forskarbloggen

Hur man ”vinner en debatt”

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Jag såg en debatt om GM-grödor på TV4 i morse mellan Miljöpartiets Carl Schlyter och professor i ekologi Torbjörn Fagerström. För mig som växtbiolog var det ingen tvekan om vem som hade de tyngsta argumenten. Fagerström resonerade lugnt och sakligt om åsikter baserade på vetenskaplig kunskap medan Schlyter sprutade ur sig en massa nyckelord som plockade publikpoäng men inte hade så mycket med verkligheten att göra. Dessutom satt Schlyter ibland och grimaserade när Fagerström talade och han avbröt vid något tillfälle.

 

Men trots mitt försök till nykter analys så syntes det mig att Schlyter hade ett visst övertag i debatten. Inte intellektuellt, dårakt inte, men snarare publikfriande.

 

En välinformerad lyssnare med specialkunskaper hör alla faktafel Schlyter kastade ur sig. Själv satt jag till exempel och skrattade högt åt en mening som han sade: ”Alla genetiska plantor är en identisk kopia av sig själv”. För det första är det en ren lögn att alla GM-växter är kloner och för det andra kan jag upplysa Schlyter om att alla levande organismer på vår planet är ”genetiska”. Till och med Carl Schlyter själv har en uppsättning gener i sina celler, vare sig han vill det eller inte. Men jag är rädd att större delen av svenska folket inte har kunskaper att se igenom Schlyters påhitterier, och det är väl det det handlar om när vi som forskare försöker redogöra för hur genetiken fungerar och vi får höra att ”forskarna bara pratar över huvudet på folk”. Men visst, så är det, genetiken är komplicerad och ofta svår att förstå. Och det är vi forskares ansvar att föra ut kunskapen till allmänheten om vad vi håller på med på laboratorierna och i växthusen.

 

Jag tror att de billiga poäng Schlyter plockade i debatten med Fagerström handlade om två saker: nyckelord och passion.

 

Att vinna en debatt handlar tyvärr sällan om att vara korrekt i sin verklighetsbeskrivning. Det handlar mer om att ständigt upprepa vissa nyckelord, som i Schlyters fall t.ex. ”ekologisk mat är godare”, ”konsumenter vill inte ha GMO”, ”GMO är monokultur” och ”GMO är riskfyllt”. Det behöver inte vara sant, folk kommer att tro på det ändå om de hör det tillräckligt ofta. Det handlar även om att visa passion, att visa att man inte har några egenintressen, att man är där och kämpar för folkets väl och ve och att ingenting får stoppa en, särskilt inte några torra, vetenskapliga argument som ingen begriper.

 

När det gäller dessa två saker, nyckelord och passion, så tycker jag att miljörörelsen har ett klart övertag gentemot oss som propagerar för genteknik i jordbruket. Som gammal fältbiolog som har röstat på miljöpartiet hela livet kan jag inte tycka annat än att det är synd.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, genteknik, jordbruk, miljö, miljöpartiet, språkbruk

Vasa du nu?

Av Daniel Lundberg, redaktör Forskarbloggen

En vetenskapsnyhet når ut

Det har väl inte undgått någon att verkligheten har hunnit ikapp det bärgade regalskeppet Vasa. Trävirket som hann med att ligga 333 år på botten av Stockholms hamn har utstått kemiska angrepp under en längre tid, något som givetvis studerats i detalj. Fredagen 26 september läggs ytterligare ett arbete till handlingarna då Gunnar Almkvist försvarar sin avhandling [1], kl. 10.15 i sal L i Undervisningshuset på Ultuna. För att inte gå händelserna i förväg tänkte jag inte diskutera innehållet i avhandlingen, utan överlåter detta till Gunnar. Istället tänkte jag ta tillfället i akt att kommentera den mediala uppmärksamheten som hans arbete fått för när det gäller Vasa då är alla intresserade! Nyheten dök upp inte bara på SLU:s hemsida med extra tilltagen plats igår [2], utan rapporterades även av Upsala Nya Tidning (UNT) samma dag [3]. Detta citerades av SVT Text under natten [3], samtidigt som Vetenskapsradion i P1 sände en skjutjärnsintervju med Gunnar morgonen efter [4]. Även Dagens Nyheter (DN) hade en kvartssida med nyheten imorse [5a] och listan fortsätter säkert att växa långt efter det att jag stannat till här.

Texternas variation

Texten som står att finna på SLU:s hemsida är, som sig bör, ett utförligt grunddokument. Avhandlingens innehåll gås igenom på ett korrekt sätt och tillhandahåller allt en utomstående journalist behöver för att bilda sig en mycket god uppfattning av problemställningen och kemin som avhandlingen bygger på. Även UNT:s rapportering håller hög kvalitet, kanske främst för att den bygger på det SLU skriver, och även en kort intervju med Gunnar. Det finns egentligen inget att klaga på SVT Texts version heller, då den tillåtna textmassan i detta format är ytterst begränsad. Vetenskapsradion ger en kort bakgrund och hinner även de med att få tag på Sveriges mest eftertraktade doktorand (i alla fall denna vecka)! Om man tänker på att radio är ett bildlöst medium gör de också hyfsat bra ifrån sig. DN går sin egen väg står ut i sammanhanget och då menar jag inte bara genom praktrubriken Järn äter upp ”Vasa”, utan även för att kemiskt sett slarva mest med språket.

Kemins plats i svenska språket
Inom ämnet kemi, i synnerhet inom det oorganiska området, är det nämligen en väldigt stor skillnad på järn (som är ett grundämne) och järnjoner (som inte är det!). Detsamma gäller naturligtvis för texternas svavel och svavelföreningar, men då även elementärt svavel hittats i träproverna kan man med rätta säga just svavel ibland. Dessutom händer det, i ledigt tal, att man säger lite slarvigt "järn" och "svavel" för att täcka in alla tänkbara former, men i ett mer utbroderat vetenskapligt sammanhang bör man nog hålla isär begreppen eller åtminstone skriva om orden så att de blir mer korrekta (exempelvis ”järnföreningar”). Denna noggrannhet syns tydligt i SLU-texten och de gånger som järn och svavel nämns görs detta i huvudsak i rätt mening eller i en förklaring av problemet. Samma goda språk återfinns i UNT:s text, men detta är kanske en naturligt följd då den bygger på den SLU publicerat. Den kraftigt nedkortade texten på SVT Text är svår att bedöma då den är så pass kort men får i alla fall godkänt, för att sammanfatta en avhandling på en ynka text-tv-sida är ingen lätt uppgift! Vetenskapsradion är aningen mer slarvig i sin rapportering och avslutar sin nyhet med den lagom förvirrande slutsatsen: ”Järnet som orsakar den allvarligaste nedbrytningen kommer från sönderrostade bultar och kanonkulor.” Den konstigaste versionen av nyheten står DN för. Kanske är det den effektsökande rubriken som gör att jag reagerar så kraftigt, för inte behöver man citattecken för ett skeppsnamn? Det visar sig, till min förvåning, att Typografisk handbok ger DN rätt [6], men jag finner senare att Svenska skrivregler även sträcker ut en hand till oss oliktänkande [7]. Det är väl knappast risk för att vi förväxlar skeppet med staden med samma namn. Jag hade nämligen hellre sett Vasa i kursiv stil, men jag antar att tidningens sanserif inte gör sig bra svagt lutad. Och om man envisas med att ha citattecken, hade de då inte passat bättre runt ”äter upp”? Eller runt ”Järn” om vi skall vara kemiskt petiga! Nästan hela artikeln är uppbyggd runt en intervju och går inte in på resultaten i direkt detalj, utan mer hur forskningen gått till. Den tryckta artikeln känns rumphuggen och förklaringen får man på nätet som erbjuder en något längre och därmed bättre version [5b]. Båda versionerna skriver dock ”ph-värdet” där man nog med säkerhet menar ”pH-värdet”.

Slutkommentar
Visst är det svårt att hålla koll på begreppen, men det är fullt möjligt i synnerhet om det finns tillräckligt med utrymme. Som vanligt är det kanske huvudsaken att budskapet når fram, men om man kan göra det på ett korrekt sätt, finns det då någon anledning att inte göra det? Det ska sägas att Gunnar citeras i många av tidningstexterna, men om citaten stämmer med det han verkligen sade kan nog bara han svara på själv. I radiointervjun hör vi dock honom säga ”att järn har de här egenskaperna”, vilket i min mening är ett korrekt sätt att använda ordet järn. Gunnar och andra kemister vet ju skillnaden på järn och järnjoner, vare sig de sistnämnda är två- eller trevärda. Efter fredagens presentation tror jag att alla andra intresserade vet det också eller vad säger du, Gunnar? Jag vet ju att din avhandling har en mycket bättre sjöduglighet än skeppet den handlar om.

Fotnot: Huruvida skeppet här nedan skall kallas Vasa eller inte står beskrivet med önskvärd tydlighet bland Hexmasters faktoider [9]. Den mest drastiska av kommentarer i Vasa-sammanhang stod guiden till Stockholm som medföljde SAS’ ombordtidning Scanorama för ett par år sedan: ”So go see her before she crumbles.” (sic!) [8]

Vasa - fortfarande i hetluften

Referenser:

[1] Almkvist, G. (2008), The Chemistry of the Vasa - Iron, Acids and Degradation, Acta Universitatis Agriculturae Sueciae 2008:57, Uppsala (pdf-version, 4 MB)

[2] ”Det är järn som orsakar nedbrytning av trä i Vasaskeppet”, SLU, 23 september 2008

[3] ”Järnet hotar Vasa”, Upsala Nya Tidning, 23 september 2008

[4] ”Svavlet skyddar regalskeppet Vasa” Vetenskapsradion (med länk till nyhetsprogrammet), 24 september 2008

[5] a och b) ”Järn äter upp ’Vasa’”, DN, 24 september 2008

[6] Hellmark, C. (2000), Typografisk handbok, Stockholm (s. 68f: ”Citationstecken används också för att markera ... fartygsnamn: ’Titanic’, M/S ’Gripsholm’”)

[7] Santesson, S. [red.] (2002), Svenska skrivregler, Stockholm (s. 170: ”’Carl Philip’ väntas till Drottningholm vid 7-tiden.” och s. 173: ”’Vasas’ bärgning, ’yuppier’ (om orden över huvud taget skall skrivas med citattecken)”)

[8] Larsson, P. & Hincks R. [red.] (2004), Scanorama’s guide to Stockholm, Stockholm

[9] Regalskeppet Vasa, Hexmasters faktoider - försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar

Läs även andra bloggares åsikter om Vasa, svavel, järn, trä, intressant

Betraktelser kring språket och publiceringskulturer.

Av Jens Staal, Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU, Uppsala

Allt sedan en internationell universitetsgranskning rankat de svenska universiteten relativt högt inom naturvetenskaperna, medan kulturvetenskaperna (studier av effekter från mänskligt beteende, dvs. samhällsvetenskaper (inkl. ekonomi) och humaniora) hamnade jämförelsevis långt ned på rankingen, har omfattande diskussioner skett både i Universitetsläraren och kulturdebatterna i DN och SvD. Ett återkommande tema var ”den enskilldes monografi och forskargängets pek”. I många av dessa argumentationer förminskades den vetenskapliga artikeln och många debattörer (alla humanister) anlade en mycket konservativ bild av hur vetenskap bedrivs. Istället för att berömma den ”enskilldes slit” med en monografi är det väl bättre att uppmärksamma de synergivinster man kan göra med ”forskargängets pek”?

Personligen ser jag stora fördelar med en sammanläggningsavhandling som består av ett antal internationellt publicerade vetenskapliga artiklar som binds samman av en kortare sammanfattning (kappa). En är att doktoranden når stegvisa framgångar och passerar en internationell kvalitetskontroll (som gör det lättare att argumentera för sin kunskapsnivå internationellt). I mitt eget fält är det lätt att se vad jag producerat bara genom att göra en sökning i PubMed. Detta är självklart en viktig aspekt för doktorandens oberoende och en trygghet för livet efter disputationen. De internationella publikationerna ökar även de bibliometriska mått som till stor del ligger till grund för de internationella rankningarna av olika vetenskapsområden. De internationella rankningarna är ett faktum som vi får leva med, oavsett om vi skulle anse att det traditionella systemet med publikation i bokform på något sätt är kvalitativt bättre.
En annan viktig del är tillgängligheten. Inom växtgenetiken är ett klassiskt exempel hur blommans utveckling paralellt studerades i backtrav av amerikaner och lejongap av tyskar. Amerikanerna publicerade sina resultat i internationella tidskrifter medan tyskarnas resultat trycktes i monografier med begränsad upplaga. Bland annat detta bidrog till att backtrav blev den allmänt accepterade modellorganismen inom växtgenetik. Jag har själv citerat en historiker angående den Bengalska svälten 1943 i min avhandling, en amerikan som publicerat en vetenskaplig artikel i en internationell tidskrift. Även om det funnits en svensk som arbetat med andra relevanta områden av möjligt intresse för mig skulle jag inte ha hittat det och inte ids läst igenom en allt för tjock monografi bara för att hitta de aspekter jag själv var intresserad av – och ännu mindre en monografi på något annat språk. En vetenskaplig artikel har fördelen av att vara mer kondeserad och publicerad på ett internationellt gemensamt språk. Därmed kan fokus läggas hårdare på enstaka aspekter av den vetenskapliga frågeställningen i respektive delarbete.

En annan viktig aspekt med artikel-baserade publikationer på en internationell arena är att den tvingar fram ett kritiskt granskande av vetenskapsområdets ansvarsområde. En internationell granskning motverkar utvecklande av en provinsiell inomvetenskaplig ”knappologi” utan allmänt intresse. En aldrig så välgjord studie som inte tillför några nya kunskaper eller utvecklar den allmäna teoribildningen inom det vetenskapliga fältet kommer inte att stå sig om den skall publiceras internationellt i form av vetenskapliga artiklar. Detta driver alltså fram vetenskapliga frågeställningar som fokuserar på generaliserbara resultat eller där luckor i kunskapsmassan kan fyllas igen. På detta universitet finns även här vetenskapsgrenar som är ovana att föra ut sin forskning som vetenskapliga publikationer. I detta fall handlar det snarast om att deras verksamhet snarast kan liknas vid uppdragsforskning där de studier som görs snarare fokuserar på att lösa ett ganska specifikt problem utan att generaliserbara slutsatser dras. En viktig framtidsdiskussion vid SLU bör vara vad som är vårt uppdrag. Om sådan forskning skall bedrivas så bör den direktfinansieras av de som vill få dessa specifika problem lösta.

Parallellt med diskussionerna om publikationstrukturer kom en språkutredning, som ”spillde över” i den övriga diskussionen om de olika vetenskapsområdenas publiceringspraxis, där farhågor om ”domänförluster” för det svenska språket inom naturvetenskaperna vädrades. Den 3:e oktober hade vi Catharina Grünbaum på besök för att tala om svenska språket och hur det var viktigt att kunna vara verksam på sitt eget språk för att få djupförståelse av det man arbetar med. En miss i denna argumentationen som jag även framförde var att den stora delen av det naturvetenskapliga arbetet inte är språkligt och ord-ord associationer är inte lika viktiga som inom kulturvetenskaperna. Snarare arbetar vi med ord-objekt/bild relationer, där vi försöker beskriva det vi observerat och ”klä” det i ord. Även vår publiceringskultur med kondenserade artiklar gör språket mindre viktigt och de faktiska resultaten desto mer viktiga. Med detta är det dock inte sagt att vi inte har ett handikapp gentemot de som fått engelskan via bröstmjölken. Ett sätt för oss att motverka detta är att vi utnyttjar engelskspråkiga kollegor som är insatta i ämnesområdet för att gå igenom våra artiklar språkligt (obs! ej översätta från svenska – vilket skulle vara ett allt för tidskrävande arbete). Vi kan inte likt strutsar stoppa huvudet i sanden och därmed sluta publicera på engelska bara för att vi inte är lika bra som engelsmän, irländare, kanadensare, amerikaner, nya zealändare och australiensare. Detta var även något som Catharina Grünbaum höll med om. Något jag däremot inte håller med Catharina Grünbaum om är att vetenskapliga avhandlingar inom naturvetenskaperna skall ha en omfattande svenskspråkig sammanfattning. Jag ser många problem med detta – Ett är att en betydande andel av doktoranderna och handledarna inom naturvetenskaperna inte själva är svenskspråkiga. Till vardags kommunicerar vi på engelska med våra medarbetare som inte kan svenska.

Sammanfattningsvis: Forskningen har traditionellt varit en internationell verksamhet och i och med den enorma globalisering som just nu sker på den intellektuella arenan (till stor del tack vare Internet och publikationsdatabaser) bör vi här i sverige se över våra publikationsmetoder. Min slutsats är att övriga forskningsfält bör följa naturvetenskapernas exempel och i högre utsträckning publicera artiklar internationellt i tidskrifter.