forskarbloggen

Vin, bubbel och klimat

av Daniel Lundberg, redaktör Forskarbloggen

 

För den som inte redan vet det, erbjuds det flera kurser inom vinodling på SLU: Nordisk vinodling (10 p.) i Alnarp och Vinodling (7,5 p.) i Uppsala plus några ämnesrelaterade produktions- och exkursionskurser. Utöver rent produktionstekniska detaljer får man även lära sig lönsamhet, ett högst aktuellt tema i dagens nedskärningstider (eller ska man här kanske säga beskärningstider?). När man läser SLU:s Fakta Jordbruk (4-2008) inser man dock att det krävs rätt stora investeringar för att producera något som blir relativt dyrt och därmed mer svårsålt, upp mot 500 kronor flaskan, vilket gör att fokus delvis ligger på att ”sälja en upplevelse, inte en måltidsdryck.” [1] Priset förklaras främst av en låg avkastning, som i sin tur beror på såväl klimat som de nystartade vingårdarnas ålder. Om klimatet gradvis blir varmare samtidigt som gårdarna åldras borde alltså chansen till lönsamhet öka, vilket borde göra att det finns några som kanske inte oroas av de klimatförändringar som tidigare diskuterats så livigt på denna blogg.

Kanske finns det utrymme för ytterligare vinrelaterade kurser på SLU? I novembernumret av Chemical Society Reviews kan man fascineras av två helt skilda typer av forskning: dofter i vin och bubblor i champagne. [2, 3] Bland de hundratals ämnen som identifierats i såväl druvor som vin, är det relativt få som faktiskt ligger bakom den komplicerade doftsammansättning som olika vinsorter genererar. [4] Detta är naturligtvis inte begränsat till vin, något som vilken julmustkonnässör som helst kan intyga, men då artikeln inte tar upp detta gör inte jag det heller! Separationen sker med kända tekniker, men om man ska studera dofter krävs dock något mer än normala gaskromatografiska (GC) metoder, nämligen en mänsklig näsa! Tekniken kallas GC-olfaktometri (GC-O) och kopplar samman den klassiska delen inom vinprovning med kemi. På så vis kan man strukturbestämma såväl shirazdruvans peppriga rotundon och muskatviners blomdoftande linalool (Figur 1). Fascinerande om man tänker efter, eller hur?

    

Figur 1: Linalool (vänster) och rotundon (höger)

 

Om man lyckas få bubblor i sitt vin borde detta kunna generera ett högre pris, kanske för att det känns exklusivare. Det är i huvudsak bubblornas effervescens som gör att champagne och mousserande viner skiljer sig från stilla vinvarianter, i alla fall rent kemiskt sett. [2] För er som vill testa detta betydligt billigare prova med avslagen cola. Nu känns ju just bubbelstudier lite längre bort från SLU:s huvudområden men i förlängningen, med den möjliga ekonomiska förtjänsten i åtanke, finns kanske möjligheten ändå till dylik forskning. Att sedan bubblorna består av koldioxid borde inte störa någon, då vinproduktionen får anses som naturlig och kretsloppsvänlig.

Eftersom många avslutar det gamla året och inviger det nya med alla sorters bubbel är det passande att även göra det här med lite uppiggande fakta! En champagneflaska av normalstorlek (0,75 l) innehåller cirka fem liter koldioxid och ger upphov till smått otroliga hundratals miljoner små bubblor. Framkomsten av bubblor varierar kraftigt i olika glas och klassificeras beroende på hur bubblorna stiger till ytan, där ensamma bubblor är av period-1-typ medan parvisa bubblor motsvaras av period-2. Självklart finns det varianter däremellan, men dessa får klara sig utan specifika namn. [3] Denna lilla kuriosadel får avsluta denna artikel som jag hoppas kan fungera som isbrytare på kommande fester både bland de som dricker skumpa och de som hellre tar en kall, lagrad must. Jag sällar mig gladeligen till de senare.

 

Referenser

[1] Fakta Jordbruk – om forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet (4-2008), Mårtensson A. et al., http://www-nlfak.slu.se/faktajordbruk/pdf08/Jo08-04.pdf

[2] Wine flavor: chemistry in a glass, Polášková P. et al., Chem. Soc. Rev., 37 (2008), 2478.

[3] Recent advances in the science of champagne bubbles, Liger-Belair G. et al., Chem. Soc. Rev., 37 (2008), 2490.

[4] Characterization of Food: Emerging Methods, ed. Gaonkar A., Elsevier, Amsterdam, 1995, 403.

Noterat: Humle och kon som klimatbov

Av Daniel Lundberg, redaktör, Forskarbloggen

I nummer 3/2008 av Forskning och framsteg rapporterar SLU:s Clas Tollin, Institutionen för ekonomi (agrarhistoria), Uppsala tillsammans med Else-Marie Karlsson Strese, Nordiska museet om deras kartläggande forskning kring humle i artikeln Humle finns i öl av "fel" skäl. Växten användes främst för sina konserverande egenskaper i öl, en basvara i det gamla bondesamhället, men man tillverkade även rep av humlefibrerna. Att humle ansågs vara en utomordentligt viktig växt förstår man då det är den enda växt som har varit lagstadgad att odla. Den första lagtexten om humleodlingar återfinns i Kristoffer av Bayerns landslag från 1442, en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag, och beskriver att varje bonde var tvungen att ha 40 stänger humle.

En längre intervju med Clas Tollin kommer att publiceras här på Forskarbloggen vid ett senare tillfälle. Tills dess kan ni läsa in er på hemsidan för Nordiska museets humlegenbank, vars odlingar återfinns på Julita gård i Södermanland.

På lantbrukets affärstidning ATL:s hemsida kommenterar SLU:s Anders Herlin, Lantbrukets byggnadsteknik, Alnarp att man knappast kan jämföra den miljöpåverkan boskap har med den som transporter orsakar. Anledningen till kommentaren är den rapport från Förenta nationernas Food and Agricultural Organization (FAO) [nov. 2006], som hävdar att en bil ger ungefär lika stora utsläpp som en bil. Den stora skillnaden är den nyttoeffekt som en ko ger jämfört med en bil och en direkt jämförelse blir således svår att göra. Jämförelseproblemet finns även när man väger koldioxidutsläpp från köttproduktion mot grönsaksodling, i alla fall om man väger in stabil markanvändning för betesmark. Hela tidningsartikeln återfinns här. (artikeln publicerad 24 april, 2007)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om humle, koldioxid

I blåregnets tid

Thomas Nilsson, Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

De som såg SVT:s långtråkiga julserie om August Strindberg, la kanske märke till det ståtliga praktfullt blommande blåregnet på baron Wrangels husvägg. Om man inte visste att det var ett blåregn såg man blott en vacker trädgård. Jag, som genast såg att det var ett blåregn, blev tillfälligt rätt förvirrad. Jag trodde att handlingen plötsligt förflyttats till Frankrike eller andra sydliga trakter. Så var det dock inte. Man var kvar i Stockholm. Ett sådant blåregn fanns nog aldrig i Stockholm, inte ens på Strindbergs tid. Om klimatförbättringen fortsätter finns det dock gott hopp om blåregn, kanske även norr om Stockholm. Redan nu har jag ett blommande tulpanträd i Knivsta. Jag har förstått att det fanns många andra faktafel i serien, men det är så typiskt att växtfakta ignoreras.

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, SVT, blåregn, klimat