forskarbloggen

Dålig vetenskap

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Vad önskar man av en god populärvetenskaplig bok? Att den ska underhålla och att den ska få läsaren att känna sig intelligent under läsningens gång och kunnigare vid läsningens slut. Och så ska den handla om något väsentligt, förstås. Som om kritiskt tänkande och evidensbaserad medicin. Författaren till den bok jag tänker på konstaterar lite luttrat att inget vetenskapsmuseum någonsin gjort en utställning om evidensbaserad medicin och datakvalitet – men själv har han lyckats göra en spännande och rolig bok om precis detta.

Bad science är titeln på Ben Goldacres bloggversion av den kolumn med samma titel han skriver för Guardian och också på en bok som kom ut i Storbritannien 2008 och genast blev en bästsäljare. Av skäl som jag återkommer till misstänker jag att den inte kommer att översättas till svenska, men originalversionen är å andra sidan inte särskilt tungläst för den som känner sig hyfsat hemma med engelska. Och ska du, som Daily Mails recensent skrev, bara läsa en faktabok i år så gör du rätt i att välja den här.

Ben Goldacre är läkare och dissekerar medicinska forskningsrön och det sätt de hanteras i media på den tid han inte ägnar åt att arbeta heltid inom den offentliga brittiska sjukvården. Det finns mycket att gräva i: självutnämnda näringsspecialister med doktorsgrader från amerikanska korrespondenskurser, komplementärmedicin, statististiska missförstånd, journalister som vill att en analys ska ge den ekvation de själva redan tänkt ut. Ben Goldacre tar tag i frågorna en efter en, benar ut dem med humor och förmedlar kunskap om den mänskliga tankeförmågans tendens att missförstå och möjlighet att komma till klarhet på samma gång. Hans humor är vass, men han saknar inte respekt för det han skriver om. Systematiska genomgångar av homeopatiska behandlingar visar att de inte är mer effektiva än placebo (om detta skrev DN i november 2008 i samband med att Edzard Ernsts och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksalveri kom på svenska), vilket förstås inte förringar den positiva effekten patienter upplever som en följd av att ha blivit väl bemötta, lyssnade på och behandlade. Andrew Wakefield presenterade tveksamma data med tveksamma slutsatser angående ett förment samband mellan trippelvaccinationer (mässling, påssjuka och röda hund) och autism, men skulden för att det blev en skandal av sådant omfång att vaccinationsfrekvensen gick ner påtagligt i Storbritannien är inte en enskild läkares utan medias okritiska hantering av informationen. För att bara ge två exempel på ämnen som Goldacre tar upp utan att hemfalla åt respektlöst raljerande kring inblandade personer.

Boken är uppbyggd kring brittiska exempel, vilket gör att förläggare sannolikt tvekar inför att översätta boken till svenska (även om jag hoppas att i kommentarsfältet få veta att en översättning är på gång). Det är synd, för den är av intresse i vilket land som helst som bebos av människor som vill sälja behandlingsmetoder och lösnummer och människor som vill försöka sålla i floden av information, råd och skandaler. OK, det finns en handfull alldeles utmärkta kritiskt tänkande bloggar på svenska som tar upp just de här frågorna. Men Ben Goldacre är värd att läsa ändå – inte minst för att hans bok är ett exempel på lysande forskningskommunikation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Where did all the flowers come from?

Av Jens Sundström Inst för växtbiologi och skogsgenetik SLU i Uppsala

Det är titeln på en alldeles utmärkt artikel av Carl Zimmer som publicerades i New York Times härförleden. Läs den! Frågan har sysselsatt forskare allt sedan Darwins dagar och kan även formuleras: Vilken eller vilka växter är de närmaste släktingarna till dagens blommande växter? Hittar man dessa så hittar man nämligen svaret på den ursprungliga frågan. I huvudsak har forskare sökt svaret genom att arbeta i två spår, dels genom att leta i fossila data efter tidiga blomliknande arter och dels har man studerat nu levande arter som på grund av morfologiska likheter antas vara besläktade med dagens blommande växter.

Utifrån studier av fossila blommor vet man att de tidigaste blommorna hade sina reproduktiva organ, karpellerna och ståndarna, arrangerade i spiralform och att dessa i sin tur förmodligen var omgivna av rudimentära sterila blad. De färgsprakande kronblad som är utmärkande för många av dagens blommande växter är en sentida invention. Länge antog man att dagens gömfröiga blommande växter har sitt ursprung i en grupp (phylum) av nakenfröiga växter som heter Gnetophyta; de gömfröiga växterna och Gnetophyta har liknande ledningsvävnad. Växter i gruppen Gnetohyta har ofta blad istället för barr men separata reproduktiva strukturer liknande de man hittar hos barrträd. Senare tids molekylära studier har dock visat att Gnetophyta är närmare besläktad med barrträden än med de blommande växterna.

Något förenklat är det därmed två saker som utmärker dagens blommor: sterila kronblad och sammansatta reproduktiva strukturer, dvs blommor, som består av både han- och honorgan* (ståndare resp. karpeller).

Foto: California poppy (Eschscholzia californica) (Sundström 2005)

Blommornas kronblad antas ha uppkommit vid ett flertal oberoende tillfällen. Jag har haft förmånen att få arbeta tillsammans men en av de forskare som intervjuas i Carl Zimmers artikel, professor Vivian Irish från Yale University, USA. Irish studerar vilka genetiska mekanismer som reglerar utvecklingen av kronblad i blommande växter och har genom studier av basala blommande växter, bland annat valmo, kunnat visa att likartade genetiska program har använts vid de oberoende tillfällen under evolutionen då de blommande växterna utvecklat kronblad. För oss evolutionsbiologer utgör detta en viktig lärdom (om än omstridd); bara för att två arter använder sig av samma eller likartade genetiska program för att utveckla ett organ betyder inte detta att organen är evolutionärt relaterade. Ett annat exempel från djurriket är utvecklingen av insekter och däggdjurs ögon som regleras av likartade genetiska program men som uppkommit oberoende av varandra under evolutionen.

Frågan om vilken eller vilka genetiska program som aktiverats eller inaktiverats vid uppkomsten av de sammansatta strukturer som utgör dagens blommor är dock fortsatt obesvarad och utgör ett öppet forskningsfält. Det troliga är dock att den omställningen skett endast en gång under evolutionen av de blommor som finns idag.

Lästips:

Frohlich MW, Chase MW. After a dozen years of progress the origin of angiosperms is still a great mystery. Nature. 2007 Dec 20;450(7173):1184-9.

Irish VF. Evolution of petal identity. J Exp Bot. 2009;60(9):2517-27. Epub 2009 May 14. Review.

Sundström J, Carlsbecker A, Svensson ME, Svenson M, Johanson U, Theissen G, Engström P. MADS-box genes active in developing pollen cones of Norway spruce (Picea abies) are homologous to the B-class floral homeotic genes in angiosperms. Dev Genet. 1999 Sep;25(3):253-66.

Winter KU, Becker A, Münster T, Kim JT, Saedler H, Theissen G. MADS-box genes reveal that gnetophytes are more closely related to conifers than to flowering plants. Proc Natl Acad Sci U S A. 1999 Jun 22;96(13):7342-7.

*Det finns dock flera arter som har enkönade blommor men i samtliga dessa fall rör det sig om en abort av antingen ståndarna eller karpellerna under utvecklingen av den enkönade blomman.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om evolution, vetenskap, New York Times, blommor

CGIAR och svensk politik för global utveckling –inför kommande högnivåbesök

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik och Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

I mitten av september i år gästas Sverige av en högnivådelegation från CGIAR-hökvarteret i Washington D.C., USA.  För mer information om CGIAR besök: www.cgiar.org. För snart ett år sedan genomfördes på SLU ett två dagars seminarium med flertalet av de 15 CG-institutens chefer och forskningsledare. SLU beslutade då satsa 10 mkr av egna medel för att främja forskningssamverkan med CGIAR. Våren 2009 beslutade SLUs ledning bevilja 5 projekt forskningsmedel. Dessa projekt pågår. Sveriges engagemang i CGIAR går tillbaka till organisationens start 1971. På SLU-sajten:  http://www2.slu.se/cgiar/SwedenandCGIAR_policyimpac_CGT.pdf   finns en genomgång av  Sveriges stöd genom CGIAR 1973-2008 och hur vi söker påverkar policyfrågor på systemnivå.  Perioden 1973-2008 har Sverige beviljat CGIAR sammanlagt ca 1,6 miljarder kr, främst i form av s k obundet basstöd. Och vi kan vara oblyga nog att påstå att Sverige haft flera framgångar på systemnivå:  t ex  initiering av effekstudier på landnivå av ”Gröna Revolutionen”; etablerande av genpolitisk kommitté för att hantera alla nya regelverk kring genetiskt material;  och hur man producerar global allmännytta, när ingående produktionsfaktorer alltmer läggs under territoriella egendomsregimer (patent; nationell suveränitet eller multilaterala fördrag rörande specificerade  –kultur- växtfamiljer).  

Jordbruket = alltings moder –och CGIARs  roll däri När det svenska stödet genom CGIAR byggdes upp under 1970-talet stod FAO och Världsbanken för mycket av initiativ och nysatsningar. Och fokus för CGIAR låg starkt på att öka avkasningen på viktigaste u-landsgrödorna: majs, vete och  ris. Statistik visar att perioden 1950-2000 1,6 miljarder hektar (motsvarande  USAs landyta) sparades från att läggas under plogen, tack vare den ökade avkastningen. Den oerhörda mängd biologisk mångfald som därmed räddades kan inte nog uppskattas. Och det är jordbruket som även framgent kommer förbli vårt största och bredaste ingrepp i moder natur för att föda en ännu växande global befolkning. Under 1980- och 1990-talen kom miljö-och mångfaldsfrågor alltmer i centrum för det internationella samarbetet och biståndsverksamheten. CGIAR svarade med att bredda sin verksamhet genom  att t ex inkludera nya institut för skogsfrågor, akvatiska resurser och naturresurshuhållning. Och systemets totalbudget ökade från ca 150 milj USD till 300 milj USD. Under början av 2000-talet började effekten av insnävning på miljö-, mångfalds- och klimatfrågor ta sin tribut i CGIARs verksamhet. Bruket av jorden för att ge oss vår mat var inte längre alltings moder. Kan man med dagens fokus på miljö-, mångfalds-  och klimatfrågor och t ex med hjälp av ekologiskt lantbruk ånyo undvika att under de kommande två decennierna lägga de 1,6 miljarder hektaren under plogen? Inom CGIAR är man –på basis av tunga vetenskapliga studier -helt övertygad om att så ej är fallet. Där framhålls åter igen att lantbruket är alltings moder, men kan ytterligare integreras med miljö-, mångfalds och t ex klimatansatser och där ekologiskt lantbruk är en av många strängar man måste spela på och med.  

Högnivåbesöket och Sveriges framtida profil i CGIAR Just nu pågår föreberedelser inom SLU, Sida och regeringskansliet för att förbereda svenska policypositioner. Sedan drygt ett år pågår en omvälvande process i CGIAR för att ombilda detsamma till ett konsortium med centraliserad styrelse och en samordnad givarfond. Denna process skapar många utmaningar för givare såsom t ex Sverige, där vi ska driva den svenska politiken för global utveckling (PGU) och t ex införliva åtaganden under den s k Paris-agendan om givarsamordning mm. Hela perioden 1973 och fram till slutet av 1990-talet intog svenska UD en stark roll tillsammans med SAREC och Sida/SAREC i det svenska stödet genom CGIAR. Och ännu under tidigt 1990-tal vad det UD som godkände delegationssammansättning och instruktion inför svenskt deltagande i CGIARs givarmöten. Sedan gick det utför. UDs agenda på CGIAR-området ersattes med andra områden. Och inom Sida sköts CGIAR och lantbruksfrågor åt sidan och blev sidoaktiviteter –och ej längre en huvudingång för så mycket annat. Under senaste två åren har lantbrukets centrala roll för utveckling åter hamnat högt på den globala agendan inom FAO, Världsbanken, G8/20 m fl multilaterala fora.  

Sverige väl förberett? Perioden 1975-1995 representerades Sverige genom SAREC mestadels genom sin generaldirektör och medarbetare samt med deltagande från UD vid CGIARs årsmöten. Detta möjliggjorde hyfsat långtgående åtagande (även politiskt) redan vid sittande bord. Därefter sänktes nivån på det svenska deltagandet. Och samtidigt urvattnades den interna kompetensen i Sida rörande CGIAR, emedan ”70% of work done” i CGIAR äger rum i långsiktiga, kunskapsintensiva, informella, personliga nätverk. Om detta kan man tycka mycket. Men –där finns en hel del erfarenheter (bl a redovisade i en bilaga till Globkom -SOU 2001:91) att ta vara på när CGIAR står inför en ny stor ombildning. När detta skrivs har SLU och Jordbruksdepartement mobiliserats för mötet med CGIAR-delegationen. Inom Sida diskuteras upplägg och konsultationer har inletts med UD. En personlig önskan jag har efter hittills 28 år i olika funktioner som givar- och forskarrepresentant inom CGIAR-systemet är att vi ånyo lyfter lantbruket inom Sida och UD som centralt instrument för att nå de viktiga andra mål vi har t ex inom PGU rörande miljö-, mångfald-, klimat-, livsmedelssäkerhet-, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att Gunilla Carlsson och Eskil Erlandsson och deras utmärkta medarbetare håller med.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om CGIAR, SLU, bistånd, jordbruk, Sida, UD

Slippery slope: Farliga eftergifter åt okunskapen

Av Sten Stymne, Området för Växtförädling och Bioteknik, SLU, Alnarp.

Som en strategi för att mildra den massiva propagandan mot genmodifierade växter har en del av förespråkarna av tekniken gått kritiken till mötes på en del punkter, trots att dessa punkter totalt saknar vetenskaplig grund. Det är en farlig strategi som jag starkt vänder mig mot eftersom vi då befinner oss på ett sluttande plan genom att acceptera villfarelser och desinformation. Det är vår plikt som forskare att alltid upplysa allmänheten om vår uppfattning utan att göra avkall på ärligheten för att vi tror att det är en strategisk bättre väg. Det är först när allmänheten blir korrekt informerad som de kan göra rationella ställningstaganden. De fall jag talar om är att man istället för transgena växter förespråkat att man skall fokusera sig på s.k. cis-gena växter och att antibiotikaresistensgener inte bör förekomma i transgena växter.  

Cis-gena växter innebär att man istället för att använda gener från andra arter använder de gener som finns i den växt man för transformerar . Detta skulle då mildra kritiken att gentekniken är ’onaturlig’ för att man med den kan gå förbi de korsningsbarriärer som finns mellan arter.  Vad som är ’naturligt’ eller ’onaturligt’ är ganska meningslöst att diskutera. Det viktiga är att här göra en riskvärdering.  Minskar riskerna genom att man bara sysslar med cis-gena växter? Alla som sysslar med växtbioteknik vet att så inte är fallet. Riskerna beror helt på de egenskaper som införandet av genetiskt material har. I cis-gena växter använder vi visserligen artens egna gener, men reglerar dessa på ett annat sätt än i den icke transformerade växten för att uppnå vissa egenskaper som denna inte har eller accentuera egenskaper. Olika högre växtarter  delar de flesta gener (80% till praktiskt taget 100%). Det som framförallt ger arterna deras olika egenskaper är hur dessa gener regleras. Vi kan t.ex. mycket väl tänka oss, om vi ville orsaka skada med genteknik, att vi använder potatisens egna gener för att kraftigt höja solaninhalten i potatisknölen så att enda potatis skulle göra oss väldigt sjuka. Det är således helt irrelevant för riskbedömningen om generna kommer från samma eller än annan art. Risken avgörs endast av den egenskap som växten tillförs genom transformeringen. Gener är ju bara planritningar för proteiner och har inte någon artstämpel på sig,   Det andra fallet är att man inom både företag och universitet har börjat accepterat att inte använda antibiotikaresistensgener som selektionsgener i GM växter för kommersiellt bruk. Det har gjorts mängder av riskvärderingar och experiment för att utröna om dessa växter skulle innebära en ökad risk för antibiotikaresistens hos sjukdomsframkallande bakterier, och svaret är ett enhälligt och rungande NEJ! Den som vill ha information om detta  kan t.ex. gå till European Food and Safety Agency (EFSAs) betänkande i frågan. Sitter antibiotikaresistensgenen väl integrerad i växtgenomet så sitter den där och den mikroskopiskt lilla teoretiska spridningen till en bakterie som skulle kunna förekomma är helt irrelevant för uppkomsten av antibiotikaresistenta bakterier. Risken för spridning finns då genen förekommer i bakterier, vilket den oftast gör på laboratoriet innan den sätts in i växten. Det arbete som förekommer med sådana gener i bakterier i samband med växttransformering är dock väldigt liten jämfört med det som görs för läkemedels och enzymproduktion och inga invändningar har hörts mot dessa tillämpningar. Vad jag vet så har man inte heller konstaterat någon spridning av dessa gener från  laboratorierna och fabrikerna till sjukdomsframkallande bakterier., Motståndet mot antibiotikaresistensgener i växter beror således uteslutande på att man uppfattar ordet ’antibiotikaresistens’ som mycket negativt. Det är antibiotikaresistenta bakterier som är farliga, dvs om  antibiotikaresistensgenen sitter i en bakterie, inte genen som sådan eller när den sitter i ett växtgenom.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, miljö, antibiotika, GMO

Vad ska vi göra åt alla tistlar?

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik

I SvD pågår just nu en debatt om ekologiskt lantbruk. Det är till stor del SLU-forskare på olika sidor om det idémässiga bråddjup som kallas Becklösaån som uttalar sig i debatten:

Svd Brännpunkt 12/6: Tveksam vinst med ekolantbruk

Svd Brännpunkt 17/6: Mångfald slår enfald även inom jordbruket

Svd Brännpunkt 27/6: Argumentationen för ekoodling är osaklig

Svd Brännpunkt 27/6: Konventionellt jordbruk utarmar jorden

Svd Brännpunkt 27/6: Ekolantbruk försämrar miljön

SVT rapport har dessutom tagit upp tråden i ett reportage där de ekologiska vetefälten utanför mitt labb förevisas…

… och jag kan inte låta bli att undra över hur man gör för att skörda vetet utan att få med sig alla tistlar?

För en utomstående kan det synas konstigt att forskare från samma universitet har så olika uppfattning. Alla parter i debatten är nog ense om målet: Ett miljövänligt och hållbart jordbruk. Får man då, som statsfinansierad forskare och lärare säga vad man vill? Kan inte det vara att motverka det högre målet?

Jag har själv fått de frågorna efter mina klara ställningstaganden för GM-grödor, och svaret är: Ja det får man, om man har fakta och resultat som stödjer det egna påståendet. Nej, det hotar inte det högre målet utan är tvärtom en förutsättning för att vi ska nå målet. Det råder som tur är akademisk frihet och det innebär att man som forskare inte bara ska redovisa sina resultat utan dessutom tolka dem, även om tolkningen inte alltid är i linje med den gängse politiska uppfattningen.

Vi måste därmed förutsätta (och kräva) att alla forskare bygger sina utsagor på väl genomförda vetenskapliga studier. Men olika studier kan naturligtvis ge olika resultat och det är utifrån den kunskapen som vi ska förstå varför debattörerna kan komma till så olika slutsatser. Svårigheten kommer i nästa steg när man objektivt ska väga samman resultaten från olika studier. Vad är viktigast? Hur främjar vi en ökad biodiversitet i odlingslandskapet bäst? Vilken odlingsform ger det mest klimatsmarta lantbruket?

Jag tror att den ideologiska och politiska låsningen vid två separata produktionssystem utgör ett av grundproblemen för den framtida utvecklingen av lantbruket. Ytterst handlar det även om en prioritering av forskningsmedel. Stor del av forskningen går idag ut på att jämföra de två odlingssystemen med varandra. Vi borde istället koncentrera oss på att hitta de enskilda åtgärder som främjar ett hållbart och miljövänligt jordbruk; oavsett om åtgärden klassificeras som ekologisk eller konventionell.

Delar av de argument som förs fram i debatten känns igen från FORMAS två senaste publikationer: Är Eko reko och Klimatfrågan på bordet, vilka båda är läsvärda. I mitten av september är jag själv inbjuden till ett seminarium på FORMAS om en planerad uppföljare till dessa bägge böcker. Flera av de forskare som deltar i den pågående debatten är även de inbjudna. Det lär bli livat, men förhoppningsvis kan vi då åtminstone påbörja bygget av den nödvändiga bron över Becklösaån.

Not: Flera tidningar kommenterar debatten.

Ekomaten är klimatsmart, Norrköpings Tidningar - 2009-07-28

I NT:s ledare (22/7) skriver tidningen att det är synd att försäljningen av ekomaten ökar. Konsumenterna vet bättre, deras val är tydligt, de vet att ekologiskt och KRAV- godkänt är naturligt och säkert, skriver lantbrukaren Per-Gunnar Gunnarsson i ett brev till

Eko-odlare avfärdar utspel från forskare, Katrineholms-Kuriren - 2009-07-28 05:05

Enligt några forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala är det inte bra för miljön med ekologiska lantbruk. Det främsta argumentet är att det ger ett lika stort eller större näringsläckage som det traditionella jordbruket.

Hållbar odling - för vilka?, Upsala Nya Tidning - 2009-07-28 00:36

Enligt Norman Borlaug, amerikansk agronom och fredspristagare, skulle bara fyra av dagens sex miljarder människor kunna äta sig mätta om alla grödor odlades ekologiskt.

Forskare dömer ut ekologiskt odlad mat, Länstidningen Östersund - 2009-07-28 00:07

Allt fler väljer ekologisk mat i butikerna. Men nu menar några forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, att ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk. 

SLU-forskare i centrum för ekomatsdebatt, Upsala Nya Tidning - 2009-07-27 16:38

- Rädda miljön och köp ekologisk mat, säger vissa forskare. - Undvik ekologiska livsmedel, det är att kasta bort pengarna, menar andra.

Ekologiskt - till vilket pris?, Svd 28/7-09

Statens stöd till ekojordbruket uppgår i dagsläget till närmare en miljard kronor per år. Är detta en riktig prioritering när världens mat- och energibehov ökar och statens och kommunernas ekonomi är ansträngd, skriver agronomen och riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C).

Nygammal attack mot ekologisk odling, Östersunds-Posten - 2009-07-29 04:10

Bygger på naturromantik enligt forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet Lantbruksforskare går till attack mot ekologisk odling. Länets mesta ekobonde Jan Runsten är van.

Kritik mot ekologiska odlingar avfärdas, Eskilstuna-Kuriren - 2009-07-29 06:49

Eko-odlaren Karl Källander i Sörtorp, utanför sörmländska Valla, ger inte mycket för utspelet från forskarna på Sveriges Lantbruksuniversitet om att ekologiska odlingar inte är bra för miljön.

En fråga om tro, Katrineholms-Kuriren - 2009-07-29 05:07

Ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk, rapporteras det med hänvisning till forskning som gjorts på Sveriges Lantbruksuniversitet. På detta reagerar naturligtvis de ekologitroende.

Ekoodlat - bra eller dåligt? Artur Granstedt slår tillbaka mot nya forskarrön, Länstidningen Södertälje - 2009-07-29 07:36

JÄRNA Det går att få samma avkastning i ett ekologiskt lantbruk som i ett konventionellt. Men det tar tid, säger Järnabon Artur Granstedt. Artur Granstedt är docent i ekologiskt lantbruk och koordinator för Östersjönätverket Beras.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om SLU, eko, miljö, jordbruk, vetenskap, forskning

Gud bevare utsädet!

Men sortprovningen får vi stå för själva. ¹⁾

Av  Carl-Gustaf Thornström Avdelningen för juridik och Inst för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Del 1.

 -Några små tankar med anledning av Dennis Eriksson´s intressanta inlägg på forskarbloggen den 29 juni-. Denna sortprovning startades enligt arkeologerna av kvinnor för ca 13.000 år sedan hos jägare och samlare i Gröna Halvmånen mellan dagens Aleppo och Damaskus. Där fann man för några år sedan de äldsta bevisen för selektion bland insamlade ätbara växter. Växtförädlingen föddes där.

Här någonstans för ca 13.000 år sedan startade det hela

Och det fortsatte genom årtusendena med selektion och sortprovning av vilda (t. ex. annuella) ätbara växter: först Mesopotamien och Indus. Sedan Egypten/Romarna och i vad som är dagens Kina och sedan Inka/Maya och sedan potatisen med spanjorerna och sedan fram till vår tid. De vilda gräsen blev vete, korn, råg mm som man kan äta och ge till djuren som man också tämjde och selekterade för önskade egenskaper –det kallas idag växt- och husdjursförädling/genetik. Ett annat ord för detta är domesticering. Dvs att påverka och starkt manipulera det naturliga för att utföra bättre tjänster åt människorna –t ex ge mat från en åker –utan att man dagligen behövde gå miltals och samla växtfröer. Och så fortsatte det även i Sverige från sten/bronsålder och in i vår tid. Redan långt…långt före Gustav Wasa var selektion och sortprovning  av växter och djur en naturlig del av den tidens lantbruk. Det utfördes av fattiga svenska bönder för att bl a kunna betala skatt till sina herrar adeln och kronan. Och Wasa inrättade Kungsgårdar för att hjälpa till. En av många dylika kom att  förläggas till vad som idag är Ultuna. Under 1700- och 1800-talen förfinades människans kunskap om hur man kan ingripa i de naturliga växternas och djurens liv. Natur- och kulturvetenskapens framsteg möjliggjorde detta. När sedan Darwin och Mendel på 1800-talet ytterligare förfinade vårt kunnande öppnades oanade möjligheter bl a till mänsklighetens,  växternas och djurens fromma –eller?

1) En mycket läsvärd  bok av Lennart Palm med samma titel utgavs av KSLA 2007

Del 2 följer i augusti

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, vetenskap, SLU, växtförädling

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 6: Bioteknologi är förkastligt

Det är väl känt att människans förmåga att experimentera med naturen ofta visat sig större än hennes förmåga att förutse följderna av densamma. Inte minst göds oron för missgrepp av den nu framväxande men för de flesta ganska okända s.k. genteknologin (fr.a. dess transgena varianter). Denna oro tycks smitta av sig på mytbildningen kring mer traditionell växtförädling och ’vanlig’ bioteknologi. Denna myt bygger till stor del på en missuppfattning om vad bioteknik inom jordbruk står för.

För det första, är jordbruk till sin natur bioteknik genom att det griper in i och manipulerar naturliga processer – det finns inga ’naturliga’ jordbrukssystem. Samtidigt är det naturligtvis ett stort steg från böndernas genom årtusendena långsamma urvalsprocess till den snabba utvecklingen av nya spannmålssorter under efterkrigstiden. Det råder dock inget tvivel om att den konventionella växtförädlingen varit av godo. Det är denna som gett oss de vete-, ris- och majssorter, som gjort det möjligt att försörja en världsbefolkning som ökat från 2,5 miljarder 1950 till över 6 miljarder idag. Med de spannmålssorter som bönderna själva utvecklat skulle detta ha varit en omöjlighet. Mellan 1969/71 och 1988/90 ökade genomsnittsavkastningen i utvecklingsländerna för vete från 1,2 till 1,9 ton/ha, för ris (paddy) från 1,9 till 2,8 ton/ha och för majs från 1,3 till 2,5 ton/ha. I brist på denna avkastningsökning hade dessutom en mycket stor del av den idag bevarade naturmiljön snabbt försvunnit under tvånget att sprida jordbruket till all odlingsbar mark.

Detta är inlägg nummer sex i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 5: Bevattningsjordbruk är skadligt för miljön.

Många bevattningssystem har en lång historia och utgör goda exempel på ekologiskt bärkraftiga produktionssystem. Samtidigt finns det både historiska och nutida exempel på ekologiskt ohållbara system. Inte minst har många av de storskaliga bevattningssystemen i torra och halvtorra odlingsområden kollapsat eller åtminstone visat sig mindre bärkraftiga. Ofta handlar det om försaltnings- och försumpningsskador. Dessa i sin tur orsakas i regel inte av konstbevattningen som sådan utan av bristande eller obefintlig dränering. I andra sammanhang pumpas grundvatten upp i en takt snabbare än lagren fylls på. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. Inga av dessa problem hänger samman med konstbevattningen i sig utan med bristande och ibland okänslig planering, dåligt underhåll och ineffektiv administration.

Kritiker av det moderna jordbruket utmålar ändå emellanåt bevattningsjordbruket som ett miljöskadligt produktionssystem. Avskräckande exempel på ohållbara bevattningssystem, t.ex. Aralsjön, har utnyttjats för att påverka den allmänna inställningen till bevattningsjordbruket. Missuppfattningar om bevattiningsjordbruket uppstår troligen lättare i länder som slipper problem med torka och ojämn nederbörd. För majoriteten av jordens bönder, framför allt i utvecklingsländerna, är bevattning en självklarhet. Ca 40 procent av världens odlade grödor produceras på en knapp femtedel av den odlade arealen, den bevattnade. Trenden är tydlig: av världens årliga produktionsökning inom jordbruket kommer ca 50-60 procent från de bevattnande arealerna. I folkrika länder som Kina och Indien produceras mer än hälften av spannmålsbehovet på bevattnade jordar.

Småskaliga bevattningssystem, som av bl.a. investeringsmässiga, operativa och inte minst miljömässiga skäl kommit att stå för en allt större del av bevattningsjordbrukets fortsatta expansion, använder i ökad utsträckning vattenbesparande modern teknologi, t.ex. ’drip-irrigation’. Sammantaget kan konstateras att bevattningsjordbruk ofta innebär en ökad produktion på befintlig areal. Minskat beroende av osäker nederbörd samt möjligheten att ta fler och/eller högre skördar är det som genom historien lockat bönder att utveckla bevattningsjordbruket.

Detta är inlägg nummer fem i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bör-
            dighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet.

Av Göran Djurfeldt¹, Mikael Hammarskjöld², Hans Holmén³, Magnus Jirström² & Rolf Larsson¹

¹ Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
² Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
³ Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.


Myt 4: Användningen av konstgödning är onödig och förstör jordens naturliga bördighet. Jorden blir för alltid beroende av tillsättning av kemikalier.

Det finns rikliga belägg för att över- och feldosering av konstgödsel är skadligt. Våra egna problem med övergödning av vattendrag och kustnära hav är exempel på detta. Dessa problem orsakas dock inte av konstgödningen som sådan utan av ovarsamt handhavande. Man kan också överdosera animalisk gödsel. Detta är t.ex. ett stort problem i Holland. Det finns inga belägg för att rätt doserad konstgödsel orsakar skador på jorden och dess bördighet. I Sverige har vi använt en kombination av konstgödsel, stallgödsel och gröngödsel i över hundra år utan att jordens bördighet skadats. Däremot kan ett ensidigt beroende av konstgödsel vara skadligt, särskilt i områden med osäker nederbörd och stark solinstrålning.

I Afrika används så lite konstgödning per hektar att risk för övergödning knappast föreligger. Bristen på konstgödning framstår samtidigt som ett av de största hindren för ökad produktion. Ta ett land som Malawi. Produktiviteten inom jordbruket är låg och livsmedelsbrist ett återkommande bekymmer. Kompostering och gröngödsling förekommer endast i begränsad omfattning och räcker inte till för att upprätthålla jordens bördighet. Det råder samtidigt brist på animalisk gödsel, eftersom endast ca tio procent av Malawis bönder håller kreatur. Här är konstgödsel nödvändig för att råda bot på livsmedelsosäkerheten – märk väl, som komplement, inte som ersättning.

Detta är inlägg nummer fyra i en serie av åtta inlägg. Läs det inledande inlägget och övriga myter genom att följa länkarna nedan:

Myt 1 : Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis, Holmén H.
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Hur man ”vinner en debatt”

Av Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 

Jag såg en debatt om GM-grödor på TV4 i morse mellan Miljöpartiets Carl Schlyter och professor i ekologi Torbjörn Fagerström. För mig som växtbiolog var det ingen tvekan om vem som hade de tyngsta argumenten. Fagerström resonerade lugnt och sakligt om åsikter baserade på vetenskaplig kunskap medan Schlyter sprutade ur sig en massa nyckelord som plockade publikpoäng men inte hade så mycket med verkligheten att göra. Dessutom satt Schlyter ibland och grimaserade när Fagerström talade och han avbröt vid något tillfälle.

 

Men trots mitt försök till nykter analys så syntes det mig att Schlyter hade ett visst övertag i debatten. Inte intellektuellt, dårakt inte, men snarare publikfriande.

 

En välinformerad lyssnare med specialkunskaper hör alla faktafel Schlyter kastade ur sig. Själv satt jag till exempel och skrattade högt åt en mening som han sade: ”Alla genetiska plantor är en identisk kopia av sig själv”. För det första är det en ren lögn att alla GM-växter är kloner och för det andra kan jag upplysa Schlyter om att alla levande organismer på vår planet är ”genetiska”. Till och med Carl Schlyter själv har en uppsättning gener i sina celler, vare sig han vill det eller inte. Men jag är rädd att större delen av svenska folket inte har kunskaper att se igenom Schlyters påhitterier, och det är väl det det handlar om när vi som forskare försöker redogöra för hur genetiken fungerar och vi får höra att ”forskarna bara pratar över huvudet på folk”. Men visst, så är det, genetiken är komplicerad och ofta svår att förstå. Och det är vi forskares ansvar att föra ut kunskapen till allmänheten om vad vi håller på med på laboratorierna och i växthusen.

 

Jag tror att de billiga poäng Schlyter plockade i debatten med Fagerström handlade om två saker: nyckelord och passion.

 

Att vinna en debatt handlar tyvärr sällan om att vara korrekt i sin verklighetsbeskrivning. Det handlar mer om att ständigt upprepa vissa nyckelord, som i Schlyters fall t.ex. ”ekologisk mat är godare”, ”konsumenter vill inte ha GMO”, ”GMO är monokultur” och ”GMO är riskfyllt”. Det behöver inte vara sant, folk kommer att tro på det ändå om de hör det tillräckligt ofta. Det handlar även om att visa passion, att visa att man inte har några egenintressen, att man är där och kämpar för folkets väl och ve och att ingenting får stoppa en, särskilt inte några torra, vetenskapliga argument som ingen begriper.

 

När det gäller dessa två saker, nyckelord och passion, så tycker jag att miljörörelsen har ett klart övertag gentemot oss som propagerar för genteknik i jordbruket. Som gammal fältbiolog som har röstat på miljöpartiet hela livet kan jag inte tycka annat än att det är synd.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om GMO, genteknik, jordbruk, miljö, miljöpartiet, språkbruk