forskarbloggen

Hurra för vår jordbruksminister!

Sten Stymne
Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp

Ovanstående rubrik är kanske förvånande för att komma från en SLU anställd då jordbruksdepartementet varit njugg mot SLU i den senaste budgeten. Men jordbruksminister Eskil Erlandsson har kommit med uttalanden som är mycket viktigare och positivare för världens jordbruk och de svältande massorna än anslag till SLU. Jag har i över tjugo år försökt framföra samma synpunkter som Erlandsson nu gör, men praktiskt taget ingen har tagit upp tråden, allra minst någon politiker, utan man har lagt ut dimridåer och givit allmänheten ren desinformation. Vad är det då för sensationellt han nu säger? Jo, att världens fattiga är fattiga p.g.a. Europas och USAs gigantiska subventioner av sin jordbruksnäring med dumpning av jordbruksprodukter på världsmarkanden, ofta långt under produktionskostnaderna. Därmed har de ryckt undan mattan för utvecklingen av jordbruket i den fattiga delen av världen.
Lyssna till Lördagsintervjun med Eskil Erlandsson. 

Nu pågår en intensiv debatt om användning av biodrivmedel från jordbruksprodukter och det hävdas att det drivit upp priserna på livsmedel och hotar att orsaka omfattande svältkatastrofer. FNs sändebud i matfrågor, Jean Seagler, har t.o.m. kallat användningen av jordbruksprodukter för energiändamål för ’ett brott mot mänskligheten’.  Man kan undra vem eller vad som ligger bakom denna totala desinformationskampanj.

Först skall vi fastslå att de snabbt ökande priserna på jordbruksprodukter är ett verkligt  problem för de fattiga i tredje världens städer som varit vana med dumpade importerade produkter och för de hjälporganisationer som nu får betala dubbelt så mycket för sina matsändningar. Men på sikt är de ökade priserna på jordbruksprodukter det mest glädjande som hänt Tredje världen. Tre fjärdedelar av befolkningen i de fattiga länderna lever på jordbruk och de har inte haft möjlighet att konkurrera med de  dumpade jordbruksprodukterna från USA och Europa och således har det inte funnits något incitament att utveckla denna näring. Man har tvingats fokusera sig på vad vi i den rika delen av världen inte kan producera så som kaffe, te och kakao med en överproduktion och fallande priser som följd. Kaffe och kakaopriserna har i absoluta kronor nästan varit oförändrat i 20 år i Sverige vilket i reala termer betyder att de blivit fem gånger billigare. Medan världens mest produktiva sockerrörsfält legat för fäfot i Sydafrika har Daniscos betsocker från Europa, med produktionskostnader minst tre gånger sockerrörets, stått på hyllorna i snabbköpen i detta land. Idag är det annorlunda för nu skriker värden efter socker och andra jordbruksprodukter och de fattiga länderna kommer att utveckla sin näring och därmed få det välstånd som förut förvägrats dem från oss. Det låter drastiskt att säga det, men det är faktiskt så att svenska bönder har gödslat sina åkrar med de fattiga massorna i den Tredje världen.

Som Eskil Erlandsson påpekar i sin intervju, det kommer att ta en viss tid för de fattiga länderna att öka sin produktion och därmed möta efterfrågan, men att öka jordbruksproduktionen är det absolut enklaste sättet att öka välståndet för de flesta fattiga länder. Det finns gott om duktiga bönder medan andra näringsgrenar är oftast rudimentära. Vi kan redan se hur länder som Argentina och Brasilien de senaste åren radikalt förbättrat sina ekonomier genom de ökade priserna och den kraftigt ökade produktionen av jordbruksprodukter. Jag är övertygad om att många fattiga länderna som idag har ett mycket outvecklat jordbruks om några få år kommer att vara betydande exportörer av jordbruksprodukter. Ukraina som en gång var Europas kornbod kommer snart att åter igen bli en av de ledande jordbruksexportörerna i världen. Sedan är det en politisk fråga om de pengar som strömmar in kommer lantarbetarna och investeringar till del och här gäller det för våra fackföreningar att vara aktiva internationellt med blockader och sympatistrejker mot arbetsgivare som inte vill dela med sig av sitt överflöd eller regeringar som struntar i sitt lands utveckling och skor sig själva.

Men hur är det nu med biobränslena? Är det vettigt att använda jordbruksprodukter till detta?
Jag har förut svarat nej  på den frågan (se Tänka grönt eller tanka grönt på denna blogg) av den enkla anledningen att även om vi avsätter hela världens jordbruk så kan vi inte ersätta mer en halva behovet för transportbränslen, och då har vi inget att äta. Alltså, jordbruket kan inte annat än marginellt bidra till att ersätta den fossila oljan för energiändamål. Men jag tvivlar starkt på att dagens produktion av biobränslen från jordbruksprodukter mer än marginellt påverkat jordbrukspriserna. Endast 1% av jordens åkerareal används idag till biobränslen. Det som framförallt drivit upp priserna är den stora efterfrågeökningen i Indien och Kina, vilket inte minst beror på en ökad animaliekonsumtion och naturligtvis ytterst beror på den ökade köpkraften och välståndet i dessa länder. Det är inte heller så att felslagna skördar p.g.a. klimatförändringar lett till ökade priser. Förra året kunde världen inhösta den största spannmålsskörden någonsin.

Finns det då inte  risk att vi även på sikt hamnar i en bristsituation i livsmedelsproduktionen? Den finns, om man inte begränsar den yta man avsätter till biobränslen då behoven där är omättliga. Däremot tror jag inte att det är något problem att föda jordens befolkning då stora delar av den jordbruksmark som finns idag är underutnyttjad. Bara som exempel, Brasilien räknar  med  att där finns minst 30 miljoner hektar ( 12 gånger Sveriges jordbruksareal) betesmark som kan läggas under plogen och Europas har haft 10% av sin areal i träda. Så mitt råd till ägarna till flexifuel bilarna som går på sockerrörsetanol är: Tanka etanol med gott samvete, du gör både brasilianarna och klimatet en tjänst. Men tänker du köpa en ny bil skulle jag råda att köpa en snål diesel med partikelfilter som drar hälften så mycket bränsle som din gamla bensinbil fast har samma prestanda i väntan på att plug-in elbilar med bättre räckvidd kommer.

En sak till: Trots att Tredje världen nu kan få rimligt betalt för sina jordbruksprodukter sker inte konkurrensen på lika villkor med europeiska bönder som ju får direktstöd från EU för sin odling. Det behöver dom inte med dagens priser, dom klarar sig ändå även om bönderna i Uganda och Sydafrika kommer att tjäna mer än dem. Bort med allt jordbruksstöd i EU,- det är den bästa U-hjälpen!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, bioenergi, Eskil Erlandsson, ekot, SLU,

Forskarens roll i GMO-debatten

Av Sten Stymne, Området för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

Ingen som varit inne på Forskarbloggen har väl kunnat undgå att märka att genmodifierade växter (GMO) har varit det ämne som väckt mest debatt. Organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen har öppet eller mellan skål och vägg uttalat sin frustration över Forskarbloggens, vad de anser, onyanserat positiva syn på GMO. Misstankar har också förts fram att SLU-forskarna går bioteknikföretagens ärenden och är beroende av dessa för sin forskning. Det är kanske därför på sin plats att reflektera lite över GMO-debatten i allmänhet och SLU-forskarnas roll i synnerhet.

I undersökningar om allmänhetens förtroende för olika intressenter så hamnar vetenskapsmän, konsument- och miljöorganisationer oftast högst upp på förtroendelistan medan politiker, journalister och företag slåss om jumboplatserna (se t.ex. EPOBIO:s rapport http://www.epobio.net/pdfs/0704AttitudesReport.pdf ). Ett sådant stort förtroendekapital som forskare och miljöorganisationer har förpliktigar. Därför har jag på denna blogg starkt kritiserat Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO (se Man ur huse! En vargflock anfaller). Jag tror mig prata på de flesta (alla?) SLU-forskares vägnar om jag säger att miljöorganisationernas granskning av genteknikens eventuella faror är viktig. Vi har alla våra käpphästar och skygglappar beroende på vilken miljö vi befinner oss i och vilket uppdrag vi har och jag förväntar mig inte att Greenpeace eller Ekologiska Lantbrukarna skall börja prisa genteknikens miljövinster. Miljöorganisationernas främsta uppgift är, och skall förbli, att kritiskt granska teknikers eventuella miljörisker, inte påtala dess miljövinster. Det får de göra som utvecklar tekniken. Vi kan lika lite förvänta oss att Monsanto kommer att vara den som för fram genteknikens baksidor med t.ex. monopoliseringen p.g.a. det patentträsk som idag kringskär utvecklingen.

Jag inbillar mig inte heller att vi forskare alltid för fram en balanserad bild eftersom det är vår önskan att det vi forskar på skall föra något gott med sig. Det viktiga är att alla får komma till tals i debatten och framförallt att man håller sig till fakta. Sedan får allmänheten besluta genom egna val och genom sina demokratiskt valda representanter. Min övertygelse är att om allmänheten blir korrekt och allsidigt informerad så gör den också mycket rationella slutsatser. Tyvärr har mediarapporteringen runt GMO inte varit saklig och vi skall inte här anklaga nyhetsjournalisterna då dessa journalister oftast inte har någon som helst kompetens att bedöma sanningshalten i den information de får. Att t.ex. påstå att råttor fått njurskador av GMO-majs och måste omedelbart stoppas eller att tusentals indiska bönder har tagit livet av sig för att dom odlat GMO-bomull är ren desinformation och här tar inte Greenpeace sitt samhällsansvar i debatten.

Jag upplever att andra miljöorganisationer, så som Naturskyddsföreningen, har en mycket mer sakligt baserad kritik. Det sista jag skulle vilja är att allmänhetens förtroende för miljöorganisationerna och forskare förverkas genom lögner och desinformation och att det blir de multinationella företagen som dikterar utvecklingen inom gentekniken. Jag hoppas därför att debatten kan fortsätta här på bloggen med både motståndare och förespråkare för GMO och att motståndarna inte avstår från inlägg på grund av allmän frustration. Era synpunkter är lika viktiga som SLU:s forskare i debatten om vi skall få en teknikutveckling som främjar människor och miljö.

Pingat på Intressant.

Man ur huse! En vargflock anfaller!

Av . Sten Stymne, Professor i Växtförädling, SLU, Alnarp

Jag  varnade nyligen i en kommentar till Jens Sundströms debattinlägg ’Varför Greenpeace älskar att hata GMO’ Greenpeace för att skrämma allmänheten med faror som inte finns med GMO-växter. Det är som att ropa på vargen när vargen inte kommer och när vargen kommer lyssnar ingen. Nu har Greenpeace ropat igen och så högt att hela journalistkåren verkar ha gått man ur huse för att mota gråben i grind. Greenpeace har slagit sitt eget rekord i desinformation genom att påstå att ’Franska Vetenskapsrådet’ kommit fram till att en GMO majs med Bt resistens ger skador i råttförsök och måste stoppas omedelbart. Majsen, som sparar åtskilliga ton besprutning med giftiga insektsmedel genom sin egna resistens mot insekter, har godkänts av Amerikanska myndigheter efter omfattande tester och har där odlats i tre år och skörden har ätits av miljontals djur och människor. EU myndigheter (EFSA) har gjort en egen utvärdering som efter franska påstötningar fördjupats och en enig expertkår har funnit majsen säker som föda. Mot dessa hundratals experter står nu en rapport från ’ Det välrennomerade Franska Vetenskapsrådet’  vilket vid närmare granskning visar sig vara en av Greenpeace beställd rapport från en anti-GMO rörelse i Frankrike. Jag är inte toxikolog och kan därför inte uttala mig om den analys som presenteras av den franska organisationen, men det sätt som rapporten presenteras av Greenpeace får mig att osökt tänka på beprövade propagandastrategier från en rad kända diktaturer : konspirationsteorier och förakt för etablerad vetenskap. Greenpeace, ni drar skam över er stolta historia och gör miljökampen en stor björntjänst!

Andra bloggar om: Miljö, Greenpeace, GMO, Vetenskap

Pingat på Intressant

Att tanka grönt eller tänka grönt

Sten Stymne
Kärnområdet Växtförädling och Bioteknik
SLU, Alnarp    

Antag att du äger en petrokemisk fabrik och tillverkar syntetisk smörjolja.  Du får in råolja som du krackar och bygger upp polyoler och estrar som säljs som syntetisk motorolja för 120 kr litern på mackarna. Någon tekniskt mindre bevandrad dieselbilägare, tillika politiker med aktier i ditt bolag, råkar av misstag hälla en dunk av din fina motorolja i tanken och upptäcker att den funkar lika bra som dieseln. Han får en snilleblixt! Han får med regeringen på ett förslag att det skall vara 10% inblandning av syntetolja i all diesel. Din fabrik som hotades av nedläggning p.g.a. konkurrens från utlandet kan nu expandera produktionen 100 gånger och anställa flera tusen personer. För varje liter motorolja som produceras får du en rejäl slant av staten som inte heller tar ut någon bränsleskatt för den inblandade oljan i dieseln, som därför kan säljas till ungefär samma pris som vanlig diesel. Det går åt en hel del energi att göra motoroljan, faktiskt mer än motoroljan innehåller. Du dövar en gnagande känsla av att inte allt står rätt till med att titta på hur aktiekursen för ditt bolag rusar i höjden.

Tycker du ovanstående scenario är absurt? Men beskrivningen är faktiskt inte så väldigt långt ifrån verkligheten vad gäller satsningen på biologiska drivmedel. Byt bara ut din petrokemiska fabrik mot en soldriven fabrik som omvandlar, utan utsläpp, koldioxid och vatten till komplicerade och underbara molekyler som skulle göra den skickligaste organiska kemist grön av avund. Vi kallar den fabriken för en växt! 

Att omvandla jordbruksprodukter till drivmedel är oftast ekonomiskt och miljömässigt dumt. Låt mig göra lite räkneövningar: Att använda majsstärkelse  (den billigaste formen av all växtstärkelse) till etanolproduktion ger ett ytterst litet nettoenergi tillskott. Den vegetabiliska oljan ger ett betydligt bättre energiutbyte, framförallt tack vare små energiförluster i omvandlingen från olja till biodiesel jämfört med omvandlingen av stärkelse till etanol. Världens jordbruk producerar idag ca 6,5 miljarder ton i skördade produkter med en energitäthet som i genomsnitt är ungefär en tredjedel av den fossila oljan. Om vi ponerar att vi koncentrerar oss på att bara producera biodiesel i växter som ger 50% olja i skörd så ger detta ett nettotillskott av energi i form av vegetabilisk olja motsvarande ca 1 miljard ton fossil olja. Alltså, avsätter vi hela världens jordbruksskörd till biodieselproduktion så kan vi ersätta maximalt hälften av all fossil olja för drivmedel utan att ta andra energikällor i anspråk (fast då har vi förstås inget att äta). Jämför detta med att tvinga bilfabrikanterna att producera fordon som konsumerar hälften så mycket bränsle som dagens (fast fortfarande med hyggliga prestanda) vilket låter sig väl göras med dagens teknik. Vilket alternativ verkar vara det mest attraktiva?

Växter är faktiskt inte särskilt effektiva i att använda solljuset till för oss användbar energi. De enklaste fotoelektriska cellerna ger betydligt mer energi per ljusenhet än vad vi kan få ut genom att utnyttja energin i  kol- och vätebindningarna i växtmaterial.  Däremot är växterna fantastiska organiska kemister som kan göra de mest intrikata organiska molekyler. Det är här som växterna har sin konkurrensfördel gentemot den fossila oljan. Innan första världskriget dominerade biologiska råvaror kemiindustrin. Stigande livsmedelpriser, billig mineralolja och utvecklingen av den organiska kemin innebar ett skifte inom kemiindustrin till att helt bli dominerad av fossil olja som råvara. Det skall noteras att inom vissa sektorer, där de biologiska råvarornas kemiska struktur var väl anpassade till de industriella användningsområdena, bibehöll dessa sin position fast råvarupriset på den biologiska råvaran var mycket högre än den fossila oljan. Inom mitt eget forskningsområde, den vegetabiliska oljan, används cirka 15% i industriella tillämpningar för att det är kostnadsmässigt fördelaktigt. Du kan göra tvål av mineralolja, men då måste du bygga en hel petrokemisk fabrik. Släng kokosfett i en natriumhydroxidlösning och värm och - upp flyter tvålen! Vad tror du blir billigast?

Ungefär åtta procent av all fossil olja går till kemiindustrin. Att kracka denna olja och bygga upp de önskvärda kemikalierna konsumerar mycket energi, oftast långt mer än de färdiga produkterna innehåller. Växten kan bygga upp mycket av dessa kemiska strukturer själva och därmed minimera vidareförädlingskostnaderna. Gentekniken öppnar särskilda möjligheter att styra biosyntesvägarna i jordbruksväxterna till för oss önskvärda produkter. Vi flyttar den kemiska fabriken in i växten! Låt oss fokusera oss på att ersätta de åtta procent av fossiloljan som går till kemiindustrin med konkurrenskraftiga jordbruksprodukter. Vinsten här blir inte bara det fossila material som ersätts utan också en kraftig besparing i energi för framställning av de färdiga produkterna.

Detta inlägg har varit publicerad som krönika i Kemivärlden, nr. 1, 2007.

Andra bloggar om: vetenskap, bioenergi

Som fan läser bibeln…

Av Sten Stymne, Inst för växtvetenskap, SLU, Alnarp

Bengt Svalander använder i ett inlägg i Borås tidning (27 oktober) ett citat från en debattartikel jag skrivit som stöd för en attack mot BASF, BPS (BASF Plant Science) och genmodifierade växter (GMO)  i allmänhet. Den som läst min artikel (publicerad i Miljöforskning, nr. 4 samt i förkortad version på denna forskarblogg) vet att den är ett kraftfullt inlägg för utvecklingen av GMO. Vad jag, med det citat som Svalander använder, avser är problemet med att marknaden för GMO är monopoliserad till ett fåtal multinationella företag (f.a. Monsanto och där BASF, som Svalander tar upp, för närvarande inte är aktör).

Svalander har missuppfattat eller blivit felinformerad på nästan samtliga punkter han berör som jag visar nedan:

Punkt 1.
” Enligt BASF "garanterar samarbetet tillgång till marknaden för de senast utvecklade produkterna." De senast utvecklade, genförändrade grödornas egenskaper beskrivs av Sten Stymne, Institutet för växtvetenskap, SLU, Alnarp, på följande sätt:  "I stort sett endast två egenskaper finns i våra kommersiella genmodifierade växter; tålighet mot bredspektriga ogräsmedel (f.a. roundup) och produktion av ett insektsgift (Bt toxin).”

BASF satsar mycket på utveckling av ’andra generationens GMO’, dvs just sådana GMO som jag efterlyser i min artikel. Bl.a. satsas stora resurser på att få ’fiskfettsyrorna’ EPA och DHA producerade i oljeväxter. Förutom de hälsobringande effekter det skulle medföra att dessa fettsyror blev mer allmänt tillgängliga (inte minst för veganer), skulle det påtagligt minska fisketrycket i våra oceaner.  Haven dammsugs nu på fisk som används som fiskfoder i fiskodlingar. En av huvudorsakerna till detta är att saltvattensfiskar behöver EPA och DHA, som bara finns i saltvattensorganismer, och  kan därför inte utfordras med  ett helt vegetabiliskt foder från jordbruksprodukter . Produktion av EPA och DHA i GMO öppnar således möjligheten att skapa ett ’veganfoder’ för våra fiskar.

Punkt 2.

”Monsanto lägger beslag på böndernas grödor, genmanipulerar och patenterar det därefter som sitt eget. Bönderna blir beroende av Monsantos reklam och prissättning, råkar i skuldfälla och måste dessutom köpa de gifter som den manipulerade grödan kräver.”

Även om jag är kritisk till Monsantos monopolställning så beskriver inte Svalander verkligheten. Odling av Monsantos GMO har generellt sett varit mycket lönande för bönder i tredje världen. Inte minst gäller detta Roundup Ready soja i Brasilien och Argentina (t.ex. behövs ingen plöjning före nysådd) och Bt bomull i Indien (mindre sprutning av dyra och för människan mycket giftiga bekämpningsmedel).

Punkt 3.

”Svenska konsumenter och seriösa odlare avstår gärna genförändrade grödor. I all synnerhet som de hittills förekommande är mer förstörda än förädlade och endast antibiotiska (mot liv) och anpassade för att tåla gift eller att själva producera gift.”

Ogräsmedel används idag i Sverige i all odling utom den ekologiska, trots att vi inte använder GMO växter. Med ogräsresistenta GMO grödor kan vi använda mindre giftiga ogräsmedel och minska jordbearbetningen och därmed minska näringsläckage och öka mullhalt. Ekologisk odling använder mekanisk ogräsbekämpning som drar stora mängder drivmedel.

Växternas naturliga försvarsmekanismer mot skadegörare består till stora delar av produktion av olika ’gifter’. En del av dessa (t.ex. i stormhatt) är dödliga för oss människor medan andra är helt ofarliga för oss men slår hårt mot vissa svampar, andra mot vissa insekter etc.. Vad som är gift för den ena organismen kan alltså vara helt ofarligt för en annan. Bt proteinet är helt ogiftigt för alla högre djur och de flesta insekter.

Jag vill till sist uttrycka min tillfredställelse över att vi äntligen har fått en konstruktiv debatt mellan forskare och allmänhet om GMO i Sverige. Bengt Svalanders inlägg uppskattar jag mycket då det ger mig möjlighet att komma med klargörande av vanliga missuppfattningar. Jag ser mycket fram emot ytterligare diskussion i ämnet.

Sten Stymne
Prof. i Växtförädling
Sten-Stymne@vv.slu.se

När det goda blir det godas fiende

Av Sten Stymne Inst för Växtvetenskap, SLU, Alnarp

En längre version av detta inlägg har först publicerats i tidskriften Miljöforskning nr. 4:2006

Nyhetsartiklar om miljövinster med genmodifierade växter börjar alltmer frekvent dyka upp i våra dagstidningar. I dessa artiklar tillfrågas oftast också miljörörelsens representanter om deras inställning till dessa tillämpningar av gentekniken. Dessa rörelsers syn på tekniken och dess tillämpningar är generellt sett mycket negativ, även om Svenska Naturskyddsföreningen intar en alltmer nyanserad hållning.

Miljörörelsen har varit en av de viktigaste drivkrafterna för att vrida samhällsutvecklingen från en säker katastrof till något som åtminstone kan skönjas bli ett verkligt uthålligt produktionssystem.   Miljörörelsernas och enskilda miljökämpars alarmklockor är fortfarande mycket viktiga för att peka på teknikanvändningar som är destruktiva för hälsa och miljö.

Från att fokusera sig på de miljöskador som redan uppstått av en viss teknik har miljörörelsen alltmer inriktat sig på potentiella risker med ny teknik med det lovvärda syftet att inga skador skall någonsin behöva uppstå. Det är här det blir problematiskt då det är oerhört svårt att förutsäga risker med oprövad teknik.  Det enklaste sättet är då att avsäga sig denna teknik, åberopande försiktighetsprincipen. Men avsäger vi oss ny teknik avsäger vi oss också möjligheten att lösa de problem vi har idag med nya angreppssätt.

Det är här genmodifierade växter kommer in i bilden. Motståndet mot tekniken har hittills varit kompakt hos de flesta miljörörelser och även hos ekologiska odlare. Trots detta har tekniken globalt sätt fått ett enormt genomslag. Under de ca 10 år som genmodifierade växter odlats kommersiellt har hittills ca 500 miljoner ha planterats och arealen stiger kraftigt för varje år. Inga av de dystra profetiorna om miljökatastrofer har slagit in, men de miljömässiga positiva effekterna har varit betydande genom minskad användning av insektsmedel och bättre möjligheter till minskad jordbearbetning och därmed minskad erosion och urlakning.
Att som miljörörelsen inte tala om detta utan till och med uppdikta lögner om skador som grödorna orsakat undergräver deras trovärdighet och därmed den viktiga roll dessa organisationer spelar i vårt samhälle. Ändå hävdar jag, liksom miljörörelsen -- fast delvis på andra grunder -- att hittills har utvecklingen av genmodifierade grödor inte varit särskilt lyckosam. 
 
I stort sett endast två egenskaper finns i våra kommersiella genmodifierade växter;
tålighet mot bredspektriga ogräsmedel (f.a. round up) och produktion av ett insektsgift (Bt toxin). Både dessa egenskaper bygger på anti-biotika (dvs i betydelsen ”medel mot liv”) och all antibiotika skapar förr eller senare resistens, i detta fall hos ogräs och insekter, och de förlorar därmed sina effekter och måste bytas mot andra antibiotika. Att sprida så få antibiotiska egenskaper på så stora arealer som idag görs med genmodifierade växter snabbar på resistensutvecklingen, men är naturligtvis motiverat rent företagsekonomiskt hos de multinationella företagen som äger denna teknik. Att utveckla nya egenskaper är dyrare än att köra på med det man har.

Därmed har vi kommit in på det stora problemet för att utnyttja gentekniken för det allmännas bästa – makten över generna. Patentmyndigheter har beviljat mycket breda patent inom växtbiotekniken som låst utvecklingen till ett fåtal företag.  Visserligen löper patent ut efter 20 år, men skickliga jurister i dessa företag har metoder att förlänga denna tid högst avsevärt. Och även 20 år är en lång tid (det var ca 20 år sedan de första transgena växterna skapades).

De nya metoderna inom molekylärbiologin parat med utvecklingen inom informationsteknologin har inneburit en svindlande snabb utveckling inom de biologiska vetenskaperna, inklusiva växtvetenskaperna. De möjligheter  vi ser idag att styra egenskaperna i växterna med genteknik kunde vi knappast ens drömma om för 20 år sedan. Jordbruksgrödor som utnyttjar sin näring betydligt bättre, som tål mycket höga saltkoncentrationer, som tål svår torka, som försvarar sig mot insekter, virus och svampar  med utnyttjande av växtvärldens egna uppfunna strategier, som producerar smörjmedel och baser för lacker och plaster för att ersätta mineralolja i kemisk industri – allt detta finns i pipe-line på laboratorier, men det finns inga företag som kan och vill ta detta vidare till kommersialisering.

I mycket kan man likna utvecklingen av genmodifierade växter med den inom läkemedelsindustrin. Läkemedelsbolagen utvecklar hellre patenterade medel mot välfärdssjukdomar med livslång medicinering, än förebyggande medicin så som vacciner, och särskilt sådana mot sjukdomar i fattiga länder, där ingen betalningsförmåga finns. Men,  i motsats till läkemedelsindustrin, som är under ett visst samhällstryck att också se till det allmännas bästa, så har det allmänna i mycket kapitulerat vad gäller växtförädling generellt sett, och speciellt inom gentekniken. Växtförädling arbetar på lika lång sikt som läkemedelsindustrin, det tar ca 10 år att utveckla en ny sort. Därför måste också växtförädlingen, liksom den medicinska forskningen, bedrivas med en stor andel publika medel med samhällets långsiktiga behov för ögonen och inte lämnas fritt för aktiebolag med förväntan om kortsiktiga vinster.

För tio år sedan var det enormt kapitalkrävande att ta fram gener för värdefulla egenskaper och sätta in dessa i växter med genteknik. Idag kan nästan varje någorlunda utrustat växtlaboratorium göra detta. Anledningen till att denna forskning ännu inte lett till några kommersiella resultat kan framförallt sökas hos patentsituationen. Denna gör att användningen av dessa forskares resultat kontrolleras av de stora multinationella bioteknikföretagen, nästan oavsett vad dom än gör.

Ett annat hinder är den dyra regulatoriska processen för marknadsgodkännande. Enligt min mening kan denna förbilligas högst avsevärt idag, med den utökade kunskapen vi har om de eventuella risker en viss genteknisk modifiering kan innebära.

Inte minst den tredje världen skulle kunna dra nytta av genmodifierade växter och det är glädjande hur denna forskning nu snabbt byggs upp i länder som Kina, Vietnam, Indien.
Miljörörelsen i stort har en, minst sagt, moralisk tveksam inställning vad gäller synen på jordbruksutvecklingen i tredje världen. Kampanjer förs mot utvecklingen av ett rationellt jordbruk i dessa länder med motiveringen att regnskogar och annan skyddsvärd natur skövlas samt att traditionella jordbrukssamhällen slås sönder.

Utan att förringa dessa problem borde också utvecklingens positiva sidor bejakas. USA och Europa har sedan 70-talet haft en stor överproduktion av jordbruksprodukter som dumpats på världsmarknaden under produktionskostnaderna samtidigt som vi skyddat våra egna marknader från import.  De samlade subventioner för jordbruksproduktionen i världen överstiger idag den samlade bruttonationalprodukten för samtliga afrikanska länder söder om Sahara. Detta har omöjliggjort utveckling av  jordbruket till en lönsam exportindustri i de fattiga tropiska länderna. Man har istället varit hänvisad till att producera vad de tempererade länderna inte förmår producera, så som kaffe, te, kakao, kokos, med en överproduktion och fallande priser på dessa produkter som följd.

Trots den fortsatta subventionspolitiken börjar dock den snabbt ökande levnadsstandarden i Asien, och den därmed ökade efterfrågan på jordbruksprodukter, vara en drivkraft för en effektiv jordbruksproduktion även i tredje världen, så som t.ex. i Brasilien, med stigande välstånd i dessa länder som följd.  Inte minst har odlingen av genmodifierade grödor visat sig avsevärt förbättra ekonomin i odlingen. Att försöka hindra dessa länder att utveckla sina naturresurser på ett rationellt sätt och predika att dessa länder skall inrikta sig på småskaliga, nära självhushållande, jordbruk är att försöka låsa fast dessa länder i fattigdom.

Alla industrialiserade länder har genomgått samma utveckling av en kraftig produktionsökning inom jordbruket, vilket friställt arbetskraft och kapital för utveckling av andra näringsgrenar.  Det som kan lyfta Afrika ur sin fattigdom kommer aldrig att vara stöd till bättre brukningsmetoder för självhushållande bönder på marginella jordar, ett stöd som i och för sig är motiverat.  Det som kan göra skillnaden är satsningar på rationellt jordbruk på de produktiva jordarna i Afrika (det finns faktiskt gott om sådan jord) och öppnandet av Europas och USAs marknader för deras jordbruksprodukter. Idag står Danisco socker dumpat på världsmarknaden på butikshyllorna i Sydafrika och utanför ligger världens mest produktiva sockerrörsfält för fäfot!  Nyligen infördes tullar för etanol i Sverige för att hindra brasilianskt sockerörs-etanol att konkurrera med vårt vete-etanol! Skamligt!

Visst kommer det att slå hårt mot vårt eget jordbruk att öppna marknaden, men vi kan hitta nya marknader och produkter, bara vi satsar på forskning och utveckling. Vår textilindustri, stålindustri och varvsindustri har redan genomgått denna omstrukturering och vi måste låta jordbruket gå samma väg om vi vill mena något med ordet U-hjälp.

 

Sten Stymne, Institutionen för växtvetenskap, Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp.
E-post:  Sten.Stymne@vv.slu.se