämytologi

Thomas Nilsson, Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Det finns många myter om trä, men inga om plast. Detta beror på att trä har utnyttjats som material sedan urminnes tider, ett material som varje människa kunde använda. Plast däremot, är ett nytt material, vars industriella framställning få människor har kunnat ha synpunkter på. Myterna om trä handlar främst om beständighet mot röta. Många myter finns samlade i en skrift utgiven 1982 av Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet. Skriften utges vara en orientering om traditionellt svenskt virkeskunnande. Uppgifterna är hämtade ur Nordiska museets frågelista ”Virke och virkesbehandling” samt ur äldre byggnadsläror. Man får veta att virke bör avverkas under en viss månfas eller på en extra kall vinterdag. Då får virket en överlägsen beständighet. Ännu idag citeras delar av skriften när man vill få stöd för sin uppfattning, speciellt när det gäller virkets beständighet mot röta. Många myter lever alltså kvar ännu idag och nya tillkommer. Jag träffade för några år sedan några italienska arkitekter, som på fullt allvar menade att månfasen vid avverkningen hade en avgörande betydelse för virkets beständighet. Man visste dock inte vilken månfas som var mest beständighets-främjande.

Enligt en modern myt, som till del skapats av forskare vid SLU, är lärkkärna mycket beständig, så beständig att den kan ersätta tryckimpregnerat virke. Helst ska det vara sibirisk lärk. De vetenskapliga studier som gjorts visar att såväl furu- som lärkkärna är måttligt beständiga och vida underlägsna tryckimpregnerat virke. Lärkentusiasterna har nämnt olika konstruktioner vars höga ålder bevisar lärkkärnans överlägsna beständighet. Frånvaron av referensmaterial, dvs identiska konstruktioner i andra träslag gör det svårt att bedöma bevisvärdet. Dessutom har ofta ett omfattande byte skett av delar som ruttnat eller på annat sätt förstörts. Det är känt att omfattande reparationer skett av de norska stavkyrkorna.

Venedig är byggd på miljontals pålar. Lärkentusiasterna hävdar att de huvudsakligen består av lärk och att dessa visat sig mycket beständiga. De som vill föra fram ett annat budskap säger att Venedig står på alpålar, som därmed måste vara beständiga. Sanningen om Venedig är att pålarna består av ett flertal träslag, bl a lärk och al, men också alm och poppel. Förmodligen använde man de träslag som fanns närmast tillhands. De undersökningar som gjorts av Venedigs pålar visar att flertalet, oavsett träslag, är i dåligt skick beroende på bakterieangrepp.

Uppgifterna om alvirkets beständighet är intressanta. I en i år utgiven  bok, ”Svenska träd” författad av Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf, kan man läsa följande om alveden: ”Den rötskadas och förstörs på land, speciellt vid fuktigt klimat. Under vatten är veden däremot mycket hållbar och användes förr till vattenledningar och pålningsarbeten. I boken ”Träd i marker och myter” skrev Jan Danielsson (2002) följande: ”Alvirket är visserligen obeständigt om det utsätts för luft. Men i vatten och framför allt i dy har det stor beständighet. Förr gjorde man vattenledningar av urholkade alstockar och virket har ibland använts för pålningsarbeten, när det gäller att förstärka marken inför byggnation. Den sägenomspunna staden Venedig lär till stora delar vila på stockar av al”.

I flertalet populärvetenskapliga böcker kan man läsa liknande påståenden. Även i mer vetenskapliga böcker kan man också läsa om alvirkets beständighet under vatten. Att det finns så många samstämmiga uppgifter tyder väl på att uppgifterna är sanna, eller? Jag har förgäves sökt efter vetenskapliga studier som kan bekräfta uppgiften om alens höga beständighet under vatten. I våra studier av arkeologiskt vattendränkt trä har vi ibland undersökt al. Alen har alltid varit lika rutten som asp, björk, bok och lind. De enda träslag som klarat sig någorlunda mot röta är kärnved av furu och ek. Våra observationer tyder på att alens höga beständighet under vatten är en myt.

Det är inte så svårt att gissa hur myten uppkommit. Alvirket är lättillgängligt, relativt mjukt, lätt att bearbeta och urholka. Det kom därför att användas för vattenledningsrör och pålar. Virket hamnade därför ofta i vattendränkta miljöer. Eftersom man här oftast använde al, fanns det aldrig andra träslag att jämföra beständigheten med. Hade man använt andra träslag hade man nog också sett att de var lika eller till och med mer beständiga som alvirket. Eftersom det handlade om praktisk användning av virke, gjordes sannolikt aldrig någon grundlig analys av virkets tillstånd. Virket låg där väldigt länge och såg friskt ut. Senare forskning har visat att allt trä ruttnar mycket långsammare under vatten än på land. Detta beror på att de mest aggressiva rötsvamparna inte kan angripa trä under vatten. I denna miljö är det istället mikrosvampar och bakterier som orsakar rötan. Jämfört med landmiljön går nedbrytningen därför mycket långsamt. Den nedbrutna vedsubstansen ersätts med vatten, vilket gör att virket ser ut som friskt virke. Det är först när man provar hårdheten med en kniv eller liknande som man finner att virket är ruttet.

En forskare måste alltid vara kritisk och ifrågasättande. Det bör även författare av populärvetenskapliga skrifter vara. Utan kritisk granskning får många myter ett nästan evigt liv.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om lärk, skogsbruk, populärvetenskap, myter, virke, SLU

Naturskydd och skogsbruk

Av Johan Bodegård ArtDatabanken, SLU i Uppsala

Just nu pågår en debatt om naturreservatsskyddet av skogen som bl.a. initierats av att regeringen sagt att den vill ha en diskussion om nya alternativa former för skydd av naturvärden i skogsmark. Miljöministern menar att eftersom det är svårt att nå målen vill han utforska om större frivillighet kan ersätta en del av det statligt genomförda skyddet, bl.a. med ett finskt pilotprojekt för skogsskydd som modell. 

    ArtDatabanken, CBM och Institutionen för ekologi har skrivit till ministern och välkomnat en dialog om formerna för skydd. Vi har samtidigt uttryckt vår oro över att regeringen också föreslagit neddragningar av resurserna till skogsskydd trots att den fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar visar att det är ett av de mål som är svårast att nå. Skogsstyrelsen har också låtit utvärdera hur mycket skog som behöver skyddas av naturvårdsskäl och kommit fram till att målet tvärt om behöver höjas. Det är i linje med vad det vetenskapliga underlaget till miljömålet från början sa. I ett längre perspektiv (40 år) behöver 9-16% av skogsmarken undantas från rationellt skogsbruk, beroende på hur väl miljöanpassningen av skogsproduktionen och de frivilliga avsättningarna genomförs.

    Vi menar att formen för skydd är underordnad resultatet och har därför inget emot en diskussion om alternativ till naturreservat, men det är rimligtvis inte rätt att börja med att minska resuserna innan alternativa skyddsformer prövats ur miljösynpunkt och bedömts om de är kostnadseffektivare än nuvarande metoder.

Det skulle vara värdefullt att pröva nya skyddsformer som på ett aktivt sätt involerar markägarna som t ex förvaltare av landskapsavsnitt där vissa områden delvis eller helt undatas från skogsbruk och som får statliga medel men förvaltningen ligger kvar hos brukarna. CBM har inom ramen för forskningsprogrammet Naturvårdskedjan redan delvis jobbat efter dessa linjer, bl a i samarbete med LRF-skog.

        Statskontoret har också nyligen gjort en utvärdering av hur väl och vilka förutsättningar myndigheter har att uppfylla uppsatta miljömål för skog. Däremot saknas en övergripande vetenskaplig utvärdering av såväl ekologisk effektivitet som kostnadseffektivitet av olika skyddsformer, både formella och frivilliga avsättningar. Eftersom formellt skydd utgör en mindre del av skogslandskapet bör de skyddade områdena ses i ett större sammanhang där hela skogslandskapet ingår, dvs inkl produktionsskogen och naturhänsynen. De ekologiska effekterna av naturhänsyn och frivilliga avsättningar är särskilt viktigt att värdera, både med avseende på deras kvalitet och långsiktighet.

    Mot bakgrund av att ett organiserat arbete med områdesskydd och naturvårdshänsyn i skogsbruket har bedrivits i ungefär 15 år är det hög tid att också vetenskapligt värdera om metoderna ger det resultat som var avsett. Behovet av en sådan analys är än mer påkallat mot bakgrund av att klimatförändringar kan komma att ändra förutsättningarna för arter och ekosystem på ett sätt som är svårt att överblicka. Även  utvecklingen av skogsbrukets metoder och marknadens nya krav på skogsråvara, liksom andra anspråk på skogen som friluftsliv, turism och jakt, är viktiga faktorer som behöver vägas in i arbetet med att förvalta skydda skogliga naturvärden.

Download brev_till_miljministern_071015.doc

Pingat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om naturvård, skogsbruk, miljö, ArtDatabanken, Miljöministern, forskning, vetenskap

Framtidens skogsbruk eller… miljörörelsen är utbränd!

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Majs som odlas idag är en produkt av 300 växtgenerationers riktad växtförädling. Inom skogsbruket har förädlingen pågått i två generationer, och just nu pågår anläggningen av fröplantager inför den 3:e generationen. Om 20-30 år kan vi utvärdera resultatet av vad som görs idag. Därför är det också relevant att föra en diskussion om framtidens skogsbruk, för denna omgång är den första inom barrträdsförädlingen där urvalet delvis sker med hjälp av moderna bioteknologiska metoder. Vi har diskuterat detta ämne tidigare på forskarbloggen och i veckan som gick hade Sveriges radio P1 västerbotten ett program där Professor Ove Nilsson från UPSC och SLU i Umeå och förklarar hur han ser på framtidens skogsbruk. I programmet uttalar sig även Bernt-Erik Nordenström från Naturskyddsföreningen och han hävdar att miljörörelsen närmar sig gränsen för utbrändhet i skogsbruksfrågan.

Andra bloggar om: miljö, skogsbruk, bioteknologi, vetenskap

Att bekämpa granbarkborren eller ej?: Det är frågan! Eller hur man väljer mellan pest och kolera.

2006 uppskattades mängden dödade träd till ca. 1,5 miljoner m3 samt att ca. 1 miljon m3 vindfällen med granbarkborre i låg kvar efter Gudrun. I dessa träd har producerats i storleksordningen 20 miljarder granbarkborrar som delvis övervintrar under barken och delvis i marken.

Den senaste stormen Per har levererat ytterligare 12 miljoner kubikmeter, mest granved,  både i och utanför ”Gudrun”-området.

Nu finns det en stor oro bland skogsägare att ytterligare träd dödas sommaren 2007 samt att kvarliggande virke blir förstört av insekter och blånadssvampar, dvs. att virket inte kan säljas till fullt timmerpris utan får levereras som massaved till ett lägre pris.

Kvarliggande virke och angripna stående träd kan dessutom producera nya granbarkborrar till 2008.

För att rädda virkeskvaliteten i en situation då det finns mycket barkborrar måste vindfällen upparbetas och köras ut ur skogen innan svärmningen börjar. I praktiken måste man ta ut träden redan innan de randiga vedborrarna flyger vilket kan inträffa redan i mars eftersom att dessa barkborrar kan börja svärma så tidigt.

Hur många  träd som dödas av granbarkborre  i sommar beror på antalet baggar, trädens motståndskraft och vädret under svärmningen. Om vädret är varmt och vindstilla kan granbarkborrarna  samordna angreppen på stående träd. Blir sommaren varm gynnas också en upprepad svärmning av föräldradjuren, så kallad syskonkullsvärmning. En del av den nya generationen kan svärma och angripa träd istället för, som normalt är, gå till övervintring.

Den sextandade barkborren, som alltid finns i stor mängd i granskogsrika trakter koloniserar grenar, toppar, obarkat virke, vindfällen och träd som granbarkborren dödat. Starkt stressade träd kan den sextandade barkborren också angripa och slutgiltigt döda.

För att minska risken för skador av granbarkborre och sextandad barkborre förebygger man genom att begränsa mängden yngelmaterial (skogsvårdslagen) samt att genom röjning och gallring uppnå maximal vitalitet hos träden. Hit kunde man också lägga andra åtgärder som val av trädslag och trädslagsblandning med syfte att minska koncentrationen av grov granskog över stora arealer.

Bekämpning av dessa barkborrar är väsentligt svårare att genomföra i praktiken. Man kan uppsöka träd med granbarkborrar i (både stående och liggande), avverka eller på annat sätt omöjliggöra att baggarna förökar sig eller kan sprida sig. Särskilt effektivt är det att göra detta direkt efter svärmningen på försommaren och snabbt ta ut träden. Då följer föräldradjuren med och kan inte göra syskonkull eller få någon avkomma. Vidare finns förhållandevis få fiender i träden i detta tidiga skede. För att genomföra detta erfordras en snabb, samordnad insats på merparten av den drabbade skogsarealen.

Invändningarna från praktiken är många. Det finns inte kapacitet att genomföra detta på den korta tid som står till förfogande är den vanligaste invändningen.

I denna situation söker man alternativa vägar med syfte att minska mängden  granbarkborrar parallellt med att angripna träd avverkas och tas ut ur skogen.

Alternativen är olika metoder för att fånga bort så många granbarkborrar som möjligt till en rimlig kostnad.

---------------

Här finns två stora frågetecken – Effekten av insatta åtgärder? Minska risken för ytterligare ståndskogsangrepp borde vara ett mått på effekt. Rimlig kostnad? Att avverka och transportera ut angripna träd och spridda färska vindfällen är dyrt! Men om nu ett katastrofläge skisseras med miljardförluster i utsikt – borde då inte motåtgärder få kosta?

Alternativen då? Massfångst med fångstvirke, fångstträd, rullande fångstdrivning med eller utan syntetiska feromoner och insekticider, feromonfällor, avskräckningsmedel etc. Metoder som initialt kan kännas lockande att använda sig av. De är konkreta, de kan kostnadsberäknas, de fångar många granbarkborrar…….

Om det är så att vi nöjer oss med att fånga 2 miljarder granbarkborrar och dessa (rent teoretiskt) inte dödar träd, då ”räddar” fångstinsatsen 200 000 granar från att dödas så har vi möjligheter att räkna på vad insatsen gav i form av effekt.

Detta resonemang innebär att vi tillägnar oss synsättet, att om inget görs och det blir skador beror dessa på utebliven bekämpning och om en bekämpning genomförs och det resulterar i inga skador då är allt frid och fröjd – oavsett bekämpningens verkliga effekt. Om det däremot inträffar skador blir slutsatsen att – hade inget gjorts hade skadorna blivit ännu större!

Vilka slutsatser drar man då om inget görs och skadorna ändå uteblir?

Alla insektshärjningar upphör efter en tid vare sig människan gör något eller ej.

Är det inte uppenbart att man måste jämföra områden med och utan bekämpning för att få svar på dessa frågor och inte fortsätta att leva i tron?

Så länge vi inte har studerat och mätt effekten av insatta åtgärder på granbarkborrens dynamik och förmåga att kolonisera och döda träd med förståelse av rumsliga faktorer (både borrar och träd) och väderleksfaktorer (påverkar både borrar och träd) samt naturliga fienders betydelse för dynamiken, kommer användningen av massfångståtgärder att vara omgivna av frågetecken. Och en del av metodernas avigsidor ska då vägas mot oklar effekt på granbarkborren.

Om många vindfällda träd efter stormen Per förblir liggande i sommar kommer dessa att i hög grad koloniseras av barkborrar och effekten av massfångstinsatser att påverkas negativt eftersom vindfällda granar koloniseras av granbarkborrar istället för att fångas. Detta gör osäkerheten kring massfångst än större.

Men vad göra?

Sök- och plock har stora fördelar i termer av bekämpningseffekt. Om insatserna kunde tillämpas på 80 % av ytan/volymerna innebär att en eller två milj m3 stående/liggande, angripna träd ska ut och att några miljoner m3 granvindfällen ska ut.

På de angripna träden har barken i många fall redan trillat bort och i den bark som sitter kvar finns drygt hälften av borrarna, resten finns i förnan. Totalt handlar det förmodligen om ett antal 100 tusen m3 som kan tas ut med ett hyfsat uttag av granbarkborrar. Men avsevärda mängder borrar finns i marken. Några miljoner m3 färska vindfällen då? Här finns virkesvärden att rädda. Jag antar att mycket av kvarlämnade vindfällen kommer att angrips av barkborrar och därigenom förlorar i värde. Timmerpriserna är höga nu! Uppföljande sök- och plock måste därefter göras under hela sommaren.

Om detta ska fungera måste upparbetningen samordnas under den tid som står till förfogande. Under hösten 2005 hoppade aktörerna upp, det ena företaget det andra och deklarerade att nu var man färdig med upparbetningen av vindfällen som Gudrun fällde! Någon aktör fick städa i eget bo och var ändå inte färdig när granbarkborrarna började flyga 2006. Borde det inte vara möjligt den här gången att hitta en gemensam strategi med mål att optimera Sök och plock samt upparbetning av nya vindfällen efter Per?

Att använda insekticidbehandlat fångstvirke med stor arbetsinsats och oklar effekt istället för att lägga krutet på att få ut dyrbart virke låter otidsenligt!

Kontaktperson:

Åke Lindelöw, fältentomolog

Institutionen för ekologi, SLU

Tfn: 018-672337

Ake.lindelow@entom.slu.se

www.entom.slu.se

Se även artikel om detta i DN den 23/1-07

Av Åke Lindelöw, fältentomolog, Institutionen för ekologi, SLU Uppsala

Familjeskogsbruket lever - och är viktigt för industrins råvaruförsörjning!

Av Ola Lindroos, Inst för skoglig resurshushållning och geomatik, SLU, Umeå

Med självverksamt familjeskogsbruk menas det arbete som skogsägaren eller dess medhjälpare (till exempel familjemedlemmar) utför på den egna skogsfastigheten. Minskade mängder levererat virke och storskogsbrukets överlägsna effektivitet har av många tagits som signaler på att självverksamheten var på väg att dö ut. Självverksamt skogsarbete utgör trots detta hälften av den årliga praktiska skogsarbetstiden och står tyvärr också för större delen av olyckorna.

Enkätudersökningar visade att självverksamt skogsarbete och även vedupparbetning (kapning, klyvning etc.) är vanligt förekommande, och inga tecken tyder på en minskning inom den närmsta tiden. Minst 215 000 skogsägare, det vill säga 66 procent, utförde självverksamt skogsarbete i form av avverkning, utkörning, plantering eller röjning. De som var självverksamma skilde sig åt från dem som inte var det, bland annat genom lägre ålder och större andel män. För vedarbetet så var antalet olyckor högt i förhållande till nedlagd arbetstid (51 olyckor per miljon timmar). Just arbetstiden förklarade mer av olycksförekomsten än antal aktiva personer, kön och ålder. Arbete med hydraulklyv var överrepresenterat i olycksstatistiken.

Skogsägarnas engagemang i praktiskt skogsbruk spelar en viktig roll för att förse skogsindustrin med skogsråvara från privatägd skogsmark. Men ännu viktigare är självverksamheten genom att den förstärker skogsägarnas uppfattning om att skogen kan nyttjas som en uthållig råvarukälla. Vedeldning är en ouppmärksammad drivkraft till att skogsskötselåtgärder som till exempel röjning utförs. Självverksamheten bör därför uppmuntras. Ytterligare uppmärksamhet borde ägnas åt verksamheten och dess speciella förhållanden för att kunna förbättra effektiviteten och säkerheten.

Läs mer i avhandlingen Efficiency and Safety in Self-employed Family Forestry http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001287/

Hotfulla borrar!

Av Åke Lindelöw Inst för Entomologi, SLU Uppsala

Att många insekter har en stor förmåga att föröka sig mångfalt om betingelserna är de rätta är ett välkänt faktum. Granbarkborren som våren 2005 erbjuds ett överflöd av yngelmaterial i form av färska vindfällda granar i soliga lägen förökade sig under sommaren med en faktor 10-20. Dvs att antalet barkborrar i nästa generation - den som övervintrar och svärmar (flyger) året därpå. Under vintern sker en avtappning av barkborrarna då träd med övervintrande barkborrar avverkas och transporteras ut ur skogen. Hur stor denna reduktion varit fram till flygningen startade 2006 är svårt att uppskatta - men en rimlig skattning är att populationsökningen blir runt 5 från 2005 till 2006. Under sommaren 2006 utnyttjar granbarkborrarna vindfällda granar som fortfarande ligger kvar och som är lämpliga - förökningen i dessa är av samma storleksordning som 2005 dvs. 10-20.
Dessutom har stående träd koloniserats med en förökning som är lägre men i gengäld har en ny generation utvecklats. Antalet baggar kommer att reduceras under vintern på samma sätt som ifjol som ett resultat av upparbetning och uttransport av träd med barkborrar i samt andra dödlighetsfaktorer. Sammantaget kan mängden granbarkborrar ha ökat från en initialt låg nivå våren 2005 till en nivå som ligger 20-30 gånger högre när de börjar svärma 2007.
Denna förhöjda nivå utgör en stor risk för att stående träd angrips under 2007. Om ingen stormfällning sker är baggarna hänvisade till de stående träden. Eftersom de endast lever en sommar och får bara en chans försöker de angripa de stående träden. Nu finns det många träd som försvagats av rotryckthet som en effekt av stormen och av torka/värme under högsommaren. Om nu väderleken under svärmningen i maj är gynnsam för granbarkborrarna kan de lättare samordna angreppen på de stående träden och hur många träd som då dödas beror av antalet baggar/trädens motståndskraft och väderleken under svärmningen.