forskarbloggen

Mörka moln tornar upp sig på GMO-himlen.

Av Sten Stymne och Nils-Ove Bertholdsson Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU i Alnarp

Håkan Fogelfors Institutionen för Växtproduktionsekologi, SLU i Uppsala

Då det verkar som svensk media i stort beslutat sig för att sluta skrämma upp allmänheten  om genmodifierade växter är det nu dags att diskutera reella problem som de genmodifierade växter vi har idag kan föra med sig. GM-växter har hittills odlats på över en halv miljard hektar och ingen vetenskaplig rapport har ”so far” kunnat påvisa några skador på varken miljö eller människors hälsa p.g.a. att dessa är gentekniskt modifierade. Däremot finns många rapporter om positiva konsekvenser i form av minskad användning av insektsbekämpningsmedel och minskad jordbearbetning. De senare har då lett till minskad jorderosion, minskat näringsläckage, mindre bruk av fossil olja i odlingen och möjligheter till förbättrad ekonomi för många lantbrukaren (länk: Har miljöorganisationerna blivit miljöns fiender och i så fall, varför då?)

Därmed inte sagt att dessa GM-växter också i framtiden kommer att medföra ekonomiska och miljömässiga vinster. En av de största fördelarna med t.ex. herbicidresistenta GM-grödor är att de underlättar plöjningsfri odling. Det har t.ex. fört med sig att man kan odla upp väldiga arealer av Pampas, vilka annars bara kunde användas till betesmark och för Argentina har det inneburit ett ekonomiskt uppsving från en nästan bankrutt ekonomi.

Således har en avsevärd del av världens jordbrukproduktion blivit beroende av herbicidresistenta grödor, framför allt mot glyfosat (den aktiva substansen i tex Roundup). Alla användning av ämnen som dödar liv (jfr. antibiotika) utvecklar resistens hos organismen/växten. Förr eller senare utvecklar alltså också ogräs resistens mot en herbicid om den appliceras för ensidigt och för frekvent. Då Roundup-resistent majs och soja har odlats på så enorma arealer år efter år har det påskyndat utvecklingen av resistenta ogräs då det är de mest motståndskraftiga ogräsplantorna som får chansen att överleva genom detta selektionstryck. Förändringen i motståndskraft har alltså inget med någon genöverföring från GM växterna att göra. För att kontrollera situationen har man nu tvingats öka doserna av Roundup för att ta kål på ogräsen och även komplettera besprutningen med s.k. selektiva herbicider, d.v.s herbicider som inte dödar grödan men slår mot de ogräs som blivit motståndskraftiga mot Roundup. Därmed har man delvis tappat den stora vitsen med herbicid resistenta grödor, d.v.s att man kan spruta med en herbicid som uppvisar en hyfsad låg  giftighet och som dödar alla växter utom grödan. Detta medför med andra ord också en uppenbar risk att den totala användningen av herbicider per ytenhet ökar.

Den stora populariteten för Roundup resistenta grödor har också inneburit att marknaden för selektiva herbicider har minskat vilket gjort att man idag visar lågt intresse för att utveckla nya miljövänliga sådana. Att ta fram en ny herbicid tar mellan 10 till 20 år och kostar snarare över 500 miljoner kr än under. Detta innebär att det endast är ekonomiskt lönsamt i stora grödor som vete, majs, ris och soja. Då Monsanto har tagit fram dessa herbicidresistenta grödor så borde de åtminstone av företagsekonomiska skäl ha intresse av att jordbruket inte råkar in i en återvändsgränd och åter tvingas plöja jorden eller återföra den till betesmark, vilket allvarligt skulle påverka världens livsmedelsförsörjning och öka miljöbelastningen.

Vi anser att Monsanto inte tagit sitt moraliska ansvar i sin marknadsföring av Roundup resistenta växter. Utveckling och marknadsföring skulle ha skett i ett helt odlingssystemkoncept där nya miljömässigt godtagbara bredspektriga herbicider och grödor som varit resistenta mot dessa herbicider ingått tillsammans med icke kemiska åtgärder. Detta hade gett lantbrukaren en möjlighet att växla mellan olika herbicidtyper och kontrollåtgärder, vilket därmed gjort herbicidresistenta grödor till ett betydligt uthålligare/uthålligt  alternativ, vilket det inte är idag. Det faktum att dessa sorter oftast är vad man skulle kunna kalla’piratkopierade’ (dvs man betalar ingen licensavgift till Monsanto) i sydamerikanska länder fritar inte företaget från ett moraliskt ansvar då vi idag ser negativa socioekonomiska följder och påverkan på hela ekosystem.

Mycket av den samhällsnyttiga växtförädlingen har i genteknikens spår nedrustats och utvecklingen låsts in i ett fåtal stora företag genom den för dessa företag generösa patentlagstiftningen. Europas regeringar bär här ett stort ansvar genom att ha tillåtit ett obegränsat patentskydd på genmodifierade växter. Detta har lett till att man till stor del frånsagt sig teknikutvecklingen, vilket medfört att vi idag efterlyser ett större socialt/miljöansvar samt samarbete med offentligfinansierad forskning. Vidare har man infört reglersystem för godkännande av GM-växter som är så kostsamma att endast de stora företagen har råd med det.

Enligt ett EU-beslut kommer många bekämpningsmedel som idag är tillåtna att totalförbjudas 2014. Det betyder att det är hög tid att ta fram nya strategier för bekämpning av ogräs, svampar och insekter i jordbruket. Ett integrerat växtskydd är nödvändigt där mer miljövändiga bio-herbicider, bio-fungiscider och bio-insekticider används i kombination med mer resistenta och konkurrenskraftiga sorter i en optimal växtföljd. Så gott som alla växter har ett mer eller mindre utvecklat självförsvar mot olika typer stress. Det gäller nu att dessa egenskaper, med eller utan genteknik, tas till vara vid utveckling av nya sorter anpassade till regionala förutsättningar. Hittills har utvecklingen snarare gått åt andra hållet.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, SLU, vetenskap, Monsanto, miljö

Slippery slope: Farliga eftergifter åt okunskapen

Av Sten Stymne, Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp.

Som en strategi för att mildra den massiva propagandan mot genmodifierade växter har en del av förespråkarna av tekniken gått kritiken till mötes på en del punkter, trots att dessa punkter totalt saknar vetenskaplig grund. Det är en farlig strategi som jag starkt vänder mig mot eftersom vi då befinner oss på ett sluttande plan genom att acceptera villfarelser och desinformation. Det är vår plikt som forskare att alltid upplysa allmänheten om vår uppfattning utan att göra avkall på ärligheten för att vi tror att det är en strategisk bättre väg. Det är först när allmänheten blir korrekt informerad som de kan göra rationella ställningstaganden. De fall jag talar om är att man istället för transgena växter förespråkat att man skall fokusera sig på s.k. cis-gena växter och att antibiotikaresistensgener inte bör förekomma i transgena växter.  

Cis-gena växter innebär att man istället för att använda gener från andra arter använder de gener som finns i den växt man för transformerar . Detta skulle då mildra kritiken att gentekniken är ’onaturlig’ för att man med den kan gå förbi de korsningsbarriärer som finns mellan arter.  Vad som är ’naturligt’ eller ’onaturligt’ är ganska meningslöst att diskutera. Det viktiga är att här göra en riskvärdering.  Minskar riskerna genom att man bara sysslar med cis-gena växter? Alla som sysslar med växtbioteknik vet att så inte är fallet. Riskerna beror helt på de egenskaper som införandet av genetiskt material har. I cis-gena växter använder vi visserligen artens egna gener, men reglerar dessa på ett annat sätt än i den icke transformerade växten för att uppnå vissa egenskaper som denna inte har eller accentuera egenskaper. Olika högre växtarter  delar de flesta gener (80% till praktiskt taget 100%). Det som framförallt ger arterna deras olika egenskaper är hur dessa gener regleras. Vi kan t.ex. mycket väl tänka oss, om vi ville orsaka skada med genteknik, att vi använder potatisens egna gener för att kraftigt höja solaninhalten i potatisknölen så att enda potatis skulle göra oss väldigt sjuka. Det är således helt irrelevant för riskbedömningen om generna kommer från samma eller än annan art. Risken avgörs endast av den egenskap som växten tillförs genom transformeringen. Gener är ju bara planritningar för proteiner och har inte någon artstämpel på sig,   Det andra fallet är att man inom både företag och universitet har börjat accepterat att inte använda antibiotikaresistensgener som selektionsgener i GM växter för kommersiellt bruk. Det har gjorts mängder av riskvärderingar och experiment för att utröna om dessa växter skulle innebära en ökad risk för antibiotikaresistens hos sjukdomsframkallande bakterier, och svaret är ett enhälligt och rungande NEJ! Den som vill ha information om detta  kan t.ex. gå till European Food and Safety Agency (EFSAs) betänkande i frågan. Sitter antibiotikaresistensgenen väl integrerad i växtgenomet så sitter den där och den mikroskopiskt lilla teoretiska spridningen till en bakterie som skulle kunna förekomma är helt irrelevant för uppkomsten av antibiotikaresistenta bakterier. Risken för spridning finns då genen förekommer i bakterier, vilket den oftast gör på laboratoriet innan den sätts in i växten. Det arbete som förekommer med sådana gener i bakterier i samband med växttransformering är dock väldigt liten jämfört med det som görs för läkemedels och enzymproduktion och inga invändningar har hörts mot dessa tillämpningar. Vad jag vet så har man inte heller konstaterat någon spridning av dessa gener från  laboratorierna och fabrikerna till sjukdomsframkallande bakterier., Motståndet mot antibiotikaresistensgener i växter beror således uteslutande på att man uppfattar ordet ’antibiotikaresistens’ som mycket negativt. Det är antibiotikaresistenta bakterier som är farliga, dvs om  antibiotikaresistensgenen sitter i en bakterie, inte genen som sådan eller när den sitter i ett växtgenom.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, miljö, antibiotika, GMO

Har miljöorganisationerna blivit miljöns fiender och i så fall, varför då?

Av Sten Stymne Området för Växtförädling och Bioteknik, Alnarp

Sista tiden a har Torbjörn Fagerström, Marit Paulsen och Annica Åhnberg  i media gått hårt åt vissa miljöorganisationers och ekologiska odlares motstånd mot GM växter (se DN 11/3, Di den 2/4 och UNT den 37/3). Dessa debattörer menar att miljöorganisationernas ovederhäftiga kritik av gentekniken på växter har hindrat att tekniken används för att säkra den framtida globala livsmedelsproduktionen, utvecklingen av tredje världens länder och ett miljövänligare jordbruk. Alla dessa tre personer har varit kända för sina miljöengagemang och kamp för ett uthålligt samhälle. Här på Forskarbloggen har också ett antal inlägg (också av undertecknad) starkt kritiserat miljörörelsernas inställning till gentekniken och menat att den motverkar utvecklingen av ett miljövänligt jordbruk.

Det tydligt att en stor spricka har uppstått inom de krafter som säger sig kämpar för en bättre miljö och för en ekonomisk utveckling av de fattiga länderna. Å ena sidan står de genetiska växtforskarna nästan eniga i sin syn på de positiva konsekvenserna gentekniken kan föra med sig på miljö och livsmedelsproduktion. Å anda sidan står de s.k. NGO (Non-Governmental Organisations) och ekologiska odlare  i sin kritik av denna teknik. Hur blev det så? Alla dessa säger ju sig ha samma mål, ett hållbart samhälle och en värld som kan mätta alla munnar. Jag skulle gärna vilja ha synpunkter på hur denna olyckliga tudelning av synen på hur miljön bäst främjas kan ha uppstått, men ger nedan min uppfattning.

Fram till 1960-talet var miljöförstöring nästan inget man debatterade eller brydde sig om hos de som hade makten inom politiken eller näringslivet. Teknikutvecklingen skedde nästan helt utan miljöhänsyn men också med väldigt lite hänsyn till människor hälsa. Gemene man kunde däremot bevittna i sin vardag hur både miljö och människor betalade ett fruktansvärt pris för utvecklingen. Arbetare utsattes för asbest, organiska lösningsmedel och andra hälsofarliga substanser,  oftast utan några som helst skyddsåtgärder, och detta förkortade livet och gjorde de sista åren till ett helvete för hundratusentals arbetare i Sverige. Rovfåglarna och fasaner försvann från vår fauna till följd av kvicksilverförgiftning. Startskottet för en mer artikulerad  kritik av utvecklingen kom med Rachel Carsons bok Tyst Vår, 1962. I Sverige bildades Naturvårdverket 1967 som politiskt svar på den utbredda opinion mot miljöförstöringen som utvecklades under 60-talet. Lagar och förordningar men också allmänhetens stigande avsky för miljöförstörande produktion  tvingade industrin till att utveckla nya, mindre miljöförstörande processer. Även om industrin på en förvånansvärt kort tid kunde radikalt minska sin miljöpåverkan så kvarstod, på goda grunder, en utbredd misstro på industrins genuina intresse att förbättra miljön. (se t.ex. BT kemi skandalen)

Under 70-talet så uppstod den s.k. ’Gröna Vågen’,
en önskan bort från det industrialiserade samhället till ett enkelt liv på landet och med en generell teknikfientlighet som underton. Miljöpartiet bildades 1981 i efterdyningarna till den Gröna Vågen och kärnkraftomröstningen och innefattade många olika meningsinriktningar där  Gröna Vågens och Ekologiska Odlares metafysiska uppfattning av vad som är  ’naturligt’ och därmed önskvärt är starka inslag. Dessa uppfattningar genomsyrar också dagens NGO men också många tjänstemän i statliga myndigheter. Är detta de historiska rötterna till den dogmatik som idag betecknar kritiken av gentekniken på växter?

Vad som än är orsaken till den pseudo-kritik som framförs mot GMO så är jag hjärtligt trött på att debattera och bemöta rena lögner eller helt befängda riskscenarion. Låt oss slå fast fakta; att dagens GM växter har odlats på över en halv miljard hektar och ingen vetenskaplig rapport har kunnat påvisa några skador på varken miljö eller människors hälsa p.g.a. att dessa är gentekniskt modifierade. Däremot finns många rapporter om positiva konsekvenser i form av minskad användning av insektsbekämpningsmedel och minskad jordbearbetning med minskat jorderosion, minskat näringsläckage, mindre bruk av fossil olja i odlingen och bättre ekonomi för bönderna som följd.

Därmed inte sagt att GM växter är oproblematiska, inte minst ur ett socioekonomiskt perspektiv, genom det oinskränkta patentskydd som dessa växter åtnjuter. Gentekniken innebär också att vi kan införa egenskaper i våra växter som svårligen, eller inte alls, låter sig göras med mer traditionella metoder vilket innebär både nya  möjligheter, men också okända risker.  Jag efterlyser en debatt om de verkliga problemen med GM växter som är baserad på fakta och vetenskap och som även inkluderar  samhällsvetenskaperna, Men att fortsätta debatten med fundamentalister som en gång för alla bestämt sig för att GMO är ont och skall inte förekomma är ganska poänglöst. Det är oerhört tragiskt att dessa dogmatiker nu sitter i toppen av miljöorganisationer och statliga myndigheter och stoppar en teknik som kan vara en viktig del av lösningen av många av de problem världen idag brottas med. Kom ihåg att det som innebar en vändning till en bättre miljö från 60-talets miljökatastrof var inte ett förnekande av nya teknikers möjligheter utan det var utvecklingen av dessa nya tekniker som fick utvecklingen att vända. Nu står vi inför  globala utmaningar att uthålligt försörja jordens befolkning och samtidigt bemästra följderna av en kraftig klimatförändring. Mitt hopp står till den unga generationen som har att brottas med dessa problem själva i framtiden, vilket de 40 och 50-talister som leder anti-GMO kampanjerna inte behöver göra. När jag föreläser om genteknik för gymnasister möter jag hos dessa en befriande avsaknad av dogmatiska uppfattningar om hur framtidens problem skall lösas. Jag hoppas denna generation snart tar över i miljöorganisationerna, annars kommer dessa  vara  kontraproduktiva krafter i byggandet av ett uthållig och för alla dräglig samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, GMO, NGO, miljö, vetenskap, jordbruk

Pingat på Intressant

Pingat på twingly

Är Stymne köpt av GMO-industrin?

av Sten Stymne, Institutionen för Växtförädling och Bioteknik (Alnarp) och VD för ScanBiRes AB (Alnarp)

 

Jag fick för någon vecka sedan ett telefonsamtal från en student på ett svenskt universitet som gjorde en undersökning om kopplingar mellan industrin och svenska forskare som sysslar med genteknik på växter. Hon hade följt mina inlägg på Forskarbloggen och menade att jag där borde öppet redovisa de kopplingar med GM-industrin som jag har. Syftet med en sådan redovisning torde vara att läsare av mina inlägg då får en vink om att jag skulle kunna ha bakomliggande motiv att gynna mina uppdragsgivare inom GMO-industrin genom mina inlägg. I och för sig vänder jag mig mot alla sådana "guilt by association"-resonemang. Det är påståendet eller resonemanget som någon för i en debatt, oavsett om det är i GMO-debatten eller vilken annan debatt som helst, som skall bedömas och bemötas. Att avfärda påståenden med typen av argument; "att han är ju köpt av industrin", eller "det vet man ju att Greenpeace har GMO-motståndet som affärsidé",  är inte att föra debatten framåt utan att sabotera en dialog i syfte att inte vilja ha upp alla fakta till diskussion. Här har både GMO-motståndare och tillskyndare syndat, även här på Forskarbloggen. Jag har dock kommit till slutsatsen att det är en fördel för GMO-debatten att här redovisa mina kommersiella kopplingar och mina motiv till att ha sådana.

 

Det är ju så att nästan alla forskare, i alla fall på ett sektorsuniversitet som SLU, vill att deras forskning skall komma till nytta för samhället och den övervägande delen av samhällets aktiviteter lyder ju under kommersiella villkor. Detta gäller i speciellt hög grad genmodifierade växter. Det är därför oundvikligt att växtforskare som sysslar med genteknik och som vill att deras forskning skall komma till användning också förr eller senare måste ha kontakter med den industri som kan ta denna forskning ut på marknaden i form av grödor. Jag vill med emfas hävda att alla mina industrikontakter är av det slag att den forskning som jag utfört med stöd av industrin har haft syften som överensstämt med mina mål att främja utvecklingen av ett hållbart samhälle och att jag inte har haft någon personlig ekonomisk vinning av denna forskning. De som följt mina inlägg i GMO-debatten torde inte heller ha undgått att märka att jag varit starkt kritisk till hur lagstiftningen tillåtit att GM-växter patentskyddas på ett sätt som monopoliserar framtidens växtförädling till ett fåtal multinationella företag och därmed på sikt hotar att tillintetgöra den dynamik som den nuvarande växförädlarrätten  inneburit för växtförädlingens utveckling. Patentlagstiftningens tillämpning på GM-växter innebär nämligen att växtförädlingen inte som tidigare kan fritt bygga på tidigare förädlares framsteg och det är mer än en skandal att detta har kunnat tillåtas. Tänk om våra vänner inom miljörörelsen hade fokuserat sin kritik av GMO på detta! Trots denna kritik av patentlagstiftningen har jag patenterat själv och står som uppfinnare till (antagligen) flera hundra beviljade patent. Har man inte patent så är inte industrin intresserad då de inte kan skydda sina produkter, och då kommer de inte någonsin ut på marknaden. Helst skulle jag dock sett att jag hade sluppit detta slöseri med både pengar och forskarkrafter. Jag skulle tro att kostnaderna för patentering och patentadvokater vida överstiger de kostnader man hittills lagt ner på forskning på GM-växter. 

 

Efter denna redovisning av mina motiv så följer här en redogörelse för mina industrikontakter och jag står gärna till tjänst med ytterligare upplysningar för den som så önskar:

 

Min forskning rör vegetabiliska oljor och att med genteknik förändra kvalitet och kvantitet av dessa i våra grödor. Under 90-talet samarbetade jag med ett amerikanskt bioteknikföretag, Calgene, genom att jag fick tillgång till, och studerade biokemiskt, GM-raps de tagit fram med förändrad fettsyrasammansättning (producerande korta fettsyror) och jag publicerade ett par artiklar tillsammans med företaget. Företaget köptes sedermera upp av Monsanto vilket är anledningen till att jag hamnat på Monsantos hemsida, där de listar de publikationer Monsanto-anställda producerat (vilket en anti-GMO-bloggare till sin förtjusning har noterat!). Jag var även konsult för Calgene i två år och under det sista året var företaget Monsanto-ägt, så i praktiken har jag varit konsult åt Monsanto(!). Under mitten av 90-talet stöddes min forskning av Stiftelsen för Strategisk forskning. Denna stiftelse krävde att man sökte patentera potentiellt värdefulla forskningsrön vilket vi också gjorde. Jag hade dock svårt att hitta industrintressenter till dessa patent(ansökningar) varför jag fick låna av min mamma för att kunna betala ansökningarna!. Så småningom övertogs patenten av Svenska Lantmännen (numera Lantmännen) som (utan min vetskap!) sålde dessa vidare till det nybildade BASF Plant Science  (BPS, då 85% ägt av BASF och 15% av Svenska Lantmännen, numera 100% ägt av BASF). Forskargruppen fick som kompensation 5 miljoner kronor och vi bildade ett bolag, Scandinavian Biotechnology Research AB (ScanBi AB, 13 ägare)  med dessa pengar som grundplåt. ScanBi AB förde också fram ett förslag till forskningsprojekt (utveckling av vegetabiliska oljor för industriändamål för att ersätta fossil olja) till BPS och tecknade ett treårigt forskningskontrakt med detta företag (under åren 2000-2003). ScanBi AB bildade också ett helägt dotterbolag, ScanBi Diagnostics (ursprungligen ScanGene), för spårning av GMO inblandning, framförallt i utsäde. Detta dotterföretag såldes av 2007 och moderbolagets kortnamn ändrades till ScanBiRes AB. Under 2007 utförde ScanBiRes AB ett forskningsprojekt för Bayer CropScience (modifiering av vegetabilisk olja för plasttillverkning). För närvarande har ScanBiRes ett samarbete med BPS och stött av Vinnova för utveckling av oljeväxter producerande ’fiskfettsyror ’ (EPA och DHA). Jag är f.n. 20% tjänstledig från min SLU tjänst för arbete på ScanBiRes AB (med samma (tim)lön som på  SLU). Det skall noteras att ScanBi(Res) har gått med stadig förlust från start ända till 2007 då kassan nästan var tom. Orsaken var dåliga aktieplaceringar ("IT-bubblan"), misslyckat eget forskningsprojekt samt uppbyggnad och koncernbidrag till ScanBi Diagnostics. Under 2008 kunde vi dock visa upp en liten vinst varvid aktieägarna kunde få tillbaka sina investerade aktiekapital som aktieutdelning.

 

Huvudanledningen att driva en viss del av vår forskning i bolagsform är inte att tjäna pengar (vilket vi alltså inte har gjort) utan att den sekretess som ett företag som betalar forskningen  i allmänhet kräver  är svårförenlig med den akademiska forskningens krav på öppenhet och att kunna  kommunicera och samarbeta fritt. Det skall påpekas att ScanBiRes AB är det enda svenskägda företag som idag bedriver växtbioteknisk forskning och, vid sidan av Syngenta i Landskrona, det enda svenskbaserade företaget med sådan verksamhet överhuvudtaget (sedan BPS lagt ned sin verksamhet i Svalöv). Även om omfattningen av verksamheten i ScanBiRes AB idag är mycket blygsam (1-2 forskare) är det min förhoppning att den, med gynnsammare klimat för GMO forskning, kan expandera och bidra till att svensk växtförädling kan återfå en del av den forna glansen samt kunna utgöra en arbetsplats för en del av de eminenta växtforskare vi fortfarande har i Sverige, men som idag har svårt att finna sin utkomst.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, GMO, industri, patent, genteknik

Hurra för vår jordbruksminister!

Sten Stymne
Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp

Ovanstående rubrik är kanske förvånande för att komma från en SLU anställd då jordbruksdepartementet varit njugg mot SLU i den senaste budgeten. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson har kommit med uttalanden som är mycket viktigare och positivare för världens jordbruk och de svältande massorna än anslag till SLU. Jag har i över tjugo år försökt framföra samma synpunkter som Erlandsson nu gör, men praktiskt taget ingen har tagit upp tråden, allra minst någon politiker, utan man har lagt ut dimridåer och givit allmänheten ren desinformation. Vad är det då för sensationellt han nu säger? Jo, att världens fattiga är fattiga p.g.a. Europas och USAs gigantiska subventioner av sin jordbruksnäring med dumpning av jordbruksprodukter på världsmarkanden, ofta långt under produktionskostnaderna. Därmed har de ryckt undan mattan för utvecklingen av jordbruket i den fattiga delen av världen.
Lyssna till Lördagsintervjun med Eskil Erlandsson. 

Nu pågår en intensiv debatt om användning av biodrivmedel från jordbruksprodukter och det hävdas att det drivit upp priserna på livsmedel och hotar att orsaka omfattande svältkatastrofer. FNs sändebud i matfrågor, Jean Seagler, har t.o.m. kallat användningen av jordbruksprodukter för energiändamål för ’ett brott mot mänskligheten’.  Man kan undra vem eller vad som ligger bakom denna totala desinformationskampanj.

Först skall vi fastslå att de snabbt ökande priserna på jordbruksprodukter är ett verkligt  problem för de fattiga i tredje världens städer som varit vana med dumpade importerade produkter och för de hjälporganisationer som nu får betala dubbelt så mycket för sina matsändningar. Men på sikt är de ökade priserna på jordbruksprodukter det mest glädjande som hänt Tredje världen. Tre fjärdedelar av befolkningen i de fattiga länderna lever på jordbruk och de har inte haft möjlighet att konkurrera med de  dumpade jordbruksprodukterna från USA och Europa och således har det inte funnits något incitament att utveckla denna näring. Man har tvingats fokusera sig på vad vi i den rika delen av världen inte kan producera så som kaffe, te och kakao med en överproduktion och fallande priser som följd. Kaffe och kakaopriserna har i absoluta kronor nästan varit oförändrat i 20 år i Sverige vilket i reala termer betyder att de blivit fem gånger billigare. Medan världens mest produktiva sockerrörsfält legat för fäfot i Sydafrika har Daniscos betsocker från Europa, med produktionskostnader minst tre gånger sockerrörets, stått på hyllorna i snabbköpen i detta land. Idag är det annorlunda för nu skriker värden efter socker och andra jordbruksprodukter och de fattiga länderna kommer att utveckla sin näring och därmed få det välstånd som förut förvägrats dem från oss. Det låter drastiskt att säga det, men det är faktiskt så att svenska bönder har gödslat sina åkrar med de fattiga massorna i den Tredje världen.

Som Eskil Erlandsson påpekar i sin intervju, det kommer att ta en viss tid för de fattiga länderna att öka sin produktion och därmed möta efterfrågan, men att öka jordbruksproduktionen är det absolut enklaste sättet att öka välståndet för de flesta fattiga länder. Det finns gott om duktiga bönder medan andra näringsgrenar är oftast rudimentära. Vi kan redan se hur länder som Argentina och Brasilien de senaste åren radikalt förbättrat sina ekonomier genom de ökade priserna och den kraftigt ökade produktionen av jordbruksprodukter. Jag är övertygad om att många fattiga länderna som idag har ett mycket outvecklat jordbruks om några få år kommer att vara betydande exportörer av jordbruksprodukter. Ukraina som en gång var Europas kornbod kommer snart att åter igen bli en av de ledande jordbruksexportörerna i världen. Sedan är det en politisk fråga om de pengar som strömmar in kommer lantarbetarna och investeringar till del och här gäller det för våra fackföreningar att vara aktiva internationellt med blockader och sympatistrejker mot arbetsgivare som inte vill dela med sig av sitt överflöd eller regeringar som struntar i sitt lands utveckling och skor sig själva.

Men hur är det nu med biobränslena? Är det vettigt att använda jordbruksprodukter till detta?
Jag har förut svarat nej  på den frågan (se Tänka grönt eller tanka grönt på denna blogg) av den enkla anledningen att även om vi avsätter hela världens jordbruk så kan vi inte ersätta mer en halva behovet för transportbränslen, och då har vi inget att äta. Alltså, jordbruket kan inte annat än marginellt bidra till att ersätta den fossila oljan för energiändamål. Men jag tvivlar starkt på att dagens produktion av biobränslen från jordbruksprodukter mer än marginellt påverkat jordbrukspriserna. Endast 1% av jordens åkerareal används idag till biobränslen. Det som framförallt drivit upp priserna är den stora efterfrågeökningen i Indien och Kina, vilket inte minst beror på en ökad animaliekonsumtion och naturligtvis ytterst beror på den ökade köpkraften och välståndet i dessa länder. Det är inte heller så att felslagna skördar p.g.a. klimatförändringar lett till ökade priser. Förra året kunde världen inhösta den största spannmålsskörden någonsin.

Finns det då inte  risk att vi även på sikt hamnar i en bristsituation i livsmedelsproduktionen? Den finns, om man inte begränsar den yta man avsätter till biobränslen då behoven där är omättliga. Däremot tror jag inte att det är något problem att föda jordens befolkning då stora delar av den jordbruksmark som finns idag är underutnyttjad. Bara som exempel, Brasilien räknar  med  att där finns minst 30 miljoner hektar ( 12 gånger Sveriges jordbruksareal) betesmark som kan läggas under plogen och Europas har haft 10% av sin areal i träda. Så mitt råd till ägarna till flexifuel bilarna som går på sockerrörsetanol är: Tanka etanol med gott samvete, du gör både brasilianarna och klimatet en tjänst. Men tänker du köpa en ny bil skulle jag råda att köpa en snål diesel med partikelfilter som drar hälften så mycket bränsle som din gamla bensinbil fast har samma prestanda i väntan på att plug-in elbilar med bättre räckvidd kommer.

En sak till: Trots att Tredje världen nu kan få rimligt betalt för sina jordbruksprodukter sker inte konkurrensen på lika villkor med europeiska bönder som ju får direktstöd från EU för sin odling. Det behöver dom inte med dagens priser, dom klarar sig ändå även om bönderna i Uganda och Sydafrika kommer att tjäna mer än dem. Bort med allt jordbruksstöd i EU,- det är den bästa U-hjälpen!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, bioenergi, Eskil Erlandsson, ekot, SLU,

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

Man ur huse! En vargflock anfaller!

Av . Sten Stymne, Professor i Växtförädling, SLU, Alnarp

Jag  varnade nyligen i en kommentar till Jens Sundströms debattinlägg ’Varför Greenpeace älskar att hata GMO’ Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO-växter. Det är som att ropa på vargen när vargen inte kommer och när vargen kommer lyssnar ingen. Nu har Greenpeace ropat igen och så högt att hela journalistkåren verkar ha gått man ur huse för att mota gråben i grind. Greenpeace har slagit sitt eget rekord i desinformation genom att påstå att ’Franska Vetenskapsrådet’ kommit fram till att en GMO majs med Bt resistens ger skador i råttförsök och måste stoppas omedelbart. Majsen, som sparar åtskilliga ton besprutning med giftiga insektsmedel genom sin egna resistens mot insekter, har godkänts av Amerikanska myndigheter efter omfattande tester och har där odlats i tre år och skörden har ätits av miljontals djur och människor. EU myndigheter (EFSA) har gjort en egen utvärdering som efter franska påstötningar fördjupats och en enig expertkår har funnit majsen säker som föda. Mot dessa hundratals experter står nu en rapport från ’ Det välrennomerade Franska Vetenskapsrådet’  vilket vid närmare granskning visar sig vara en av Greenpeace beställd rapport från en anti-GMO rörelse i Frankrike. Jag är inte toxikolog och kan därför inte uttala mig om den analys som presenteras av den franska organisationen, men det sätt som rapporten presenteras av Greenpeace får mig att osökt tänka på beprövade propagandastrategier från en rad kända diktaturer : konspirationsteorier och förakt för etablerad vetenskap. Greenpeace, ni drar skam över er stolta historia och gör miljökampen en stor björntjänst!

Andra bloggar om: Miljö, Greenpeace, GMO, Vetenskap

Pingat på Intressant

Att tanka grönt eller tänka grönt

Sten Stymne
Kärnområdet Växtförädling och Bioteknik
SLU, Alnarp    

Antag att du äger en petrokemisk fabrik och tillverkar syntetisk smörjolja.  Du får in råolja som du krackar och bygger upp polyoler och estrar som säljs som syntetisk motorolja för 120 kr litern på mackarna. Någon tekniskt mindre bevandrad dieselbilägare, tillika politiker med aktier i ditt bolag, råkar av misstag hälla en dunk av din fina motorolja i tanken och upptäcker att den funkar lika bra som dieseln. Han får en snilleblixt! Han får med regeringen på ett förslag att det skall vara 10% inblandning av syntetolja i all diesel. Din fabrik som hotades av nedläggning p.g.a. konkurrens från utlandet kan nu expandera produktionen 100 gånger och anställa flera tusen personer. För varje liter motorolja som produceras får du en rejäl slant av staten som inte heller tar ut någon bränsleskatt för den inblandade oljan i dieseln, som därför kan säljas till ungefär samma pris som vanlig diesel. Det går åt en hel del energi att göra motoroljan, faktiskt mer än motoroljan innehåller. Du dövar en gnagande känsla av att inte allt står rätt till med att titta på hur aktiekursen för ditt bolag rusar i höjden.

Tycker du ovanstående scenario är absurt? Men beskrivningen är faktiskt inte så väldigt långt ifrån verkligheten vad gäller satsningen på biologiska drivmedel. Byt bara ut din petrokemiska fabrik mot en soldriven fabrik som omvandlar, utan utsläpp, koldioxid och vatten till komplicerade och underbara molekyler som skulle göra den skickligaste organiska kemist grön av avund. Vi kallar den fabriken för en växt! 

Att omvandla jordbruksprodukter till drivmedel är oftast ekonomiskt och miljömässigt dumt. Låt mig göra lite räkneövningar: Att använda majsstärkelse  (den billigaste formen av all växtstärkelse) till etanolproduktion ger ett ytterst litet nettoenergi tillskott. Den vegetabiliska oljan ger ett betydligt bättre energiutbyte, framförallt tack vare små energiförluster i omvandlingen från olja till biodiesel jämfört med omvandlingen av stärkelse till etanol. Världens jordbruk producerar idag ca 6,5 miljarder ton i skördade produkter med en energitäthet som i genomsnitt är ungefär en tredjedel av den fossila oljan. Om vi ponerar att vi koncentrerar oss på att bara producera biodiesel i växter som ger 50% olja i skörd så ger detta ett nettotillskott av energi i form av vegetabilisk olja motsvarande ca 1 miljard ton fossil olja. Alltså, avsätter vi hela världens jordbruksskörd till biodieselproduktion så kan vi ersätta maximalt hälften av all fossil olja för drivmedel utan att ta andra energikällor i anspråk (fast då har vi förstås inget att äta). Jämför detta med att tvinga bilfabrikanterna att producera fordon som konsumerar hälften så mycket bränsle som dagens (fast fortfarande med hyggliga prestanda) vilket låter sig väl göras med dagens teknik. Vilket alternativ verkar vara det mest attraktiva?

Växter är faktiskt inte särskilt effektiva i att använda solljuset till för oss användbar energi. De enklaste fotoelektriska cellerna ger betydligt mer energi per ljusenhet än vad vi kan få ut genom att utnyttja energin i  kol- och vätebindningarna i växtmaterial.  Däremot är växterna fantastiska organiska kemister som kan göra de mest intrikata organiska molekyler. Det är här som växterna har sin konkurrensfördel gentemot den fossila oljan. Innan första världskriget dominerade biologiska råvaror kemiindustrin. Stigande livsmedelpriser, billig mineralolja och utvecklingen av den organiska kemin innebar ett skifte inom kemiindustrin till att helt bli dominerad av fossil olja som råvara. Det skall noteras att inom vissa sektorer, där de biologiska råvarornas kemiska struktur var väl anpassade till de industriella användningsområdena, bibehöll dessa sin position fast råvarupriset på den biologiska råvaran var mycket högre än den fossila oljan. Inom mitt eget forskningsområde, den vegetabiliska oljan, används cirka 15% i industriella tillämpningar för att det är kostnadsmässigt fördelaktigt. Du kan göra tvål av mineralolja, men då måste du bygga en hel petrokemisk fabrik. Släng kokosfett i en natriumhydroxidlösning och värm och - upp flyter tvålen! Vad tror du blir billigast?

Ungefär åtta procent av all fossil olja går till kemiindustrin. Att kracka denna olja och bygga upp de önskvärda kemikalierna konsumerar mycket energi, oftast långt mer än de färdiga produkterna innehåller. Växten kan bygga upp mycket av dessa kemiska strukturer själva och därmed minimera vidareförädlingskostnaderna. Gentekniken öppnar särskilda möjligheter att styra biosyntesvägarna i jordbruksväxterna till för oss önskvärda produkter. Vi flyttar den kemiska fabriken in i växten! Låt oss fokusera oss på att ersätta de åtta procent av fossiloljan som går till kemiindustrin med konkurrenskraftiga jordbruksprodukter. Vinsten här blir inte bara det fossila material som ersätts utan också en kraftig besparing i energi för framställning av de färdiga produkterna.

Detta inlägg har varit publicerad som krönika i Kemivärlden, nr. 1, 2007.

Andra bloggar om: vetenskap, bioenergi

Som fan läser bibeln…

Av Sten Stymne, Inst för växtvetenskap, SLU, Alnarp

Bengt Svalander använder i ett inlägg i Borås tidning (27 oktober) ett citat från en debattartikel jag skrivit som stöd för en attack mot BASF, BPS (BASF Plant Science) och genmodifierade växter (GMO)  i allmänhet. Den som läst min artikel (publicerad i Miljöforskning, nr. 4 samt i förkortad version på denna forskarblogg) vet att den är ett kraftfullt inlägg för utvecklingen av GMO. Vad jag, med det citat som Svalander använder, avser är problemet med att marknaden för GMO är monopoliserad till ett fåtal multinationella företag (f.a. Monsanto och där BASF, som Svalander tar upp, för närvarande inte är aktör).

Svalander har missuppfattat eller blivit felinformerad på nästan samtliga punkter han berör som jag visar nedan:

Punkt 1.
” Enligt BASF "garanterar samarbetet tillgång till marknaden för de senast utvecklade produkterna." De senast utvecklade, genförändrade grödornas egenskaper beskrivs av Sten Stymne, Institutet för växtvetenskap, SLU, Alnarp, på följande sätt:  "I stort sett endast två egenskaper finns i våra kommersiella genmodifierade växter; tålighet mot bredspektriga ogräsmedel (f.a. roundup) och produktion av ett insektsgift (Bt toxin).”

BASF satsar mycket på utveckling av ’andra generationens GMO’, dvs just sådana GMO som jag efterlyser i min artikel. Bl.a. satsas stora resurser på att få ’fiskfettsyrorna’ EPA och DHA producerade i oljeväxter. Förutom de hälsobringande effekter det skulle medföra att dessa fettsyror blev mer allmänt tillgängliga (inte minst för veganer), skulle det påtagligt minska fisketrycket i våra oceaner.  Haven dammsugs nu på fisk som används som fiskfoder i fiskodlingar. En av huvudorsakerna till detta är att saltvattensfiskar behöver EPA och DHA, som bara finns i saltvattensorganismer, och  kan därför inte utfordras med  ett helt vegetabiliskt foder från jordbruksprodukter . Produktion av EPA och DHA i GMO öppnar således möjligheten att skapa ett ’veganfoder’ för våra fiskar.

Punkt 2.

”Monsanto lägger beslag på böndernas grödor, genmanipulerar och patenterar det därefter som sitt eget. Bönderna blir beroende av Monsantos reklam och prissättning, råkar i skuldfälla och måste dessutom köpa de gifter som den manipulerade grödan kräver.”

Även om jag är kritisk till Monsantos monopolställning så beskriver inte Svalander verkligheten. Odling av Monsantos GMO har generellt sett varit mycket lönande för bönder i tredje världen. Inte minst gäller detta Roundup Ready soja i Brasilien och Argentina (t.ex. behövs ingen plöjning före nysådd) och Bt bomull i Indien (mindre sprutning av dyra och för människan mycket giftiga bekämpningsmedel).

Punkt 3.

”Svenska konsumenter och seriösa odlare avstår gärna genförändrade grödor. I all synnerhet som de hittills förekommande är mer förstörda än förädlade och endast antibiotiska (mot liv) och anpassade för att tåla gift eller att själva producera gift.”

Ogräsmedel används idag i Sverige i all odling utom den ekologiska, trots att vi inte använder GMO växter. Med ogräsresistenta GMO grödor kan vi använda mindre giftiga ogräsmedel och minska jordbearbetningen och därmed minska näringsläckage och öka mullhalt. Ekologisk odling använder mekanisk ogräsbekämpning som drar stora mängder drivmedel.

Växternas naturliga försvarsmekanismer mot skadegörare består till stora delar av produktion av olika ’gifter’. En del av dessa (t.ex. i stormhatt) är dödliga för oss människor medan andra är helt ofarliga för oss men slår hårt mot vissa svampar, andra mot vissa insekter etc.. Vad som är gift för den ena organismen kan alltså vara helt ofarligt för en annan. Bt proteinet är helt ogiftigt för alla högre djur och de flesta insekter.

Jag vill till sist uttrycka min tillfredställelse över att vi äntligen har fått en konstruktiv debatt mellan forskare och allmänhet om GMO i Sverige. Bengt Svalanders inlägg uppskattar jag mycket då det ger mig möjlighet att komma med klargörande av vanliga missuppfattningar. Jag ser mycket fram emot ytterligare diskussion i ämnet.

Sten Stymne
Prof. i Växtförädling
Sten-Stymne@vv.slu.se

När det goda blir det godas fiende

Av Sten Stymne Inst för Växtvetenskap, SLU, Alnarp

En längre version av detta inlägg har först publicerats i tidskriften Miljöforskning nr. 4:2006

Nyhetsartiklar om miljövinster med genmodifierade växter börjar alltmer frekvent dyka upp i våra dagstidningar. I dessa artiklar tillfrågas oftast också miljörörelsens representanter om deras inställning till dessa tillämpningar av gentekniken. Dessa rörelsers syn på tekniken och dess tillämpningar är generellt sett mycket negativ, även om Svenska Naturskyddsföreningen intar en alltmer nyanserad hållning.

Miljörörelsen har varit en av de viktigaste drivkrafterna för att vrida samhällsutvecklingen från en säker katastrof till något som åtminstone kan skönjas bli ett verkligt uthålligt produktionssystem.   Miljörörelsernas och enskilda miljökämpars alarmklockor är fortfarande mycket viktiga för att peka på teknikanvändningar som är destruktiva för hälsa och miljö.

Från att fokusera sig på de miljöskador som redan uppstått av en viss teknik har miljörörelsen alltmer inriktat sig på potentiella risker med ny teknik med det lovvärda syftet att inga skador skall någonsin behöva uppstå. Det är här det blir problematiskt då det är oerhört svårt att förutsäga risker med oprövad teknik.  Det enklaste sättet är då att avsäga sig denna teknik, åberopande försiktighetsprincipen. Men avsäger vi oss ny teknik avsäger vi oss också möjligheten att lösa de problem vi har idag med nya angreppssätt.

Det är här genmodifierade växter kommer in i bilden. Motståndet mot tekniken har hittills varit kompakt hos de flesta miljörörelser och även hos ekologiska odlare. Trots detta har tekniken globalt sätt fått ett enormt genomslag. Under de ca 10 år som genmodifierade växter odlats kommersiellt har hittills ca 500 miljoner ha planterats och arealen stiger kraftigt för varje år. Inga av de dystra profetiorna om miljökatastrofer har slagit in, men de miljömässiga positiva effekterna har varit betydande genom minskad användning av insektsmedel och bättre möjligheter till minskad jordbearbetning och därmed minskad erosion och urlakning.
Att som miljörörelsen inte tala om detta utan till och med uppdikta lögner om skador som grödorna orsakat undergräver deras trovärdighet och därmed den viktiga roll dessa organisationer spelar i vårt samhälle. Ändå hävdar jag, liksom miljörörelsen -- fast delvis på andra grunder -- att hittills har utvecklingen av genmodifierade grödor inte varit särskilt lyckosam. 
 
I stort sett endast två egenskaper finns i våra kommersiella genmodifierade växter;
tålighet mot bredspektriga ogräsmedel (f.a. round up) och produktion av ett insektsgift (Bt toxin). Både dessa egenskaper bygger på anti-biotika (dvs i betydelsen ”medel mot liv”) och all antibiotika skapar förr eller senare resistens, i detta fall hos ogräs och insekter, och de förlorar därmed sina effekter och måste bytas mot andra antibiotika. Att sprida så få antibiotiska egenskaper på så stora arealer som idag görs med genmodifierade växter snabbar på resistensutvecklingen, men är naturligtvis motiverat rent företagsekonomiskt hos de multinationella företagen som äger denna teknik. Att utveckla nya egenskaper är dyrare än att köra på med det man har.

Därmed har vi kommit in på det stora problemet för att utnyttja gentekniken för det allmännas bästa – makten över generna. Patentmyndigheter har beviljat mycket breda patent inom växtbiotekniken som låst utvecklingen till ett fåtal företag.  Visserligen löper patent ut efter 20 år, men skickliga jurister i dessa företag har metoder att förlänga denna tid högst avsevärt. Och även 20 år är en lång tid (det var ca 20 år sedan de första transgena växterna skapades).

De nya metoderna inom molekylärbiologin parat med utvecklingen inom informationsteknologin har inneburit en svindlande snabb utveckling inom de biologiska vetenskaperna, inklusiva växtvetenskaperna. De möjligheter  vi ser idag att styra egenskaperna i växterna med genteknik kunde vi knappast ens drömma om för 20 år sedan. Jordbruksgrödor som utnyttjar sin näring betydligt bättre, som tål mycket höga saltkoncentrationer, som tål svår torka, som försvarar sig mot insekter, virus och svampar  med utnyttjande av växtvärldens egna uppfunna strategier, som producerar smörjmedel och baser för lacker och plaster för att ersätta mineralolja i kemisk industri – allt detta finns i pipe-line på laboratorier, men det finns inga företag som kan och vill ta detta vidare till kommersialisering.

I mycket kan man likna utvecklingen av genmodifierade växter med den inom läkemedelsindustrin. Läkemedelsbolagen utvecklar hellre patenterade medel mot välfärdssjukdomar med livslång medicinering, än förebyggande medicin så som vacciner, och särskilt sådana mot sjukdomar i fattiga länder, där ingen betalningsförmåga finns. Men,  i motsats till läkemedelsindustrin, som är under ett visst samhällstryck att också se till det allmännas bästa, så har det allmänna i mycket kapitulerat vad gäller växtförädling generellt sett, och speciellt inom gentekniken. Växtförädling arbetar på lika lång sikt som läkemedelsindustrin, det tar ca 10 år att utveckla en ny sort. Därför måste också växtförädlingen, liksom den medicinska forskningen, bedrivas med en stor andel publika medel med samhällets långsiktiga behov för ögonen och inte lämnas fritt för aktiebolag med förväntan om kortsiktiga vinster.

För tio år sedan var det enormt kapitalkrävande att ta fram gener för värdefulla egenskaper och sätta in dessa i växter med genteknik. Idag kan nästan varje någorlunda utrustat växtlaboratorium göra detta. Anledningen till att denna forskning ännu inte lett till några kommersiella resultat kan framförallt sökas hos patentsituationen. Denna gör att användningen av dessa forskares resultat kontrolleras av de stora multinationella bioteknikföretagen, nästan oavsett vad dom än gör.

Ett annat hinder är den dyra regulatoriska processen för marknadsgodkännande. Enligt min mening kan denna förbilligas högst avsevärt idag, med den utökade kunskapen vi har om de eventuella risker en viss genteknisk modifiering kan innebära.

Inte minst den tredje världen skulle kunna dra nytta av genmodifierade växter och det är glädjande hur denna forskning nu snabbt byggs upp i länder som Kina, Vietnam, Indien.
Miljörörelsen i stort har en, minst sagt, moralisk tveksam inställning vad gäller synen på jordbruksutvecklingen i tredje världen. Kampanjer förs mot utvecklingen av ett rationellt jordbruk i dessa länder med motiveringen att regnskogar och annan skyddsvärd natur skövlas samt att traditionella jordbrukssamhällen slås sönder.

Utan att förringa dessa problem borde också utvecklingens positiva sidor bejakas. USA och Europa har sedan 70-talet haft en stor överproduktion av jordbruksprodukter som dumpats på världsmarknaden under produktionskostnaderna samtidigt som vi skyddat våra egna marknader från import.  De samlade subventioner för jordbruksproduktionen i världen överstiger idag den samlade bruttonationalprodukten för samtliga afrikanska länder söder om Sahara. Detta har omöjliggjort utveckling av  jordbruket till en lönsam exportindustri i de fattiga tropiska länderna. Man har istället varit hänvisad till att producera vad de tempererade länderna inte förmår producera, så som kaffe, te, kakao, kokos, med en överproduktion och fallande priser på dessa produkter som följd.

Trots den fortsatta subventionspolitiken börjar dock den snabbt ökande levnadsstandarden i Asien, och den därmed ökade efterfrågan på jordbruksprodukter, vara en drivkraft för en effektiv jordbruksproduktion även i tredje världen, så som t.ex. i Brasilien, med stigande välstånd i dessa länder som följd.  Inte minst har odlingen av genmodifierade grödor visat sig avsevärt förbättra ekonomin i odlingen. Att försöka hindra dessa länder att utveckla sina naturresurser på ett rationellt sätt och predika att dessa länder skall inrikta sig på småskaliga, nära självhushållande, jordbruk är att försöka låsa fast dessa länder i fattigdom.

Alla industrialiserade länder har genomgått samma utveckling av en kraftig produktionsökning inom jordbruket, vilket friställt arbetskraft och kapital för utveckling av andra näringsgrenar.  Det som kan lyfta Afrika ur sin fattigdom kommer aldrig att vara stöd till bättre brukningsmetoder för självhushållande bönder på marginella jordar, ett stöd som i och för sig är motiverat.  Det som kan göra skillnaden är satsningar på rationellt jordbruk på de produktiva jordarna i Afrika (det finns faktiskt gott om sådan jord) och öppnandet av Europas och USAs marknader för deras jordbruksprodukter. Idag står Danisco socker dumpat på världsmarknaden på butikshyllorna i Sydafrika och utanför ligger världens mest produktiva sockerrörsfält för fäfot!  Nyligen infördes tullar för etanol i Sverige för att hindra brasilianskt sockerörs-etanol att konkurrera med vårt vete-etanol! Skamligt!

Visst kommer det att slå hårt mot vårt eget jordbruk att öppna marknaden, men vi kan hitta nya marknader och produkter, bara vi satsar på forskning och utveckling. Vår textilindustri, stålindustri och varvsindustri har redan genomgått denna omstrukturering och vi måste låta jordbruket gå samma väg om vi vill mena något med ordet U-hjälp.

 

Sten Stymne, Institutionen för växtvetenskap, Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp.
E-post:  Sten.Stymne@vv.slu.se