forskarbloggen

Hurra för vår jordbruksminister!

Sten Stymne
Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp

Ovanstående rubrik är kanske förvånande för att komma från en SLU anställd då jordbruksdepartementet varit njugg mot SLU i den senaste budgeten. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson har kommit med uttalanden som är mycket viktigare och positivare för världens jordbruk och de svältande massorna än anslag till SLU. Jag har i över tjugo år försökt framföra samma synpunkter som Erlandsson nu gör, men praktiskt taget ingen har tagit upp tråden, allra minst någon politiker, utan man har lagt ut dimridåer och givit allmänheten ren desinformation. Vad är det då för sensationellt han nu säger? Jo, att världens fattiga är fattiga p.g.a. Europas och USAs gigantiska subventioner av sin jordbruksnäring med dumpning av jordbruksprodukter på världsmarkanden, ofta långt under produktionskostnaderna. Därmed har de ryckt undan mattan för utvecklingen av jordbruket i den fattiga delen av världen.
Lyssna till Lördagsintervjun med Eskil Erlandsson. 

Nu pågår en intensiv debatt om användning av biodrivmedel från jordbruksprodukter och det hävdas att det drivit upp priserna på livsmedel och hotar att orsaka omfattande svältkatastrofer. FNs sändebud i matfrågor, Jean Seagler, har t.o.m. kallat användningen av jordbruksprodukter för energiändamål för ’ett brott mot mänskligheten’.  Man kan undra vem eller vad som ligger bakom denna totala desinformationskampanj.

Först skall vi fastslå att de snabbt ökande priserna på jordbruksprodukter är ett verkligt  problem för de fattiga i tredje världens städer som varit vana med dumpade importerade produkter och för de hjälporganisationer som nu får betala dubbelt så mycket för sina matsändningar. Men på sikt är de ökade priserna på jordbruksprodukter det mest glädjande som hänt Tredje världen. Tre fjärdedelar av befolkningen i de fattiga länderna lever på jordbruk och de har inte haft möjlighet att konkurrera med de  dumpade jordbruksprodukterna från USA och Europa och således har det inte funnits något incitament att utveckla denna näring. Man har tvingats fokusera sig på vad vi i den rika delen av världen inte kan producera så som kaffe, te och kakao med en överproduktion och fallande priser som följd. Kaffe och kakaopriserna har i absoluta kronor nästan varit oförändrat i 20 år i Sverige vilket i reala termer betyder att de blivit fem gånger billigare. Medan världens mest produktiva sockerrörsfält legat för fäfot i Sydafrika har Daniscos betsocker från Europa, med produktionskostnader minst tre gånger sockerrörets, stått på hyllorna i snabbköpen i detta land. Idag är det annorlunda för nu skriker värden efter socker och andra jordbruksprodukter och de fattiga länderna kommer att utveckla sin näring och därmed få det välstånd som förut förvägrats dem från oss. Det låter drastiskt att säga det, men det är faktiskt så att svenska bönder har gödslat sina åkrar med de fattiga massorna i den Tredje världen.

Som Eskil Erlandsson påpekar i sin intervju, det kommer att ta en viss tid för de fattiga länderna att öka sin produktion och därmed möta efterfrågan, men att öka jordbruksproduktionen är det absolut enklaste sättet att öka välståndet för de flesta fattiga länder. Det finns gott om duktiga bönder medan andra näringsgrenar är oftast rudimentära. Vi kan redan se hur länder som Argentina och Brasilien de senaste åren radikalt förbättrat sina ekonomier genom de ökade priserna och den kraftigt ökade produktionen av jordbruksprodukter. Jag är övertygad om att många fattiga länderna som idag har ett mycket outvecklat jordbruks om några få år kommer att vara betydande exportörer av jordbruksprodukter. Ukraina som en gång var Europas kornbod kommer snart att åter igen bli en av de ledande jordbruksexportörerna i världen. Sedan är det en politisk fråga om de pengar som strömmar in kommer lantarbetarna och investeringar till del och här gäller det för våra fackföreningar att vara aktiva internationellt med blockader och sympatistrejker mot arbetsgivare som inte vill dela med sig av sitt överflöd eller regeringar som struntar i sitt lands utveckling och skor sig själva.

Men hur är det nu med biobränslena? Är det vettigt att använda jordbruksprodukter till detta?
Jag har förut svarat nej  på den frågan (se Tänka grönt eller tanka grönt på denna blogg) av den enkla anledningen att även om vi avsätter hela världens jordbruk så kan vi inte ersätta mer en halva behovet för transportbränslen, och då har vi inget att äta. Alltså, jordbruket kan inte annat än marginellt bidra till att ersätta den fossila oljan för energiändamål. Men jag tvivlar starkt på att dagens produktion av biobränslen från jordbruksprodukter mer än marginellt påverkat jordbrukspriserna. Endast 1% av jordens åkerareal används idag till biobränslen. Det som framförallt drivit upp priserna är den stora efterfrågeökningen i Indien och Kina, vilket inte minst beror på en ökad animaliekonsumtion och naturligtvis ytterst beror på den ökade köpkraften och välståndet i dessa länder. Det är inte heller så att felslagna skördar p.g.a. klimatförändringar lett till ökade priser. Förra året kunde världen inhösta den största spannmålsskörden någonsin.

Finns det då inte  risk att vi även på sikt hamnar i en bristsituation i livsmedelsproduktionen? Den finns, om man inte begränsar den yta man avsätter till biobränslen då behoven där är omättliga. Däremot tror jag inte att det är något problem att föda jordens befolkning då stora delar av den jordbruksmark som finns idag är underutnyttjad. Bara som exempel, Brasilien räknar  med  att där finns minst 30 miljoner hektar ( 12 gånger Sveriges jordbruksareal) betesmark som kan läggas under plogen och Europas har haft 10% av sin areal i träda. Så mitt råd till ägarna till flexifuel bilarna som går på sockerrörsetanol är: Tanka etanol med gott samvete, du gör både brasilianarna och klimatet en tjänst. Men tänker du köpa en ny bil skulle jag råda att köpa en snål diesel med partikelfilter som drar hälften så mycket bränsle som din gamla bensinbil fast har samma prestanda i väntan på att plug-in elbilar med bättre räckvidd kommer.

En sak till: Trots att Tredje världen nu kan få rimligt betalt för sina jordbruksprodukter sker inte konkurrensen på lika villkor med europeiska bönder som ju får direktstöd från EU för sin odling. Det behöver dom inte med dagens priser, dom klarar sig ändå även om bönderna i Uganda och Sydafrika kommer att tjäna mer än dem. Bort med allt jordbruksstöd i EU,- det är den bästa U-hjälpen!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, bioenergi, Eskil Erlandsson, ekot, SLU,

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

En Skogspolitik i takt med tiden

Av Dag Lindgren, Inst för skoglig genetik och växtfysiologi SLU i Umeå

Regeringen har utarbetat en skogsproposition, som är det viktigast skogliga regeringsdokumentet på 15 år. Det finns anledning för SLUs skogsforskare att uppmärksamma detta dokument, jag ger några kommentarer.

Det är i huvudsak skön läsning för mig som arbetar med skog och tycker den Svenska skogen är en värdefull och utvecklingsbar resurs, och att det är något av det viktigaste vi som svenskar kan göra att lämna en bättre skog efter oss för kommande generationer, som lever i det geografiska området Sverige. Produktionshöjande åtgärder betonas. Eftersom skogsproduktion i princip bygger på uthållig cykling av vatten och luft är det i grunden ett mycket miljövänligt sätt att skaffa resurser. Skogsvårdslagen föreslås ändrad och inledsa med ”Skogen är en förnybar resurs”.

Jag är skogsgenetiker och skriver från det perspektivet. Det känns positivt att statuset på tillämpad forskning skall styrkas. SLU betonar för mycket ”excellence”, ”världsbäst”, ”high impact journals”, ”hög kvalitet” och dessa honnörsord har fått för stor vikt vid resurstilldelning. SLU borde ta stor hänsyn till verklighetsnära och med resultat som sektorn utanför SLU kan tillgodogöra sig och med resultat som är av betydelsefulla för Sveriges framtid på ett transparant sätt i ett rimligt tidsperspektiv och med rimlig sannolikhet att lyckas.

Vikten av förbättrat skogsodlingsmaterial framhävs. Skogforsk får resurser för ökad användning av förädlade material och SLU för utredning av intensivodling.

Skogsfröplantager är idag det enda sättet att massföröka förädlat material. Skogsfröplantager är i särklass det mest kostnadseffektiva sättet att höja Sveriges skogsproduktion på ett miljömässigt robust sätt. Andra metoder är dyrare, kommer i konflikt med gällande lagar och miljömål, eller intecknar ej utvecklad teknik. Utredningen anger vinsten till 20%, vilket nog är riktigt för de allra bästa fröproducerande plantagerna idag.  Men de nya fröplantagernas genetiska vinst är inte statisk utan ökar med kanske 0.4% per år, eftersom Sverige har ett långsiktigt förädlingsprogram. Fröplantager och förädlingen kan bli effektivare genom uppbackande forskning utöver den som skogsbruket delvis betalar vid Skogforsk. Exempelvis går en fjärdedel av vinsten förlorad för att vi inte förstår pollineringssituationen tillräckligt bra för att förhindra att hälften av pollineringen i plantagerna kommer från träd utanför. Skogmarken är över 20 miljoner hektar (skogsmarksbegreppet föreslås omdefinierat i propositionen, så jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva) och förnyas huvudsakligen med plantering.

Propositionen verkar förmoda att många skogsägare föredrar oförädlat frö framför förädlat och vill satsa på ökad upplysning. Jag tror detta problem numera blivit ganska marginellt och att de flesta markägare redan idag är tillräckligt upplysta och att det är besvärligt att nå resten. Huvudorsaken till att fröplantagefrö inte används fullt ut är att det inte finns tillräckligt med plantager, och det har sina risker med alltför intensiv uppifrån styrd propaganda för något, även om nästan alla är överens om att det är bra, och tillräckligt med plantager kommer snart att vara anlagda. Propositionen verkar vilja öka utbytet av granfröplantagerna på direkten. Det är tekniskt möjligt med blomningsstimulerande hormonbehandlingar, men detta strider nog mot regelverken och uppfattas nog som dyrt och omständigt. Insekter sänker nog granfröproduktionen med 35% och detta kanske kan minskas men det finns många arter och de är inte lätta att komma åt och relevant forskning pågår redan. Forskning som ger genetiskt bättre plantager är verksammare på sikt, fröproduktionen är relativt lätt att öka med en större areal. Det är tekniskt möjligt att omedelbart öka produktionen med 20% för gran i en del områden genom att använda sticklingsförmering utgående från speciellt bra men knappt frö. Detta går biologiskt och tekniskt, men skogsbruket tycker inte det är värt en krona mer per planta.

Salix intensivodlingar är föremål för omfattande forskning med flera forskare involverade sedan Gustaf Sirén lanserade idén för 40 år sedan. Trots detta används det idag inte på mer än 15000 hektar och detta är eftersom det subventioneras. Det är möjligt att få hög produktion genom intensivodling av andra trädslag (hybridasp, poppel). Den marginella användningen av intensivodling beror på faktorer som viltskador, hög anläggningskostnad, konkurrerande vegetation och behov av hägn, och det är svårt att komma ifrån med utredningar.

Utnyttjande av den befintliga skogsmarken inklusive konvertering av åkermark till konventionell skogsmark är en hundra gånger större fråga än intensivodlingen. SLU borde ägna mycket mer resurser åt huvuddelen av skogsmarken än den förhållandevis lilla intensivodlingssektorn.

SLUs skogsgenetik borde eftersträva uppbackande forskning till skogsträdsförädlingen och massproduktion av förädlat material utan att det blir överdrivet futuristiskt, abstrakt eller grundläggande, och samtidigt ge samhället underlag för att bedöma konsekvenser av den ökade användningen av förädlat material, samt genetiskt status och utveckling av våra skogar, och en stor del av denna forskning borde vara verklighetsnära.

Anläggning och drift av skogsfröplantager betalas till 100 % av skogsbruket. Detta fast en stor del av merproduktionen kommer mycket långt fram i tiden och att det inte går att säga vem som får del av nyttan, det är huvudsakligen de framtida innevånarna i det geografiska området Sverige som helhet. Det visar vilken framtidstro, samhällsansvar och vilja att bygga upp det framtida Sverige markägarna har, trots det oerhört långa tidsperspektivet! Det är väl sånt vi borde använda skattepengar till, att bygga upp det fysiska Sverige! Men när markägarna nu bjuder på detta, borde staten ivarjefall kunna bjuda till med lite statsfinansierad forskning, dvs några forskare vid SLU. Ett uppslag till en motionär vid riksdagsarbetet med propositionen.

Pingat på Intressant

Läs även medias och andra bloggares åsikter om regeringen, skogspolitik, miljö, skog, SLU

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

SLU:s Open Access-policy

Av Urban Ericsson, bibliotekarie och samordnare för e-publicering, SLU

På många svenska universitet och högskolor har man än idag rekommendationer om Open Access-publicering. SLU blir det sjunde lärosätet i Sverige som beslutat om en allmän Open Access-policy (se Beslutsprotokoll Dnr SLU ua 11-474/08), övriga är Blekinge tekniska högskola, Gymnastik- och idrottshögskolan, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Jönköping, Lunds universitet och Stockholms universitet.

Det finns i huvudsak två sätt att publicera sig Open Access:
1. Publicera i en Open Access-tidskrift.
2. Deponera en kopia av en publicerad artikel i ett öppet arkiv (t.ex. Epsilons öppna arkiv: http://epsilon.slu.se/).

Länge har det funnits en uttalad kritik inom forskarsamhället mot hur vetenskap kommuniceras. I tidigare inlägg på Forskarbloggen har man lyft fram orimligheten i att forskare som både producerar och värderar vetenskapen ändå är tvungna att så att säga "köpa tillbaka" vetenskapen från förlagen genom höga prenumerationskostnader (se Anna Olssons inlägg Publiceringsetik - ur vilken synvinkel?). Open
Access-initiativen i början av 1990-talet växte fram delvis som ett svar mot denna orimlighet. Men det handlar också om förbättrade kommunikationsvägar för forskningen och som policyn lyfter fram: synlighet och tillgänglighet. Vill du veta mer Open Access kan du läsa mer på bibliotekets Epsilon-sidor om just Open Access och Peter Subers introduktionstext om detta publiceringssätt.

På biblioteket har vi både kunskap om och ett intresse för hur vetenskap kommuniceras och försöker skapa tjänster som kan vara till nytta för SLU:s forskare. Därför är jag nyfiken på om det från forskarhåll finns intresse av att medverka i diskussioner om nya sätt att kommunicera vetenskap och samtidigt vara med i utvecklingen av Epsilon som publiceringssystem. Hör gärna av dig till mig om du vill medverka i en referensgrupp där vi kan ha dessa diskussioner om den vetenskapliga kommunikationen och samtidigt försöka omsätta dessa tankar i praktiken genom att skapa ett så bra publiceringssystem (Epsilon) som möjligt.

Vad pengar kan användas till

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Den 26 december läste jag en artikel i Sydsvenska Dagbladet om hur äppleodlingarna på Balsgård riskerar att gå förlorade. Bland annat skrevs följande:

”Den unika samlingen med bland annat ettusen olika sorters äppelträd på Balsgård utanför Kristianstad riskerar att förfalla efter årsskiftet. Då har Nordens största odling av frukt- och bärsorter inte längre någon trädgårdsmästare.
Anledningen är brist på pengar inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Och interna motsättningar om vad de pengar som finns ska användas till.
– Medan de håller på och tjafsar kan träden gå under om vi inte längre kan sköta dem, säger Hilde Nybom som håller i verksamheten på Balsgård, en avdelning på SLU.

-------

- Det handlar om bortåt sjuhundratusen kronor för en tjänst och omkostnader för odling och maskiner. Vår budget inom SLU har dessutom skurits ner radikalt, så vi har inga andra pengar att skjuta till, säger Hilde Nybom.”

När jag läser detta kan jag inte låta bli att reflektera över hur man prioriterar inom SLU.

Den 21 november 2007 hölls en ståtlig fest i Uppsala för att fira att SLU fyllde 30 år. Jag hade tyvärr själv inte möjlighet att medverka på denna eleganta tillställning, men har fått höra hur trevligt det var med god mat för 1300 personer, lysande underhållning hela kvällen samt reseersättning för samtliga gäster som kom ditresta från Sveriges alla hörn.

Visst är det trevligt med fest. Men när ekonomin är lite tajt så måste man väl ändå hålla reda på prioriteringarna. Jag undrar, vem ska få lämna sin tjänst för att SLU ska kunna finansiera nästa års 31-årsfest? Vilket forskningsprojekt ska läggas ned för att vi ska kunna fira 35-årsjubileet med pompa och ståt? Mikael Wiehes ord ringer i mina öron:

”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står men flaggan den går i topp!”.

Forskaretik

Av Thomas  Nilsson, Prof., Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Forskarbloggen sägs vara till för en öppen debatt. När jag läser bloggen får jag inte intryck av att debatten varit särskilt aktiv. Det är kanske ändå en plats där man kan ställa frågor och kanske tom skriva av sig sin ilska. Just nu upplever jag SLU som en miljö inspirerad av Kafka. Man ställer frågor och krav, men möts av en solid tystnad. Jag skrev tidigare om hur vårt fältförsök förstörts och hur omöjligt det är att upprepa det, eftersom det pågått i 10 år. Jag går nästa sommar i pension efter 45 år på Skogshögskolan och SLU. Under alla dessa 45 år har jag aldrig upplevt att en forskare förstört en annan forskares försök. Det kan förstås ha inträffat utan att jag varit medveten om det. Debatter och strider har förvisso förekommit, men inte vandalisering.

Jag vet nu att det är en person på min tidigare institution som har förstört vårt fältförsök. Säreget nog anser han att det var helt i sin ordning. Det är värt att påpeka att varken personen eller institutionen ifråga har varit delaktiga i försöksplaneringen eller bidragit med medel till försöket. Ej heller har man haft någon insikt i syfte och tänkt hantering. Nu, nästan två månader efter upptäckten av vandaliseringen, har vi varken resultat eller material. 28 trästavar som ingick i försöket har olovligen bortförts.

Jag hade nog trott att prefekt för institutionen, dekanus för fakulteten, rektor för SLU eller juristen skulle reagera kraftigt på övergreppet. Så har inte skett. Istället möts jag av en kompakt tystnad. Varför? Man anser troligen att jag är bråkig och besvärlig. Visst är jag det, men med goda skäl. Jag efterlyser en förklaring och en ursäkt och vill dessutom ha ett skadestånd för övergreppet. Vill nu fråga bloggens läsare om vad de tycker: Är det rätt att reagera eller ska man spotta i nävarna och gå vidare?

Läs även andra bloggares åsikter om forskaretik, SLU, fältförsök, forskning,och utraderade fältförsök